Stensjöäng Digital bildberättelse 3

Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.

Se mer på Youtube

Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året. 

”Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”

”Tack för en avstressande dag”.

”Tack för att vi fick låna er natur”

”Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”

”We have all great fun here”

“Fantastiskt rofyllt och vackert”

“Jag smakar atmosfären”

lars-erik-andreasson-jpeg

Foto:Lars-Erik Andréasson

”En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”

”Underbart TACK”

”En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”

”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”

Foto: Lars-Erik Andréasson

Foto: Lars-Erik Andréasson

”En  utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”


lars-erik-andreasson

Foto: Lars-Erik Andréasson

Stenarna

ger stöd för en vacklande

Dammen

en vattenspegel växer fram

för den vilsne att hitta sig själv i

Skogen

en skyddande trygghet

som vaggar vandrarens ängslan till ro

Köksbordet

märkt av ålder och småbarnsår

där människor bjudits med

att dela måltid och tankar

Vännerna

som möter dig med kärlek

sätter ett redskap i din förlamade hand

Kramar i en famn

som bara vill gott

Stensjöäng

ger dig plats och mull

att växa på nytt

Jonas Holm, Dalby april -16

ma76


dsc_0100

Mossan rinner nerför storstenen

ett grönt vattenfall

hänger som en mjuk matta på tork

 

Klangfärgerna är djupa

Rören spelar

Jag leker

Stenarna längs stigen

sjunger för oss

välkomna

Sjunger ger ro

vinkar vidare

Vassen och vattnet sorlar

porsen fyller mitt andetag

ytan är gråsvart

lite dagg

anar regnet

långt borta

Tunn är järntråden

som fångar rutorna i portalens vägg

sträv av rost

lågmält brun

I fyrkantens titthål

lyser det rosa

äppelträdet

Snuffa


Stenblocket

från en annan tid

lyft av en större hand

rofyllt

nedsjunket i vårgrönskan

smyckat

med en slintande vit klematis

en krona över toppen

Göken kastar ut tydliga vårtons

som blandas med humlekören

i kastanjens blomtak

ett helande

i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar

733

Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar

Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. ”Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”

I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.

Sa jag något om ord – de kommer senare.

Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.

Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.

”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv)
Mona Waldemar


Promenaden

Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.

–  Nu kommer han med blasten igen, suckade de.

En gång sade min son.

– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.

Det gav mig en tankeställare.

Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle

försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den

Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas

Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.

Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.

Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar  förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människo­värde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket.
Hans Billman


Vandring i sagoskog

Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.

Mellan  himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören.  Tankfulla träd

bugar  sitt bifall.

Testar klanginstrumenten.  Ljudvågor fyller luften.

Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot  det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.

Går  den  smala stigen mot Backstugan. Stöder  mig då och då, mot stenblockens gröna päls.

Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.

Småtrollen har gömt sig  i stenarnas skrevor och gömslen.

Luften doftar av solvarm skog.

Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.

Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.

Varma hälsningar

Elsa Engnell


Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.

Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.

Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.

Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.

Elisabeth Ydrén


För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.

Barnet vaknar av lekfulla stigar

Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.

Konsten är eggande, nyfiket väckande

slumrande känslor får liv igen.

Alla måsten och alla tankar

försvinner av vindarnas smekning vid sjön

och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.

Tack för att ni delar denna vackra plats.

Sanna Johansson


Vårkrattning i Skogskatedralen

Vårkrattning i Skogskatedralen

Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson


TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB


 

img_2746

Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter
Sven-Erik Svensson


När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt

Hur länge som helst

I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag
Greenleaves Andersson

img_2338


Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga

Pia Vukasovic


Limerick

En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng

Elsa Engnell


Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp

Romanverkstad i Malmö

img_2451

Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg.
Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, ”som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I ”misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.

Naturvandring på nya stigar i Siggaboda naturreservat

I höst har det varit återinvigning av vandringslederna i Siggaboda naturreservat – gamla och delvis nya stigar. Som vanligt var det Sven G Nilsson som var vår kunnige guide. En liten skara hängivna naturentusiaster. Fem personer var vi. Det som särskilt drabbar mig är att vi människor så lätt tror att naturen är till för oss, skall tjäna oss. I stället för att se att allt är ett enda stort samspel. Vi tror så lätt, vi människor, att vi sparar skogen, för oss, gör reservat för att kommande generationer skall få uppleva urskog, naturskog. Istället borde vi tänka på att spara skogen för dess eget egenvärde. För naturens egen mångfald, för att vi skall ”tjäna naturen”. Så alla som klagar på att Siggaboda natureservat är så fult, så skadat, så omöjligt att vandra i, ”för oss människor” – tänk om vi i stället skulle tänka att vi sparat en liten rest gammelskog, en bit urskog som är så sällsynt numera. Vi ”tjänar” inte kortsiktigt på det. Reservatet är inte för oss. Reservatet är värdefullt för alla svampar, alla lavar, fåglar, träd, vilda djur, insekter, larver, kryp och ”småknytt” av alla slag. Utan naturen dör också människa. Naturen kan så lätt ta allt tillbaka igen. Vi bara lånar, leker och älskar – en stund under solen. Jag kommer vara en trädkramare så länge jag lever. Vi behöver skydda mer skog, vad än Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, lantbrukare, skogsbrukare och skogsbolag än säger. Jag hejar på Naturskyddsföreningen.

Och i mycket är jag kritisk till den sittande regeringen. Men är det något gott den gjort, så är det de pengar de avsatt till skyddsvärd gammelskog. TACK.

I vårt eget län har Lars Nordberg på Skogsstyrelsen gjort en mycket värdefull insats under alla år för att biotopskydd och reservat hos privata markägare sparats för framtiden. Tack till alla som värnar med varsamhet om skogen.

Andlighet

Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik

Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan

Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana
”Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”

Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid ”lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.

Men när samma Patti sjunger ”Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. ”Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.

Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara  får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – ”vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.

Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. ”Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.

Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.

 

Naturens läkande kraft

En sparad bild, en artikel som vi fångas av – och tiden vandrar vidare till nya möten.

Birgit Ziegel hade sparat en bild från en artikel – fångats av den och började måla av den.

Några år senare fick jag ett mail, från en väninna i Säffle att hon sett målningen på en konstutställning, och hon frågade om jag kände igen bilden. Självkart kände igen bilden och ”mig själv” i den. Fick begärelse, ville undersöka möjligheten att köpa tavlan. Och det var möjligt. Men hur skulle jag få ner tavlan från Säffle till Stensjöäng. Och få råd att köpa den….
Jag bjöd in konstnären Birgit Ziegel och hennes make till vårt Bed & Breakfast.
Så spännande det var när de sen kom hit sommaren 2015. Ett drygt år sedan nu.
Några bilder från vårt möte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Birgit Ziegei och Marianna Agetorp

Birgit Ziegei och Marianna Agetorp

Den helande kraften.

Så löd rubriken i ICA-kurirens artikel om vår trädgård på Stensjöäng.

Madeleine Appelgren skrev texten.

För ordningens skull, har jag frågat och fått tillstånd från Fotografen Mats Samuelsson – som tog det första fotot. Både fotograf och Målande konstnär har gett sitt medgivande till att jag får använda bilden som vykort. Som det kan bli.

Målning av Birgit Ziegel

Målning av Birgit Ziegel

Ett trosprojekt från grunden

Sannerligen ett TROS-projekt ur två aspekter. Det gäller att TRO och det handlar också om det där… när trosorna är av- när vi går på toa.
 Jag bestämde mig för att Tillgängligöra Stensjöäng- och förutom att se över inomhusrummen, göra ramper, hårdbelägga gårdsplanen med stenmjöl och fixa mer parkeringsplatser behövde jag en besökstoalett för rullstolar. För in i boningshuset kommer man inte med rullstol. I dag går dessutom alla besökare på Stensjöäng i vår egen privata toalett och det börjar kännas belastande.

Mulltoa eller vattentoalett

Att koppla på en ny vattentoalett till vårt gamla avloppssystem, kunde tyckas vara det enklaste och billigaste. Men det känns så fel, och har alltid gjort – att använda rent dricksvatten för att spola ned våra kroppsliga restprodukter. Så en mulltoa var det enda vettiga alternativet för mig. Och jag har nu undersökt noga många olika modeller. Jag var på väg att beställa flera av dem- men något hindrade mig och priset var dessvärre avskräckande för alla.
När jag ändå installerar, så vill jag det skall vara för ”framtiden” och vem vet hur många besökare som verkligen kommer i framtiden till Stensjöäng. Så jag satsade i tanken, i planeringen och i ”tron” på att allt är möjligt. Pengar har vi samlat in och flera har donerat frikostigt. TACK alla- för små och stora gåvor, pengar, peppande ord, tro och kärleksgåvor av alla slag. All godhet ger ringar på vattnet. 
Men som i så många projekt måste man börja jobba med grunden. Precis som hos sig själv – för att stå stadigt. Så jag började i källarutrymmet-under den västra gaveln av ladan. Många timmar senare så är nu flera nya bjälkar-bärlager fastsatta, Hönsskit och jord är bortburet liksom massos av stenar. Stora virkeshögar- som är bra att ha, medan somliga devis är använda till toalettrummet och andra är omstuvade-för att finna rätt virke och massor är kvar för det pågående projektet, innan det stora rummet kan tas bruk. …Vad som skall bli av den gamla hönshuset återstår att se.  Så nu är grunden snart ok. Och nu har jag under stor vånda beställt Komposteringstoan med toasits och tillbehör – och nu börjar det stora och svåra arbete med att installera enligt anvisningarna.
Tanken fick i alla fall plats under besökstoaletten, så så långt är det rätt- men kanske skulle vi gjuta ett riktigt stabilt golv att ställa den på och inte en Euro-pall – som det står i beskrivningen. Och väggen bakom behöver förstärkas extra med cement. Och hur jag sall få ned extratanken för urinet – i rätt nivå blir kanske det svåraste. Jag vet aldrig hur mycket sten som finns i marken. Så vad gäller för framtidens toaletter så tror jag på förmultning och separering. Det är hög tid också för våra ansvariga i våra kommuner att våga tänka nytt och övergå till ett annat system än det vi har i dag.

 

tillgängligt

Väggen behöver förstärkning så stenarna inte faller in.

Tillgängligt

Tanken fick plats i höjd. Bra så långt.

 

IMG_1722

Liten grushög – trots stort lass. En bit på väg…

IMG_2340

Nu börjar vägen bakom ladan nå den gamla stenlagda vägen.

Sen kan vi beställa mer grus och fortsätta med stigen ned mot Skogskatedralen.

Kärleksberättelser i Fullmånetid

Inställt

År 2015 hade vi besök av Eva Ydrén och Elisabeth Ydrèn för Läkande berättelser.
Nu i augusti 16 Augusti 18.00 kommer Eva Ydrén tillbaka med berättelser och dans här på Stensjöäng. ”Tre kärleksberättelser” är temat.

Eva arbetar fritt utifrån sitt eget skakande, dans, läkande berättande och sin livserfarenhet.
Välkommen till Skogskatedralen och Stensjöäng.
Ta med egen matsäck, kläder och skor för utomhusbruk.
Efteråt möts vi på ladans Luffarloft för samtal och reflektioner.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Foton i bildspelet Anders Agetorp

Rosor och en förfallen trädgård

Ja jag har älskat rosor och jag gör så än. Men allt har sin tid. När jag nu flera år senare ser det gamla programmet från Stensjöäng – Gunnels gröna blir jag glad och minns. Allt är sant fortfarande, men trädgården är förändrad, förfallen – den har flyttat hemifrån. Den klarar sig själv nu. Den har gift sig med den vilda naturen, ”gått åt skogen” vandrat in i grönskan. Jag var ung då, la massor av kraft i trädgården. Det gör jag nu också, men på ett annat sätt. Nu är det skogen, det vilda, ogräsen som jag hyllar, och ägnar min tid åt. Och i år lägger jag massor av kraft och tid för att Tillgänglighetsanpassa Stensjöäng.
Så kan det gå. Men Gunnel Carlsson och ”SVT” gjorde ett härligt jobb – och jag känner så väl igen mig i filmen fast åren gått. Jag är densamma, har ”bara gånat” en smula. Förvildats – precis som trädgården. Allt har sin tid.
Se filmen här fram till 26 november – och sen hoppas jag att Sveriges television lägger ut det öppet. Önska går ju. Det var Gunnels Carlssons sista Gunnels Gröna

http://www.svtplay.se/video/8831988/gunnels-grona/gunnels-grona-sasong-2-avsnitt-8

