Ur skrivblocket

Några ord ur mitt skrivblock


Allt är som det ska

Som en sovande järnvägsvagn
går du vid min sida.
Alltid beredd
är jag
eller är det du
Uppbrott
färd
in i det fördolda
där fransarna hålls gömda
för att ingen skall se de spår
livet lämnat efter sig


Så rid din dag till slut.
Håll tyngden framför dig
låt solen vara din vagga

månen din tysta musik
Ingen är som du
ingen är som någon annan
jag måste fatta det
du måste fatta det


Så jag lägger mig till ro
dundrar in i framtiden
med levande ljus
under purpurmattan
och flyger längre och längre inåt
dit där den heliga snön just börjat falla
så ljuvt och lätt
som tårkristaller bakom himlagardinen

Allt är som det skall

Såsom nedan så och ovan

 

Gått under

Vi visste inte då att vår civilisation redan hade gått under
vi pantade våra mjölkkartonger
strök våra gardiner och lyssnade
på de evigt upprepade nyheterna
Vi visste inte då att vår civilisation
redan hade gått under.

När Aylans låg död på stranden
var det fler som började ana
och tågen i Ungern hade inte längre
en destination som vi visste namnet på
Ja vi visste inte då
att vår civilisation hade gått under

Vad vi visste var att hoppet
hade tappat sitt grönaste blad
att rötterna var bruna och sjuka
och genast behövde andas ny luft
vi visste att vår mänsklighet
hade oanade möjligheter
nått ofattbara mål
men vi visste inte att vi var
inne i en återvändsgränd
redan kört in på en slutstation
och att vi alla gömt oss i en mörk garderob

Bina visste det, valarna, myrorna och antiloperna
och de överblommade sensommarängarna visste det
bara människan visste inte
att vi redan hade gått under

Prästerna profeterna politikerna och poeterna stod lika målmedvetet tysta skrikande och stammande
”VI MÅSTE GÅ ÅT DET HÄR HÅLLET”
och så gick vi alla mot vår civilisations undergång

Förödelsen var mer än stor
den var större än orden
större än jorden
större än tyngden i varje människas hjärta

Det var då jorden började sjunga sin vaggsång och vi var många som gick till den sista vilan
vi andra tappade tonen i den sång andra försiktigt tog upp

Bara humlorna visste att det omöjliga var möjligt
därför började vi åter att samla nektar åt varandra
trösta vårt trasiga hopp
och kyssa jorden med våra fötter

Träden fick oss att hålla ut
de pinade tallarna viskade sanna sagor
och havet som hela tiden andades liv och död
liv och död
lät till slut sitt salt hela våra sår
och tiden som bytte riktning
bildade en ny sträng i vårt mänskliga dna
Inte två
inte tre
bara ett
bara vi
och havet förlät oss allt
så som det alltid har gjort.

 

Till William Blake

Jag vill också bära inbillningenskraftens sol
och låta den gå upp över jordens stolta berg


Vänskapen

Vänskapen är en tår i det gudomligas ögonblick, surdegen i brödet och grädden i mjölken.

Vänskapen är de fattigas rikedom, fåglarnas sång och blommornas doft.

Vänskapen är den fördolda nyckeln, navet i hjulet och kraften i vågen.

Vänskapen är det mörka i rymden, pärmen i boken och vattnet i törsten.

Vänskapen är rytmen i språket, saltet i maten och knapparna i koftan.

Du är vänskapen, jag är vänskapen. Vi är varandras glödande kol.

Blås mig, livge oss och ro vår båt sakta över mörka vatten där oron, otillräckligheten och oförsonligheten bor.
Varje O kan bli Ö – där vi kan gå iland och ”hålla måltid” med varandra.

© Marianna Agetorp 150312

Till Therese

Det finns en sol som lyser i varje människobarn
En del får hålla hårt i livet för att solen skall lysa.
För andra lyser den medan barnet kan leka.
Men för de som får ett särskilt uppdrag
som prövas hårt med tung kappsäck att bära
för dem skapades fåglarnas sånger, sagorna
bilderna och dofterna i vår värld
Ur varje sten växer ljuset fram
ur varje spricka sipprar det glimrande strålar
och ur tidsrymden föds nya världar
som vi kan forma fram ur lera, med penslar, färger
och frön i jorden.
Solen är vårt sanna barndomshem
och ljuset går upp i oss
genom alla de ting vi skapar skönhet med
när vi förvandlar rädsla till mod
tråkighet till lek
brist till överflöd och mörkt till ljus

Så väver livet in oss i den större väven
vår gråt blir molltoner i ett djupare körverk
våra tårar blir till fågelbad
och när vi dör brister strängen som en frisläppt ton

Efter meditationen
Det är dig själv du måste hela Såret du tog emot har du vårdat länge nog
Sprickans sårkanter har fört dig in mot djupet i din avgrund och du är inte längre rädd för ditt fall Fallet är inget stup bara din strupe som måste få ljuda din ton ditt språk din doft Du måste likt elden ta emot syret för att brinna Låta sorgen bli vit rök som stiger ur dig och visa din själviska glädje som en vit skugga som faller längs bergssidorna likt vita snöflingor som faller likt manna över dina fårade marker Fårade, inte av sorg utan av livsglädje som spricker upp Sprickan blir ditt födande flödande våta rum där famntagens förvandling kan ske i dig för dig till dig Och det som föds faller likt stjärnor över vintergatans mörka marker och du föder mörkret med ljus och ljuset med mörker och du vet att allt hör ihop och du räds för inget och inget räds dig utan allt är mottagande och givande och kött och materia och ande En osynlig kraft som alla ser och dricker och lapar och slickar och njuter För du skapar tillåtandets konst, vägdammets lycka, rörelsens skönhet och den enda upphovsrätten är ditt liv Ditt du som ett med den andre.


Marianna Agetorp

Det gudomliga skötet

Hon är ditt allra heligaste
Du måste föda henne
om och om igen
in i världen genom dig
Modern förlåter alltid barnet
barnet måste förlåta sig själv
Den gudomliga modern föder allt
och föds i allt
strålar ut ur det allra heligaste

Jag är din
Jag är min
Jag är allas
Sprid ut mitt hår över jorden
Låt kosmos leka i det
och låt stjärnorna strö sitt ljus
Klä dig i den gudomliga andedräkten
vävd av ljus
Du kan inte springa ifatt henne
du kan inte springa ifrån henne
hon är du, du är jag
jag är du vi är hon
hon är hela vår värld
hon är tårarna i varje steg du tagit
hon är säden i varje tanke du sått
hon är sorgen i varje bägare du tömt
hon är nåden i varje källa som runnit upp.
Hon är


Varje flinga ohörd

Under det jag trodde var
min sista ägglossning
blev jag gravid med den sömnlösa natten
så lyser mörkret upp våra ryggsidor
medan vi på betryggande avstånd
letar upp fåfänglighetens
sista strimma av hopp
och snön föll tystare än vanligt
varje flinga ohörd

November

November håller på att rinna ut
i ett vintersolstånd
där mörker och ljus
tar varandras händer
allt växlar allt skiftar
vågens axlar bär
ljus mörker harmoni och kaos
Du är altaret
där mörker växer till ljus.

Citera gärna- men hänvisa till källan.
Marianna Agetorp

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *