Author Archives: Marianna Agetorp

Hållbar vigsel

Jag fick en fråga: Stämmer det att du håller på med ”hållbara vigslar”? I så fall, hur funkar de?
En bra fråga. Det lär vara 40 % alla vigslar i Sverige som leder till skilsmässa? Vilken skillnad det är mellan borgerliga och ”kyrkliga” vet jag ej.

Hållbara vigslar?

Hållbara vigslar?

Och jag svarade ungefär såhär:

Tack för frågan. Kanske en provocerande beteckning ”hållbara vigslar” – men för mig är det självklart att försöka tänka i hushållningstermer och hållbarhet i livets alla skeden. För mig började det först i tanke på vigseln som sådan, fest, kläder, förberedelser mat, vin, presenter mm. Se här i bifogad Ecovigsel 2013

Men hållbarhet – innebär också för mig att formulera orden väl på vigseln, de löften man ev. ger, hela inramningen, och de förberedande samtalen som sker med mig, före bröllopet. Ofta väldigt värdefulla, får jag bekräftat. Desamma gäller för andra livsceremonier självklart. Ännu har jag inte skrivit ihop något för hållbara begravningar, men det kommer.
Jag bruka också säga, när det passar,  att jag är öppen för efterföljande samtal i livet. Som vigselförrättare är jag en enormt lite pusselbit i ett vigt pars liv, ett ynka schackdrag, men det vill jag göra med omsorg.

Vad skulle en hållbar vigsel innebära för dig? Tacksam för många tankar.

Varma hälsningar Marianna

Jag älskar reklam

syrener
Den rosa syrenen blommar

Inte hela sanningen, men en början. Allt har MINST två sidor. Reklamen förpestar, förstör, förfular, förringar, klär av, ljuger men ger också upplysningar som vi verkligen behöver. Så att vi finner det vi söker. Vägen till den plats vi söker, det mål vi söker efter.

Jag har lätt för att falla ned i diket ”förakt”. Förkasta allt, allt som jag inte vill ha, inte söker eller inte förstår.
Många blir upprörda för att Facebook gör så mycket reklam, smyger in det över allt. Vad hade vi väntat oss, att socialt nätverk, helt gratis, utan att vi behöver betala på något sätt? Naivt, verkligen naivt. Många slutar använda facebook av den anledningen, och den ryggmärgsreaktionen drabbas jag också av, men så tänker jag till. Dagstidningen – ja massor av reklam – men jag slutar inte läsa, plockar upp morgontidningen nåd. Tidningar hemsidor på nätet, OTREVLIGT mycket reklam, men nog läser jag ändå. Har tackat nej till reklam i brevlådan ,  för den pappersmängden vill jag skall vara kvar i ”skogen”, hellre reklam på nätet, än som pappersreklam.
Det finns reklam jag verkligen älskar, ja som får mig berörd och som får mig att börja gråta. Naturskyddsföreningens reklam kan vara mitt i prick. Många hjälporganisationers reklam. Reklam som inte får mig att vilka konsumera, utan som får mig att tänka till, engagera mig och börja tänka på nytt sätt.
Men om ni ser mig göra reklam för underkläder, ting, resor, hotell eller dyligt via bloggen här eller via facebook – SÅ ÄR DET INTE JAG! Det är systemet som nyttjar  (utnyttjar) min kommunikationsglädje-strävan. Gratis blogg – nej tusan – vi får betala, via massa reklam som inte stämmer med vår övertygelse. Ändå älskar jag sociala medier, hur oärliga de än kan tyckas. Jag blir lätt antingen eller. Är uppfostrad med tvåpoligt tänkande. Gud-Djävulen, himmel-helvete, got ont, liv-död, älska-hata, bra-dåligt.

I dag försöker jag komma fram till en tredje väg, en för mig mer sann väg. På stan är det massor av reklam – som jag som ovan lantis – inte kan värja mig mot, ser, tittar, läser och tror att det gäller mig. Är inte lika avtrubbad som de som bor i staden alltid. Förr hade jag protesterat och velat åka hem direkt – vill inte bli påverkad, men självklart älskar jag staden, all den mänskliga energin där – men ack så trött jag blir, av alla ljud, av alla bilder, allt som ”vill mig”.
I skogen och på ängarna är det annorlunda. Ett annat tempo, helt andra synintryck. Men nog tusan har också naturen ”sina reklampelare” – allt säger något, berättar och vill förföra mig. Kom ut till oss!!! Häggen berättar med dofter, blommor och blad, gullvivan ropar mig längre ned i fruktträdgården, göken fångar min uppmärksamhet, sjön glittrar, alpklematisen täcker hela fält med sin blå färg och säger kom, kom nu, i morgon kan det vara försent. Och ramslöken ropar: ät mig, och syrenen – kom och älska med mig, och snart börjar rosorna förföra mig rejält, ja berusa mig, och jag vet somliga dar inte vilket ben jag skall stå på. Blir yr av fröjd. Så jag sätter mig ned i solstolen och låter alla sinnen bara ta in, låter allt ha sin tid. Låter årstiderna ha sin gång genom mitt liv och min dag. Jag älskar reklam, som får mig att gråta, som får mig att byta till nya positiva tankar. Älskar reklam som får mig att vilja ÅTERANVÄNDA, öppna mitt hjärta eller börja tänka nytt. Reklam för mer konsumtion av onödiga prylar, det behöver jag inte! Men fortsätt att göra reklam för att leva Nu, älska mer och stressa mindre. Och genast dyker den tredje tanken upp – jamen vadå? – jag är inte bättre jag – jag gör reklam för att jag vill sälja mina tavlor, och mina böcker vill jag verkligen sälja. Instängda i lådor gör mina böcker ingen nytta. Att göra reklam för sig själv är inte lätt, ofta ett nödvändigt ont, för en skapande människa. Men JAG VILL OCKSÅ SÄLJA. Så med andra ord, reklam är dubbelbottnat och omöjligt att värja sig mot. Men det gäller att öva sig, se igenom, tänka ett varv till – och sen sjunka ned i sig själv och konsumera allt det som är gratis – SJÄLVKÄRLEK, solsken, vind, och doften från en annan värld som vi bara anar.

Turkos och Guld – utställning på Galleri Stensjöäng

Galleri Stensjöäng

Galleri Stensjöäng

Vandringen på min livsväg har länge handlat om att gå över mina egna eller andras skapade gränser. Att börja måla var för mig att gå över en enorm tröskel, gå utanför min egen ram om vad jag kunde eller skulle våga.
Min väg in var att våga umgås med färger, njuta av färger, svara an på vilka färger jag behövde i mitt liv. Leka, måla med ”hela kroppen”. (Därför behöver jag stora dukar.) Stort underbart och revolutionerande för mig. Jag har ingen konstnärlig utbildning – och i mitt liv ger det frihet och öppenhet för lek.

Men jag älskar att dela med mig om vad jag är och gör. Därför visar jag nu mina senaste målningar i en utställning som jag kallar Turkos och Guld.
Utställningen öppnar på (Mors dag 2013) 26 maj. Kl 11-16 och har öppet följande dagar   31 maj, 1 Juni, 2 Juni, 7 Juni, 9 Juni och 14 juni.
Samma tider 11-16.
Övriga dagar och i veckorna är utställningen öppen när du ringt och meddela att du vill komma. Jag är hemma så gott som hela dagarna, men vill känna frihet och inte sitta och ”passa en utställning” utan arbeta i min trädgård, kratta i Skogskatedralen, sola på bryggan och njuta av våren på alla de otaliga sätt som livet bjuder på nu. Känn aldrig att du ”stör mig” när du ringer. Jag älskar att få dela med mig av min lek och min värld här ute på Stensjöäng.

Det nya för i år var att jag bad en vän om hjälp med prissättningen. Det var otroligt skönt.
Ca 20 verk är till salu. Dessutom mina foton på canvas, och svartvita foton på handgjort papper.

Självklart har jag alla mina böcker till salu att inhandla, och i år också många antikvariska böcker till försäljning.
IMG_0049

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rensar bland gamla böcker mm

Vintern har varit längre än någonsin. Såg att det är Loppis i Väckelsång på söndag 14 april!
I Björkeborg  kl.10-14. Fika serveras.Kanske detta möte kan pigga upp. Vårvärmen lär komma på söndag.

Loppis kan vara innerligt tråkigt, men jag gillar starkt tanken att sälja vidare det man själv inte har bruk för. Hoppas på flera spännande utställare som ger variation i utbudet. Själv har jag mest utrensade böcker. Hoppas vi ses där.
Välkommen att boka bord hos: Linda Pettersson tel 0477-40170

Se hemsidan
loppis

Livsvägen – diken och fallgropar

marianna agetorp

Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson

Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
”Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, ”rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna ”famntag”.

Det som jag kan kalla min livsväg då – som var ”eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.

droppe1

 

Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.

Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på ”gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt ”överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också  texten om Willian Blakesom bla skriver ”Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)

Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form.  Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, ”paradisskildringar” och ”kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från ”New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på ”livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den ”ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande ”utanpåverk.”

prisma

 

Jag blev tidigt utsatt för en andlig ”våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det ”rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut.  Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor  politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.

På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.

Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från ”kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
”Allt har sin tid” -det  är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.

Foto: Eva S AnderssonMarianna Agetorp

Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp

Vardagsbilder

Just hemkommen från underbart möte i Skåneland.
Fint att mötas här hemma av reportage i Smålandspostens – Älmhultssidor av Filip Sjöfors. Ett bildreportage från min vardag i skogen. Känns just så innerligt och skogsnära som jag upplever att jag får leva mitt liv. Tacksamhet och tillit – får också i fortsättningen bli mina ”vandringsstavar”
Och i Skåne fick jag innerliga möten med Rödhaken. Det kommer en vår.

140516 – Bilderna borttagna pga. att Smp menar att jag ”kränkt upphovsrätten” genom att jag publicerat deras material på min sida. Trist.

Smålandsposten 11 feb 2013

Vad håller du på med?

Livets litania och orkidéblad med poesi

Livets litania och orkidéblad med poesi

Frågan dyker upp på ett kuvert från ”Försvarsmakten”. Yngste sonen är mottagaren. Jag är lycklig för att  han låter brevet åker ned i papperskorgen. Men det hade varit kul om han hade svarat – och letat ord till varför han inte väljer att ”kriga för sin överlevnad”.

Jag tror vi är många som starkt ogillar frågan som är rubrik för mitt inlägg. Vi börjar svettas och blir stumma. Det är som om hela vår identitet ligger i vad vi gör – håller på med, har för yrke/anställning. Och när vi svarar sätts vi ögonblickligen in ett ett fack, ja nästan bedömda ”hur mycket är du värd lille vän”. Och det är väl därför frågan känns svår, om jag är sjukskriven, ”utförsäkrad”, arbetslös, kulturarbetare eller ”anhörigvårdare” eller förälder som valt att ta hand om barnen på eget sätt. Som poet och författare kan jag känna igen mig i känslan av att inte veta vad jag skall berätta – för att inte genast tappa i värde och anseende – fast jag med hela mitt jag vet att mitt värde aldrig kan sättas i pengar och fast jag själv vet att det jag gör är till glädje för många. Är jag på en företagarlunch – vilket jag med nöje gärna går på, försöker jag hinna före med frågan och istället fråga, var kommer du ifrån. Och det lär vara så att det är en självklar fråga i ”Norrland” – om vilken by man kommer ifrån . Så spännande samtalen blir – och vi berättar mer om vår livsresa och hur vi hamnat där vi är,  just nu.

Men tillbaka till frågan; Vad håller jag på med?

Som poet vill jag att mina texter skall leva – ja ”ta liv” när de möter sina läsare och hamnar i ”nya hjärtan”. Jag är lycklig för att mina böcker får ligga på människors vardagsbord, och stå prydligt uppställda i vackra hyllor. Allra härligast är när de memoreras, tills läsaren kan en strof eller rader.  Det gör mig innerligt glad. Då lever mina ord. Mina dikter och formuleringar i texter lever också när jag får använda dem i olika livsceremonier som vigsel, begravningar och namngivningsceremonier. Eller när jag får leda besökare in i en meditation i Skogskatedralen eller när mina ord får en inramning av tysta vandringar.
Men vad gör jag mer? I dag har jag påbörjat en text för borgerliga begravningar – som jag sen kan bygga vidare på, när jag vet vilket människoliv jag får tala utifrån. Jag påbörjade också en svår och mörk saga – utifrån en livsberättelse jag fått berättat för mig. Den skulle för mig vara omöjliga att skriva som en beskrivande prosatext, för jag vill komma åt känslorna, utsattheten och barnets perspektiv. Om jag klarar att skriva den klart, så vackert som jag vill – det vet jag inte – men jag gråter när jag skriver och blir själv berörd. Och den sagan slutar mycket vackert. Det är jag helt övertygad om.

Inte så sällan kan jag få välkomna besökare – som hittat hit genom mina böcker, eller de filmer som spelats in här på Stensjöäng eller alla de artiklar som skrivit om vår trädgård. Det blir nästan alltid varma, innerliga och goda möten. Somliga dagar går i levebrödets tecken och surdegarnas doft. Och böcker då. Jo jag skriver på nya böcker. En ny ”bönbok” ligger klar – jag behöver bara finna förlag och utformning. Det är ”böneord” jag samlat ur mitt eget liv, men ännu mer – efter att jag mött människor i livets olika skeden, och också när jag mött vilt främmande människor, men upplevt att de burit på tunga bördor, sår och tunga erfarenheter.
Med en god väl leker, klipper och klistrar vi fram en bok – en Tröstebok. Kanske blir det en bok, kanske blir den en karta över vår gemensamma livsväg – som tröstar oss själva mer än andra.

En tung och svår roman skriver jag på – med mycket självbiografiskt material och händelser från min hembygd. Kanske blir det en bok – om jag låter mig ägna sammanhållen tid. Annars blir det en obok – som får följa med mig ned i minnets glömda hål.
I mitt kök står ett gammalt ek-slagbord – som är mitt livs altare. Där sker många möten, goda, lekfulla, jublande, djupa, sorgliga, vanmäktiga, upprörande samtal. Kring det bordet äter vi livets bröd både för kroppen och för själen. En mötesplats och ett altare för det heliga. För i min vardag är varje möte heligt, varje människa helig och varje dag helig.

Målning och text: Marianna Agetorp

Målning och text: Marianna Agetorp

Det händer att jag  skriver i mina målningar, för att förenar känslor, färger och ord till en helhet, ett uttryck för det jag vill ”berätta”. Orden ensamma hade inte kunnat leva ett eget liv. Bilden överst i detta inlägg är tagen på Elin Wägnes ”Lilla Björka”. På ett guldtyg som fick fladdra för vinden, som kläder på klädsträck, hade jag skrivit ”Livets långa litania”. En text som jag skrev i ett enda långt flöde. På bordet ligger två sammanfogade glasskivor – mellan dem ligger pressade Orkidéblad. Orkidéblad som jag samlat under året, torkar, strukit med varmt strykjärn och sen skrivit kort ord på – poesi för ”förtorkade känslor”.
Hela utställningen innefattade olika objekt både inomhus, utomhus och i Elin Wägners skrivarstuga. Utställningen kallade jag ”Tusen ord i Småland” – och utställningen som form kallade jag ”Ordinstallation”. Just nu har jag ingen ny utställning på gång, men oj så kul det är. Barnet i mig får leka, skriva på mitt handgjorda papper, brodera ord, ”trä dem på strå”, skriva dem på bokstammar och på olika sätt gjuta in dem i tiden – ja gestalta orden.
Undra var jag näst får leka fram en Ordinstallation – med sagor, sötord, drömspråk. Ja nu vet jag  – på ett sjukhus, eller på ett stort och vackert bibliotek skulle jag vilja ställa ut mina ord- och låta besökarens egna ord och livsberättelser få vävas in i mina. Så blir språket rikare och livet vackrare.

Om jag nu har svarat på frågan om ”vad jag håller på med” vet jag inte. Men något av det som lyfter mitt liv och får det att stråla har jag fått nämna. Så mycket mer glimmar, glänser och spritter i det som är mitt liv. Inte i första hand handlar det om vad jag gör utan om vad jag är och får dela vidare.

tibast

Och snart blommar Tibasten med sin ljuvliga doft.

Jag älskar män

 

Jag har alltid älskat män. Funnit dem underbara, annorlunda, vackra och fyllda av mystik. Ofattbara, ogenomträngliga och och lite charmigt vilsna. Det kommer jag alltid göra. Min kärlek till kvinnor har varit svårare. Det var en läxa jag fick med mig hem från terapeuten – och som jag sen lyckats väldigt väl med –  att lära älska kvinnor – och kanske allra svårast älska mig själv, som kvinna, med de manliga drag jag alltid haft, och som jag fått med mig från min far – som pappas flicka. En tillgång, styrka och också som en sårbarhet – i min styrka och duktighet.

Jag har börjat bli rädd
Men nu har något hänt – jag har börjat tappa förtroendet för män – jag har börjat bli rädd för män och jag känner alltsom otrygg med män jag inte känner väl, och oftast en enorm vrede för vad män gör mot kvinnor världen över. Så vill jag inte ha det!

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att så fort jag sätter på radion, tv eller alla sociala mediers flöden så störtar denna enorma svarta, otäcka flod av nyheter berättelser mot mig, och jag kan inte värja mig, vet att något MÅSTE göras – och att det måste ske något NU.

Varje dag uppmärksammar och ser jag rapporter om de vidrigaste övergrepp våldtäkter och skändningar mot kvinnor världen över. Och jag SER HÖR OCH KÄNNER att Kvinnor världen över reser sig och bara VÄGRAR att tolerera detta.

Men nu är det dags att alla MÄN också MANGRANT reser sig för att stoppa detta. Jag vill verkligen INTE att min rädsla, svarta vrede och sorg skall drabba de goda männen, men ni/vi MÅSTE alla ta vårt ansvar. Nej jag har ingen lösning- men det måste ske något nu.

I dag (6 feb) är dagen för att uppmärksamma kvinnlig könsstympning. Ännu ett ämne som upprör mig så hela min kropp känner av det. Vi måste stoppa detta – om vi vill kallas människor – medvetna varelser. Vi kvinnor och män tillsammans. Det gick att avskaffa slaveriet -det går att avskaffa våld och kränkningar mot kvinnor.

Kära män – ja jag älskar er, men jag känner att om jag varit man – skulle jag för min egen värdighet resa mig upp och säga till Kvinnor i hela värden – Nu är det nog! Nu vill vi sluta fred. Nu måste vi finna en väg för att alla kvinnor skall få leva, arbeta, leka, leva i fred och frihet. Nu måste männens herravälde ta slut! Vi kvinnor klarar det inte längre själva. Vi måste hjälpas åt.

I dag talas det mycket om näthatet mot kvinnor, och alla vidrigheten som kvinnor – som vågar häva upp sin röst – får utstå. Jag vill bara säga tack – för att ämnet lyfts fram – och kommer i fokus, inför allas ögon och öron.
Låt oss bli människor – värda namnet.