Bara en mor

När jag vandrar runt i min älskade trädgård tänker jag- ”Bara en mor kan älska en sådan trädgård”. Jag är dess mor. Jag har fött den, ammat den, ammat i den och upplevt stora famnar av lycka i den. Den har berikat mitt liv på alla sätt. Utan den vet jag inte om jag vore den lyckliga människa jag är i dag. Trädgården hjälpte mig att finna mig själv, finna mitt inre sårade barn, min läkedom och lärde mig försonas med mig själv och den jag är.
Mer finns att läsa i boken om min trädgård –Helande trädgård- och vad trädgården gett mig.
Kanske är det så att andra inte ser den trädgård jag ser. Det gör inget. Jag skapade den för mig själv. Jag visar den gärna, men alla ser inte vad jag ser. Det vilda som tagit överhand – är också en del av trädgården. Naturen var här före mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Samla pensionspoäng

Nej jag har inte gått in för att samla pensionspoäng. Men jag samlar på saker som får själen att jubla och håret att resa sig på mina armar och huden att rynka ihop sig i skattrynkor, sådan skatt som man finner i livets åker och som man säljer alla sina aktieposter för och drar sig längre inåt mittpunkten, vänskapen och vanlig hederlig jordisk kärlek – som det finns hur mycket som helst av. Min son sa när han var lite ”Mamma- du måste förstå att jag älskar pengar”.  En ögonöppnare för mig. Man kan älska pengar – och man kan använda dem för att göra världen till en vackrare plats att bo på. Det försöker jag göra.
Skogen är min pensionsförsäkring. I den hoppas jag kunna samla min ved, om vintern blir för kall. I skogen skall jag vandra omkring i och finna ro, tröst och läkedom – vad som än händer mig.

I vår har vi fått ännu ett Biotopskydd på våra marker. Skogen är därmed fredad för all framtid – även den dan jag ”ligger begravd” under dess rötter. Skogen är guld – där dem står. Skogen är min  törst, min tröst och mitt sätt att förhålla mig till tid. Vi växer långsamt. Stenarna rullar genom tidsåldrarna. Vårt korta ögonblick är en solkatt som glittrar till i en regndroppe. Livet är för mig heligt. Det är en gåva att få finnas till. ”I morgon” finns inte än. Bara i kväll. Men jag lägger denna dagens drömmar i blöt – för att koka en ny närande gröt – om solen går upp också andra sidan natten.
Här en film från ett gamalt projekt om Kvinnliga skogsentreprenörer. TACK Mats Harrysson och Arkimedes
för ert tillstånd att visa filmen.

Barfota

Barfotadag på Stensjöäng.

Välkommen till ett möte med våra ”Fötter-och-Lekamen” som tema.

Herma – från Tyskland ger oss information och kunskaper om att gå medelst framfoten, och att gå barfota. Vi ”jordar” oss och under dagen bygger vi en enkel labyrint av grankottar som vi sen vandrar i tillsammans- barfota. Det är en mycket speciell upplevelse.

En workshop i naturen, med naturen och i känslomässig och enkel hållning till oss själva och varandra. Förvänta dig en dag av skönhet och stillhet – där du vågar bli berörda och ta emot intryck från våra kroppar och våra oändliga sinnen.

Var: Skogskatedralen. Stensjöäng  www.agetorp.se

När: Söndagen den 22 maj. Vi börjar kl 11

Hur: Du har själv med dig matsäck och fika för hela dagen. Gärna liggunderlag för att vila på i naturen. Lediga och ”varma kläder”. Räkna med heldag – men du stannar så länge du själv vill. Frivillig gåva!

Det finns möjlighet att bo på Stensjöäng. Boka plats. Anmälan till Marianna 070-6739916 eller marianna@agetorp.se

Vänliga hälsningar Marianna.


Tänk om det är så…. att vi behöver gå barfota längre in i skogen….

Det obegränsade sinnet

Konst på Stensjöäng

Konsten skall vara till för alla

Alla våra sinnen är en oerhörd källa för upplevelser, känslor och intryck.

