Category Archives: Om Marianna

Romanverkstad i Malmö

img_2451

Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg.
Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, ”som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I ”misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.

Att komma ut som andlig varelse

Livets väg är en ensamväg.

Vi har alla vår egen väg att gå. Men att vandra ensam är för många väldigt svårt och hotande. Vi tar till allt för att slippa vara ensamhet och att känna vår enorma ensamhet i djupet av vårt jag. Genom min uppväxt, i en stor familj, blev detta min då dyrköpta lärdom. Ensamheten och ”främlingskapet” i ett trångt sammanhang, blev en del av min livsväg. Och som så ofta, tror barnet att det är – ”det är något fel på mig”. Men det är jag tacksam för i dag. i dag känner jag mig som sekulär människa men jag måste hela tiden öva mig i att komma ut som ANDLIG människa. En sån som tror på tomtar och troll och spöken och energier och allsköns ovetenskapligt dravel. Lite mer om det sen.

Religionen har sin egen utvecklingsväg.

Industrialismen, naturvetenskapen och socialismen är faktorer som förändrat religionens inflytande – och MAKT inte minst. Under 1800-talet började den sekulariserade människan långsamt ta gestalt. Hon trodde inte på allt, bara för att samhället/kyrkan ville diktera normer, dogmer och rättesnören. Den nya människan gick inte längre med på att bli nedtryckt, dikterad och styrd. Individualismen fick också sitt genomslag. På gott och ont. Men vi ville värna om vår egen personliga frihet – inte minst i våra trosföreställningar, och utifrån de livserfarenheter vi fick.

Jag är inte kristen men

Ja så tror jag många säger i dag. Ändå är de sällan gudlösa, utan har kvar många av kristendomens sedvänjor och tankemönster. Själv har jag kristendomen invävd i mig, mer än vad jag önskar. Men det går inte så lätt att ”hjärntvätta sig”. Så jag säger i stället: Jag är andlig, men inte kristen. Jag går inte att ”kodifiera”. Jag är ett rörligt vatten som är på väg mot mitt livs källa. En kraft som är bortom ord, större än allt beskrivbart. Jesus som förebild, som historisk person är dock en förebild också för mig- men bara en av MÅNGA män och kvinnor, men inte alla de dogmerna som förstört enkelheten i Jesu rebelliska liv och budskap. Skulle Gud välja att ”bli människa” i dag tror jag han kommer som flykting vandrande till fots in i vårt land. Och ja det är det han gör. Han är en främling mitt i bland oss och i OSS ALLA. På flykt i oss alla.

Det gudlösa folket?

Lyssnade nyligen på Teologiska Rummet med David Thurfjell, religionsvetare och Inga Sanner, idéhistoriker i ett samtal om ”Det gudlösa folket”, och om vårt dubbeltydiga förhållande till religion.

Det jag tyckte var allra mest intressant i programmet var deras samtal kring ”Skräpreligiositeten” . Det som också benämns som nyandlighet, esoteriska strömningar, teosofi,new age,Jungs andlighet, och allmän andlighet och alla som tror på spöken, kristaller och energier. Och i den kategorin hör jag hemma – men för den skull känner jag mig långt ifrån samhörig med alla strömningar och riktningar inom denna vida  ”skräpkammare för religionen”.
Men det är så sant att min andligheten finns rikt representerad inom vår populärkultur. I musik, filmer,romaner och allehanda uttryck. Och varför vi blir så föraktade – som jag så tydligt känner av i vissa kretsar- det är för att vi vill finnas i två läger och försöker sammanblanda/sammanföra andlighet och den senaste vetenskapsforskningen.

Och vi kallar det till och med Andlig vetenskap. ”Vilken skymf”… för de ”vetenskapsrättläriga”. Ja som sådan kommer jag nu ut, och skäms inte längre. Tycker inte ens att det är finare att vara en ”accepterad” renlärig kulturkatolik, protestant – även om jag vet att det är finare, väcker mer vördnad och respekt. Det tror jag bla är för att kristendomen, de dogmatiska religionerna har så lång historia och min alternativa andlighet är så ny. Men det stämmer inte.

En tredje väg

Jag vill mena att det ALLTID funnits de som varit rebeller, som opponerat sig, som sökt sig en egen väg- genom och bortom religionen för att finna en väg till transformation och livsförvandling för sitt eget liv. Det har alltid funnits en tredje väg. Och i dag finns det många inom kultureliten som befinner sig utanför, och det skrivs, läses och säljs enorma mängder av denna typ av läror, men det talar vi knappt om. Det är lika pinsamt som det förut var att säga att man var med i pingstkyrkan, livets ord, eller att man som jag gick till rastandakt under högstadiet eller gymnasiet. Religion och andlighet är pinsamt. Men det är också-vill jag mena- en klar klassindelning – utifrån vilken position man har och hur aktad ”kändis” man är. Hur mycket ”min andliga väg” än hänvisas till Skräpkategorierna – som går att skratta åt och som inte passar in någonstans-är det min ERFARENHET av livet som är den bärande. Den tredje vägen är inte kristen, inte judisk inte stadfäst och har ingen färdig religion bakom sig.

Läs gärna mer om de Esoteriska lärorna, som ett exempel. I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.
Jag och inte minst kvinnor, väljer en ny världsbild som inte styrs av makt, dogmer och patriarkala strukturer. Den vägen är en frukt av ett långvarigt inre uppror och en bekräftelse av mig själv och min inre verklighet. ”Jag kommer aldrig mer att svika mig själv eller min egen övertygelse”. Jag tror inte längre på Gud som jag gjorde förut som kristen. I dag är jag övertygad.

Mystik

Men inom alla religioner finns det en mystik gren. Där kan, vill jag mena alla religioner och de esoteriska religionerna mötas. Där är det den egna erfarenheten som är bärande, det innerliga relationen till ett högre jag som bär och där är dogmerna underordnade.

Alternativ religiositet

Ja jag vill inte ens hävda att jag är religiös längre, fast jag varit en trogen kyrkkristen anhängare, som inte gick ur kyrkan förrän efter 47 år. Hela uppväxten var gammalkyrklig, men jag har prövat både väckelsefromhet och högkyrklighet. Ja jag räknade mig till de mycket innerligt troende. Det enda jag aldrig varit så är det ateist.
Jag tror också att fler och fler söker sig till olika s k. humanitetsreligioner, som tror på MÄNNISKAN. Den uppstod tidigt som ett alternativ till kristendomen.  Och när andlighet klassas som naturen, trygghet, etik, bön och vördnad tror jag att många kan skriva under på den. Men vill inte vara bundna. Vi behöver obundenhet för att lösgöra oss själva. Ändå vill en del ha ett större sammanhang, en gemenskap. Då blir det genast svårt för mig. Jag behöver ingen kyrkbänk, ingen högmässa. Jag söker mig inte ens till ”Arenarocken” dyrkan av musikgrupper och nyandliga möten. Ja jag är ju inte ens med i Svenska kyrkan.Går inte ens dit när det är jul och varmt och mysigt. Och jag citerar Carl Olof Rosenius som lär ha sagt om de svenskkyrkliga – ”De är horder av döpta hedningar som rusar mot fördärvet.” Så vad hade han då inte sagt om mig?

På mina andra bloggar har jag skrivit mer om den ensamma väg jag funnit. Genekeys.
Läs gärna mer om det intresserar dig. Eller Homosanctus.


Och nu under helgen den 14-15 november skall jag och en vän finnas med under Harmonimässan i Stockholm. Ett gigantiskt hopkop av nyandliga tankar och erfarenheter. 
Så det är bara att lyfta på hatten och KOMMA UT. 
Hoppas vi ses där.

”En enda insikt från ditt eget hjärta är värt mer än visdomen från alla vishetslärare från tidens begynnelse.”

Richard Rudd, Grundare och författare till Gene KeysGenekeys book

Naturen har plats för alla religioner.

november 038

Foto: Marianna Agetorp Stensjöäng

Konsten med konstnären

Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat ”gallerist”, eller kanske ”arrangera”, vara en ”kurator” för en utställning, ”kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?

vetsintid
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, ”autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.

Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.

Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.

Trasor i vinden

Trasor i vinden

Kärleksbrev till mig själv

Förenad i kontrasterna

Förenad i kontrasterna

Efter att jag sett filmen ”Her”  av Spike Jonze  fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs ”spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg    Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….

Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som ”bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.

ÄLSKADE MARIANNA

Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad

Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och ”kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att ”hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv

Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.

Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.

Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
rosensdag 2014 #tusensträdgårdar

Livsvägen – diken och fallgropar

marianna agetorp

Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson

Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
”Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, ”rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna ”famntag”.

Det som jag kan kalla min livsväg då – som var ”eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.

droppe1

 

Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.

Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på ”gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt ”överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också  texten om Willian Blakesom bla skriver ”Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)

Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form.  Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, ”paradisskildringar” och ”kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från ”New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på ”livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den ”ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande ”utanpåverk.”

prisma

 

Jag blev tidigt utsatt för en andlig ”våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det ”rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut.  Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor  politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.

På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.

Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från ”kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
”Allt har sin tid” -det  är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.

Foto: Eva S AnderssonMarianna Agetorp

Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp

Social, öppen eller bara ”mig själv”

Fick en fråga i dag.

Hej Marianna, när jag ser hur många vänner du har på facebook så blir jag nyfiken på hur du förhåller dig till dem eller hur du använder facebook snarare?
Mitt svar nedan:

IMG_2267

Jag bor på landsbygden, i glesbygden, i gränsbygden. Älskar ensamheten, tystnaden och alla mina kollegor i skogen i form av granar, tallar, ekar, bokar, skalbaggar, grässtrån, pelargonior, rödhakar, korpar mm. Men Jag älskar möten, samtal, input från varma, nära, fjärran, kända, okända mänskliga levande varelser. Jag tycker om att berätta, om vad jag vill och tänker, och tycker om att lyssna till hur andra lyfter fram sina liv. Därför är Facebook, bloggar, Instagram, Twitter mm  härligt, främmande, skrämmande, eldigt, svalt och helt enkelt bara fint – att vila huvudet mot, i vardags -som i fest. I sorg som i glädje. Och jag vill visa fram allt vackert jag ser, finner, drömmer om mm. Därför älskar jag alla appar – med fotofunktioner av olika slag. Fotar hej vilt – frågar ingen om lov – och tröttnar mina vänner på alla inlägg-så får de väl ”blocka mig”. Livet är för kort för att inte våga visa fram vem man är. Det jag lägger ut på Fb, mina bloggar, hemsidor, instagram, twitter och annat ”livskvitter” ger kanske ingen HEL bild. Men åtminstone mer sann om jag inte skulle berättat något.

JA och jag försöker och vill – vara personlig, öppen. Inte utlämnande som skulle kunna såra någon, inte utlämnande om vänner barn make. En viktig gräns – hårfin ibland.

Min absoluta gräns för allt jag skriver är – Att det är sant för mig och att jag med glädje skulle kunna stå upp i vilken domstol som helst – och försvara det, eller lägga två fingrar på vilken helig bok man begär av mig. Jag strävar efter att inte kränka någons åsikt …och jag strävar efter att inte såra någon – bara att vara mig själv -och inte blygas – över att vara jag! Därför lägger jag med nöje till alla som ber om vänskap – förutom när det uppenbart är ”ragg”. Det behöver jag inte fler  Det finns ingen gräns för hur många som ev. vill ”ha mig till vän”. Det är enkelt – vi är bara levande lekande människor – en stund på jorden. Om inte nu – när skall vi då visa vilka vi är.

Kanske jag svarar ”uppnosigt” och för enkelt. Jag kan ibland tycka det är svårare att vara öppen med de ”närmaste” än det tex. kan vara inför de som läser mina böcker och som ärligt frågar. Tack för denna fråga.

Ja jag vill beröra – hellre än uppröra. Det är så jag hoppas att människor i mina sociala nätverk skall reagera på det jag skriver, gör säger, föreläser om. Men ibland vet jag att jag upprör. Normen kanske är att man inte skall vara öppen, personlig ärlig, men jag är sån här. Trots att jag i barndomen var en ”tyst grå liten mus” – eller kanske just därför.

huldran 400

Och blir det för många sociala kontakter – är det bara att vandra ut i skogen igen – som den Skogshuldra jag är.

Öppna händer

I dag är en dag att sitta med öppna händer. Att vara mottaglig, mottaglig för alla – allt som kommer och allt som bara är i varande. I går var det Dagledigträff i Häradsbäck/Härlunda församling. Jag var kallad dit att hålla föredrag och visa bilder – från ”Småland till Kina”. Tänk att det är så mycket svårare att föreläsa där ”hemmavid”-än i Norrköping? Ja här känner alla mitt ursprung – det jag med så kluvna känslor känner innerligaste tacksamhet och glädje inför -men också en svårgripbar skam, skuld och rädsla inför. Jag önskar mig inget annat liv än det jag fått -har säkert själv önskat och valt det i tidernas morgon – men ursprung, hemhörighet och hembygd öppnar också för andra känslor. Utanförskap, annorlundaskap och ändå viljan och modet att stå upp för mig själv. Och jag är trogen mig själv – men ibland är det ett arbete, en bergsbestigning med hala, skarpa bergssidor, och vandringsstaven känns gammal och alltför nött. Ändå öppnar jag min berättelse med denna bild. Och jag berättar om min livsväg – om vad som fört mig dit där jag är i dag.

familjen svensson

Familjen Svensson – Far och mor – och alla syskonen. Marianna med svart/vit kanin.

Jag berättar också om mitt altre i trädgården och vad det betytt för mig.

Foto:Gunnel Carlsson

Altaret i natträdgården

Och som alltid talar jag om skogen skogen skogen – ”min törst, min tröst och mitt sätt att förhålla mig till tid och mina egna tidsåldrar”

anton pettersson
Min käre granne Anton Pettersson – som jag samåkt med till denna föreläsning
fick naturligtvis också komma med på bild. Här omfamnar han en av sina granar som han planterat själv som barn. Mycket mer sa jag om skogen – och ”om konsten att trösta ett kalhygge”. Nej jag uppgav inga siffror, inga hållbarhetskalkyler eller skogsbruksplaner. Jag lyfte bara fram nyttan med skogen, mångas kärlek till skogen och att skogen är värd guld där den står.

Skogens guldvärde där den står.

Skogens guldvärde där den står.

Hur mycket vi än säger att vi äger skogen – kan våra marker inte ägas. Vi bara lånar för framtiden. Skogen tillhör lika mycket granarna, tallarna, mossorna, lavarna, spillkråkorna, spindlarna, ugglorna och tidsåldrarna som rullar fram genom dem.
Naturligtvis talade jag om Kina också och dess trädgårdar. Men en timme går fort.

Kina - affärsgata i Shanghai

Kina – affärsgata i Shanghai

Samkvämet avslutade jag med att lära min dikt i boken; Trädgårdens innersta rum

minbok
Du är min trädgårdsmästare

Många fler bilder hade jag i mitt bildspel – och som vanligt hann jag inte ens med hälften.

Min första bok

Min första bok

Hur Bönbok för utmatade kom till och var den skrevs hann jag också berätta.
I samtalet efter med Härlundas präst – hann jag få ett viktigt ord mig till livs – ”Det är till slut skönheten  som skall rädda världen”. Ett Citat av Dostojevskijs
Detta apropå min bok – Till Skönhetens lov.
innefonstercollage

Några fönsterbilder ur min bok. Till skönhetens lov.