Tag Archives: Helande trädgård

Grön hälsa

Första åtagandet utåt i år blir ett Studiebesök på Stensjöäng. Två personer. En lagom grupp för ett lugnt samtal. Grön Hälsa är temat – utifrån Skog, natur och trädgård. Å så rätt. Detta talar jag gärna kring. Men “rehabilitering” vill jag egentligen inte använda i dessa sammanhang – hellre nyorientering, nystart och omstart.
Och vi kan bara lära ut det vi själva lärt. Och är det något jag vet att jag behöver så är det naturen och dess läkande gröna kraft. Särskilt efter förra årets olycka/lycka.
Välkommen du också. Stensjöäng är öppet alla årstider. Varma hälsningar Marianna Agetorp

Grind på stensjöäng

Grön hälsa på Stensjöäng. Grinden är alltid öppen ut mot naturen.

Grönt tips: Min bok Helande trädgård kan du köpa här i min Webbutik.

Attityd och inställning

“Men vad hade du för inställning då?”
En synnerligen viktig fråga både när du fotograferar och i relation till hela livet.
Ibland lär man sig via den svåra vägen, ja rätt så ofta faktiskt och den påminnelsen fick jag i somras. Jag tog det mycket lugnt under min rehabilitering efter den svåra olyckan (som kunde tagit mitt liv) och min smärtkropp. Men naturen och trädgården var så enormt vacker och alla rosor doftade och fjärilarna påminde mig om sommarens närvarande nu. Jag ville bevara dagen, skönheten ögonblicket, rosen, fjärilen, ekorren och allt det vackra.
Nyss satt min make med kameran och väntade på att den lilla illern skulle titta upp ur sitt gömställe, så kameran var väl inställd för dagens aktuella ljusförhållande och möjligheten till närbilder. Maken åkte i väg och jag övertog kameran och gick försiktigt och mycket långsamt omkring i trädgården. Tyckte visserligen inte att kameran  betedde sig som vanligt, “men proffsiga” Anders hade ju ställt in den så jag fortsatte fotografera noggrant och hängivet. Trodde jag. Jag såg framför mig vilka fantastiska bilder jag tog, hur de skulle komma till glädje och nytta och faktiskt ge inkomster till hösten.

Sol över Stensjöäng

Sol över Stensjöäng

Men faktum var att jag egentligen hade noll koll. När jag senare på kvällen laddat in dem i datorn var de totalt misslyckade. Helt vita, ljusinsläpp på max, ja inte ens “läsbara”. Det var bara att kasta, “deleta” allesammans. Jag var så knäckt, besviken och sur.
“Hur kunde en så proffsig kamera vara så usel”. Jag la skulden på kameran, ja la skulden på att Anders haft fel inställning, och tyckte synd om mig en stund.
Men det här med inställning blev som en markör för varje bild som misslyckast. Jo jag hade den bästa av avsikter, men fel inställning. Så lärorikt, och en så övertygande lärdom. Jag måste ändra min egen personliga inställning. Jag kan inte lägga skulden på solljuset, inte på kameran, inte på Anders, inte på min vackra helande trädgård, inte på fjärilarna. Bara på mig själv. Och sen “switch” – förlåta, försonas med faktum. Bilderna blev kass, jag fick en lärdom som skulle komma att förändra mitt liv och lära mig på djupet. Och med ens kände jag av mitt viktiga “mantra”, jag försöker öva mig i “Who knows it`s not a blessing? Vem vet om det inte är en välsignelse.

Rätt attityd och inställning

Rätt attityd och inställning

Jo redan samma dag kändes det som en välsignelse, som något jag kunde “koda om mig med”. Hela “Internetlivet” och den nya tekniken, ger fantastiska nya lärdomar om vår mänskliga sårbara verklighet. Vi behöver “omprogrammeras”, “omkodas”, omskolas, trycka på “reset” och bara helt enkelt kasta massa gammal kunskap, åthävor och erfarenheter i “papperskorgen” -“deleta” den- och starta om hela vårt program.
Mycket enkare på datorn än i den egna hjärnan, känslokroppen, sinnevärlden. Men lika välbehövligt, livsnödvändigt.

Sedan jag fann Genekeys har den processen fått ännu djupare betydelse, för det går att omprogrammera oss in på cell/DNA nivå, och det är så befriande och upplyftande.
Så vi behöver inte vara offer för någonting i livet. Allra minst vår attityd eller vår vanliga inställning. Vi kan välja en ny!

