DNA – Familytree finder Påskrit

Alla har vi våra riter – och saknar vi någon så kan man finna på nya.
Att duka upp för att ta mitt eget DNA-test kändes som en helig rit i dag.
Långfredag – långsamhet och efterforskande av släktingar lååångt tillbaka i historiens rötter. Nu är det DNA-testet taget – sänder det i morgon och sen är det bara att vänta vänta vänta för att se var i världen jag ”kommer ifrån” och sen lägga in mina uppgifter i Familytree finders databaser. Fast jag ”känner ” min släkt långt tillbaka- och har en stor släkt som jag har god kontakt med – vill jag nu få en världsvitt släktträd och finna helt oväntade grenar på släktträdet och massor av nya rötter. Hoppas finna fler entusiaster längs vägen som också forskar i sina DNA-anor. Under natten som gick fascinerades jag mycket av boken Svenskarna och deras fäder av Karin Bojs och Peter Sjölund.

Varför jag alltid haft detta drivande intresse vet jag inte riktigt. Kan det vara för att jag haft svårt att känna mig hemma i olika sammanhang, känt mig som en trollunge i min familj eller ligger det bara i mina gener? Kul är det och på ”blodigt allvar” känns det som.

Vackraste frimärket – Trollslända

DNA-Test Familyfinder

Det tredje världskriget är här

Det tredje världskriget har börjat- det är mitt ibland oss! Dess första vittne är inte sanningen! Dess första offer är friheten! Lika gammalt som döden, är rädslan för döden! Den går mitt ibland oss! Sitter bredvid oss på lekplatsen, köar med oss i rest-resans incheckningskö. Den ligger bredvid oss på badstranden, i toalettkön på bokmässan, i ankomsthallen och i påskhandeln! Den hoppar med oss runt midsommarstången, simmar bredvid oss i bassängen, cyklar med oss i rusningstrafiken! Dess bomber briserar i våra tv-apparater, i radion när du lagar mat inför dotterns studentfest, när du läser din mobil, strax innan din älskade kryper ned bredvid dig i sängen! Det tredje världskriget har börjat, inte som en ton utan som en hel symfoni av rädslotoner! Du kan inte värja dig, inte besvärja dig fri, inte hyckla dig ur det, inte engagera dig fri från det. Det går inte att debattera eller twittra sig orädd, inte klimatkompensera sig ur det. För de som sitter på knappen, de som väntar med fingret på knapparna och gaspedalerna är själva offrens rädslolakejer insnärjda i sina bombers och fordons tysta förspel. Du tror du ser dem över allt, de blickar mot dig i rädslans välporlerade spegel, i vattenledningsrören, i sommartorkan, och springer fatt dig i elljusspåret. Du behöver inte vara gammal för att kunna stava till detta krig! Du får det genom navelsträngen, modersmjölken och fadersblicken som inte låter dig gå till skolan utan följer dig ända in! Vi gör allt vi kan för att hjälpa varandra! Dela-knappen sitter i ögonlocken, i den strama mungipan som inte vågar le, i kramen vi ger varandra efter gudstjänsten! ”Var rädd om dig” ekar över gatorna, blandar sig med glädjen över dansgolvet och solar sig med oss när vi vänder ansiktet i tyst bön. Rädslan är vår största fiende. Mot den råder inga poliser, inga försvarsstrateger, inga internationella fredsklausuler inga rymdprogram. Det finns bara en väg och den är stängd!

Så vi måste gå inåt, gå långsamt, gå stadigt och andas med hela vår kropp! Det tredje kriget kan inte räkna offer i miljoner! Alla är vi redan dess slagna hjältar, dess tystade intet-sägare, dess lyssnande flygsoldater dess stammande ordbajsare! Mer poliser, mer vakter, fler försvarsberedningar, övervakningskameror, drönare och civilgarden! Det finns ingen bot! Det hjälper inte att tagga den #fuckrädslan. Det hjälper inte med all världens droger sömnmedel och lyckopiller! Du kan försöka vända dig mot alla världens religioner och Gudar – men blir snart varse att de har annat för sig, och dess präster verkar inte funnit knepet än!

Vi behöver en ny berättelse, om vilka vi faktiskt är och vi behöver alla vara med och formulera den för att orka vidare.  Vi behöver alla finna kärleken inom oss, inte göda rädslans hungriga vargar.
Hur bråttom vi än har – för att rädda världen, värna friheten, välja kärleken – behöver vi alltid ha tid för att hejda tiden, kyssa dem vi älskar och le och visa medkänsla mot alla vi möter. / Marianna Agetorp

 

Den heliga människan

En av mina senaste visor.

Och lite bilder – några helt nya från denna våren.

Refrängen har jag trallat ett tag, i dag satt jag ord till.
”Du är den heliga människan”

Du är den heliga människan

Ref:Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om

Din stam din krona är rymd och ljus

din sorg och smärta är källans djup

Allt är av evighet
Allt är av evighet


Ref: Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om

Din kropp är vävd av din morgondag

ditt nu alltid din dröm

Allt är av evighet
Allt är av evighet

Ref: Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om


Din själ är fri som ett vattenfall

du är allt det du vill bli

För allt är av evighet
För allt är av evighet


Ref: Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om

Slutord:

För allt är av evighet
För allt är av evighet

Pissed Elin Invigning 2017

Jag har tidigare skrivit om min syn på konstverket Pissed Elin.

I kväll var jag kallad in till invigningen av konstverket. Vi var förutom Konst-kultur och politiker – sex personer i en Talstafett – som fick uttrycka vår mening. Det var ord och ”inga visor”. Somliga lite stötande – väldigt rigida, fastlåsta åsikter om konst och konstverket. Men men. Ordet var fritt.Ett fantastiskt vackert konstverk. Mångtydigt och innerligt. Verkligt roligt var att så många kom för att vara med på invigningen. Rekordet för konstinvigningar i Växjö.

Och härligt sång och musik av Justine Her / Leona Frantzich, musik.

16.10. Gunilla Friman, förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, hälsar välkommen.

16.15. Invigningstal av Eva Johansson (C), ordförande kultur- och fritidsnämnden.

16.20. Nicolas Hansson, avdelningschef kultur och konst, om Pissed Elin.

16.25. Marie Eriksson, universitetslektor, institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet, om kvinnlig vrede som drivkraft.

16.40 Talstafett: Olika Växjöbor säger sin mening om Pissed Elin.

17.00–17.10. Justine Her / Leona Frantzich, musik.

Själv fick jag avsluta – och då passade jag på att lägga in en Tyst minut för Elin Wägner, för konsten , vår värld och Moder jord.
Och några bilder finns här nedanför.

Tal till Pissed Elin


Hur skall man kunna skildra en så stor och värdefull människa som Elin Wägner?
Vad hade vi själva gjort för skulptur? Vad hade jag gjort?
När vi nu haft så många åsikter om denna skulptur och dess namn, är det en intressant fråga.
För vi är alla med i livets stora ”konsttävling”, om hur vi bäst kan påverka och förändra världen.

Vi är själva den skulptur som står i vår vardag och skall påminna oss andra om det som förändrar, det som förvandlar, det som rymmer – det som ger rymd.
Vad hade vi själva gjort för skulptur?


Jag älskar konst när den får oss på fall, sätter krokben för oss. När den blottlägger våra innersta känslor, fördomar – när den får oss att gråta, skratta eller äcklas.

Vad är det vi är så rädda för?

Konst är inte farligt, vill bara öppna oss, vill bara knäcka oss, så vi aldrig mera blir som förut.

Konsten vill öppna oss så att ljuset kan komma in i en av våra största rädslor – nämligen vår tro på att inte duga, ha en plats och va bra nog.

Vi är alla bra nog!

Låt denna skulptur öppna oss. Låt den knäcka oss, få oss på fall- så ljuset kan flöda in i alla våra rädslor.
Tystnaden är en oerhörd kraft! Låt oss stilla oss i en tyst minut för

KONSTEN, FÖR VÅR ÄLSKADE ELIN WÄGNER OCH FÖR VÄRLDEN.

Brev är bröd för själen

Det är spännande att få brev på posten. Ibland är de mer välkomna än annars, kanske helt oväntade eller bara som en nåd som lyfter och leder vidare.
Härom dagen fick jag en verkligt vacker brevgåva. En hel bok med ord och bilder – infogade på det enklaste men mest smakfulla sätt som man tänka.
”Helt utan förskyllan”.
Och i min hand ligger en hel bok fylld med kloka livsord – innerliga trädgårdsbilder.
Jo- jag har mött människan som sände mig detta. Men vi känner inte varandra. Men ändå vet hon min inriktning i livet. Och hon följer vår hemsida och det som händer på vår gård.
Tänk- just så  kan man sända ”sig själv” till varandras världar.

Jag skriver och postar, och fotograferar och delar på ”nätet” i alla möjliga sammanhang – men älskar dessa stunder då brevlådans ”fysiska” brev kommer till mina händer och ”förenar” den digitala världen med den ”verkliga”. Heliga stunder.
Det talas om ”parallella universum” och jag upplever ofta att jag lever, och pendlar mellan olika världar. Så innerligt rikt det är att ha tillgång till många världar, många vänner – verkliga vänner, brevvänner och digitala vänner. Och ofta sammanfaller alla tre i samma person.
Brev är bröd för själen.

Tack du goda brevmänniska!

Elin Wägner och den nya statyn i Växjö

Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska. 

Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.

Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.

Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.

Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill. 

För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.

En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en  kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist  kväkare och författare på sin tysta kammare.

Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.

Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?

En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner (om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)

Från min utställning och Ordinstallation på Lilla Björka 2008 ”Tusen ord i Småland”

Läs också gärna mer om Elin på Birger Schlaugs blogg.

Förundran och andlighet finns i vårt DNA

När jag hör människor tala om existensiell hälsa är det mest ordet förundran som griper tag i mig. Denna uråldriga känsla som inbegriper så mycket. Undran, tankar, sökande, förvåning, obeskrivlighet, och kanske också en vördnad och en känsla för helighet. Förundran är ett ovärderlig källa för att ha en känsla av sammanhang, en levande kontakt med sin inre medvetenhet, och en självklar tro på delaktighet och tillhörighet.
När jag sen hör Marina Abramovic’ berätta om sin relation till religion och hon säger att vi alla är andliga  i vårt DNA stämmer det verkligen för mig. Från att vi reste oss upp från ”alla fyra” och såg stjärnhimlen sitter andligheten djupt rotat inom oss på ett mer medvetet sätt än tidigare.
Sen har maktmänniskor och allehanda institutioner utnyttjat denna vår andlighet, vår förundran, vår längtan vår dröm och vårt hopp.  Det är i det läget andligheten kan bli ett problem. Du slutar söka och förundras själv, du tar över någon annans tro och tar ”kollektivtrafiken” till din ”salighet”. Jag vet av egen erfarenhet, som uppväxt i en fundamentalistisk religion, som satt kvar djupt i mig till vuxen ålder, när jag sen äntligen vågade tänka mina egna tanker och långsamt dra mig ur, stiga av den gemensamma åsiktsbussen och börja tänka själv.
Många stiger av bussen, men tar med sig sätet, kudden och måste ha den som trygghet, som tröst som stöd. Inget fel i sig, det är vars och ens eget val men jag skulle önska att fler vågade se sig själva i spegeln och verkligen höra svaren från sitt eget djup, vad de förundras över, tror på och känner hopp inför.

Den lilla eken i mitt köksfönster längtar vår.

Inspiration

Kreativitet och Inspiration i min världsbild ett begrepp som härrör från denna idétradition; det kommer från latin, in spirare, vilket ordagrant betyder ‘i anden‘, men fick tidigt innebörden ‘andetag’, ‘inandning’. Inspiration och kreativitet hänger nära samman; kreativiteten förutsätter inspiration, att befinna sig i rätt mentalt tillstånd eller att få en ingivelse.

Andlighet och skapande kreativitet finns i vårt DNA och finner olika vägar genom våra liv. Hur vi uttrycker oss, hur vi gestaltar vår livsväg är lika egen som vi är unika människor.
Men det är i relation – i gemenskap vi finner vårt utlopp, vår tillhörighet och våra gåvor.
Den medmänniskor som just nu inspirerar mig mest är Marina Abrahamovic

När hon kommer till Louisiana kommer jag besöka den utställningen.

På Youtube finns det en mängd filmer att inspireras av.

På knä för fullmånen nu äntligen i napsack

Så var det fullmånetid igen. Om natten står den så högt, men tidigt på kvällen är det enklare att fånga månen på bild – även om trädraden är tät över Stensjöäng.

Jag smyger ut för en kortare samvaro med måneljuset. Ser den inte alls först, men så- där bakom träden strålar den. I kväll har jag äntligen min Napsack som jag kan gå ut i. Bra ”fotoutrustning” kalla kvällar och tidiga morgnar när det är bäst att sova på plats.

I kväll rusar influensafebern i kroppen så det är gott att komma in i sängen igen.
Och jag är så glad för att jag valde kamera med bra zoom och inte bara en kikare. För mig är det en ”livslust” att få dela det vackra jag ser i livet.

Kan man trösta ett kalhygge

Avverkningen längs vår lilla väg – börjar ta slut. Nu börjar virket föras bort. Jag går upp i skymningen och deltar i skogens sorgesång. Samtidigt gläds jag över att hygget inte blir så stort som jag först trodde och att vi har vår egen skyddade skog kvar. Mer ovärderlig än någonsin.

Radio P4 Kronoberg var här uti i dag och vi pratade skog, avverkning och skogens tröst. En god bit in i programmet för den som vill lyssna.

Mina senaste bilder.

Landart Jordkonst och miljökonst

Att skapa tillsammans med miljön, med naturen med varandra.

2001 upptäckte jag en konstform som lockade  fascinerade mig mycket. Miljökonst kallades det då. En grupp som från Pro Artibus hade det som tema. Med flertalet skulpturer/ verk utomhus. Detta var relativt nytt då.

Bild-googlar du på Landart finner du massor i dag.
sök på Pinterest tex.

Mikael Hansens verk har varit inspirerande

liksom Hishults konsthall och Skulpturpark
Konsten på Wanås
är också en stor källa till inspiration.

I somras besökte jag Skärfva gård och Skärva Herrgårds fantastiska park.

Se min film om Annemarie Gunnarsdotter ”penseldrag” i landskapet. Livskonst 3

Ljuset dansar i Skärfvaskogen

Från Skärva Herrgård

Från Skärva Herrgård

 Från Gylsboda

 

I år öppnar vi oss för ett flertal för oss helt nya konstnärer som kommer till Stensjöäng, för att arbeta med Landart. Konst i samklang med naturen. Konst som får stanna kvar på platsen. Vi samarbetar med Tingsrydsgruppen Se också  länken Å-konst Konst i naturen. Se också Aktuellt

Välkomna att se mer av vad vi och konstnärer vi samarbetat med, skapat under åren på Stensjöäng. Och besök oss i ”Verkligheten” Här är det särskilt Skogskatedralen och våra labyrinter jag vill lyfta fram. Följ oss gärna på Facebook och sociala medier.

Fotograf i makro marianna agetorp

Kanske lyckligaste dagen i mitt fotoliv, även om jag haft många många genom åren. Att avbilda, återge det jag själv ser, anar och vill berätta om, är bara så underbart. Det lilla, det enkla det skröpliga, det rostiga – det som andra går förbi.

I dag fick jag äntligen hem mitt makroobjektiv från Fotokungen.
Nu gäller det också att sälja några bilder, så objektivet ”betalar sig. Sen kan jag ”leka” med ännu större glädje.
Första bilden jag lägger in blir på det nyutslagna boklövet i mitt köksfönster.
Känns tidigt, även om det är varmt inomhus. Har flera trädplantor inomhus, och det är så fint att möta och läsa årstiderna i dem.

Och varje morgon när ljuset tränger upp ur januarinatten tänker och känner jag högst påtagligt – att det är nu det är tid att samla ljus, det är nu det vänt, och blir bara ljusare och ljusare för varje dag. Ända fram till midsommar och sommarsolståndet. Så det är bara att njuta på, fotografera och leka med allt som livet erbjuder.

Och så skall jag lära mig hur jag fotar med makro. Säkert massor att lära, som med allt nytt.

Faktaresistent och lite om klimatet

Äntligen har jag tagit till mig- min diagnos – symtombilden är klar.

Jag lider omåttligt, sanningsenligt och glädjefyllt av faktaresistens.

Jag går inte på någonting som jag inte själv tror på, som jag inte själv finner värde i, som jag inte själv känner mig övertygad om. Du kommer aldrig få mig att tro på politikers lögner, du kommer aldrig får mig att älska stängsel och murar, du kommer aldrig att övertyga mig om hatets förträfflighet.

Du kommer aldrig att överbevisa mig om forskningens fantastiska resultat – som betalas av de som vill ha fram ett visst resultat, dess opartiskhet, och fantastiska ”bevis”. Jag är fullkomligt faktaresistent när så behövs… får jag väl tillägga.

Jag är poet, mystiker privatfilosof. Jag drömmer under månen,  jag älskar därför att jag är till. Jag längtar därför att jag är människa, jag tror på slumpen som forskningen aldrig kan bevisa, de oväntade och oförutsedda kliven framåt i evolutionen. Jag tror på fraktaler, kaotiska system, fjärilseffekter, svarta hål, den gudomliga krafter, alltings ursprung – men skulle aldrig med ord kunna förklara dem.

Jag tror på det minsta och på det största Jag vördar det heliga och fnyser åt makten. Jag tror på mig själv, och misstror överheten.

Därtill är jag obotlig optimist. Jag ber inte ens om hjälp för min svåra obotliga diagnos –  bara om existensberättigande.

Och varför hela denna långa harang med ord?

Det är något som kliar, skaver, inte känns rätt i hela klimatdebatten och den mediala synen på den globala uppvärmningen. Och jag har så svårt att sätta fingret på vad.

Jag tror helt enkelt inte på medias och forskningens eniga och envisa teorier, om att det är människan som orsakat klimatförändringarna. Det är något som saknas. Och det är så OMÖJLIGT att våga ha, och komma fram med alternativa åsikter.

Vem mer än Trump och Sverige demokraterna vågar säga något emot Rockström, Per Holmgren, Gröna miljöförespråkare och forskare. Och den samlade mediaenigheten är total.

Ja det är ju lugnast för en själv att tycka som alla andra, men det gör inte jag.
I kväll av en händelse fick jag ord och tankar för vad jag tänker och tror. Mönstret jag vet finns där, cyklerna som alltid upprepar sig. Allt det jag hört, anat förstått, men inte kunnat sätta ord på.
Äntligen fann jag ord för den förlorade länken.
TACK Gregg Brandon. Jag har tidigare uppskattat hans böcker och filmer. Nu än mer. Dock måste jag understryka att jag inte vet var han står i många andra frågor. Det får jag ta mig tid att utforska efter hand. Nej han är inte ”godkänd forskare”, men tänk om fler kunde analysera vår värld som han.
Här är hans mycket intressanta fil. Den förlorade länken. Missing links

Sist och kanske viktigast: Att vi människor fullkomligt förstör vår värld, vår jord, våra relationer, freden och hela vår gemensamma livsmiljö –  det har jag alltid varit fullkomligt klar över och mycket oroad över. Det kräver fler inlägg. Men i kväll var det tema-klimatcykler.

Vi stor inför enorma utmaningar vad gäller klimatförändringar, solstormar, temperaturförändringar i båda riktningar, ekonomiska stora omvälvningar och krig och terror.
Kommer vi att klara det! Ja självklart. Det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra. Men med enormt ledande, vedermöda och elände. Men Det blir bättre. Snar blir det bättre.

Kinesiska nyåret 2017

Kina – affärsgata i Shanghai

Kinesiska nyåret 2017

Det har fötts ett nytt år

Ett nytt år som ingen tidigare sett

naket och förväntansfullt

ligger det i våra händer

Det året är en gåva till dig

Till oss alla

Vi måste skydda det, värma det med vårt hjärtas innerligaste kärlek

Det har fötts ett nytt år- och vi alla påminns om att bara kärleken kan rädda vår värld

Bara din kärlek, min kärlek allas vår kärlek

Var vi än bor i världen bultar vårt hjärta

för att påminna oss om att vi alla är gäster på vår planet

Vi alla- är nyinflyttade

Vi alla- är främlingar

Vi alla är på flykt

Vi alla längtar vi efter att hitta hem till varandra och

till universums stora svarta mörker

där vi alla är levande ljus

stjärneljus som gnistrar i vinternatten

Vi är alla det ljus som lyser i världen

Håll ditt hjärta varmt och blödande

Håll ditt huvud högt i tacksamhet

Håll din dröm om fred i vår värld så levande

som om du höll en brinnande eld i dina händer

Översatt till Kinesiska

Kinesiska nyåret 2017

Det har fötts ett nytt år

新的一年已经来临

Ett nytt år som ingen tidigare sett

一个我们从没见过的一年

Naket och förväntansfullt

一个充满着未知和希望的一年

ligger det i våra händer

它在我们的手中

Det året är en gåva till dig

他是赠予给每个人的礼物

Vi måste skydda det, värma det med vårt hjärtas innerligaste kärlek我们要保护它,用我们内心深处最炙热的爱去温暖它

Det har fötts ett nytt år- och vi alla påminns om

新的一年已经来临——它提醒这我们每个人

att bara kärleken kan rädda vår värld

Bara din kärlek, min kärlek allas vår kärlek

只有爱能拯救世界,我的爱,所有人的爱

Var vi än bor i världen bultar vårt hjärta

无论我们身处世界的哪个角落

för att påminna oss om att vi alla är gäster på vår planet

我们跳动的心脏会提醒我们,我们所有的人都是地球的客人

Vi alla- är nyinflyttade

我们都是移居者

Vi alla- är främlingar

我们都是陌生人

Vi alla är på flykt

我们都在漂泊

Vi alla längtar efter att hitta hem till

varandra och

我们都希望能找到属于自己的家

till universums stora svarta mörker

där vi alla är levande ljus

stjärneljus som gnistrar i vinternatten

在那宇宙最黑暗处

我们就是那有着生命力的光,

我们就像冬夜里那闪闪发光的星星点亮黑暗

Vi är alla det ljus som lyser i världen

我们所有的人都是点亮世界的那束光

Håll ditt hjärta varmt och blödande

保持你的内心流淌着温暖的血液

Håll ditt huvud högt i tacksamhet

为自己感到骄傲和自豪

Håll din dröm om fred i vår värld så levande

som om du höll en brinnande eld i dina händer

请时刻铭记记着你的梦想

就像是你手中熊熊燃烧的烈火

Gott nytt år 2017

Vänliga hälsningar Marianna Agetorp

Gott nytt år 2017

Kinesiska nyåret 2017 – 28 januari (Tuppens år)


En ståtlig tupp
En bild som jag lånat från min vän Maries blogg

Om vi kallar den allomfattande kraften i universum för Gud – tänker jag mig att vi alla är luften, andedräkten Gud andas in och ut med – världen och livet och allas våra öden.

Tecknen ovan betyder STENSJÖÄNG

Jag har starka rötter därför är jag fri

Under livet har jag kommit på att frihet är det viktigaste i mitt liv. Man skulle kunna tro att jag därför rest jorden runt, prövat många yrken, olika män, flyttat mycket och prövat på det mesta. Men för mig är frihet ett inre tillstånd – något jag är, något som inte syns, något som gör livet meningsfullt och värdefullt. Jag har bott i min fädernebygd, i så gott som hela mitt liv förutom några korta utflykter. Jag har fortfarande samma man och jag är omåttligt intresserad av min hembygd, gamla sedvänjor och allmogekultur. Jag älskar släktforskning, bygdeforskning och att kuta runt i skogarna och söka spår och rötter från tider som flytt. Samtidigt älskar jag alla sociala nätverk och tekniska uppfinningar för att tydliggöra det enorma nätverk som binder oss människor tillsammans över hela vår jord.
Jag kallar mig fritänkare och jag har svårt med sedvänjor och traditioner. Jag gör inte som man alltid har gjort. Som tur står min familj ut med mig fortfarande och vi har alla, mer eller mindre en öppenhet för att tänka om, pröva på nytt – och till vår glädje har vi fått in den Kinesiska kulturen i vår familj. Hos mig är frihet också ett sorts uppror, från det samhälle och sammanhang som håller fast vid traditioner och oskrivna lagar bara för att det alltid varit så, alla andra gör så och av grupptryck. FAST MAN EGENTLIGEN INTE VILL ELLER ORKAR. Där känner jag mig fri. Då vill jag tänka om, pröva mig fram. Jul kan firas på oändligt många sätt och alla de dåliga, trista, tyngande sätten kan man skala bort, som en lök, lager efter lager.

Jullöken

Så i vår egen nya lilla familj har vi skapat bort det som inte är nödvändigt, inte kul, inte gott, inte lustfyllt. Något har vi kommit att sakna och tar tillbaka igen, annat är hjälplöst förlegat och borta. Och vi tycker inte lika i allt. Men i år åt vi mer Kinamat under juledagarna än förut, och på Julafton åt vi tackos – för sonen var hemma från Kina och längtade efter just det. Julmaten åt vi på juldagen, dvs. den julmat som vi verkligen ville ha – och alla blev mätta ändå. Jag tror vi kommer fortsätta att skala bort ting och åthävor i våra traditioner och vara lyckliga ändå. Ja vi missar säkert mycket som andra får i överflöd, men åååå så lugnt, så behagligt vi har det. Tycker jag… Men var finns där under, innerst i Jullöken, nyårsfirandet, midsommarfirandet, påsken. JA viktigast av allt är mötet, gemenskapen, tillsammanskapet, livet, glöden, elden- kärleken. Den kan jag inte vara utan. Den när jag, som min viktigaste livslåga. Så gott nytt år, hur du än har firat.

Alternativt CV

Påfågelfjäril

När ett år rinner ut och firandet av ett 30-årigt äktenskap just avslutats och en djup intention tagits till minst 30 nya år – uppstår också eftertanken.

Vad är jag verkligen stolt och tacksam för?

Det är naturligtvis oändligt mycket. Från det minsta smultronstrå till den längsta resan till sonen som funnit sin kärlek i Kina –  till förväntan att åka till Shanghai ännu en gång för att ännu en son funnit kärleken i landet i öster. Tusen och en ting kunde jag ta upp som jag känner tacksamhet för. Att ha fyra barn och fyra kärbarn till – gör tacksamheten fullkomligt outtömmlig. De bara finns, är, överraskar, besöker oss och gestaltar sin liv på egna och underbara sätt.
Och så finns där stjärnhimlen, vintergatan, sommarvägen och vårbäcken och alla vännerna som jämnat vägen, stöttat när jag fallit och hejat på när jag gjort det jag trott på. 2016 blev det bästa, underbaraste och mest arbetsintensiva året i mitt 53-åriga liv. TACK.

Därför försöker jag nu summera mitt liv hittills i ett nytt alternativt CV – för min egen skull men också för att inspirera dig att göra detsamma. Vad vill du lyfta fram ur ditt liv?

Alternativt CV

  • Fyra underbara varmhjärtade barn
  • Fött tre av mina barn hemma
  • 30 årigt underbart äktenskap- trots kärlekssår och skilsmässodalar.
  • Försonades med min mor- trots stort ”känsloläge av utanförskap”
  • Fortsatt att tro på och utveckla Stensjöäng till ett öppet hem och mötesplats
  • Två räddade skogar som ”biotopskydd på Stensjöäng
  • Skrivit flera böcker och fortsätter skriva ur mitt personliga perspektiv.
  • Medverkade till att rädda Bilkyrkogården Kyrkömosse
  • Valde att gå min egen andliga väg. Fritänkare – Gick ur Svenska kyrkan.
  • Fann vägen till Genekeys
  • Öppet sinne för skilda sociala medier och ny teknik.

För varje punkt skulle jag behöva skriva ett långt inlägg – för att tydliggöra både skuggsidorna och solsidorna i livet. ( och de kommer nog senare). Men det är inte mina utbildningar, mina jobb mina prestationer jag i första hand är stolt över. Jag valde min väg. Inte bättre, inte sämre, bara min.

SÅ gott nytt år alla, kända och okända.

Vi vet inget från den ena dagen till den andra.
Ta väl hand om varandra.  Nuets stressiga ord, gester och omdömen
kan bli de sista vi för vidare.
Håll livet i famnen nära dig,
håll orden som eld i din mun,
håll kärleken som ett levande ljus i dina händer.
Ditt hjärta är en droppe vatten i livets kärleksocean.


Kram Marianna Agetorp

 

Stensjöäng Digital bildberättelse 3

Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.

Se mer på Youtube

Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året. 

”Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”

”Tack för en avstressande dag”.

”Tack för att vi fick låna er natur”

”Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”

”We have all great fun here”

“Fantastiskt rofyllt och vackert”

“Jag smakar atmosfären”

lars-erik-andreasson-jpeg

Foto:Lars-Erik Andréasson

”En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”

”Underbart TACK”

”En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”

”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”

Foto: Lars-Erik Andréasson

Foto: Lars-Erik Andréasson

”En  utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”


lars-erik-andreasson

Foto: Lars-Erik Andréasson

Stenarna

ger stöd för en vacklande

Dammen

en vattenspegel växer fram

för den vilsne att hitta sig själv i

Skogen

en skyddande trygghet

som vaggar vandrarens ängslan till ro

Köksbordet

märkt av ålder och småbarnsår

där människor bjudits med

att dela måltid och tankar

Vännerna

som möter dig med kärlek

sätter ett redskap i din förlamade hand

Kramar i en famn

som bara vill gott

Stensjöäng

ger dig plats och mull

att växa på nytt

Jonas Holm, Dalby april -16

ma76


dsc_0100

Mossan rinner nerför storstenen

ett grönt vattenfall

hänger som en mjuk matta på tork

 

Klangfärgerna är djupa

Rören spelar

Jag leker

Stenarna längs stigen

sjunger för oss

välkomna

Sjunger ger ro

vinkar vidare

Vassen och vattnet sorlar

porsen fyller mitt andetag

ytan är gråsvart

lite dagg

anar regnet

långt borta

Tunn är järntråden

som fångar rutorna i portalens vägg

sträv av rost

lågmält brun

I fyrkantens titthål

lyser det rosa

äppelträdet

Snuffa


Stenblocket

från en annan tid

lyft av en större hand

rofyllt

nedsjunket i vårgrönskan

smyckat

med en slintande vit klematis

en krona över toppen

Göken kastar ut tydliga vårtons

som blandas med humlekören

i kastanjens blomtak

ett helande

i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar

733

Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar

Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. ”Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”

I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.

Sa jag något om ord – de kommer senare.

Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.

Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.

”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv)
Mona Waldemar


Promenaden

Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.

–  Nu kommer han med blasten igen, suckade de.

En gång sade min son.

– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.

Det gav mig en tankeställare.

Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle

försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den

Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas

Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.

Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.

Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar  förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människo­värde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket.
Hans Billman


Vandring i sagoskog

Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.

Mellan  himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören.  Tankfulla träd

bugar  sitt bifall.

Testar klanginstrumenten.  Ljudvågor fyller luften.

Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot  det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.

Går  den  smala stigen mot Backstugan. Stöder  mig då och då, mot stenblockens gröna päls.

Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.

Småtrollen har gömt sig  i stenarnas skrevor och gömslen.

Luften doftar av solvarm skog.

Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.

Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.

Varma hälsningar

Elsa Engnell


Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.

Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.

Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.

Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.

Elisabeth Ydrén


För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.

Barnet vaknar av lekfulla stigar

Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.

Konsten är eggande, nyfiket väckande

slumrande känslor får liv igen.

Alla måsten och alla tankar

försvinner av vindarnas smekning vid sjön

och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.

Tack för att ni delar denna vackra plats.

Sanna Johansson


Vårkrattning i Skogskatedralen

Vårkrattning i Skogskatedralen

Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson


TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB


 

img_2746

Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter
Sven-Erik Svensson


När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt

Hur länge som helst

I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag
Greenleaves Andersson

img_2338


Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga

Pia Vukasovic


Limerick

En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng

Elsa Engnell


Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp

Romanverkstad i Malmö

img_2451

Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg.
Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, ”som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I ”misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.

1 2 3 7