Tag Archives: skogen

Into the woods

Alla årstider har verkligen sin typ av arbete för mig på Stensjöäng. Även om jag gärna jobbar utomhus året om- med husrenovering, trädgård, konst och lek- förutom om det är för mycket snö- så innebär hösten också mer tid för kontemplation och inomhusskapande. Tex att göra film. Det är bara sååå kul – amatörfilmare som jag är. Med mobil, kamera, Ipad – klipp och ihopsättning i programmet Imovie. Alla enklare program har sin begränsningar – men datorna är nog den största. Filer och bilder är så “tunga”  -så det tar sådan tid – och blir en övning för tålamodet.
Sen blir filmfilerna väldigt tunga om man skall kunna sända dem vidare- även om jag har fiber installerat i huset. I-landsproblem – jag vet men jag älskar att göra film och skulle så gärna vilja visa mer av det jag ser och upplever i min värld. Drömma går varma om en fet Mac – för att göra mer film – under den mörka perioden, då jag inte arbetar lika mycket utomhus.
Men än återstår många underbara arbetsdagar utomhus i höstens ljuva tid.Men så finns ju kvällar och nätter – därför kallar jag min “Studio” för Fullmoonstudio.
Här nedan en kort trailer till den film jag skall visa under Kulturnatta i Älmhult. På en husvägg i Älmhult. Tid ca 17-24 och Plats: Eriksgatan på husvägg mitt emot Goaroije Brasseriet

Affischen för Kulturnatta i Älmhult

Affisch för utskrift Affisch Foto kulturnatta

 

Ett rullande bildspel som drar åskådaren längre in i skogens mystik bland förstenade urtidsdjur, troll, mytiska träd, vattenvyer och oklarheter. Förenar skogen med poesin i en djup omfamning.
Ett bildspel från Stensjöäng. Marianna och Anders Agetorp

Se hela programmet för Kulturnatta i Älmhult Program Kulturnatta 2019

 

Ingvar Kamprad död och dubbelmoralens brytpunkt

Frid över Ingvar Kamprads minne

Frid över Ingvar Kamprads minne

Via Instagram fick jag igår vetskap om Ingvar Kamprads död, och det gjorde mig oerhört berörd, mer än vad jag kunnat tänka mig.

Och allteftersom dagen gick och alla nyhetsflöden rullat igenom mig blev jag allt mer sorgsen. I dag lyser vi inte frid, när någon har dött, vi hedrar inte. Vi kastar upp allt allt som den människan stod för, i ett enda gytter av skuld, sanningar, osanningar, avundsjuka, svartsjuka och personliga minnen och känslor. Men även sådant klarar Ingvar Kamprad. Han och hans världsgärning håller för mer än människors tyckande och personliga omdömen.
Varför blir jag så berörd? Ja jag har i hemlighet tänkt tanken att jag skulle vilja få vara officiant vid hans begravning. För att på så sätt få hedra hans minne. Naturligtvis utan att veta något om han var medlem i någon kyrka eller annan sammanslutning, eller hur han planerat din sista resa.Men jag hade velat få formulera de sista orden, överräcka honom tillbaka åt den småländska jorden och lysa frid över hans minne. För att han varit den gamla stränga far han varit och är för oss alla entreprenörer och “Smålandsbrukare”.

Jag har alltid undrat över vad han hade för personlig innersta tro och föreställning om livet och döden. Om han alls haft någon relation till en frånvarande eller närvarande gud. Vad låg det för böcker på hans nattduksbord, vad läste han för litteratur, hur planerade han sin sista resa? Han föddes säkert lika obemärkt som vi alla. Hans första andetag var säkert inte lättare än någon annans. Och i det sista andetaget är vi alla nybörjare.
Och jag blir berörd när jag hör berättas om Ingvar Kamprads barndom, hans stränge far och det som alltid kommer att svärta hans minne. I sanning ett “lik i garderoben” som luktar illa. Men det talar också om komplexiteten i hur vi formar vår världsbild, och hur vi som barn indoktrineras, oavsett om vi växer upp med nazistiska föräldrar, eller i “vänsterreligiösa” sammanhang eller i radikala fundamentalistiska religioner och sekter.
Vi blir nedsvärtade i vårt intellekt, vi fastnar i stadfäst tro och får svårt att ta oss därifrån. Ingvar Kamprad var dubbelsidig som de flesta. Skuggorna i våra liv gör sig alltid påminda förr eller senare. De kommer ikapp oss.

Ingvar Kamprads “Lillasyster”

Inte vet jag om Ingvar hade några syskon, men inom mig har jag känt mig som en frände, en liten och okänd “lillasyster,” rebellisk som han och med stor tro på sig själv och med orubblig tro på det omöjliga. Sen är jag väl medveten om att “alla jämförelser” slutar där. Vi valde helt olika produkter. Jag valde det osynliga, jag valde det som få människor ens känns vid, att de behöver. Han valde de platta paketen, jag valde orden, poesin, stämningarna, “inombordet” det som ingen annan ser och som nästan inte går att sälja, även om boken också är ett “platt paket”. Jag valde att locka ut människan i naturen, in i konsten, kulturen – det som nästan alltid tas för givet, är gratis och som inte kan köpas för pengar. Det gjorde mig inte förmögen, bara rik på att få bestämma över min egen tid, älska det jag gör i varje minut och att bygga upp relationer till läsare och vänner. Det gav mig välstånd och “passionsförsäkring” och när jag dör lämnar jag efter mig ett imperium av tystnad, mellanrum och spridda ord i vinden.

Så vad består då syskonskapet i? Jo i lyckan att få stå på mina egna ben och kämpa för det jag brinner för. Inte på bekostnad av andra. Inte utan att se att jag är beroende av andra. Men jag har alltid, sen barnsben haft som mantra “Lanne kan, Lanne vill Lanne gör.” Jag vill inte be om tillåtelse, inte vänta bara sätta igång och skapa.
Och då är vi företagare – skapande kreativa människor. Om det inte redan finns det vi vill förmedla- då skapar vi det. Behöver jag det, så behöver säkert andra det. Sen vet jag att det är en LÅÅÅNG väg som leder till kapitalism och utsugande och naturförstörande. IKEA var en del i den utvecklingen av vårt samhälle – och det är vi alla. Alla de som nu skriker och beklagar IKEAS roll i förstörelsen av vår handelskultur, i hur småsnickerier gått under på grund av IKEA:s övertag och fula metoder, men det är som om de inte inser att vi alla är med i samma jaktlag. Det är vi vanliga som jagar de låga priserna, de lockande slit-och släng erbjudanden, och köper och slänger. Och tror oss vara fria från ansvar. Lägger ansvaret uppåt. Vi har var och en vårt ansvar vilket bord vi beställer, vilket bord vi skapar själva eller om vi handlar det på loppis och återbrukar. Det är inte företagarens fel det är vårt eget. Skulden måste läggas på oss alla. Vi får de entreprenörer vi förtjänar. Om jag går till IKEA och känner det osmakliga i att handla dessa superbilliga julgransprodukter, och jag inser att de som suttit och tillverkat dem inte kan ha fått mycket av vinsten, kan jag välja att handla och fylla på mitt onödiga förråd av prylar, eller att gå hem och sätta in några hundralappar istället och stödja en organisation som hjälper människor ut ur fattigdomen. Det är vi enskilda som väljer vilket samhälle vi vill ha, vilka ledare vi vill ha som bestämmer över oss och vilka företagare vi vill stödja. Det är smärtsamt, men vårt eget ansvar är enligt mig TOTALT. Jag kan inte skylla på någon. Vi står inför dubbelmoralens brytpunkt – varje dag i våra liv. Nu r den tydligare än någonsin.
Så för mig, som Älmhultsbo, som strävsam Smålänning och entreprenör i fädernejorden, kan jag bara känna saknad, och förnyad inspiration att kämpa vidare med det jag tror på, det jag vill sälja och mina egna platta bokpaket.

Så vad hade jag velat säga på Ingvar Kamprads begravning

Ja det lär jag inte få veta, hur denna högfärdiga önskan om att få vara officiant hade kunnat ta sig uttryck. Men Vila i frid är en vackert önskan, för alla de som lämnat oss.

Så jag säger
Vila i frid – vi skall fortsätta att borsta skorna på framtiden.
Vi skall bygga bord och skruva lådor.
Vi kommer att fortsätta i våra egna fotspår, men inte glömma dina.
Din själ var lika fri, lika oskrynklad som ljuset vi alla är en stråle av
Du spände bågen, du skar pilarna ut världsträdet, du cyklade den extra milen, du gav bort din sista skjorta att förmultna i jorden.
Ditt sista andetag var vårt och det som fuktade dina läppar
skall bli en berättelse för framtiden.
Kom tillbaka.Börja om.
Alla skall vi bli jord igen, aska och ljus. Och ljus igen.
Kärleken du lämnat blir det enda som evigt blir kvar.

Frid över Ingvar Kamprads minne.

 

Backstugan ett enkelt boende -backstuga

Det finns många sätt att få uppleva naturen. För mig är det optimala- att få sova i eller nära naturen. Helst ute under öppen himmel.

I vår skog har vi en enkel backstuga. Läs mer om backstugan här
Ett enkelt hus nedgrävt i marken.
Spisen är enkelt uppmurad av stenar och elden öppen och lysande.

Bild

I Stensjöängs eget naturreservat vakar trollen och allehanda varelser, synliga och osynliga.

IMG_4979

Elden är tänd i backstugan på Stensjöäng.

I år fick vi vår första Bed & Breakfast -gäst i backstugan. Inte många har sovit där förut.

Backstugan på Stensjöäng

Ida Andersen ville sova i backstugan -Lille Jans backstuga, som inspiration för eget skrivande.

IMG_4989

Det finns många träd och varelser i Lillejansskogen som vakar över den som sover i backstugan

Kanske behöver du en retreat, tid för dig själv, egna tankar, tid för naturen, stillhet tystnad? Vill du också sova i backstugan? Kontakta mig gärna för att samtala om hur en eller flera nätter skulle bli bäst för dig.

Grön hälsa

Första åtagandet utåt i år blir ett Studiebesök på Stensjöäng. Två personer. En lagom grupp för ett lugnt samtal. Grön Hälsa är temat – utifrån Skog, natur och trädgård. Å så rätt. Detta talar jag gärna kring. Men “rehabilitering” vill jag egentligen inte använda i dessa sammanhang – hellre nyorientering, nystart och omstart.
Och vi kan bara lära ut det vi själva lärt. Och är det något jag vet att jag behöver så är det naturen och dess läkande gröna kraft. Särskilt efter förra årets olycka/lycka.
Välkommen du också. Stensjöäng är öppet alla årstider. Varma hälsningar Marianna Agetorp

Grind på stensjöäng

Grön hälsa på Stensjöäng. Grinden är alltid öppen ut mot naturen.

Grönt tips: Min bok Helande trädgård kan du köpa här i min Webbutik.

Livsmöten

Min egen målning   "Lustfyllt möte"

Marianna Agetorps målning “Lustfyllt möte”

“Alla människors möten borde vara så” – står det i dikten. Ändå vet jag att alla möten mellan människor är unika, kan inte och skall inte jämföras. Men jag älskar levande öppna oväntade möten. Möten där min hall i huset, ja helst gårdsplanen får fungera som “vapenhus” – där vi får lägga ned våra vapen, falska föreställningar, våra masker, våra förväntningar och våra förklädnader – vår yta. Sen kan vi mötas som levande kämpande unika människor. Sådana möten blir till livsmöten – lika mycket blir det också ett möte med mig själv.
Jag är mycket lyckligt lyckligt lottad. Jag upplever att mitt liv är fyllt av dessa goda möten och jag känner en stor tacksamhet och tar emot i stor förundran. Människor jag förr aldrig mött, blir efter några timmar “syskon” och hjärtevänner. Vi ger och vi tar emot. Ingen vet fortsättningen – om vi ens möts igen. Men mötet, att vara sedd; förändrar hela vår fortsatta livsväg. Ibland får jag veta hur min besökare upplevt vårt möte, ibland först många år senare, ibland först genom någon annan. Ofta via brev och mail.
Känner stor tacksamhet.

Här vill jag dela några rader från ett sådant mail.

“Vårt möte var ljuvligt och samtidigt så naturligt och självklart. Allt växte fram så otvunget och ansträngningslöst. Man kunde bara tacka och ta emot, full av förundran, på liknande sätt som man följer frön som gror och plantor som växer upp. Naturligtvis kräver allting rätt förutsättningar och förberedelser. Nu kändes det dock att dessa fanns och var gjorda. Vi var helt enkelt redo för detta möte, båda två. När jag satt på tåget på vägen hem kände jag sådan ro, fridfullhet och inre övertygelse. Det var skönt att kunna vila i vissheten om att något mycket viktigt hade skett, att det var meningen att detta skulle ske och att det skulle leda till något underbart – och redan hade gjort det i allra högsta grad. Jag vet redan, som jag sade till dig på vägen till tåget, att vårt möte på Stensjöängen hade varit ett av de allra viktigaste i mitt liv. Fröna är sådda och vi får tillsammans skydda och vårda de små plantorna som redan har börjat gro och se till att de växer sig stora och starka, att de blommar och bär frukt.

Ja, det var så mycket gott jag fick uppleva hos dig. Den helt underbara platsen, din skog, huset, de övriga byggnaderna och trädgården som är så fulla av skönhet. En fantastisk miljö som ger djup resonans i ens inre värld och inspirerar fantasin. Inte underligt alls att folk vallfärdar till dig och Stensjöängen, att de bara “dyker upp”, liksom jag gjorde.

Tack för all fantastiska samtal, den jättegoda maten som du så kärleksfullt lagade. Det var underbart att få meditatera och yoga tillsammans. Jag uppskattar också väldigt mycket de goda samtalen med Anders.” CH

Goda möten är läkande

Goda möten är läkande

Öppna händer

I dag är en dag att sitta med öppna händer. Att vara mottaglig, mottaglig för alla – allt som kommer och allt som bara är i varande. I går var det Dagledigträff i Häradsbäck/Härlunda församling. Jag var kallad dit att hålla föredrag och visa bilder – från “Småland till Kina”. Tänk att det är så mycket svårare att föreläsa där “hemmavid”-än i Norrköping? Ja här känner alla mitt ursprung – det jag med så kluvna känslor känner innerligaste tacksamhet och glädje inför -men också en svårgripbar skam, skuld och rädsla inför. Jag önskar mig inget annat liv än det jag fått -har säkert själv önskat och valt det i tidernas morgon – men ursprung, hemhörighet och hembygd öppnar också för andra känslor. Utanförskap, annorlundaskap och ändå viljan och modet att stå upp för mig själv. Och jag är trogen mig själv – men ibland är det ett arbete, en bergsbestigning med hala, skarpa bergssidor, och vandringsstaven känns gammal och alltför nött. Ändå öppnar jag min berättelse med denna bild. Och jag berättar om min livsväg – om vad som fört mig dit där jag är i dag.

familjen svensson

Familjen Svensson – Far och mor – och alla syskonen. Marianna med svart/vit kanin.

Jag berättar också om mitt altre i trädgården och vad det betytt för mig.

Foto:Gunnel Carlsson

Altaret i natträdgården

Och som alltid talar jag om skogen skogen skogen – “min törst, min tröst och mitt sätt att förhålla mig till tid och mina egna tidsåldrar”

anton pettersson
Min käre granne Anton Pettersson – som jag samåkt med till denna föreläsning
fick naturligtvis också komma med på bild. Här omfamnar han en av sina granar som han planterat själv som barn. Mycket mer sa jag om skogen – och “om konsten att trösta ett kalhygge”. Nej jag uppgav inga siffror, inga hållbarhetskalkyler eller skogsbruksplaner. Jag lyfte bara fram nyttan med skogen, mångas kärlek till skogen och att skogen är värd guld där den står.

Skogens guldvärde där den står.

Skogens guldvärde där den står.

Hur mycket vi än säger att vi äger skogen – kan våra marker inte ägas. Vi bara lånar för framtiden. Skogen tillhör lika mycket granarna, tallarna, mossorna, lavarna, spillkråkorna, spindlarna, ugglorna och tidsåldrarna som rullar fram genom dem.
Naturligtvis talade jag om Kina också och dess trädgårdar. Men en timme går fort.

Kina - affärsgata i Shanghai

Kina – affärsgata i Shanghai

Samkvämet avslutade jag med att lära min dikt i boken; Trädgårdens innersta rum

minbok
Du är min trädgårdsmästare

Många fler bilder hade jag i mitt bildspel – och som vanligt hann jag inte ens med hälften.

Min första bok

Min första bok

Hur Bönbok för utmatade kom till och var den skrevs hann jag också berätta.
I samtalet efter med Härlundas präst – hann jag få ett viktigt ord mig till livs – “Det är till slut skönheten  som skall rädda världen”. Ett Citat av Dostojevskijs
Detta apropå min bok – Till Skönhetens lov.
innefonstercollage

Några fönsterbilder ur min bok. Till skönhetens lov.

 

Skogen och Stensjöäng

huldra

Den moderna Skogshuldran – som vill locka ut människan i skogen.

Småland har alltid varit ett mycket positivt begrepp för mig, liksom skog, natur och Moder Jord. Alla dessa ord har varit besjälade och fulla av liv.
I min barndom skrämdes jag aldrig av det som fanns i naturen. Det var helt andra saker som jag var rädd för.
Väsen i skogen fanns då bara i sagorna – även att jag kände att allt var besjälat.
Så att jag i vuxen ålder började kalla mig “Den moderna Skogshuldran, Skogsrået” -som ville locka ut MÄNNISKAN i skogen (inte mannen som i sagorna) – var helt naturligt.
Jag känner mig hemma i skogsvarlesernas värld, och tittar gärna fram bakom trädstammarna, som här i min makes  Anders bild.

Skog för mig är tröst, lek och tid.
Blev utvald till Skogsförebild. Det kändes förvånande, och som en stor ära. Den rollen vill jag gärna ha.
För mig är skogen värd guld där den står – inte när den är nedhuggen

Här finns mer att läsa.
http://www.smalandsentreprenor.se/skogsforetagare/mariannaagetorp.html

Titta på filmen direkt

http://www.smalandsentreprenor.se/skogsforetagare/mariannaagetorp_film.html