IMG_0204

Och som avslutning vill jag också säga – igen. Jag älskar er ni goda, varma, omtänksamma, sköna, ljuvliga, vackra män. Och till alla kvinnor och alla män vill jag också säga. Sprid de goda berättelserna om de goda männen. Jag vill inte längre höra om de som våldtar skändar och dödar kvinnor. Jag vill höra de fantastiska historierna om männen som är modiga – inte som strider mot lejon, fotbollar , tjurar och varandra. Inte om männen som krigar, skjuter och förstör. Jag vill höra om männen som det lyser om, männen som odlar jorden, som bakar bröd, som tar hand om sina barn, som vårdar sjuka, som älskar med alla sina sinnen, men männen som mediterar , som värnar om hotade koger, som står upp för barnens och allas rättigheter och som vågar vara starka i sin svaghet. Berätta för mig om männen som målar och skulpterar, om männen som vårdar sina komposter, plockar blommor och röjer nya vägar. JA jag hör också ofta dessa berättelser. Många besökare här på Stensjöäng har  berättat detta om sina män – men underligt nog gör de det nästan med blygsel. Låt oss inte blygas – låt oss berätta om de goda männen – de ljuvliga älskande vårdande männen – de som är som vi alla. Vanliga sargade kämpande lekande levande människor. Och jag berättar gärna om min man – en man det lyser om -en man som har skaparkraften, omsorgen och lekfullheten i sina varma ömma händer. En man som är en gåva att vårda väl. En man som sprider goda ringar i världen.

Ja jag älskar män, och den växande MÄNNISKAN. Jag tror att också det lilla bidraget gör skillnad.
Marianna Agetorp

IMG_0274

Låt ljuset lysa och berätta de goda berättelserna om de goda männen

Lek liv och mentalisering

Beskyddad eller inlåst?Jag tänker i bilder, symboler för mitt liv - för att finna läkedom

Beskyddad eller inlåst?
Jag tänker i bilder, symboler för mitt liv – för att finna läkedom

 

Så härligt att få ord på vad jag själv alltid mått väl av och vad det är jag försöker ge vidare till de besökare som kommer till Stensjöäng.

Mentalisering heter begreppet. Boken jag fick tips om heter Mentalisering – Att leka med verkligheten (Natur och Kultur) författarna är  Göran Rydén och Per Wallroth

Jag skall medge att jag inte läst boken än men vill redan nu lägga fram dessa tankar på min blogg – för att göra begreppet mer verkligt FÖR MIG SJÄLV…. och för de som läser och letar förståelse kring sin livsväg.

För mig handlar det om att våga, orka, kunna, höra min egen inre röst, min vägvisare – och inte fördöma mina känslor och upplevelser – utan vara i kontakt med det jag innerst vill och behöver i mitt liv. Och leva utifrån detta. Men också i hög grad dela detta ed andra, tydliggöra, lyssna reflektera och leta bilder, symboler och metaforer för att förstå mig och mina relationer.

Ett citat ur en artikel: ”Mentalisering handlar om att vara medveten om medvetandets innehåll och att ta hänsyn till och reflektera över sina egna och ­andras känslor, tankar och intentioner – en inre värld som ju ­oftast är dold – när man relaterar till sig själv och andra. När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera. Man kan säga att mentalisering inkluderar allt detta.

Detta citat säger också mycket:

Citat: ”I modern psykologi ser man inte människan som ett avskilt väsen, förklarar Rydén. ­Jaget är något som utvecklas i samspel med omgivningen. Vi är våra relationer. ­Genom att träna mentalisering riktar man alltså in sig på den process som gör oss till – friska och välfungerande – människor.”

Här behöver vi alla hjälpa till för att vi skall må bättre i vårt samhälle.

Citat: ”Övning i att mentalisera är grunden för all psykoterapeutisk behandling. Att medvetandegöra den pågående psykiska processen som riktar sig både inåt och utåt är det som åstadkommer en positiv psykisk förändring i terapi”.

Artikeln som jag citerar ur. Mentalisering – Läs mer här

 

 

Livsmöten

Min egen målning   "Lustfyllt möte"

Marianna Agetorps målning ”Lustfyllt möte”

”Alla människors möten borde vara så” – står det i dikten. Ändå vet jag att alla möten mellan människor är unika, kan inte och skall inte jämföras. Men jag älskar levande öppna oväntade möten. Möten där min hall i huset, ja helst gårdsplanen får fungera som ”vapenhus” – där vi får lägga ned våra vapen, falska föreställningar, våra masker, våra förväntningar och våra förklädnader – vår yta. Sen kan vi mötas som levande kämpande unika människor. Sådana möten blir till livsmöten – lika mycket blir det också ett möte med mig själv.
Jag är mycket lyckligt lyckligt lottad. Jag upplever att mitt liv är fyllt av dessa goda möten och jag känner en stor tacksamhet och tar emot i stor förundran. Människor jag förr aldrig mött, blir efter några timmar ”syskon” och hjärtevänner. Vi ger och vi tar emot. Ingen vet fortsättningen – om vi ens möts igen. Men mötet, att vara sedd; förändrar hela vår fortsatta livsväg. Ibland får jag veta hur min besökare upplevt vårt möte, ibland först många år senare, ibland först genom någon annan. Ofta via brev och mail.
Känner stor tacksamhet.

Här vill jag dela några rader från ett sådant mail.

”Vårt möte var ljuvligt och samtidigt så naturligt och självklart. Allt växte fram så otvunget och ansträngningslöst. Man kunde bara tacka och ta emot, full av förundran, på liknande sätt som man följer frön som gror och plantor som växer upp. Naturligtvis kräver allting rätt förutsättningar och förberedelser. Nu kändes det dock att dessa fanns och var gjorda. Vi var helt enkelt redo för detta möte, båda två. När jag satt på tåget på vägen hem kände jag sådan ro, fridfullhet och inre övertygelse. Det var skönt att kunna vila i vissheten om att något mycket viktigt hade skett, att det var meningen att detta skulle ske och att det skulle leda till något underbart – och redan hade gjort det i allra högsta grad. Jag vet redan, som jag sade till dig på vägen till tåget, att vårt möte på Stensjöängen hade varit ett av de allra viktigaste i mitt liv. Fröna är sådda och vi får tillsammans skydda och vårda de små plantorna som redan har börjat gro och se till att de växer sig stora och starka, att de blommar och bär frukt.

Ja, det var så mycket gott jag fick uppleva hos dig. Den helt underbara platsen, din skog, huset, de övriga byggnaderna och trädgården som är så fulla av skönhet. En fantastisk miljö som ger djup resonans i ens inre värld och inspirerar fantasin. Inte underligt alls att folk vallfärdar till dig och Stensjöängen, att de bara ”dyker upp”, liksom jag gjorde.

Tack för all fantastiska samtal, den jättegoda maten som du så kärleksfullt lagade. Det var underbart att få meditatera och yoga tillsammans. Jag uppskattar också väldigt mycket de goda samtalen med Anders.” CH

Goda möten är läkande

Goda möten är läkande

Film från Stensjöäng

Sommar på Stensjöäng

Sommar på Stensjöäng

Ännu ligger snön vit över Stensjöäng.

Men när jag tittar på kortversionen av filmen som spelades in på Stensjöäng och ser rosorna blommar, längtar jag ändå att vintern tar slut.

Vind över Stensjön och meditation på bryggan

Vind över Stensjön och meditation på bryggan

Februari – lite tidigt att klippa ned pelargoniorna – men det går alltid att drömma.
Se en del av filmen här

Till Salu

Testar en ny tanke- går det att nå köpare till det jag vill sälja/skänka?
Ett svart vackert piano- skänkes- mot avhämtning!

20130126-160930.jpg

OBS REDAN SÅLT. Lätt som en plätt via facebook!

Till Salu! Såld November 2013. Till köpare i Järna.
Och vacker liten välljudande orgel säljes till högstbjudande!

