Vardagsbilder

Just hemkommen från underbart möte i Skåneland.
Fint att mötas här hemma av reportage i Smålandspostens – Älmhultssidor av Filip Sjöfors. Ett bildreportage från min vardag i skogen. Känns just så innerligt och skogsnära som jag upplever att jag får leva mitt liv. Tacksamhet och tillit – får också i fortsättningen bli mina ”vandringsstavar”
Och i Skåne fick jag innerliga möten med Rödhaken. Det kommer en vår.

140516 – Bilderna borttagna pga. att Smp menar att jag ”kränkt upphovsrätten” genom att jag publicerat deras material på min sida. Trist.

Smålandsposten 11 feb 2013

Vad håller du på med?

Livets litania och orkidéblad med poesi

Livets litania och orkidéblad med poesi

Frågan dyker upp på ett kuvert från ”Försvarsmakten”. Yngste sonen är mottagaren. Jag är lycklig för att  han låter brevet åker ned i papperskorgen. Men det hade varit kul om han hade svarat – och letat ord till varför han inte väljer att ”kriga för sin överlevnad”.

Jag tror vi är många som starkt ogillar frågan som är rubrik för mitt inlägg. Vi börjar svettas och blir stumma. Det är som om hela vår identitet ligger i vad vi gör – håller på med, har för yrke/anställning. Och när vi svarar sätts vi ögonblickligen in ett ett fack, ja nästan bedömda ”hur mycket är du värd lille vän”. Och det är väl därför frågan känns svår, om jag är sjukskriven, ”utförsäkrad”, arbetslös, kulturarbetare eller ”anhörigvårdare” eller förälder som valt att ta hand om barnen på eget sätt. Som poet och författare kan jag känna igen mig i känslan av att inte veta vad jag skall berätta – för att inte genast tappa i värde och anseende – fast jag med hela mitt jag vet att mitt värde aldrig kan sättas i pengar och fast jag själv vet att det jag gör är till glädje för många. Är jag på en företagarlunch – vilket jag med nöje gärna går på, försöker jag hinna före med frågan och istället fråga, var kommer du ifrån. Och det lär vara så att det är en självklar fråga i ”Norrland” – om vilken by man kommer ifrån . Så spännande samtalen blir – och vi berättar mer om vår livsresa och hur vi hamnat där vi är,  just nu.

Men tillbaka till frågan; Vad håller jag på med?

Som poet vill jag att mina texter skall leva – ja ”ta liv” när de möter sina läsare och hamnar i ”nya hjärtan”. Jag är lycklig för att mina böcker får ligga på människors vardagsbord, och stå prydligt uppställda i vackra hyllor. Allra härligast är när de memoreras, tills läsaren kan en strof eller rader.  Det gör mig innerligt glad. Då lever mina ord. Mina dikter och formuleringar i texter lever också när jag får använda dem i olika livsceremonier som vigsel, begravningar och namngivningsceremonier. Eller när jag får leda besökare in i en meditation i Skogskatedralen eller när mina ord får en inramning av tysta vandringar.
Men vad gör jag mer? I dag har jag påbörjat en text för borgerliga begravningar – som jag sen kan bygga vidare på, när jag vet vilket människoliv jag får tala utifrån. Jag påbörjade också en svår och mörk saga – utifrån en livsberättelse jag fått berättat för mig. Den skulle för mig vara omöjliga att skriva som en beskrivande prosatext, för jag vill komma åt känslorna, utsattheten och barnets perspektiv. Om jag klarar att skriva den klart, så vackert som jag vill – det vet jag inte – men jag gråter när jag skriver och blir själv berörd. Och den sagan slutar mycket vackert. Det är jag helt övertygad om.

Inte så sällan kan jag få välkomna besökare – som hittat hit genom mina böcker, eller de filmer som spelats in här på Stensjöäng eller alla de artiklar som skrivit om vår trädgård. Det blir nästan alltid varma, innerliga och goda möten. Somliga dagar går i levebrödets tecken och surdegarnas doft. Och böcker då. Jo jag skriver på nya böcker. En ny ”bönbok” ligger klar – jag behöver bara finna förlag och utformning. Det är ”böneord” jag samlat ur mitt eget liv, men ännu mer – efter att jag mött människor i livets olika skeden, och också när jag mött vilt främmande människor, men upplevt att de burit på tunga bördor, sår och tunga erfarenheter.
Med en god väl leker, klipper och klistrar vi fram en bok – en Tröstebok. Kanske blir det en bok, kanske blir den en karta över vår gemensamma livsväg – som tröstar oss själva mer än andra.

En tung och svår roman skriver jag på – med mycket självbiografiskt material och händelser från min hembygd. Kanske blir det en bok – om jag låter mig ägna sammanhållen tid. Annars blir det en obok – som får följa med mig ned i minnets glömda hål.
I mitt kök står ett gammalt ek-slagbord – som är mitt livs altare. Där sker många möten, goda, lekfulla, jublande, djupa, sorgliga, vanmäktiga, upprörande samtal. Kring det bordet äter vi livets bröd både för kroppen och för själen. En mötesplats och ett altare för det heliga. För i min vardag är varje möte heligt, varje människa helig och varje dag helig.

Målning och text: Marianna Agetorp

Målning och text: Marianna Agetorp

Det händer att jag  skriver i mina målningar, för att förenar känslor, färger och ord till en helhet, ett uttryck för det jag vill ”berätta”. Orden ensamma hade inte kunnat leva ett eget liv. Bilden överst i detta inlägg är tagen på Elin Wägnes ”Lilla Björka”. På ett guldtyg som fick fladdra för vinden, som kläder på klädsträck, hade jag skrivit ”Livets långa litania”. En text som jag skrev i ett enda långt flöde. På bordet ligger två sammanfogade glasskivor – mellan dem ligger pressade Orkidéblad. Orkidéblad som jag samlat under året, torkar, strukit med varmt strykjärn och sen skrivit kort ord på – poesi för ”förtorkade känslor”.
Hela utställningen innefattade olika objekt både inomhus, utomhus och i Elin Wägners skrivarstuga. Utställningen kallade jag ”Tusen ord i Småland” – och utställningen som form kallade jag ”Ordinstallation”. Just nu har jag ingen ny utställning på gång, men oj så kul det är. Barnet i mig får leka, skriva på mitt handgjorda papper, brodera ord, ”trä dem på strå”, skriva dem på bokstammar och på olika sätt gjuta in dem i tiden – ja gestalta orden.
Undra var jag näst får leka fram en Ordinstallation – med sagor, sötord, drömspråk. Ja nu vet jag  – på ett sjukhus, eller på ett stort och vackert bibliotek skulle jag vilja ställa ut mina ord- och låta besökarens egna ord och livsberättelser få vävas in i mina. Så blir språket rikare och livet vackrare.

Om jag nu har svarat på frågan om ”vad jag håller på med” vet jag inte. Men något av det som lyfter mitt liv och får det att stråla har jag fått nämna. Så mycket mer glimmar, glänser och spritter i det som är mitt liv. Inte i första hand handlar det om vad jag gör utan om vad jag är och får dela vidare.

tibast

Och snart blommar Tibasten med sin ljuvliga doft.

Jag älskar män

 

Jag har alltid älskat män. Funnit dem underbara, annorlunda, vackra och fyllda av mystik. Ofattbara, ogenomträngliga och och lite charmigt vilsna. Det kommer jag alltid göra. Min kärlek till kvinnor har varit svårare. Det var en läxa jag fick med mig hem från terapeuten – och som jag sen lyckats väldigt väl med –  att lära älska kvinnor – och kanske allra svårast älska mig själv, som kvinna, med de manliga drag jag alltid haft, och som jag fått med mig från min far – som pappas flicka. En tillgång, styrka och också som en sårbarhet – i min styrka och duktighet.

Jag har börjat bli rädd
Men nu har något hänt – jag har börjat tappa förtroendet för män – jag har börjat bli rädd för män och jag känner alltsom otrygg med män jag inte känner väl, och oftast en enorm vrede för vad män gör mot kvinnor världen över. Så vill jag inte ha det!

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att så fort jag sätter på radion, tv eller alla sociala mediers flöden så störtar denna enorma svarta, otäcka flod av nyheter berättelser mot mig, och jag kan inte värja mig, vet att något MÅSTE göras – och att det måste ske något NU.

Varje dag uppmärksammar och ser jag rapporter om de vidrigaste övergrepp våldtäkter och skändningar mot kvinnor världen över. Och jag SER HÖR OCH KÄNNER att Kvinnor världen över reser sig och bara VÄGRAR att tolerera detta.

Men nu är det dags att alla MÄN också MANGRANT reser sig för att stoppa detta. Jag vill verkligen INTE att min rädsla, svarta vrede och sorg skall drabba de goda männen, men ni/vi MÅSTE alla ta vårt ansvar. Nej jag har ingen lösning- men det måste ske något nu.

I dag (6 feb) är dagen för att uppmärksamma kvinnlig könsstympning. Ännu ett ämne som upprör mig så hela min kropp känner av det. Vi måste stoppa detta – om vi vill kallas människor – medvetna varelser. Vi kvinnor och män tillsammans. Det gick att avskaffa slaveriet -det går att avskaffa våld och kränkningar mot kvinnor.

Kära män – ja jag älskar er, men jag känner att om jag varit man – skulle jag för min egen värdighet resa mig upp och säga till Kvinnor i hela värden – Nu är det nog! Nu vill vi sluta fred. Nu måste vi finna en väg för att alla kvinnor skall få leva, arbeta, leka, leva i fred och frihet. Nu måste männens herravälde ta slut! Vi kvinnor klarar det inte längre själva. Vi måste hjälpas åt.

I dag talas det mycket om näthatet mot kvinnor, och alla vidrigheten som kvinnor – som vågar häva upp sin röst – får utstå. Jag vill bara säga tack – för att ämnet lyfts fram – och kommer i fokus, inför allas ögon och öron.
Låt oss bli människor – värda namnet.

IMG_0204

Och som avslutning vill jag också säga – igen. Jag älskar er ni goda, varma, omtänksamma, sköna, ljuvliga, vackra män. Och till alla kvinnor och alla män vill jag också säga. Sprid de goda berättelserna om de goda männen. Jag vill inte längre höra om de som våldtar skändar och dödar kvinnor. Jag vill höra de fantastiska historierna om männen som är modiga – inte som strider mot lejon, fotbollar , tjurar och varandra. Inte om männen som krigar, skjuter och förstör. Jag vill höra om männen som det lyser om, männen som odlar jorden, som bakar bröd, som tar hand om sina barn, som vårdar sjuka, som älskar med alla sina sinnen, men männen som mediterar , som värnar om hotade koger, som står upp för barnens och allas rättigheter och som vågar vara starka i sin svaghet. Berätta för mig om männen som målar och skulpterar, om männen som vårdar sina komposter, plockar blommor och röjer nya vägar. JA jag hör också ofta dessa berättelser. Många besökare här på Stensjöäng har  berättat detta om sina män – men underligt nog gör de det nästan med blygsel. Låt oss inte blygas – låt oss berätta om de goda männen – de ljuvliga älskande vårdande männen – de som är som vi alla. Vanliga sargade kämpande lekande levande människor. Och jag berättar gärna om min man – en man det lyser om -en man som har skaparkraften, omsorgen och lekfullheten i sina varma ömma händer. En man som är en gåva att vårda väl. En man som sprider goda ringar i världen.

Ja jag älskar män, och den växande MÄNNISKAN. Jag tror att också det lilla bidraget gör skillnad.
Marianna Agetorp

IMG_0274

Låt ljuset lysa och berätta de goda berättelserna om de goda männen

Lek liv och mentalisering

Beskyddad eller inlåst?Jag tänker i bilder, symboler för mitt liv - för att finna läkedom

Beskyddad eller inlåst?
Jag tänker i bilder, symboler för mitt liv – för att finna läkedom

 

Så härligt att få ord på vad jag själv alltid mått väl av och vad det är jag försöker ge vidare till de besökare som kommer till Stensjöäng.

Mentalisering heter begreppet. Boken jag fick tips om heter Mentalisering – Att leka med verkligheten (Natur och Kultur) författarna är  Göran Rydén och Per Wallroth

Jag skall medge att jag inte läst boken än men vill redan nu lägga fram dessa tankar på min blogg – för att göra begreppet mer verkligt FÖR MIG SJÄLV…. och för de som läser och letar förståelse kring sin livsväg.

För mig handlar det om att våga, orka, kunna, höra min egen inre röst, min vägvisare – och inte fördöma mina känslor och upplevelser – utan vara i kontakt med det jag innerst vill och behöver i mitt liv. Och leva utifrån detta. Men också i hög grad dela detta ed andra, tydliggöra, lyssna reflektera och leta bilder, symboler och metaforer för att förstå mig och mina relationer.

Ett citat ur en artikel: ”Mentalisering handlar om att vara medveten om medvetandets innehåll och att ta hänsyn till och reflektera över sina egna och ­andras känslor, tankar och intentioner – en inre värld som ju ­oftast är dold – när man relaterar till sig själv och andra. När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera. Man kan säga att mentalisering inkluderar allt detta.

Detta citat säger också mycket:

Citat: ”I modern psykologi ser man inte människan som ett avskilt väsen, förklarar Rydén. ­Jaget är något som utvecklas i samspel med omgivningen. Vi är våra relationer. ­Genom att träna mentalisering riktar man alltså in sig på den process som gör oss till – friska och välfungerande – människor.”

Här behöver vi alla hjälpa till för att vi skall må bättre i vårt samhälle.

Citat: ”Övning i att mentalisera är grunden för all psykoterapeutisk behandling. Att medvetandegöra den pågående psykiska processen som riktar sig både inåt och utåt är det som åstadkommer en positiv psykisk förändring i terapi”.

Artikeln som jag citerar ur. Mentalisering – Läs mer här

 

 

Livsmöten

Min egen målning   "Lustfyllt möte"

Marianna Agetorps målning ”Lustfyllt möte”

”Alla människors möten borde vara så” – står det i dikten. Ändå vet jag att alla möten mellan människor är unika, kan inte och skall inte jämföras. Men jag älskar levande öppna oväntade möten. Möten där min hall i huset, ja helst gårdsplanen får fungera som ”vapenhus” – där vi får lägga ned våra vapen, falska föreställningar, våra masker, våra förväntningar och våra förklädnader – vår yta. Sen kan vi mötas som levande kämpande unika människor. Sådana möten blir till livsmöten – lika mycket blir det också ett möte med mig själv.
Jag är mycket lyckligt lyckligt lottad. Jag upplever att mitt liv är fyllt av dessa goda möten och jag känner en stor tacksamhet och tar emot i stor förundran. Människor jag förr aldrig mött, blir efter några timmar ”syskon” och hjärtevänner. Vi ger och vi tar emot. Ingen vet fortsättningen – om vi ens möts igen. Men mötet, att vara sedd; förändrar hela vår fortsatta livsväg. Ibland får jag veta hur min besökare upplevt vårt möte, ibland först många år senare, ibland först genom någon annan. Ofta via brev och mail.
Känner stor tacksamhet.

Här vill jag dela några rader från ett sådant mail.

”Vårt möte var ljuvligt och samtidigt så naturligt och självklart. Allt växte fram så otvunget och ansträngningslöst. Man kunde bara tacka och ta emot, full av förundran, på liknande sätt som man följer frön som gror och plantor som växer upp. Naturligtvis kräver allting rätt förutsättningar och förberedelser. Nu kändes det dock att dessa fanns och var gjorda. Vi var helt enkelt redo för detta möte, båda två. När jag satt på tåget på vägen hem kände jag sådan ro, fridfullhet och inre övertygelse. Det var skönt att kunna vila i vissheten om att något mycket viktigt hade skett, att det var meningen att detta skulle ske och att det skulle leda till något underbart – och redan hade gjort det i allra högsta grad. Jag vet redan, som jag sade till dig på vägen till tåget, att vårt möte på Stensjöängen hade varit ett av de allra viktigaste i mitt liv. Fröna är sådda och vi får tillsammans skydda och vårda de små plantorna som redan har börjat gro och se till att de växer sig stora och starka, att de blommar och bär frukt.

Ja, det var så mycket gott jag fick uppleva hos dig. Den helt underbara platsen, din skog, huset, de övriga byggnaderna och trädgården som är så fulla av skönhet. En fantastisk miljö som ger djup resonans i ens inre värld och inspirerar fantasin. Inte underligt alls att folk vallfärdar till dig och Stensjöängen, att de bara ”dyker upp”, liksom jag gjorde.

Tack för all fantastiska samtal, den jättegoda maten som du så kärleksfullt lagade. Det var underbart att få meditatera och yoga tillsammans. Jag uppskattar också väldigt mycket de goda samtalen med Anders.” CH

Goda möten är läkande

Goda möten är läkande

Film från Stensjöäng

Sommar på Stensjöäng

Sommar på Stensjöäng

Ännu ligger snön vit över Stensjöäng.

Men när jag tittar på kortversionen av filmen som spelades in på Stensjöäng och ser rosorna blommar, längtar jag ändå att vintern tar slut.

Vind över Stensjön och meditation på bryggan

Vind över Stensjön och meditation på bryggan

Februari – lite tidigt att klippa ned pelargoniorna – men det går alltid att drömma.
Se en del av filmen här

Till Salu

Testar en ny tanke- går det att nå köpare till det jag vill sälja/skänka?
Ett svart vackert piano- skänkes- mot avhämtning!

20130126-160930.jpg

OBS REDAN SÅLT. Lätt som en plätt via facebook!

Till Salu! Såld November 2013. Till köpare i Järna.
Och vacker liten välljudande orgel säljes till högstbjudande!

20130126-161116.jpg

Denna antika orgel är beställd från England – kom till Sverige 1880 – Till En familj i Hemmingsmåla utanför Olofström. Jag köpte in Ellens orgel i Kyrkhult på auktion. Kom över den till min lycka – Kände Ellen som haft den. Men en uppköpare som hade tänkt ropa in den till ett musikmuseeum – blev mycket upprörd – när jag bar ut den. Han kom försent – och var helt övertygad om att han skulle ha den. Dessvärre har jag inte hans namn eller nummer nu. Det hade gjort allt enkelt.

Vandringar

skogen

”det är vägen som är mödan värd”… – eller kanske den tysta gemenskapen, eller det lugna tempot, naturen eller? JA för mig är det allt sammantaget.
Jag älskar de tysta vandringarna, i ensamhet, i tidlöshet. Ingen bestämt rutt, jag kan vika in på någon okänd stig, följa ett ljud, en bäck eller bara vandra planlöst.
Men jag älskar att få vandra med vänner- kända och okända – men som älskar vandringen, naturen och sökandet efter dagens lugna tempo. Jag brukar kalla dessa vandringar för Hälsovandringar – för jag tror de främjar hälsan. Inte i första hand som en motion – vi går sakta – här är det lika gärna själen som får motion, upplevelser och hela vårt jag får nya sinnesintryck. Kontakta mig gärna för en heldag eller halvdag. Vad som passar din arbetsgrupp, projektgrupp eller vängrupp.

Se också gärna mer info på denna min sida

Det har hänt att vi gått långt – då har vi genom skogarna och längs vägarna gått till Bilkyrkogården och hem igen. Men så långt går vi inte ofta.

Kyrkö Mosse - Bilkyrkogården

Kyrkö Mosse – Bilkyrkogården

svartagyl

Viloplatserna är viktiga under vandringen – Var och en har mat och dryck med med sig och vi njuter av att vila, äta och uppleva det närvarande nuet. I bland är solen med oss – somliga dagar öser regnet ned. Vi klär oss bra – och njuter av det väder som ges oss.
Välkommen med ut på vandring.

Tillit och talgoxar

IMG_3103

                                     Kan det vara denna Talgoxen jag fick rädda?

 

Jag skall just gå in efter en lång skön promenad i vinterljuset – där jag vandrat med den nedgående solen i väster månen som håller på att fyllas i öster. Men så hörde jag ett prasslande, skrapande ljus, hörde först inte varifrån det kom – men det kom inifrån stuprännan. Som hade en isklump frusen till i botten. Men det var någon där inne, som på något outgrundligt sätt hade kommit dit, och överlevt trots den svåra kylan. Inte lätt att skruva ned hela den loträta rännan, men så tillslut lyckades jag skruva, sparka bända loss isklumpen, och ut kom den lilla Talgoxen – rädd, men fattade mod fort och flög snabbt vidare ut över ”Stensjöängarna.” Vilken glädje att jag lyckades – det började bli kväll och kallt var det redan. Så jag hade inte lång stud på mig. Andra gången på kort tid som jag fått agera ”fågelräddare”. För några år sedan hade en Sädesärla också fastnat i en stupränna – och jag fanns hemma och hörde och kunde rädda. förundrad över att de kryper ned i detta mörka hål.
Självklart undrade jag i dag vad denna lilla Talgoxe ville säga mig – och jag går in och läser i lilla boken Djurens språk – Där står det om Talgoxen –  Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord – Du kan slappna av. Du är på helt rätt spår.

Jag hade inte kunnat formulera en bättre tankebild för denna dag. Tillit – inför att jag är på rätt väg. TACK.

Numera kan man köpa denna bok också som E-bok för telefonen eller läsplattan.

Och vill Du läsa förra veckans inlägg om hur jag fick stifta nära bekantskap med en Domherredam – så finns det här. Lägg gärna till mig på Facebook om du vill följa mig där.

Social, öppen eller bara ”mig själv”

Fick en fråga i dag.

Hej Marianna, när jag ser hur många vänner du har på facebook så blir jag nyfiken på hur du förhåller dig till dem eller hur du använder facebook snarare?
Mitt svar nedan:

IMG_2267

Jag bor på landsbygden, i glesbygden, i gränsbygden. Älskar ensamheten, tystnaden och alla mina kollegor i skogen i form av granar, tallar, ekar, bokar, skalbaggar, grässtrån, pelargonior, rödhakar, korpar mm. Men Jag älskar möten, samtal, input från varma, nära, fjärran, kända, okända mänskliga levande varelser. Jag tycker om att berätta, om vad jag vill och tänker, och tycker om att lyssna till hur andra lyfter fram sina liv. Därför är Facebook, bloggar, Instagram, Twitter mm  härligt, främmande, skrämmande, eldigt, svalt och helt enkelt bara fint – att vila huvudet mot, i vardags -som i fest. I sorg som i glädje. Och jag vill visa fram allt vackert jag ser, finner, drömmer om mm. Därför älskar jag alla appar – med fotofunktioner av olika slag. Fotar hej vilt – frågar ingen om lov – och tröttnar mina vänner på alla inlägg-så får de väl ”blocka mig”. Livet är för kort för att inte våga visa fram vem man är. Det jag lägger ut på Fb, mina bloggar, hemsidor, instagram, twitter och annat ”livskvitter” ger kanske ingen HEL bild. Men åtminstone mer sann om jag inte skulle berättat något.

JA och jag försöker och vill – vara personlig, öppen. Inte utlämnande som skulle kunna såra någon, inte utlämnande om vänner barn make. En viktig gräns – hårfin ibland.

Min absoluta gräns för allt jag skriver är – Att det är sant för mig och att jag med glädje skulle kunna stå upp i vilken domstol som helst – och försvara det, eller lägga två fingrar på vilken helig bok man begär av mig. Jag strävar efter att inte kränka någons åsikt …och jag strävar efter att inte såra någon – bara att vara mig själv -och inte blygas – över att vara jag! Därför lägger jag med nöje till alla som ber om vänskap – förutom när det uppenbart är ”ragg”. Det behöver jag inte fler  Det finns ingen gräns för hur många som ev. vill ”ha mig till vän”. Det är enkelt – vi är bara levande lekande människor – en stund på jorden. Om inte nu – när skall vi då visa vilka vi är.

Kanske jag svarar ”uppnosigt” och för enkelt. Jag kan ibland tycka det är svårare att vara öppen med de ”närmaste” än det tex. kan vara inför de som läser mina böcker och som ärligt frågar. Tack för denna fråga.

Ja jag vill beröra – hellre än uppröra. Det är så jag hoppas att människor i mina sociala nätverk skall reagera på det jag skriver, gör säger, föreläser om. Men ibland vet jag att jag upprör. Normen kanske är att man inte skall vara öppen, personlig ärlig, men jag är sån här. Trots att jag i barndomen var en ”tyst grå liten mus” – eller kanske just därför.

huldran 400

Och blir det för många sociala kontakter – är det bara att vandra ut i skogen igen – som den Skogshuldra jag är.

Öppna händer

I dag är en dag att sitta med öppna händer. Att vara mottaglig, mottaglig för alla – allt som kommer och allt som bara är i varande. I går var det Dagledigträff i Häradsbäck/Härlunda församling. Jag var kallad dit att hålla föredrag och visa bilder – från ”Småland till Kina”. Tänk att det är så mycket svårare att föreläsa där ”hemmavid”-än i Norrköping? Ja här känner alla mitt ursprung – det jag med så kluvna känslor känner innerligaste tacksamhet och glädje inför -men också en svårgripbar skam, skuld och rädsla inför. Jag önskar mig inget annat liv än det jag fått -har säkert själv önskat och valt det i tidernas morgon – men ursprung, hemhörighet och hembygd öppnar också för andra känslor. Utanförskap, annorlundaskap och ändå viljan och modet att stå upp för mig själv. Och jag är trogen mig själv – men ibland är det ett arbete, en bergsbestigning med hala, skarpa bergssidor, och vandringsstaven känns gammal och alltför nött. Ändå öppnar jag min berättelse med denna bild. Och jag berättar om min livsväg – om vad som fört mig dit där jag är i dag.

familjen svensson

Familjen Svensson – Far och mor – och alla syskonen. Marianna med svart/vit kanin.

Jag berättar också om mitt altre i trädgården och vad det betytt för mig.

Foto:Gunnel Carlsson

Altaret i natträdgården

Och som alltid talar jag om skogen skogen skogen – ”min törst, min tröst och mitt sätt att förhålla mig till tid och mina egna tidsåldrar”

anton pettersson
Min käre granne Anton Pettersson – som jag samåkt med till denna föreläsning
fick naturligtvis också komma med på bild. Här omfamnar han en av sina granar som han planterat själv som barn. Mycket mer sa jag om skogen – och ”om konsten att trösta ett kalhygge”. Nej jag uppgav inga siffror, inga hållbarhetskalkyler eller skogsbruksplaner. Jag lyfte bara fram nyttan med skogen, mångas kärlek till skogen och att skogen är värd guld där den står.

Skogens guldvärde där den står.

Skogens guldvärde där den står.

Hur mycket vi än säger att vi äger skogen – kan våra marker inte ägas. Vi bara lånar för framtiden. Skogen tillhör lika mycket granarna, tallarna, mossorna, lavarna, spillkråkorna, spindlarna, ugglorna och tidsåldrarna som rullar fram genom dem.
Naturligtvis talade jag om Kina också och dess trädgårdar. Men en timme går fort.

Kina - affärsgata i Shanghai

Kina – affärsgata i Shanghai

Samkvämet avslutade jag med att lära min dikt i boken; Trädgårdens innersta rum

minbok
Du är min trädgårdsmästare

Många fler bilder hade jag i mitt bildspel – och som vanligt hann jag inte ens med hälften.

Min första bok

Min första bok

Hur Bönbok för utmatade kom till och var den skrevs hann jag också berätta.
I samtalet efter med Härlundas präst – hann jag få ett viktigt ord mig till livs – ”Det är till slut skönheten  som skall rädda världen”. Ett Citat av Dostojevskijs
Detta apropå min bok – Till Skönhetens lov.
innefonstercollage

Några fönsterbilder ur min bok. Till skönhetens lov.

 

Genbruk – återbruk -recycling – återanvändning

IMG_2040

Genbruk – återbruk -recycling – återanvändning

Jag är i röjartagen – älskar ordning och reda- men älskar också återanvändning – och att förmedla saker och ting till människor som behöver dem bättre än jag själv. Jag mår dåligt av att kasta, sådant som kan återbrukas.
För mig är det en stor skillnad mellan att återvinna och att återbruka. Återbruket innebär att  vi avvänder varan, produkten tills den är ”slut”. Sen kan den återvinnas. En T-shirt, tex kan användas så länge den är hel, självklart också lagas i sömmar som går upp – lindriga skador mm. Sen kan den återbrukas -som mattrasor, som tvättlappar, som skurtrasor. Ja det kräver tid och engagemang! Efter – när trasan också är slut, mattan trasig mm. då är det dags för återvinning. Men vem samlar in lump i dag. Det hoppas jag kommer åter.

Det som upprör mig mest är alla dessa stora och enorma förpackningar, ibland med ”blandmaterial” som gör dem svåra att återvinna.

Efter att jag nu sporadiskt röjt i några veckor – har jag samlat på mig ett helt billass, som jag skall ta med mig till Älmhults återvinningscentral när ajg ändå har ärende in- Älmhult som har fler sorteringsfraktioner än de mindre uppsamlingsplatserna.
Här är mina olika uppdelningar:

Pappförpackningar
Mjukplastförpackningar
Hårdplast
Kemikalier
Färgat-ofärgat glas.
Tidningar/papper
Metallförpackningar
Metall
Elektronik.
Kläder för återbruk
Porslin
Lysrör/glödlampor
Wellpapp
Pelletssäckar
Tryckimpregnerat trä
Prylar att skänka till Loppis
och säkert någon uppdelning till….som jag inte minns

Komposten komposterar jag hemma.

Det som går till skräp/brännbart (vi har bara ett litet  sopkärl – som sällan blir fullt) – är tex. trasiga gummi stövlar, kuvert, trasiga pärmar,filförpackningar som jag är för lat att diska och som har skruvkork, uttjänta trasor, bindor, tamponger, blöta plastförpackningar och ett ock annat som jag inte minns….

JA detta tar tid- kräver omsorg. Jag gör det inte för att klappa mig på bröstet – och döma de som inte gör som jag. Men det är en omsorg för moder jord, vår värld och VÅRA GEMENSAMMA RESURSER. Det är liksom inympat i mig, detta tankesätt från min mor och min i flera stycken torftiga barndom. För att familjens resurser skulle räcka, måste allt användas igen. Uppfinningsrikedomen blev stor. Detta ”måste” pga knappa resurser vill jag inte försköna, bara se som en lärdomstid.
I dagens Epstein och Nordegren i P1 var Sopsortering ett tema. Tack för det. För kort som alltid. Medverkade gjorde också sopsorteraren Bertil Hedman. Han är som alltid enormt inspirerande att lyssna till.

Fler program om du googlar på hans namn.
Bertil Hedman
Att genbruka – som det heter i Danmark och att återbrukar – det gillar jag. Och alla loppisar av olika slag. De har börjat bli rumsrena även för de som förf såg ned på fenomenet. Men en god regel är – ta med dig dit och skänk – lika mycket som du köper med dig hem – om du inte vill utöka prylmängden i ditt hem.

”Här röjs för att få luft och ljus” skrev skalden. JA men tänkvärt i programmet var vad Mimmi Bissmont sa, (som jobbar som utvecklingsingenjör på avfallsavdelningen på VA Syd i Malmö.) ”Sopor skall synas, för de är en del av vår vardag” Så klokt – vi vill så gärna forsla bort allt – så vi slipper se. Men om vi skall ta ansvar för vad vi förbrukar – måste vi ta in med alla sinnen och förståndsmekanismer – så vi handlar och agerar medvetet.

Fler bra initiativ är alla butiker som Röda korset har ”Kupan” och alla andra loppisar mm.

Ett bra initiativ är också-via facebook ä Tingsryds loppis och Givebox Älmhult – som Blocket – men på nära håll. Och skänk hellre än att kasta.

 

Skogskatedralen

skogakatedralen3

För mig är varje skog – en skogskatedral. Träden förbinder himmel och jord. Får mig som människa att stå med fötterna stadigt i mossan – och sträcka mig mot ljuset – en annan verklighet. Sedan flera år började jag leka och kratta och såga (med handsåg) fram en Skogskatedral, nere vid Stensjön, en bit bort från vårt hus. Där Skogskatedralen ligger har det tidigare varit sjö, (stensjön är sänkt) och i min barndom var den platsen en äng/mosse där vi skördade hö, och där korna sen betade. Träden – nästan bara granar vandrade in – och tog över. Att området plötsligt en dag förvandlades  – från att ha varit Skuggornas skog – till att i mina ögon bli en Skogskatedral, var det flödande kvällsljuset som letade sig in mellan stammarna. Så letar sig ljuset in också genom våra inre skuggiga skogar och otillgängliga marker – och skapar nya katedraler och mötesplatser inom oss – för det heliga. Skogskatedralen är för mig ett heligt rum – öppet alla dagar året om. I Skogskatedralen behövs inget särskilt altare – där är varje människa är ett altare för det heliga.
Skogskatedralen har en egen påbörjad sida – och fler bilder mm finns här.

I min bok Helande trädgård – berättar jag mer om Skogskatedralens tillkomst.

I min bok – Trädgårdens innersta rum – finns en tidig bild när Skogskatedralen var ”Skuggornas skog”

IMG_1953

Detta bildspel kräver JavaScript.

Natt – och pelargondrömmar

Natten är bra för mycket. Drömmar arbete vila och ostört arbete. Ja just detta, ”att inte bli störd” – att sitta och gå in i det jag gör. Särskilt när barnen var små – var natten enda tillfället då jag kunde umgås med egna tankar, egen tid, egna behov, egen inre rymd.
Nu har jag suttit en god stund och letat bilder för olika projekt. Det har blivit många foto genom åren – och vissa bilder behöver jag se på nytt sätt för att verkligen se dem. Innan jag stängde fotoprogrammet – fann jag några pelargonbilder. Jag har en enorm mängd. Och de blir bara fler – för jag har tro för att jag lyckas övervintra mina gamla moderplantor också denna vinter och leda dem fram mot vårljuset. Ännu är det inte tid att klippa ned dem. Somliga klipper jag inte alls, utan låter dem bli stora och lite gängliga. Det känns som om vissa växter vill växa fritt. Inte tuktas hela tiden. Några bilder, med känsla i – här nedan. Pelargoner som längtar ljus, längtar ut, pelargonblommor på väg att dö. Andra drömmer om värme och att den gamla skraltiga glasverandan skall värmas upp, så de får komma ut till sitt sommarrum.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mörker korpar och skönhet

IMG_2139

Ny programserie Skönheten

Äntligen ett nytt program av Eric Schüldt

”I det första programmet, om mörkrets skönhet, handlar det om att hitta hem: En mörk musik som ger tröst i sorgen, det arktiska mörkret där den stora friheten finns samt ett inre mörker som blir till bilder och målningar”.
Jag skulle behöva sitta med pennan i hand och anteckna, men jag har annat hantverk framför mig. Bara ett sådant uttryck ”Svidande skönhet” ”vi föddes med en oerhörd saknad”. Och musiken… TACK.

I programmet medverkar också Ellen Nystedt med många kloka goda ord.

I morgon lördag är det dags för nästa program i serien Gryningen

Radions program P1 – har alltid på otaliga sätt hjälpt, tröstat, väglett, lyft upp, berikat och upphöjt mitt liv till en högre livsnivå. Ibland lyssnar jag med ett halvt öra, ibland med kroppen, men väldigt ofta med själen, med sinnena, med minnena och hela min historia, mitt nu och modet inför min framtid. Vi lever i ett fantastiskt land. Vi vår säga vad vill vill. Vi får lyssna, lära och tänka själva. Vilken räddning – när så mycket annat vill kväva fördumma och söva oss. P1 är räddningen. Så många ovärderliga program.

Programmet ovan – och programledaren – gör mig alltid glad till beströtning – att man bara kan göra så kloka, vackra, meningsfulla program. JA produktionsbolaget Filt i sig – är ett bolag värt att uppmärksamma, med många värdefulla produktioner och program.

Tack för Alakoski – Klokt inlägg

sign

Det kryper i hela kroppen när jag tar del av Uppdrag Gransknings program som ”sågar barnfattigdomen”. Ja grävande Journalistik är bra – men inte som Janne Josefsson så gärna går på – gräver massor av gropar – som helst alla skall trilla ned i – för att hans egen tes skall framstå som briljant. Låt människor tala till punkt. Ställ inte allt mot vartannat – starta inte krig- mellan de olikas åsikter.
I dag finner jag äntligen två inlägg som säger det jag önskar skall komma fram i sammanhanget.
Läs Susanna Alakoskis inlägg
Ja – all fattigdom syns inte genast på ytan. Ett fattigt barn kan ha hela skor. Det vet alla vi som själva vuxit upp i fattiga, torftiga och dysfunktionella familjer – av olika slag. Ett barn gör allt det kan för att slippa skammen, utanförskapet och ”fattigstämpeln”. Brist, sprukenhet och svåra hemförhållanden täcks över med alla tillbuds stående medel. Uppfinningsrikedomen är stor. Barnet tar ett enormt eget ansvar – och lägger sällan föräldrarna detta till last. Blandar inte alls in dem, eller berättar sina behov.

Barnfattigdomen skall inte överdrivas – nej självklart inte – men skall inte skambeläggas ytterligare – och för allt i världen inte glömmas bort.
Om Janne Josefsson och Uppdrag gransknings program i detta fall kan bara sägas och jag citerar här Göran Greider- ”hans problem är alltid att han är helt oförmögen att hantera sammanhang och komplexitet”.
Läs Greiders artikel här

Härligt med männikor som KAN hantera komplexa frågor. TACK.

Marianna Agetorp

Bilder för Moder Jord

Foto: Marianna Agetorp mossjordklot

Mossjordklot gjort av Monica Ågren

Bilder för själen och sinnena behöver vi alla. Dessa bilder är tänkta för alla som söker skönheten i naturen, det enkla och i trädgårdens skönhet. Jag säljer också bilder i storformat, tryckt på canvas.

Dessa bilder har som mål att inspirera till kärlek och ansvar för MODER JORD och vår värld och för att öka varje människas eget inre välbefinnande.
Bilderna är i första hand tänkta att finnas i offentliga miljöer, företagsrum, konferensrum, i vård och omsorgs-sammanhang, i väntrum och flygplatser mm – överallt där vi väntar och längtat efter det gröna sköna. Bilderna är en del av ett större sammanhang under namnet Instant Garden – Hälsofrämjande bildspel för offentliga miljöer.

Litet smakprov. Välkommen att kontakta mig för att just din innemiljö skall ge livslust och skönhet i vardagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


1 5 6 7 8