Ur skrivblocket

Några rader ur mitt skrivblock

191016

Dammstoft

Dammar av min diktarkavaj
slår den mot mina ben

och dammet lossnar och flyger

i dagens starka höstvind

som små ord och stavelser

som lämnar min inre värld

och tar sig in i

någon annanstans

där ord kan lägga sig tillrätta

mellan lager av tid

Ingen mer än de som forskar

i de förlorade ögonblickens orkester

kan höra musiken från

strofernas stoft som rinner ned genom dagen

Dagens druvor

Jag har lämnat några klasar
åt fördömelsen
vindruvor med sötmans kraft
för vackra att plocka och skörda
offrade åt flygande vänner
fåglar och bevingade väsen

Som jäsande dikter hänger de
i morgonljuset
dimman marinerar dem i oskuld

Jag ville bara få finnas till
påminner de mig
Du måste inte bli älskad
av mer än av dig själv och din gud

Och det skimmret
strålar över min dag.

Fusklappar

På mina fusklappar står

Låt solen gå upp

Du är inte redo än

Manuset är inte klart

Botten ligger längre ned

Bläcket har inte torkat

Månporten har inte stelnat

Rita nya cirklar runt dig

Och Pan ristar i glöden

Du är kärlek

Konferens

Åker på konferens med mig själv

Utan agenda och föreläsningar

bara en gnutta tidlöshet som talar

med den sprakande elden röst

Och programmet är enkelt

Följ tiden vart än den för dig

Skriv långa brev till tomheten

Vira en sjal runt otåligheten

Gör bara det du ska

Den enda overhead som läggs upp är dimman utanför

och bildspelet rullar i mitt inre

Du är betrodd du är trodd du tror

Och fast korparna kluckar om avgångsvederlag letar du bara efter en annan sång som är din förlorade röst

Siri

Det bästa sättet för att förstå framtiden är att skapa den

proklamera Sirirösten för mig när

den skriver ner min röst

Så jag stänger ned

larmar intigheten så ingen kommer in

och blåser förnöjsamhet över min dag

En fjäril

En fjäril stannade intill min hand

la sig i förtroende bland mina fingrar

och jag förstod att sommaren var slut

Så jag håller dörren öppen för tårarna

öppen för sorgen smärtan och stillheten

Jag gör mig ett hem

åt mina tårar

Och jag förstod att sommaren äntligen var slut

Känn ingen stress

Känn ingen stress.

Jorden håller inte på att gå under. Det är bara vi, vi människor, vi djur, vi träd vi varelser som läser och skriver och tror och hoppas och känner medkänsla med de som gillar oss på Facebook.

Känn ingen stress

vi var inte här först. Det fanns så många före oss och de som kommer efter oss känner vi ju inte.

Känn ingen stress.

Bara du äter B-vitamin och a och b och c – se så skall du se

att vi klarar oss ur det här.

För ingen kommer ju levande härifrån

Bara du köper en ny dammsugare skall du se att allt går bra. Vi kan ju suga in koldioxiden, radioaktiviteten den plisserade plasten ja allt vi inte vill kännas vid kan vi bara suga ur och skicka ut i rymden.

Allt går att suga ur. Jorden, skogens innersta väsen, alla arter som vi inte tror oss behöva.

Ja köp en extra dammsugare. Den första kan ju tappa sugen.

Känn ingen stress.

Sitt ned i båten. Vi har redan gått under, under all värdighet. Vi har redan lånat upp framtider som vi inte vet något om

Människans moderna museum är redan utställt och klart. Vi var där före oss själva. Artutrotningen har bara börjat. Homo Ekonomikus  Homo Skövlaren och Homo Utsugaren sågar frenetiskt på sin gren.

Det svider i barken på världsträdet.

Granbarkborrarna suckar och blir till fågelfröda.

Lika bra så. Mätta flyttar de vidare tills de faller döda ned.

Människan ville var herre. Det blev hon.
Vi gjorde guden till vån avbild, vår undersåte vår slav.

Bad honom sen komma och rädda oss. 

Men forsen är öppen till de många tårarnas kval och ve-ropen

men om vi sätter vacker musik till hör ingen vår klagan, inte naturens klagan inte någons.

Öka gospeltakterna och du får alla övertygade.

