Category Archives: 2020

Till minne av Susanne Wiigh-Mäsak

Susanne Wiigh-Mäsak på besök på Stensjöäng

Livet ger oss systrar och ibland tas de ifrån oss allt för tidigt.
Jag har fortfarande svårt att fatta att Susanne inte vandrar på jorden längre. Susanne som vigde sitt liv åt att utveckla Promession, den ekologiska begravningsformen. Den vi ännu väntar på.

Här är mina egna minnesord
Till Susanne

Lövet vissnar

Själen blomstrar

Liljor växer ur jordens mylla

Du är för evigt en blomma

i mitt hjärtas åker

och kärlekens sol

värmer min sorg

Du var jorden som gav mig näring

blomman som tröstade mig

Vattnet som omgav din själ

blir grönskan som lyser

över världens fält

Din livsväg gav nya vågor i vår värld

och din gärning blir det hopp

som läker jordens trasighet.

____________

En dag skall en större kraft än vi själva
stiga in över vår tröskel
Allt får vi överlämna
det gjorda liksom det ogjorda
Allt det vi var
blir till glittrande vattendroppar
som läker jordens törst
och visar vägen in
till alltings levande hjärta.

Du blir kvar hos oss
som en rik trädgård
som vi får vårda
En ny stjärna lyser nu
på vår natthimmel

Susanne Wiigh-Mäsak

Jag behöver inte berätta att Susanne var en stor människa. Det vet vi alla som mött henne. Ändå vill jag inte fokusera endast på hur stor hon var och är utan på ordet MÄNNISKA – eller kanske allra helst använda det gamla ordet Maninna. Hon var tillfullo både man och Kvinna – allt i en person –förkroppsligad i ett. Kraftfull, självständig, högröstad, ödmjuk, enkel, rättfram, rättfärdig, öppen, rättmätig, medkännande, sårbar, stark, godmodig – moderlig och faderlig på samma gång.

Hon var en hårdslipad diamant, en prisma i Guds hand. Det fanns ännu sidor som var dolda, oslipade och ofärdiga -men livet utmanade henne ständigt att tänka om och tänka nytt. De meningsmotståndare som motarbetade henne och hindrade henne i sin gärning kallad hon ”sina änglar”. Av dem lärde hon sig allra mest.

Vi har alla, som mött henne, olika pusselbitar, olika minnen och möten med Susanne – och det är bara om vi lägger allt detta tillhopa, som vi kan se Susannes rätta ansikte.

Det finns också i varje människas liv blindfält, sprickor, brustenhet och utsökta ljusgator som ingen ens har sett eller kunnat ana.

Allt detta får jag bära fram och låta bli det konstverk våra tankar tillsammans målar, för oss själva, för varandra och för framtiden -för att kunna fortsätta den gärning som Susanne påbörjat och som vi alla på något sätt är en del av och som vi kan arbeta vidare med.

I boken Den trofaste trädgårdsmästaren står det:

”Vad är det som aldrig kan dö?
Det är den trofasta kraft som vi bär med oss från födelsen, den som är större än vi själva, den som erbjuder nya frön till öppen och sargad och obrukad mark så att vi kan börja växa på nytt. Det är denna kraft som, med sin ihärdighet, sin lojalitet mot oss, sin kärlek till oss, sina oftast gåtfulla vägar, är långt större, långt väldigare och långt äldre än något annat i världen.”

Susanne liksom vi alla är en del av denna väldiga kärleksfulla trofasta kraft.

Att arbeta med den goda jorden, med allas vår Moder Jord handlar hela tiden om ett givande och tagande – jorden ger och vi ger tillbaka. Som biolog visste Susanne detta som sin innersta självklarhet. Var trädet lite och klent- ”ge det förmultnande äpple, ge det mat!” Är du själv hungrig – ät då mat som varsamt odlats utan gifter och med en tanke framåt, för nästa generation som också är hungrig.

Jorden får aldrig utarmas, vi måste alltid ge tillbaka – så också med våra egna kroppar, den dag vårt skal åter skall ned i jorden och bli till näring och mylla. Livet och döden, jorden och maten allt var bara en del av livets smultronstrå-som vi fått att förvalta.

Jorden, oss själva och varandra måste vi ge omsorg för att främja vår grönskande blå planet i rymden och aldrig ta mer än vad vi behöver.

Susanne delade inte upp sitt liv i arbete, fritid, moderskap, vänskap, kärleksrelation eller alla de andra rollerna hon hade i livet och som hon mötte oss i.

Hon var proffs och älskande amatör hela tiden – på att vara människa – så långt hon någonsin förmådde.  Hon älskade att göra det hon brann för och att sätta andra människor i brand.

Nu får jag fortsätta brinna, och vi alla var och en med sin unika låga. Och tappar vi i glöd, i tro, i hängivenhet och styrka kan vi alltid gå tillbaka till Susannes gärning och hennes ljusa, intensiva trofasta låga.

Vila i frid.

Läsarkommentarer Din skugga står ännu lutad mot mig

Det är verkligen spännande och utmanande att skriva bok och sen sprida den till dess intresserade läsare. Tidigare har jag berättat här på min blogg om några läsarkommentarer – och nu delar jag några fler här:
Kan det vara så att de som verkligen inte gillade boken inte alls hör av sig? Det är möjligt, men ockå deras kommentarer är jag villig att ta emot.


Läsarkommentarer

Tack för din bok! Jag kände igen mig väldigt mycket i sökandet efter min egen sanning. Är också uppfostrad med kristendom men inte lika uttalat som du beskriver utan snarare mer religiöst än vad min familj själva velat medge. Jag har med åren insett att mycket av grunden till min psykiska ohälsa har rötter i syndatänkande. Jag har haft någon slags hopplös bild av människan och att jag bara är någon slags besvikelse i en guds ögon. Än idag efter omfattande arbete med mig själv och många timmars hjälp i terapi kan jag hitta beteenden och tankesätt med ett slags religiöst ursprung. Det var vad jag mest tog till mig i din bok, jag kände igen mig i att söka efter något som aldrig lämnat mig men som andra velat få mig att glömma. Sökandet tillbaka till sig själv och ljuset, rent medvetande. Jag tycker att du är modig som vågar sätta ord på så personliga reflektioner och känner stor tacksamhet för att du gör det. Genom dina ord förstår jag att jag är på rätt väg för att jag är på min egen väg nu och den som är rätt för mig.Jag har också tänkt ”är det rätt att skriva ned detta?” Och det blir med ens klart för mig att det måste till något mycket starkt för att ha lyckas rucka på mina när och när inte. Det är skickligt men också lite skrämmande att få världen att lyssna och höra upp. Du gör det genom din mänsklighet och sårbarhet.”

Jag närmar mig nu slutet på din bok. …..Din bok inte en bok som man sträckläser. Stora delar av den är ju närmast som poesi, även om det ser ut som prosa.Igår slog (en i och för sig självklar sak) mig att en läsare kan spegla sig i en text på två sätt: dels genom att dela de erfarenheter som författaren beskriver, men också genom att texten kontrasterar mot läsarens egna erfarenhet. Det slog mig igår att där jag läser din bok så skedde båda sakerna samtidigt, och båda är lika värdefulla. Min uppväxt är ju t ex helt väsensskild från din uppväxt (land-stad, kristet-oreligiöst, oakademiskt-akademiskt…), men många av de känslor som du beskriver, t ex när du var på Strand och när du kom hem från Strand delar jag. En författare skriver kanske ofta för att en författare behöver skriva, som ett sätt att förstå sig själv, sortera minnen, tydliggöra saker… , dvs skriver för sig själv. Sedan blir texten offentlig och andra gläds åt den och då har författaren skrivit för andra också.”

Varför säger jag inget om din bok?
Jag vet inte var jag skall säga…..
Jag tänker och tänker.
Hur har du haft det.
Hur kunde det vara så
Jag skall inte säga att jag förstår… för det kan jag inte
Du har ibland antytt att det var svårt i din barndom
Jag tycker du har varit SÅ stark som kan skriva, både
boken,, men framförallt din  dikter som jag har läst
sedan 2007.
Jag blev så tagen Hur har du orkat igenom livet…
att dela med dig av alla dina ord, jag tycker du skriver
SÅ bra, ibland har jag fått läsa om ett stycke, är glad att jag har boken
det är ju inte länge sedan.”

Tack Marianna för en stark läsupplevelse!! Det har tagit tid att läsa boken, först kom det annat emellan, sen märkte jag när jag började läsa att ditt språk var så mättat och fyllt av bilder och tankar och formuleringar att varje sida var som en prosadikt som måste begrundas och få vila i sig innan jag gick vidare. 
Så många tunga, smärtsamma, framvärkta minnen och reflektioner, sökande efter mening! Jag beundrar din helgjutenhet och ärlighet. Du är en sann mystiker och konstnär på alla plan. Mina egna ord blir futtiga i jämförelse med den rika ord- och bildskatt du delar med dig av från en outsinlig källa. Bara: stort TACK !!”

”Nu har jag läst din bok! Jag tycker att den är väldigt innehållsrik och förstår att ett så här digert material måste ta lång tid att få ner på pränt. Det slarvläser man inte heller bara igenom. Jag tycker mycket om både ditt ämne och ditt sätt att uttrycka det, Grattis till din romandebut!”

Klä av mig naken

Här om dagen bad mig en vän om att läsa något högt ur min senaste bok- min självroman – ”Din skugga står ännu lutad mot mig”. Kände direkt att jag inte var redo för det, och jag sa också att det skulle kännas lika starkt som om jag skulle klä av mig naken. Underligt att jag ändå känner så. Nu vet jag att ni alla som läser och redan läst mig bok har fått många av mina innersta tanker och sårigheter från mitt liv. Och det är förunderligt att ni vill och orkar läsa. Men steget till att jag skulle läsa mina ord högt ändå känns stort. Det kanske jag klarar inom kort och jag måste öva mig i det. Jag planerar också att läsa in några kapitel för att kanske locka fler att köpa min bok. Drömmen är att få läsa in hela boken – men det tar tid och det är jag inte redo för än. Men många föredrar i dag att höra på böcker framför att läsa dem.
Här citerar jag några kommentarer från de som nu läst min bok:

Jag läser lite var dag det är en fin och ovanlig bok där jag känner igen mig ofta

Att läsa din bok var både tungt och lätt på samma gång. 
Din förmåga att använda ord och skapa vävar, klä av gammalt och skapa nya förståelser…
Den är magisk!
Har läst genom den nu men kommer säkerligen att återvända.

Jag läser din bok ord för ord som ger oändligt många tankar och reflektioner. Det du delar med dig är starka upplevelser som ger mig nya insikter och är det omvälvande läsning. Jag har ännu inte hunnit halva boken Marianna men redan nu vill jag säga dig att du är den modigaste, starkaste, mest kärleksfulla och förlåtande människa jag känner.  Jag önskar så att jag hade haft möjligheten att gå tillbaka till Marianna 10 år och säga att du är fantastisk. Efter att ha lyssnat på oändligt många sommarprat så skulle jag vilja höra dig som 2021 års sommarpratare.

Har börjat läsa , vet ej hur jag ska kunna pausa , du berör alla sinnen. Livet är fullt av minnen, händelser, tankar, drömmar, verkligheter, sagor, sanningar, lögner ….Tidigare släkters livshändelser som lever vidare i oss och påverkar oss. Ska fortsätta läsa och ta in och du, allas vän. Fortsätt skriv.”

Läser och förundras över ditt mod och din kraft att bearbeta och berätta”

När jag började läsa din bok blev jag först konfunderad över upplägget. Jag fick liksom inte grepp om boken. Blandningen mellan dina egna tankar och instick i händelser bakåt fick mig att tänka att det här är nog en bok det kommer ta tid att läsa. Sen var jag fast! Jag har nästan sträckläst den även om jag tycker att det är en bok läsaren egentligen behöver stanna upp och läsa mer eftertänksamt, suga på orden och formuleringarna och låta landa. Utifrån detta är det en bok jag nog kommer återvända till. Jag förväntade mig att bli berörd av det du skrev och det blev jag verkligen; din historia som rymmer så mycket bakåt och där du står nu. Jag som varit en hel del i ditt föräldrahem och känner miljön och din familj mer eller mindre kan se det du skrev framför mig. Det kom väldigt nära. Minnena är ganska starka upptäckte jag och de blev förstås mer levande genom din berättelse. Det var smärtsamt att läsa vissa delar och de väcker förstås många tankar och känslor. Det du skriver om gammalkyrkligheten är så upprörande.
Min berättelse om min andliga väg ser helt annorlunda ut. Jag försöker förstå din och känner full respekt för den.
Förutom det du berättar är jag berörd av ditt oerhört rika bildspråk. Du är fantastisk på att beskriva, vända på orden, hitta bilder för tankar, göra jämförelser som ökar förståelse och inlevelse. Det är som att du har en aldrig sinande källa att ösa ur. Du inspirerar också till att se allt det vi har omkring oss i naturen och blir varse det på djupet (liksom dina bilder och andra texter). Tack att jag fick läsa dina upplevelser,  ta del av din livsberättelse, din smärta, dina djup och höjder och din väg till försoning.”


Tack till alla som orkar läsa och beröras och kanske blir det fler som börjar skriva på sin livsberättelse.

Bryggan på Stensjöäng
Foto: Johan Söderlund

Boken som ett nålsöga

Blad efter blad – som en bok att öppna.

Nu är boken klar och jag vill rikta ett innerligt tack till alla er som på olika sätt stöttat mig hela vägen fram.
Tack till Almundsryds Sparbankstiftelse i Ryd för ert generösa bidrag.
Tack Mette Adolfsson för att du med tillit och självklarhet trodde och stödde mitt bokprojekt.
Särskilt tack till Elisabeth Enger för korrekturläsning och till Inga leo för fantastiskt grafisk form.
Tack också till Mixiprint i Olofström för utmärkt samarbete.
Och TACK alla ni fantastiska människor som trodde, som stödde och höll lågan vid liv hela vägen fram, in gemom det trånga nyckelhålet.
Nu är det er tur att läsa. Och jag får vila i att orden och bokens pärmar vilar tryggt i alla läsares händer.


Och här nedan lite mer om mitt skapar- och skrivarliv. För för mig är boken en skapelseprocess, inte bara ord utan ett konstverk som mejslats fram ur mitt liv, min smärta, min lust och en gestaltning i ord. Bokens pärmar blir ett rum som läsaren får gå in i, känna in, känna efter och stanna kvar i så länge som det känns välbekant, nytt eller så länge som nyfikenheten kan hållas vid liv

Livet har flera nyckelhål eller kalla det gärna portaler vi skall igenom. Vägsträckor som bara vi själva kan ta oss vidare på, fram genom livet.

Marianna Agetorps böcker ”Din skugga står ännu lutad mot mig” Självroman 2020
Din skugga står ännu lutad mot mig.

Jag har försökt att hålla minnet levande över de som inte längre finns. Men minnen bildar spår i oss. Av en vän fick jag upp ögonen för ett begrepp som kallas Post Memory.

https://www.postmemory.net/
Beskrivs bla så här:
– ”förhållandet som senare generationer eller avlägsna samtida vittnen bär till andras personliga, kollektiva och kulturella trauma – till upplevelser som de” minns ”eller bara känner till genom berättelser , bilder och beteenden. ”

Så har jag plockat upp minnet av min förmoder och det barn som förlorade sitt liv i detta trauma jag beskriver i min bok. Jag ville inte de skulle glömmas. De är en del av min berättelse liksom mina andra släktingar bakåt i tiden.

Tack till Peter Frodin för författarporträtt.

Hur i hela friden går man inåt?

Många skriver i dag att vi nu i Coronatider får öva oss att gå inåt? Men har man inte gjort det förut kan det vara svårt att veta hur man börjar. Det vi lärt oss är ”arbetslinjen”, ”upp och hoppa”, ”skam den som ger sig” och ”den som sover syndar inte”, ”klipp håret och börja jobba”.

Och nu skall vi dessutom utnyttja krisen och starta nya företag , lära oss videokonferenser och sända liv på nätet och lära ut allt vi kan. Allt är gott och bra för vi behöver redan nu förbereda oss på livet efter den värsta krisen är över.
Mitt stora motto i livet är ”Allt har sin tid” ( Från boken Predikaren i Bibeln. Passande läsning i Coronatider). ”Arbeta har sin tid och vila har sin tid.”
Här några enkla tips på hur man kan stödja sig själv i att börja gå en ny väg inåt.

Börja skriv dagbok – i all enkehet-berätta för dig själv vad du tänker på, vad du drömmer om, vad du längtar efter, och hur du kan bli mer sann mot dig själv.

Säg positiva ord till din spegelbild – le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. Säg allt det du skulle sagt till din bästa vän, som du skulle sagt till dig själv när du var ett litet barn.

Ligg kvar lite längre i sängen på morgonen – vad vill du verkligen göra under dagen. Gå i den riktningen.
Ge akt på dina nattliga drömmar– Berätta dem, skriv ned dem – leta budspak i dem

Skriv ett kärleksbrev till dig själv – Kanske är det första gången. Hedra dig själv för alla steg du hittills gått i vår värld och gjort ditt bästa. Läs här

Öva dig i att känna efter vad du behöver – för att sen kunna vara till hjälp också för andra.

Börja meditera – I alla enkelhet. Du måste inte gå massa dyra kurser, inte lässa massa böcker, köpa ”meditationssaker”. Börja där du är med det du har. Sätt dig i en stol du där du kan sitta bekvämt, på en pall, på en sten i skogen, på en tom brygga, på en stubbe i skogen….. Är du inomhussätt en ”äggklocka på 10 min” om du vill ha stöd i att sitta kvar så länge du tänkt att öva dig i stillhet och tystnad. Följ din andning. Följ inte dina tankar, men när du gör det, följ åter din andning.

Be en bön – från ditt innersta hjärta.

Sjung en sång – som du kanske lärde som barn.

Vistas ute i naturen – vandra ensam i naturen utan anledning, utan mål utan fast tid.

Andas djupt, ta en paus, slå armarna omkring dig själv och tacka för allt i ditt liv som lett dig ända hit.

Ta en paus! Foto : James Wang

Fru Corona har satt världen på paus

Omärkligt som ett vårregn

Lika mjukt och omärkligt som ett vårregn när du sitter i lugn och ro och njuter av den begynnande våren, lika omärkligt smög de första nyheterna om Coronaviruset in i vår värld. Långsamt börjar vi alla vakna upp till en annan verklighet än det vi trott att vi levde i. Inte nog med att vi får möta vår egen dödsrädsla utan vi får också se hur vårt ekonomiska system runt om i vår värld rasar samman, och vi kan bara titta på. Alla bara nickar och tvingas inse vilket korthus vi byggt upp.

Vem hade trott att det minsta kunde störta det starka? Eller var vårt finansiella system inte så starkt?

En ny världs fosterhinna

Vi har en finansiell kris som orsakas av ett virus. En såpbubbla som sprack, eller är det något annat som skall födas. Är det en fosterhinna just innan vi inser att mänskligheten står inför enorma födslovåndor?
Så tror jag att det är. Det både triggar mina gamla rädslor men allra mest matas min fasta övertygelse om att en annan värld är möjlig och vi måste drömma oss in i en ny, för hur den skall se ut vet vi inte ännu.

Jag arbetar som alltid med vårarbetet i min trädgård denna ljuva marsmånad när den så kallade Coronakrisen letar sin väg genom alla våra trygghetssystem.

Ord som används är börskrasch, ekonomisk härdsmälta, krispaket, historiskt, Europa krackelerar, 500 miljarder för att rädda företagen, 54000 fångar i Iran släpps fria för att förhindra ytterligare smitta. Långtradare med mat stoppas på gränsen, och kan inte komma vidare genom olika länder. Skolor stängs runt om i Europa, gränser stängs och folk och läder. Krugerkraschen hålls som jämförelse, sjukvårdsmaterial och mediciner kan bli bristvaror, sjukvårdspersonal sätts i karantän, myndigheter och regeringar möts numera bara via web och telefonkonferenser. Mängder av människor varslas från sina jobb. Människor börjar hamstra som aldrig förr. Experter inom alla områden kommer med mer eller mindre kloka och underbyggda råd.