Om att dö en smula

Sommarsolståndet 2014-2015

Klockan 3.23 Vaknade jag upp på sommarsolståndets dag. Ämnade möta soluppgången nere vid Stensjön. En kopp te på min glasveranda först. Total tystnad, ro och förväntansfull lycka. Sommarsolståndet, det “äkta” skulle inträda 12.51 – då hade jag planerat att meditera in den nya “året”. Vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning – är viktiga firningshögtider i mitt liv, för mig personligen och med egna ceremonier – och oftast i ensamhet. Så hade jag tänkt också i år.
I år kände jag en särskild förväntan, en glad förväntan och en stark känsla om att något stort, positivt och förändrande skulle ske. Av vad slag visste jag inte alls.
Morgonstunden nere vid sjön var mäktig i sin stillhet och i solglittret i vattnet – samtidigt som små stråk av nattens dimma över vattnet lösgjorde sig och lyfte som andeväsen över sjön.

Solglitter

Endast jag och Anders var hemma – så förmiddagen förflöt i mycket lugn takt. Jag vilade mest på min solsäng, och Anders röjde grenar i trädgården, längs vägar och stigar – ett intresse han fått särskilt starkt denna sommar. Allt för att våra väldiga stenblock skall synas och framträda tydligare. När jag under förmiddagen avbröt min vila för att se vad min make gjorde- såg jag hans pågående arbete med att röja fram en sten i vår trädgård – och jag såg stenblockets skönhet på ett nytt sätt, och som det framträtt tidigare under mitt trädgårdsarbete för många år sedan. Och som en ivrig paus i min vila sa jag – “kan vi inte klättra upp på stenen och röja bort några av grenarna där”. Anders var med på tanken – och via en stege klättrade vi upp, han först, sen jag. Minuten/sekunden senare – sen jag tagit tag i en av lönnens grenar för att räta upp balansen – brast genen och jag föll bakåt, utför stenen. Ca tre meter ned – marken under var inte stenfri. Aldrig förut i mitt medvetna liv har jag varit döden så nära. Jag förstår den vånda Anders kände som stod kvar på stenen, innan han hann ned till mig-och fick liv i mig. Jag hörde honom ropa – långt bortifrån – och tänkte – “kan du inte lugna dig – jag har just överlevt”. ( Ur mitt perspektiv behövde jag tid att komma tillbaka, ur hans -en ögonblicklig respons….)

Stenen jag föll från - fast från baksidan.

Stenen jag föll från – fast från baksidan.

Jag vill mena att det var min lyckligaste dag hittills i livet – av många olika anledningar som jag inte tar upp här – min höjdpunkt, och den dagen förvandlades i ett nu till min smärtsammaste dag. Så fort det går. Vi får sällan en förvarning. Ändå vill jag säga att olyckan är min lycka. Jag vet et är så, jag känner det så tydligt, och jag kommer att få fler bekräftelser på att denna olycka blev min hjälp att komma vidare som änniska – att leva mer enkelt, mer öppet – och framför allt är olyckan en hjälp för att få mitt hjärta öppet, och omfamna min smärta och svaghet – som jag förut inte vågat nå så djupt.
Att leva är att dö en smula – och livstråden jag så gärna vävt med, haft som livslång metafor – hade kunnat gå av så enkelt, ett steg åt fel håll. Och jag hade dött lycklig…. Men jag dog inte – och det i sig var en smärta, lika stor som glädjen över att ha överlevt. En ofattbar smärta, som jag inte visste var jag skulle härbärgera eller tolka.
Jag upplevde på ett plan att jag för första gången vågade tro på att jag hade rätt att leva, hade rätt att finnas till och jag skulle inte heller behöva be om ursäkt för att jag fanns till. Nej sådana tankar syns inte utanpå. Våndan som jag känt som barn- att jag inte var värld att leva var djupare än ord, djupare än medvetna tankar. Först på senare år, när jag tagit itu med mina inre hjärntvättade tankar hörde jag vad jag verkligen “tänkt” “känt” under alla år.
Nu hade jag överlevt. Någon ville att jag skulle leva. Lycka- djup lycka har jag sedan känt hela denna sommar – förenat med stor smärta, den värsta jag någonsin känt och stor sorg och kraftlöshet.
Vad jag inte ännu sagt var att jag just före fallet, när jag ännu låg och vilade på min solsäng hade med den hittills djupaste avsikt och intention bett det gudomliga att få uppfylla mitt livs högsta syfte. Den bönen har jag bett länge, men nu intensivare än tidigare. Jag kände mig gammal nog att träda in i tjänst, för ett högre syfte.
Jag har också i hela mitt liv sökt en större rymd – en högre kunskap. Mer intensivt sen 2013, då jag fann Genekeys, läs mer här.
Ja jag vill så mycket mer, så otroligt mycket mer med mitt liv, än det enkla liv och strävan jag levt i. Jag har alltid velat tro att jag har en viktig uppgift, och livet är så kort – och mitt tålamod är inte stort.
JA nog fick jag bönhörelsen fort – och lite väl tufft svar kändes det som, när jag satt stel och värkande i bilen med Anders som chaufför in till Akuten i Växjö. Ambulansen hade vi inte ringt till. Tänkte då att det bara skulle fördröja infärden till sjukhuset. (ja jag vet, inte så klokt kanske)
Sjukvård och helande hemmiljö
Och från lycklig midsommarro – till akutvård, traumapatient – då ringarna slits från fingrarna, kläderna klipps upp, morfinet in i kroppen och sen fortsätter berättelsen, länge länge. Inte här – men jag är innerligt tacksam för att finnas inom Sveriges goda vård, hur förskräckt jag än var och så mycket jag tillslut ändå skulle ha att säga om den. Men tacksamhet är det viktigaste ordet.
Dag tre skrev jag ut mig – läkaren uppfattade mig som totalt galen kändes det som, och det var det tuffaste passet under de första dagarna. Men jag längtade till mitt hem, hem till min helande trädgård, min familj och min “värld”. Jag var ihopsydd, omplåstrad – så nu var det bara mödosam läkning och tid som återstod – massor av tid och gråt och långsam seg smärta. (Aldrig hade jag i min föreställningsvärld kunnat tro att jag själv så intensivt skulle behöva min tysta läkande trädgård. Varenda tröttande arbetstimme i den, var det värt, att nu få sitta i den, se ut över de, och se barnen plocka blommor till mig i min säng.

Smärtkropp
Jag hade också- en för mig oombokningsbar vigsel uppe på Urnatur – som jag som Borgerlig vigselförrättare ville fullfölja. Så allt går om man vill, om man verkligen vill och har en familj som stöttar och hjälper till. Jag är idag mycket tacksam för att jag hade denna vigsel “som jag måste komma upp på benen för”. För egentligen hade jag ingen lust, ork eller kraft för att använda benen igen….överhuvudtaget. Kroppen var inte längre mitt trygga goda hem. Den hade förvandlats till en smärtkropp.  Några faktiska synliga skador som blev, var en mycket komplicerad bruten handled, och skadade mjukdelar, som krävdes två olika operationer för att få på plats igen, sex brutna revben och en punkterad lungsäck.

Att sen hela kroppen föll och blev mörbultad är också en viktig del av berättelsen, liksom att tilliten föll och gick i tusen bitar – så rädslan dök upp med sitt ansikte – och den gör mig fortfarande rädd för att snava, falla, halka eller bara allmänt skada mig, t.ex. när jag åker bil. Kör bil gör jag inte än på ett tag, även om jag nu satt mig själv på nedtrappning av morfinintaget. Mängder av träning har jag kvar, och inga löften om att kunna använda min vänstra hand som förr. Men min högra skrivarhand hoppas jag kunna använda desto mer. Den är stark och villig både till att rensa ogräs, måla tavlor och göra lätta hushållssysslor. Livet kan inte avta helt – för att stå ut med smärta och sorg behövs aktiviteten som kontrast. Jag pendlar däremellan.

Marianna vid stenen
Stenar och smärta
Min make har för något år sedan målat denna sprängsten på vår väg så vackert – just så smärtsamt livet kan upplevas. Ja kanske också en sten upplever smärta. Tack Lotta för att du tog bilden i februari i år, och tack Anders för detta ditt konstverk.
Min tacksamhet till livet, till familjen och till alla vänner som stött mig är stor. Tack ni alla.
Utan änglarna hade jag inte levt i dag.

Mer om olyckan/lyckan senare.

Vardagsbilder

Just hemkommen från underbart möte i Skåneland.
Fint att mötas här hemma av reportage i Smålandspostens – Älmhultssidor av Filip Sjöfors. Ett bildreportage från min vardag i skogen. Känns just så innerligt och skogsnära som jag upplever att jag får leva mitt liv. Tacksamhet och tillit – får också i fortsättningen bli mina “vandringsstavar”
Och i Skåne fick jag innerliga möten med Rödhaken. Det kommer en vår.

140516 – Bilderna borttagna pga. att Smp menar att jag “kränkt upphovsrätten” genom att jag publicerat deras material på min sida. Trist.

Smålandsposten 11 feb 2013