De ofärdiga är arbetsnamnet för vårt nya samverkansprojekt. Alla har vi olika begränsningar, inte enbart de vi traditionellt kallar rörelsehindrade eller rullstolsburna. Syn- eller hörselnedsättning, blyghet – alla kan vi vara ”ofärdiga” på något sätt. Det kan också gälla olika former av känslighet för upplevelser, starka sinnesintryck etc eller bara oförmåga till social gemenskap. Vår mångfald av sinnen ger oss möjlighet att vara kreativa och skapande människor. Det vi kan uppleva som en begränsning kan istället bli vår tillgång, eftersom andra sinnen ofta skärps.
Nu behöver vi din hjälp för att skapa en digital berättelse om våra obegränsade sinnen och om det du upplevt på Stensjöäng. Sänd dina bilder, din filmsnutt, dina ord, tankar, minne så kommer vi under året att sammanställa dessa. Sänd till
Tack för ditt bidrag.
Läs mer om vårt projekt på Stensjöäng.
http://www.crowdculture.se/se/projects/stensjoang-for-alla-aven-rullstolsburna

 

Rullstolsburen

Förr i tiden sa man om dem som inte ”var som andra” att man var ”ofärdig”. Ett vackert uttryck – alla är vi på väg – vi har olika skröpligheter, begränsningar skuggsidor, rädslor mm. Vi har olika fysik- olika kroppar och vi är olika i vad vi orkar, eller vågar utmana oss till. I ett försök att öppna upp Stensjöäng och våra marker här – är vi nu i färd med att söka projektpengar för att kunna Tillgänglighetsanpassa delar av Stensjöäng. Äntligen – känns det som. Det är alltid lika sorgligt att neka någon med gångsvårigheter, den som är buren av rullstol eller den som av olika anledningar inte kan röra sig fritt. Jag tror dessutom på att vi alla behöver hjälpas åt – för att förändra vår värld -in i det minsta- likaväl som i de större händelserna.
Därför ber vi nu om HJÄLP – hjälp med ekonomiskt bidrag – för att kunna förverkliga denna framkomliga väg/stig till Skogskatedralen och för att bygga en besökstoalett för besökare – även de mer rullstol.
Så har du själv funnit Stensjöäng värt att besöka – hjälp oss att fortsätta denna verksamhet – och öppna upp den för alla.
Läs mer här.
Vårt projek

Grind på stensjöäng

Stensjöäng-FÖR ALLA

Och har du svårt för att förstå hur du blir månadsstödjare eller donerar – Läs mer här på vår hemsida.
Jag skriver också mer här på bloggen om hur jag ser på finansiering.
Du kan också Swisha (telefonnummer 070-6739916) in din gåva eller betala via bankgiro. 5776-5778
Skriv under med FÖR ALLA
TACK för din gåva.

Vandrarens väg

Poesi har alltid varit min livslust. Både att läsa andras poesi och att skriva. Här en dikt från en helt ny poet för mig.
Men hans dikt speglar precis min egen livsresa.

Vandrare av Antonio Machado 1875-1939

Vandrare, dina fotspår
är vägen, och inget mer;
vandrare, det finns ingen väg
man bryter ny väg när man går.

När man går bryter man ny väg
och när man vänder blicken bakåt
ser man stigen som man aldrig
åter kommer att trampa.
Vandrare, det finns ingen väg
bara kölvattenstrimmor i havet.


Och skulle jag säga det med egna ord – skulle sista raden vara ” det finns ingen väg, bara den vilda naturen”.

Grind på stensjöäng

Grinden är öppen ut mot det okända.

Så är det att trampa upp en ny stig i sitt inre. Och på den vandringen fann jag Genekeys. Som en hållplats, som en vägvisare, som en röd tråd att att hitta in till mina gener, mina sår, mina skuggor och alla de gåvor som är just mina och den högsta essensen för mitt gudomliga jag.