För ingen kommer levande härifrån.

Människan är en överbliven varelse som måste resa sig trampa på hoppet och se hopplösheten i vitögat och spegla sin storhet.

Ve oss

Ve oss som skyller på vår barndom

för att vi inte är lyckliga nu

Ve oss som skövlar skogar

vi skall få sörja sen

Ve oss som flyger

vi skall få gå sen

ve oss som lånar av barnbarnen

de kommer att svälta sen

ve oss som hugger ned skog och skyller på granbarkborren

vi kommer att få sona våra brott

ve oss som offrar vår hälsa för att tjäna pengar

vi kommer att konsumera tomhet

Ve oss som köper nya bilar
vi kommer att få gå sen

Ve oss som sorterar mjölkkartonger

men kastar drömmarna i deponi

Ve oss som duschar varje dag men stinker otacksamhet

Ve oss som stänger vårt land men säljer vapen till krig

Ve oss som skriver böcker men inte läser andras

Ve oss som stoppar gruvdrift i eget land men köper batterier från  annan gruvdrift

Ve oss som aldrig blir nöjda men knuttimrar våra förhoppningar och läker våra sår med skrollningar bedövningsiver och monokroma färgsättningar

ve oss vi veliga varelser

Allt är som det ska

Som en sovande järnvägsvagn
går du vid min sida.
Alltid beredd
är jag
eller är det du
Uppbrott
färd
in i det fördolda
där fransarna hålls gömda
för att ingen skall se de spår
livet lämnat efter sig


Så rid din dag till slut.
Håll tyngden framför dig
låt solen vara din vagga

månen din tysta musik
Ingen är som du
ingen är som någon annan
jag måste fatta det
du måste fatta det


Så jag lägger mig till ro
dundrar in i framtiden
med levande ljus
under purpurmattan
och flyger längre och längre inåt
dit där den heliga snön just börjat falla
så ljuvt och lätt
som tårkristaller bakom himlagardinen

Allt är som det skall

Såsom nedan så och ovan

Gått under

Vi visste inte då att vår civilisation redan hade gått under
vi pantade våra mjölkkartonger
strök våra gardiner och lyssnade
på de evigt upprepade nyheterna
Vi visste inte då att vår civilisation
redan hade gått under.

När Aylans låg död på stranden
var det fler som började ana
och tågen i Ungern hade inte längre
en destination som vi visste namnet på
Ja vi visste inte då
att vår civilisation hade gått under

Vad vi visste var att hoppet
hade tappat sitt grönaste blad
att rötterna var bruna och sjuka
och genast behövde andas ny luft
vi visste att vår mänsklighet
hade oanade möjligheter
nått ofattbara mål
men vi visste inte att vi var
inne i en återvändsgränd
redan kört in på en slutstation
och att vi alla gömt oss i en mörk garderob

Bina visste det, valarna, myrorna och antiloperna
och de överblommade sensommarängarna visste det
bara människan visste inte
att vi redan hade gått under

Prästerna profeterna politikerna och poeterna stod lika målmedvetet tysta skrikande och stammande
”VI MÅSTE GÅ ÅT DET HÄR HÅLLET”
och så gick vi alla mot vår civilisations undergång

Förödelsen var mer än stor
den var större än orden
större än jorden
större än tyngden i varje människas hjärta

Det var då jorden började sjunga sin vaggsång och vi var många som gick till den sista vilan
vi andra tappade tonen i den sång andra försiktigt tog upp

Bara humlorna visste att det omöjliga var möjligt
därför började vi åter att samla nektar åt varandra
trösta vårt trasiga hopp
och kyssa jorden med våra fötter

Träden fick oss att hålla ut
de pinade tallarna viskade sanna sagor
och havet som hela tiden andades liv och död
liv och död
lät till slut sitt salt hela våra sår
och tiden som bytte riktning
bildade en ny sträng i vårt mänskliga dna
Inte två
inte tre
bara ett
bara vi
och havet förlät oss allt
så som det alltid har gjort.

Till William Blake

Jag vill också bära inbillningenskraftens sol
och låta den gå upp över jordens stolta berg


Vänskapen

Vänskapen är en tår i det gudomligas ögonblick, surdegen i brödet och grädden i mjölken.

Vänskapen är de fattigas rikedom, fåglarnas sång och blommornas doft.

Vänskapen är den fördolda nyckeln, navet i hjulet och kraften i vågen.

Vänskapen är det mörka i rymden, pärmen i boken och vattnet i törsten.

Vänskapen är rytmen i språket, saltet i maten och knapparna i koftan.

Du är vänskapen, jag är vänskapen. Vi är varandras glödande kol.

Blås mig, livge oss och ro vår båt sakta över mörka vatten där oron, otillräckligheten och oförsonligheten bor.
Varje O kan bli Ö – där vi kan gå iland och ”hålla måltid” med varandra.

© Marianna Agetorp 150312

Till Therese

Det finns en sol som lyser i varje människobarn
En del får hålla hårt i livet för att solen skall lysa.
För andra lyser den medan barnet kan leka.
Men för de som får ett särskilt uppdrag
som prövas hårt med tung kappsäck att bära
för dem skapades fåglarnas sånger, sagorna
bilderna och dofterna i vår värld
Ur varje sten växer ljuset fram
ur varje spricka sipprar det glimrande strålar
och ur tidsrymden föds nya världar
som vi kan forma fram ur lera, med penslar, färger
och frön i jorden.
Solen är vårt sanna barndomshem
och ljuset går upp i oss
genom alla de ting vi skapar skönhet med
när vi förvandlar rädsla till mod
tråkighet till lek
brist till överflöd och mörkt till ljus

Så väver livet in oss i den större väven
vår gråt blir molltoner i ett djupare körverk
våra tårar blir till fågelbad
och när vi dör brister strängen som en frisläppt ton

Efter meditationen
Det är dig själv du måste hela Såret du tog emot har du vårdat länge nog
Sprickans sårkanter har fört dig in mot djupet i din avgrund och du är inte längre rädd för ditt fall Fallet är inget stup bara din strupe som måste få ljuda din ton ditt språk din doft Du måste likt elden ta emot syret för att brinna Låta sorgen bli vit rök som stiger ur dig och visa din själviska glädje som en vit skugga som faller längs bergssidorna likt vita snöflingor som faller likt manna över dina fårade marker Fårade, inte av sorg utan av livsglädje som spricker upp Sprickan blir ditt födande flödande våta rum där famntagens förvandling kan ske i dig för dig till dig Och det som föds faller likt stjärnor över vintergatans mörka marker och du föder mörkret med ljus och ljuset med mörker och du vet att allt hör ihop och du räds för inget och inget räds dig utan allt är mottagande och givande och kött och materia och ande En osynlig kraft som alla ser och dricker och lapar och slickar och njuter För du skapar tillåtandets konst, vägdammets lycka, rörelsens skönhet och den enda upphovsrätten är ditt liv Ditt du som ett med den andre.


Marianna Agetorp

Det gudomliga skötet

Hon är ditt allra heligaste
Du måste föda henne
om och om igen
in i världen genom dig
Modern förlåter alltid barnet
barnet måste förlåta sig själv
Den gudomliga modern föder allt
och föds i allt
strålar ut ur det allra heligaste

Jag är din
Jag är min
Jag är allas
Sprid ut mitt hår över jorden
Låt kosmos leka i det
och låt stjärnorna strö sitt ljus
Klä dig i den gudomliga andedräkten
vävd av ljus
Du kan inte springa ifatt henne
du kan inte springa ifrån henne
hon är du, du är jag
jag är du vi är hon
hon är hela vår värld
hon är tårarna i varje steg du tagit
hon är säden i varje tanke du sått
hon är sorgen i varje bägare du tömt
hon är nåden i varje källa som runnit upp.
Hon är


Varje flinga ohörd

Under det jag trodde var
min sista ägglossning
blev jag gravid med den sömnlösa natten
så lyser mörkret upp våra ryggsidor
medan vi på betryggande avstånd
letar upp fåfänglighetens
sista strimma av hopp
och snön föll tystare än vanligt
varje flinga ohörd

November

November håller på att rinna ut
i ett vintersolstånd
där mörker och ljus
tar varandras händer
allt växlar allt skiftar
vågens axlar bär
ljus mörker harmoni och kaos
Du är altaret
där mörker växer till ljus.

Citera gärna- men hänvisa till källan.
Marianna Agetorp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *