Category Archives: Läkande möten

Tänkande svampar och känsliga växter

I dag har jag fått hem boken The Secret Life of Plants. Inte helt ny, men mycket intressant för den som tror att allt levande har ett medvetande, som vi till fullo ännu inte förstår. Jag längtar efter den dagen då vetenskapen ”erkänner” det så många anat eller intuitivt vet.

the-secret-life-of-plants

The-secret-life-of-plants

Här är en intressant och belysande artikel publicerad i FOKUS i ämnet. Studier av växters känslor har länge förknippats med 1970-talets flumforskning. Inte längre.

Och hur är det med allas vår MODER JORD. Vi har nog alla hört om begreppet moder jord, eller ”Gaia-hypotesen”  och hur planeten inte bara är gjord av död materia, utan är  en medveten, levande varelse. Ja tänk om jorden helt enkelt är en planet som andas, ja en levande organism. När jag tänker på jorden holistiskt, som en levande varelse i eget majestät, i stället för summan av dess världsdelar, hav, öar, berg, hav….  får det en större innebörd. Jag menar att vår planet fungerar som en enda organism som upprätthåller nödvändiga villkor för sin egen överlevnad oberoende av oss människor.

Här är en underbar film från NASA som ger en sinnebild för mig om MODER JORD som en varelse med egenvärde-helt oberoende av mänskligt liv.

Läs också denna artikel som jag tagit dessa citat ifrån. Här om Svampar.

– ”Enkla organismer kan bete sig mycket smartare än vad forskare tidigare har trott, visar ny forskning. Egenskaper som minne, inlärning och beslutsfattande verkar finnas hos nästan alla organismer.”

– ”Det finns fler organismer som är oväntat intelligenta. Anthony Trewavas, professor vid universitetet i Edinburgh, arbetar med intelligent beteende hos växter. Många växter har förmåga att väga in information från mängder av olika källor, innan de slutligen bestämmer sig för vart de ska sända sina skott eller rötter.”

– ”Växter har både effektiva sinnesorgan och förmåga att reagera på förändringar”

Här är länken från DN om intelligenta svampar

Alla har vi våra egna agendor. På min agenda står det att återupprätta Växtrikets egenvärde och otroliga sinnliga liv, som vi vet så lite om.

Kärleksbrev till mig själv

Förenad i kontrasterna

Förenad i kontrasterna

Efter att jag sett filmen ”Her”  av Spike Jonze  fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs ”spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg    Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….

Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som ”bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.

ÄLSKADE MARIANNA

Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad

Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och ”kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att ”hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv

Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.

Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.

Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
rosensdag 2014 #tusensträdgårdar

Andrum och tid för själen

Alla behöver vi andrum för kropp och själ. Ibland längre, ibland kortare. Nästa alltid är det kroppen som säger ifrån, om vi inte tar vår trötthet, värk, livssorg m.m på allvar. Av en fd lärare har jag under året fått fantastisk helkroppsmassage, vid upprepade tillfällen. Otroligt välgörande och stärkande för mig själv- för att ta till mig min trötthet, alla smärtsamma känslor som jag gömt undan och att få vara i en öppen och mottagande i någon annans helande närvaro. Jag har fått tid för ”bara mig”.

Detta vill ja nu få dela med mig av till andra.
Mariann Simonsson kommer nu under hösten att, när kunder så önskar, ge massage på Stensjöäng. Läs mer och boka här
Kombinera detta gärna med en övernattning på Stensjöäng, vandringar, skapardagar eller på det sätt som passar dig.
För priser och info: se vidare på länken Andrum

IMG_7559Att gunga sig själv och själen i en hängmatta, är ett härligt sätt att skapa andrum. Min vi behöver finna många vägar för att hitta hem till oss själva.

Kanske du vill ge bort detta som present, till någon annan.
Läs mer här om Presentkort.

Livsvägen – diken och fallgropar

marianna agetorp

Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson

Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
”Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, ”rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna ”famntag”.

Det som jag kan kalla min livsväg då – som var ”eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.

droppe1

 

Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.

Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på ”gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt ”överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också  texten om Willian Blakesom bla skriver ”Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)

Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form.  Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, ”paradisskildringar” och ”kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från ”New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på ”livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den ”ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande ”utanpåverk.”

prisma

 

Jag blev tidigt utsatt för en andlig ”våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det ”rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut.  Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor  politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.

På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.

Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från ”kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
”Allt har sin tid” -det  är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.

Foto: Eva S AnderssonMarianna Agetorp

Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp

Vardagsbilder

Just hemkommen från underbart möte i Skåneland.
Fint att mötas här hemma av reportage i Smålandspostens – Älmhultssidor av Filip Sjöfors. Ett bildreportage från min vardag i skogen. Känns just så innerligt och skogsnära som jag upplever att jag får leva mitt liv. Tacksamhet och tillit – får också i fortsättningen bli mina ”vandringsstavar”
Och i Skåne fick jag innerliga möten med Rödhaken. Det kommer en vår.

140516 – Bilderna borttagna pga. att Smp menar att jag ”kränkt upphovsrätten” genom att jag publicerat deras material på min sida. Trist.

Smålandsposten 11 feb 2013

Vad håller du på med?

Livets litania och orkidéblad med poesi

Livets litania och orkidéblad med poesi

Frågan dyker upp på ett kuvert från ”Försvarsmakten”. Yngste sonen är mottagaren. Jag är lycklig för att  han låter brevet åker ned i papperskorgen. Men det hade varit kul om han hade svarat – och letat ord till varför han inte väljer att ”kriga för sin överlevnad”.

Jag tror vi är många som starkt ogillar frågan som är rubrik för mitt inlägg. Vi börjar svettas och blir stumma. Det är som om hela vår identitet ligger i vad vi gör – håller på med, har för yrke/anställning. Och när vi svarar sätts vi ögonblickligen in ett ett fack, ja nästan bedömda ”hur mycket är du värd lille vän”. Och det är väl därför frågan känns svår, om jag är sjukskriven, ”utförsäkrad”, arbetslös, kulturarbetare eller ”anhörigvårdare” eller förälder som valt att ta hand om barnen på eget sätt. Som poet och författare kan jag känna igen mig i känslan av att inte veta vad jag skall berätta – för att inte genast tappa i värde och anseende – fast jag med hela mitt jag vet att mitt värde aldrig kan sättas i pengar och fast jag själv vet att det jag gör är till glädje för många. Är jag på en företagarlunch – vilket jag med nöje gärna går på, försöker jag hinna före med frågan och istället fråga, var kommer du ifrån. Och det lär vara så att det är en självklar fråga i ”Norrland” – om vilken by man kommer ifrån . Så spännande samtalen blir – och vi berättar mer om vår livsresa och hur vi hamnat där vi är,  just nu.

Men tillbaka till frågan; Vad håller jag på med?

Som poet vill jag att mina texter skall leva – ja ”ta liv” när de möter sina läsare och hamnar i ”nya hjärtan”. Jag är lycklig för att mina böcker får ligga på människors vardagsbord, och stå prydligt uppställda i vackra hyllor. Allra härligast är när de memoreras, tills läsaren kan en strof eller rader.  Det gör mig innerligt glad. Då lever mina ord. Mina dikter och formuleringar i texter lever också när jag får använda dem i olika livsceremonier som vigsel, begravningar och namngivningsceremonier. Eller när jag får leda besökare in i en meditation i Skogskatedralen eller när mina ord får en inramning av tysta vandringar.
Men vad gör jag mer? I dag har jag påbörjat en text för borgerliga begravningar – som jag sen kan bygga vidare på, när jag vet vilket människoliv jag får tala utifrån. Jag påbörjade också en svår och mörk saga – utifrån en livsberättelse jag fått berättat för mig. Den skulle för mig vara omöjliga att skriva som en beskrivande prosatext, för jag vill komma åt känslorna, utsattheten och barnets perspektiv. Om jag klarar att skriva den klart, så vackert som jag vill – det vet jag inte – men jag gråter när jag skriver och blir själv berörd. Och den sagan slutar mycket vackert. Det är jag helt övertygad om.

Inte så sällan kan jag få välkomna besökare – som hittat hit genom mina böcker, eller de filmer som spelats in här på Stensjöäng eller alla de artiklar som skrivit om vår trädgård. Det blir nästan alltid varma, innerliga och goda möten. Somliga dagar går i levebrödets tecken och surdegarnas doft. Och böcker då. Jo jag skriver på nya böcker. En ny ”bönbok” ligger klar – jag behöver bara finna förlag och utformning. Det är ”böneord” jag samlat ur mitt eget liv, men ännu mer – efter att jag mött människor i livets olika skeden, och också när jag mött vilt främmande människor, men upplevt att de burit på tunga bördor, sår och tunga erfarenheter.
Med en god väl leker, klipper och klistrar vi fram en bok – en Tröstebok. Kanske blir det en bok, kanske blir den en karta över vår gemensamma livsväg – som tröstar oss själva mer än andra.

En tung och svår roman skriver jag på – med mycket självbiografiskt material och händelser från min hembygd. Kanske blir det en bok – om jag låter mig ägna sammanhållen tid. Annars blir det en obok – som får följa med mig ned i minnets glömda hål.
I mitt kök står ett gammalt ek-slagbord – som är mitt livs altare. Där sker många möten, goda, lekfulla, jublande, djupa, sorgliga, vanmäktiga, upprörande samtal. Kring det bordet äter vi livets bröd både för kroppen och för själen. En mötesplats och ett altare för det heliga. För i min vardag är varje möte heligt, varje människa helig och varje dag helig.

Målning och text: Marianna Agetorp

Målning och text: Marianna Agetorp

Det händer att jag  skriver i mina målningar, för att förenar känslor, färger och ord till en helhet, ett uttryck för det jag vill ”berätta”. Orden ensamma hade inte kunnat leva ett eget liv. Bilden överst i detta inlägg är tagen på Elin Wägnes ”Lilla Björka”. På ett guldtyg som fick fladdra för vinden, som kläder på klädsträck, hade jag skrivit ”Livets långa litania”. En text som jag skrev i ett enda långt flöde. På bordet ligger två sammanfogade glasskivor – mellan dem ligger pressade Orkidéblad. Orkidéblad som jag samlat under året, torkar, strukit med varmt strykjärn och sen skrivit kort ord på – poesi för ”förtorkade känslor”.
Hela utställningen innefattade olika objekt både inomhus, utomhus och i Elin Wägners skrivarstuga. Utställningen kallade jag ”Tusen ord i Småland” – och utställningen som form kallade jag ”Ordinstallation”. Just nu har jag ingen ny utställning på gång, men oj så kul det är. Barnet i mig får leka, skriva på mitt handgjorda papper, brodera ord, ”trä dem på strå”, skriva dem på bokstammar och på olika sätt gjuta in dem i tiden – ja gestalta orden.
Undra var jag näst får leka fram en Ordinstallation – med sagor, sötord, drömspråk. Ja nu vet jag  – på ett sjukhus, eller på ett stort och vackert bibliotek skulle jag vilja ställa ut mina ord- och låta besökarens egna ord och livsberättelser få vävas in i mina. Så blir språket rikare och livet vackrare.

Om jag nu har svarat på frågan om ”vad jag håller på med” vet jag inte. Men något av det som lyfter mitt liv och får det att stråla har jag fått nämna. Så mycket mer glimmar, glänser och spritter i det som är mitt liv. Inte i första hand handlar det om vad jag gör utan om vad jag är och får dela vidare.

tibast

Och snart blommar Tibasten med sin ljuvliga doft.

Jag älskar män

 

Jag har alltid älskat män. Funnit dem underbara, annorlunda, vackra och fyllda av mystik. Ofattbara, ogenomträngliga och och lite charmigt vilsna. Det kommer jag alltid göra. Min kärlek till kvinnor har varit svårare. Det var en läxa jag fick med mig hem från terapeuten – och som jag sen lyckats väldigt väl med –  att lära älska kvinnor – och kanske allra svårast älska mig själv, som kvinna, med de manliga drag jag alltid haft, och som jag fått med mig från min far – som pappas flicka. En tillgång, styrka och också som en sårbarhet – i min styrka och duktighet.

Jag har börjat bli rädd
Men nu har något hänt – jag har börjat tappa förtroendet för män – jag har börjat bli rädd för män och jag känner alltsom otrygg med män jag inte känner väl, och oftast en enorm vrede för vad män gör mot kvinnor världen över. Så vill jag inte ha det!

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att så fort jag sätter på radion, tv eller alla sociala mediers flöden så störtar denna enorma svarta, otäcka flod av nyheter berättelser mot mig, och jag kan inte värja mig, vet att något MÅSTE göras – och att det måste ske något NU.

Varje dag uppmärksammar och ser jag rapporter om de vidrigaste övergrepp våldtäkter och skändningar mot kvinnor världen över. Och jag SER HÖR OCH KÄNNER att Kvinnor världen över reser sig och bara VÄGRAR att tolerera detta.

Men nu är det dags att alla MÄN också MANGRANT reser sig för att stoppa detta. Jag vill verkligen INTE att min rädsla, svarta vrede och sorg skall drabba de goda männen, men ni/vi MÅSTE alla ta vårt ansvar. Nej jag har ingen lösning- men det måste ske något nu.

I dag (6 feb) är dagen för att uppmärksamma kvinnlig könsstympning. Ännu ett ämne som upprör mig så hela min kropp känner av det. Vi måste stoppa detta – om vi vill kallas människor – medvetna varelser. Vi kvinnor och män tillsammans. Det gick att avskaffa slaveriet -det går att avskaffa våld och kränkningar mot kvinnor.

Kära män – ja jag älskar er, men jag känner att om jag varit man – skulle jag för min egen värdighet resa mig upp och säga till Kvinnor i hela värden – Nu är det nog! Nu vill vi sluta fred. Nu måste vi finna en väg för att alla kvinnor skall få leva, arbeta, leka, leva i fred och frihet. Nu måste männens herravälde ta slut! Vi kvinnor klarar det inte längre själva. Vi måste hjälpas åt.

I dag talas det mycket om näthatet mot kvinnor, och alla vidrigheten som kvinnor – som vågar häva upp sin röst – får utstå. Jag vill bara säga tack – för att ämnet lyfts fram – och kommer i fokus, inför allas ögon och öron.
Låt oss bli människor – värda namnet.

IMG_0204

Och som avslutning vill jag också säga – igen. Jag älskar er ni goda, varma, omtänksamma, sköna, ljuvliga, vackra män. Och till alla kvinnor och alla män vill jag också säga. Sprid de goda berättelserna om de goda männen. Jag vill inte längre höra om de som våldtar skändar och dödar kvinnor. Jag vill höra de fantastiska historierna om männen som är modiga – inte som strider mot lejon, fotbollar , tjurar och varandra. Inte om männen som krigar, skjuter och förstör. Jag vill höra om männen som det lyser om, männen som odlar jorden, som bakar bröd, som tar hand om sina barn, som vårdar sjuka, som älskar med alla sina sinnen, men männen som mediterar , som värnar om hotade koger, som står upp för barnens och allas rättigheter och som vågar vara starka i sin svaghet. Berätta för mig om männen som målar och skulpterar, om männen som vårdar sina komposter, plockar blommor och röjer nya vägar. JA jag hör också ofta dessa berättelser. Många besökare här på Stensjöäng har  berättat detta om sina män – men underligt nog gör de det nästan med blygsel. Låt oss inte blygas – låt oss berätta om de goda männen – de ljuvliga älskande vårdande männen – de som är som vi alla. Vanliga sargade kämpande lekande levande människor. Och jag berättar gärna om min man – en man det lyser om -en man som har skaparkraften, omsorgen och lekfullheten i sina varma ömma händer. En man som är en gåva att vårda väl. En man som sprider goda ringar i världen.

Ja jag älskar män, och den växande MÄNNISKAN. Jag tror att också det lilla bidraget gör skillnad.
Marianna Agetorp

IMG_0274

Låt ljuset lysa och berätta de goda berättelserna om de goda männen

Livsmöten

Min egen målning   "Lustfyllt möte"

Marianna Agetorps målning ”Lustfyllt möte”

”Alla människors möten borde vara så” – står det i dikten. Ändå vet jag att alla möten mellan människor är unika, kan inte och skall inte jämföras. Men jag älskar levande öppna oväntade möten. Möten där min hall i huset, ja helst gårdsplanen får fungera som ”vapenhus” – där vi får lägga ned våra vapen, falska föreställningar, våra masker, våra förväntningar och våra förklädnader – vår yta. Sen kan vi mötas som levande kämpande unika människor. Sådana möten blir till livsmöten – lika mycket blir det också ett möte med mig själv.
Jag är mycket lyckligt lyckligt lottad. Jag upplever att mitt liv är fyllt av dessa goda möten och jag känner en stor tacksamhet och tar emot i stor förundran. Människor jag förr aldrig mött, blir efter några timmar ”syskon” och hjärtevänner. Vi ger och vi tar emot. Ingen vet fortsättningen – om vi ens möts igen. Men mötet, att vara sedd; förändrar hela vår fortsatta livsväg. Ibland får jag veta hur min besökare upplevt vårt möte, ibland först många år senare, ibland först genom någon annan. Ofta via brev och mail.
Känner stor tacksamhet.

Här vill jag dela några rader från ett sådant mail.

”Vårt möte var ljuvligt och samtidigt så naturligt och självklart. Allt växte fram så otvunget och ansträngningslöst. Man kunde bara tacka och ta emot, full av förundran, på liknande sätt som man följer frön som gror och plantor som växer upp. Naturligtvis kräver allting rätt förutsättningar och förberedelser. Nu kändes det dock att dessa fanns och var gjorda. Vi var helt enkelt redo för detta möte, båda två. När jag satt på tåget på vägen hem kände jag sådan ro, fridfullhet och inre övertygelse. Det var skönt att kunna vila i vissheten om att något mycket viktigt hade skett, att det var meningen att detta skulle ske och att det skulle leda till något underbart – och redan hade gjort det i allra högsta grad. Jag vet redan, som jag sade till dig på vägen till tåget, att vårt möte på Stensjöängen hade varit ett av de allra viktigaste i mitt liv. Fröna är sådda och vi får tillsammans skydda och vårda de små plantorna som redan har börjat gro och se till att de växer sig stora och starka, att de blommar och bär frukt.

Ja, det var så mycket gott jag fick uppleva hos dig. Den helt underbara platsen, din skog, huset, de övriga byggnaderna och trädgården som är så fulla av skönhet. En fantastisk miljö som ger djup resonans i ens inre värld och inspirerar fantasin. Inte underligt alls att folk vallfärdar till dig och Stensjöängen, att de bara ”dyker upp”, liksom jag gjorde.

Tack för all fantastiska samtal, den jättegoda maten som du så kärleksfullt lagade. Det var underbart att få meditatera och yoga tillsammans. Jag uppskattar också väldigt mycket de goda samtalen med Anders.” CH

Goda möten är läkande

Goda möten är läkande

1 2