20130126-161116.jpg

Denna antika orgel är beställd från England – kom till Sverige 1880 – Till En familj i Hemmingsmåla utanför Olofström. Jag köpte in Ellens orgel i Kyrkhult på auktion. Kom över den till min lycka – Kände Ellen som haft den. Men en uppköpare som hade tänkt ropa in den till ett musikmuseeum – blev mycket upprörd – när jag bar ut den. Han kom försent – och var helt övertygad om att han skulle ha den. Dessvärre har jag inte hans namn eller nummer nu. Det hade gjort allt enkelt.

Vandringar

skogen

”det är vägen som är mödan värd”… – eller kanske den tysta gemenskapen, eller det lugna tempot, naturen eller? JA för mig är det allt sammantaget.
Jag älskar de tysta vandringarna, i ensamhet, i tidlöshet. Ingen bestämt rutt, jag kan vika in på någon okänd stig, följa ett ljud, en bäck eller bara vandra planlöst.
Men jag älskar att få vandra med vänner- kända och okända – men som älskar vandringen, naturen och sökandet efter dagens lugna tempo. Jag brukar kalla dessa vandringar för Hälsovandringar – för jag tror de främjar hälsan. Inte i första hand som en motion – vi går sakta – här är det lika gärna själen som får motion, upplevelser och hela vårt jag får nya sinnesintryck. Kontakta mig gärna för en heldag eller halvdag. Vad som passar din arbetsgrupp, projektgrupp eller vängrupp.

Se också gärna mer info på denna min sida

Det har hänt att vi gått långt – då har vi genom skogarna och längs vägarna gått till Bilkyrkogården och hem igen. Men så långt går vi inte ofta.

Kyrkö Mosse - Bilkyrkogården

Kyrkö Mosse – Bilkyrkogården

svartagyl

Viloplatserna är viktiga under vandringen – Var och en har mat och dryck med med sig och vi njuter av att vila, äta och uppleva det närvarande nuet. I bland är solen med oss – somliga dagar öser regnet ned. Vi klär oss bra – och njuter av det väder som ges oss.
Välkommen med ut på vandring.

Tillit och talgoxar

IMG_3103

                                     Kan det vara denna Talgoxen jag fick rädda?

 

Jag skall just gå in efter en lång skön promenad i vinterljuset – där jag vandrat med den nedgående solen i väster månen som håller på att fyllas i öster. Men så hörde jag ett prasslande, skrapande ljus, hörde först inte varifrån det kom – men det kom inifrån stuprännan. Som hade en isklump frusen till i botten. Men det var någon där inne, som på något outgrundligt sätt hade kommit dit, och överlevt trots den svåra kylan. Inte lätt att skruva ned hela den loträta rännan, men så tillslut lyckades jag skruva, sparka bända loss isklumpen, och ut kom den lilla Talgoxen – rädd, men fattade mod fort och flög snabbt vidare ut över ”Stensjöängarna.” Vilken glädje att jag lyckades – det började bli kväll och kallt var det redan. Så jag hade inte lång stud på mig. Andra gången på kort tid som jag fått agera ”fågelräddare”. För några år sedan hade en Sädesärla också fastnat i en stupränna – och jag fanns hemma och hörde och kunde rädda. förundrad över att de kryper ned i detta mörka hål.
Självklart undrade jag i dag vad denna lilla Talgoxe ville säga mig – och jag går in och läser i lilla boken Djurens språk – Där står det om Talgoxen –  Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord – Du kan slappna av. Du är på helt rätt spår.

Jag hade inte kunnat formulera en bättre tankebild för denna dag. Tillit – inför att jag är på rätt väg. TACK.

Numera kan man köpa denna bok också som E-bok för telefonen eller läsplattan.

Och vill Du läsa förra veckans inlägg om hur jag fick stifta nära bekantskap med en Domherredam – så finns det här. Lägg gärna till mig på Facebook om du vill följa mig där.

1 5 6 7 8