Stigfinnare

De yrkesvägledare jag träffade i min ungdom berättade aldrig att jag kunde bli en poet. Det fanns inte ens i min egen vokabulär då. Någon utbildning till Stigfinnare fanns det inte heller. Men jag prövade det ordet i min mun och i mitt hjärta, och kände att det var jag, mitt sanna jag. Ja jag är och vill vara en Stigfinnare. Och kanske allra främst en inspiratör för andra – för att fler skall ”våga gå sin egen väg. Alla andra leder vilse.”
Se boken Samtal med änglar.”

Må vi mötas där ute i den vilda naturen, och på alla de mötesplatser som finns i verkligheten och på internet.
Marianna Agetorp

Att komma ut som andlig varelse

Livets väg är en ensamväg.

Vi har alla vår egen väg att gå. Men att vandra ensam är för många väldigt svårt och hotande. Vi tar till allt för att slippa vara ensamhet och att känna vår enorma ensamhet i djupet av vårt jag. Genom min uppväxt, i en stor familj, blev detta min då dyrköpta lärdom. Ensamheten och ”främlingskapet” i ett trångt sammanhang, blev en del av min livsväg. Och som så ofta, tror barnet att det är – ”det är något fel på mig”. Men det är jag tacksam för i dag. i dag känner jag mig som sekulär människa men jag måste hela tiden öva mig i att komma ut som ANDLIG människa. En sån som tror på tomtar och troll och spöken och energier och allsköns ovetenskapligt dravel. Lite mer om det sen.

Religionen har sin egen utvecklingsväg.

Industrialismen, naturvetenskapen och socialismen är faktorer som förändrat religionens inflytande – och MAKT inte minst. Under 1800-talet började den sekulariserade människan långsamt ta gestalt. Hon trodde inte på allt, bara för att samhället/kyrkan ville diktera normer, dogmer och rättesnören. Den nya människan gick inte längre med på att bli nedtryckt, dikterad och styrd. Individualismen fick också sitt genomslag. På gott och ont. Men vi ville värna om vår egen personliga frihet – inte minst i våra trosföreställningar, och utifrån de livserfarenheter vi fick.

Jag är inte kristen men

Ja så tror jag många säger i dag. Ändå är de sällan gudlösa, utan har kvar många av kristendomens sedvänjor och tankemönster. Själv har jag kristendomen invävd i mig, mer än vad jag önskar. Men det går inte så lätt att ”hjärntvätta sig”. Så jag säger i stället: Jag är andlig, men inte kristen. Jag går inte att ”kodifiera”. Jag är ett rörligt vatten som är på väg mot mitt livs källa. En kraft som är bortom ord, större än allt beskrivbart. Jesus som förebild, som historisk person är dock en förebild också för mig- men bara en av MÅNGA män och kvinnor, men inte alla de dogmerna som förstört enkelheten i Jesu rebelliska liv och budskap. Skulle Gud välja att ”bli människa” i dag tror jag han kommer som flykting vandrande till fots in i vårt land. Och ja det är det han gör. Han är en främling mitt i bland oss och i OSS ALLA. På flykt i oss alla.

Det gudlösa folket?

Lyssnade nyligen på Teologiska Rummet med David Thurfjell, religionsvetare och Inga Sanner, idéhistoriker i ett samtal om ”Det gudlösa folket”, och om vårt dubbeltydiga förhållande till religion.

Det jag tyckte var allra mest intressant i programmet var deras samtal kring ”Skräpreligiositeten” . Det som också benämns som nyandlighet, esoteriska strömningar, teosofi,new age,Jungs andlighet, och allmän andlighet och alla som tror på spöken, kristaller och energier. Och i den kategorin hör jag hemma – men för den skull känner jag mig långt ifrån samhörig med alla strömningar och riktningar inom denna vida  ”skräpkammare för religionen”.
Men det är så sant att min andligheten finns rikt representerad inom vår populärkultur. I musik, filmer,romaner och allehanda uttryck. Och varför vi blir så föraktade – som jag så tydligt känner av i vissa kretsar- det är för att vi vill finnas i två läger och försöker sammanblanda/sammanföra andlighet och den senaste vetenskapsforskningen.

Och vi kallar det till och med Andlig vetenskap. ”Vilken skymf”… för de ”vetenskapsrättläriga”. Ja som sådan kommer jag nu ut, och skäms inte längre. Tycker inte ens att det är finare att vara en ”accepterad” renlärig kulturkatolik, protestant – även om jag vet att det är finare, väcker mer vördnad och respekt. Det tror jag bla är för att kristendomen, de dogmatiska religionerna har så lång historia och min alternativa andlighet är så ny. Men det stämmer inte.

En tredje väg

Jag vill mena att det ALLTID funnits de som varit rebeller, som opponerat sig, som sökt sig en egen väg- genom och bortom religionen för att finna en väg till transformation och livsförvandling för sitt eget liv. Det har alltid funnits en tredje väg. Och i dag finns det många inom kultureliten som befinner sig utanför, och det skrivs, läses och säljs enorma mängder av denna typ av läror, men det talar vi knappt om. Det är lika pinsamt som det förut var att säga att man var med i pingstkyrkan, livets ord, eller att man som jag gick till rastandakt under högstadiet eller gymnasiet. Religion och andlighet är pinsamt. Men det är också-vill jag mena- en klar klassindelning – utifrån vilken position man har och hur aktad ”kändis” man är. Hur mycket ”min andliga väg” än hänvisas till Skräpkategorierna – som går att skratta åt och som inte passar in någonstans-är det min ERFARENHET av livet som är den bärande. Den tredje vägen är inte kristen, inte judisk inte stadfäst och har ingen färdig religion bakom sig.

Läs gärna mer om de Esoteriska lärorna, som ett exempel. I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.
Jag och inte minst kvinnor, väljer en ny världsbild som inte styrs av makt, dogmer och patriarkala strukturer. Den vägen är en frukt av ett långvarigt inre uppror och en bekräftelse av mig själv och min inre verklighet. ”Jag kommer aldrig mer att svika mig själv eller min egen övertygelse”. Jag tror inte längre på Gud som jag gjorde förut som kristen. I dag är jag övertygad.

Mystik

Men inom alla religioner finns det en mystik gren. Där kan, vill jag mena alla religioner och de esoteriska religionerna mötas. Där är det den egna erfarenheten som är bärande, det innerliga relationen till ett högre jag som bär och där är dogmerna underordnade.

Alternativ religiositet

Ja jag vill inte ens hävda att jag är religiös längre, fast jag varit en trogen kyrkkristen anhängare, som inte gick ur kyrkan förrän efter 47 år. Hela uppväxten var gammalkyrklig, men jag har prövat både väckelsefromhet och högkyrklighet. Ja jag räknade mig till de mycket innerligt troende. Det enda jag aldrig varit så är det ateist.
Jag tror också att fler och fler söker sig till olika s k. humanitetsreligioner, som tror på MÄNNISKAN. Den uppstod tidigt som ett alternativ till kristendomen.  Och när andlighet klassas som naturen, trygghet, etik, bön och vördnad tror jag att många kan skriva under på den. Men vill inte vara bundna. Vi behöver obundenhet för att lösgöra oss själva. Ändå vill en del ha ett större sammanhang, en gemenskap. Då blir det genast svårt för mig. Jag behöver ingen kyrkbänk, ingen högmässa. Jag söker mig inte ens till ”Arenarocken” dyrkan av musikgrupper och nyandliga möten. Ja jag är ju inte ens med i Svenska kyrkan.Går inte ens dit när det är jul och varmt och mysigt. Och jag citerar Carl Olof Rosenius som lär ha sagt om de svenskkyrkliga – ”De är horder av döpta hedningar som rusar mot fördärvet.” Så vad hade han då inte sagt om mig?

På mina andra bloggar har jag skrivit mer om den ensamma väg jag funnit. Genekeys.
Läs gärna mer om det intresserar dig. Eller Homosanctus.


Och nu under helgen den 14-15 november skall jag och en vän finnas med under Harmonimässan i Stockholm. Ett gigantiskt hopkop av nyandliga tankar och erfarenheter. 
Så det är bara att lyfta på hatten och KOMMA UT. 
Hoppas vi ses där.

”En enda insikt från ditt eget hjärta är värt mer än visdomen från alla vishetslärare från tidens begynnelse.”

Richard Rudd, Grundare och författare till Gene KeysGenekeys book

Naturen har plats för alla religioner.

november 038

Foto: Marianna Agetorp Stensjöäng

1 2 3 6