En stor ny förändring är möjlig

Men trots allt detta börjar en ny ton höras om jag lyssnar. En ton i dur, en klang som ljuder om förändring, om nya möjligheter, nytt hopp och att en stor förändring är möjlig.

Medan ekonomiska institutioner oroas och börjar söka åtgärder för att få hjulen att snurra, få folk att konsumera igen, börjar allt fler tänka efter hur vi kan minska vår konsumtion, släng mindre, res mindre, handla lokalt, odla själva, tillverka själva och tänka själva för att se ett nytt mål att sträva efter. Ett mål där vi har tid att vara hemma med våra barn, vårda det vi har istället för att köpa nytt, och återanvända istället för att återvinna. Människor börjar inse att möten är viktiga, ju mer vi hålls ifrån varandra och i karantän. Vi längtar ut till det sociala livet, till föreläsningar, kulturmöten, film och teater. Vi inser att vi måste stödja det som vi tycker är viktigt, och behöver spridas till fler.

Ord som aldrig blir förgamla

Och jag lyfter en hand full av multnande löv från i fjol och lägger på komposten. Vissna, uttjänta. Som de gamla tankesätten som funnits som löv på världsträdet. Våra gamla tankesätt får vi också lägga på världens stora förmultnande kompost. En ny vår väntar, men vi behöver gå inåt i våra innersta djup för att finna den gamla drömmen om de enda sanna värdena. Kärlek, frid och frihet. Ord som aldrig blir förgamla, men som vi måste fylla med ny mening, ny förståelse och glöd. Det tycks mig som om mänskligheten så smått börjar inse vilket enormt stort personligt ansvar vi var och en har för vår värld. Det är kanske viktigast av allt. Vi får den värld vi förtjänar. Vi skapar den tillsammans. Men vi måste ta en lång, lång paus, och lära oss att ständigt och jämt ta små pauser i världen för att inte tappa bort oss själva, riktningen och målet. Öva oss i ”konsten att göra ingenting” The art of doing noting.
I denna nyfödelse av vår värld fick jag ännu en underbar gåva, ett nytt barnbarn. Släkten kommer och släkten går. Så har det alltid varit och vi får möta livets alla under med öppen famn.

Världen är satt på paus – the art of doing nothing

Tack för allt stöd

Sedan jag gick ut -starx före jul – med att jag ämnar publicera min bok som tar sitt avstamp i att min förmoder dödade sitt eget barn (läs mer här) – har det varit en mycket pressad tid för mig. Jag har många gånger tvekat om jag hade gjort rätt, jag har dömt mig själv för mitt bristande tålamod och överhuvudtaget tvivlat på att den bok jag skrivit har något som helst värde för någon annan än mig själv. Den senaste månaden har varit mycket pressad.
Men jag kan också se att det är ett gammalt mönster i mitt liv. Jag jobbar med ett ”omöjligt projekt”, jag brinner för det, jag berättar om det och jag får ett stort stöd från människor som tror på mig – och jag lyckas på ett förunderligt sätt komma vidare och driva projektet i hamn.
Så – utan er vore jag mycket ensam, ”bara en drömmare” och likt ett fruktlöst träd.
Nej – jag är inte i hamn ännu. Många fantastiska pengabidrag har kommit in och nu vågar jag tro på att det är möjligt att kunna sända boken till tryck i år. Jag har också sökt tryckbidrag från några offentliga organisationer och hoppas fortfarande på stöd från dem också , för att kunna nå ända fram.


Så – jag vill nu bara berätta – jag jobbar på – jag söker nya vägar och jag är er evigt TACKSAM!
Och om någon undrar – så vill jag bara försäkra er: Skulle jag inte nå målet hela vägen fram – alltså inte kunna få boken i tryck – kommer jag återbetala alla era bidrag. Men den farhågan finns egentligen inte på min karta.
Däremot längtar jag efter att bjuda in er alla till bokrelease!