Category Archives: Det fria ordet

Gränsgudstjänst i Gäddegölshult

Ett år går fort, så då var det åter dags för “Gränsmöte” mellan tre församlingar, tre landskap mm. Härlunda, Örkened och Kyrkhults församlingar. I år 2023 den 3 september 15:00

Jag – Marianna Agetorp blåser i det gamla bockahornet från 1799. Spyttapellens horn. Så inleddes Gränsgudstjänsten i år. Foto: Peter Buch
Skylt upp till parkeringen för gränsmötet.
Gränsgudstjänsten 2023. Foto Peter Buch
Jag – Marianna berättar om min hembygd. Foto Peter Buch

Gränsbygd

För mig har det alltid varit en fördel att bo i en gränsbygd. Jag har alltid varit medveten om var gränserna gick, ända sedan min barndom. Och gränsgudstjänsterna och de få friluftsgudstjänsterna som fanns på 60-70-talet gillade jag betydligt mer eftersom de var just “Friare” och utomhus i Guds fria natur.
Men det fanns en fara – i Kyrkliga underrättelser stod det alltid angående Gränsgudstjänsten att “I händelse av regn” hålls den i Farabols skola. Inget ont om ”Farabols skola” – men jag ville ju få vara ute.


Så startade jag min berättelse efter andakten – ombedd av Peter Buch att berätta något om mitt engagemang i bygden.

Kultur byggs från BERÄTTELSER – jag tror att ett folk som glömt sin egen historia har bäddat för sin undergån. Lager efter lager bygger vi på berättelsen om oss själva och vår bygd och om våra förfäder. Århundraden efter århundraden.
Historia har inte alltid varit mitt intresse för i skolan var det mest krig och kungar. Väldigt lite om vanliga människors dagliga liv, kulturhistoria. Men kulturhistoria, släktforskning och bygdehistoria har alltid intresserat mig ofantligt mycket.

Mer om detta och den historiska platsen talade jag kring när Grytesundsbron invigdes 2021– och jag tror att vi måste ha vår historia med i bagaget när vi rusar mot framtiden – för att kunna vara närvarande här och nu. Detta är mitt sätt att placera denna bygden på kartan. För denna gränssten förtjänar mer uppmärksamhet.
Det har dock aldrig funnits en bro över sundet. mellan Norra och Södra grytsjön (oss veterligt), och nu kan man ej komma med båt genom sundet mellan sjöarna. Detta sundet var tidigare ett farbart sund mellan sjöarna. Sundet är mycket svårt att ta sig över, särskilt vår och höst.

Platsen var mycket otillgänglig tidigare. Men nu finns två olika vandringsleder som leder dit. Och att ha en gränsgudstjänst på Baggatorpet är en gammal närmre 150-årig tradition som nu återupptagits.

STORT tack till alla som medverkar och samverkar i våra bygden. Tack till Anders och Elisabeth Augustsson,Markus och Johan Augustsson Birgitta Augustsson – som upplåter platsen för Gränsgudstjänsten, Robin som Klipper gräset så vi kan parkera. Anders Agetorp Per Garnegård och Gullvi Garnegård som förnyat, förbättrat och utökat de nya spångarna på Norra grytleden. Tack alla nämnda och onämnda. Vi gör det tillsammans.

Nya bilder från Norra Grytledens spänger 2023

Framtidstro istället för hot

Vi kan skrämma varandra med klimathop, och jordens underång och det görs av alltifrån politiker, religiösa företrädare och alla aktivister som handlar i eget namn.
Men vi kan också NÄRA GÖDA och FÖDA varandra med KÄRLEK HOPP och FRAMTIDSTRO och MEDKÄNSLA och vara i full tillit till att det finns betydligt mäktigare krafter som håller vår värld, våra galaxer och vårt lilla blå jordklot i sin hand. De levande lägger ut vägen för framtiden, de före ossi denna bygd la grunden för vårt välstånd i dag. De hade framtidstro, låt oss aldrig förlora den.

Jag hörde nyligen att forskningen kommit fram till, ang “Samlare Jägare” – kulturerna – att samlarna gav mer än jägarna. Låt oss fortsätta att dela av vårt överflöd. Inte bara “jaga” för vår egen vinning utan samla, dela och öka gemenskapen i vår bygd.
Själv är jag eremit och älskar ensamhet och tystnad. MEN jag är mycket för att vi möts, samarbetar och bygger upp tillvaron och framtiden med gemensamma krafter och framtidstro. Därför arbetar jag i denna bygden, därför arbetar jag med att försöka lägga ett pussel, ja en läsbar karta bakåt i tiden för att hedra och älska förfäder, kända och okända bakåt i tiden och framåt för framtiden. Men vi får inte bara kämpa tillsammans, utan VILA tillsammans, som i dag och att känna tacksamhet hur bra i har det i dag!!

När jag berättat godnattsagor för mina barnbarn avslutar jag alltid med att tacka för allt som finns i deras liv – för att de skall få in ett naturligt TACK tänk in i drömmarnas värld. Inte oron för allt, inte ångern för allt som kan gå fel utan TACKET.

För vem var vi för 100 år sen? Var vi dem vi är i dag
Var vi du eller jag eller var vi i vardande – vad vi skulle bliva
Vem är vi i dag?
Är vi dem vi innerst vill eller kan vi öka livet, öva livet, öka kärleken
Vem är vi i dag som inte de kunde här i bygden före oss?
Småsaker – en Ipad, en mobiltelefon en skränande tv-apparat? Ja naturligtvis mycket mer, väldigt mycket har blivit bättre, men vad skall tiden minnas efter oss.
Hur vi arbetade, hur vi TOG semester – inte unnade oss vila fast vi kunnat.
Hur vi trodde, gjorde, drömde.
Vad skall framtiden minnas av oss?
Bara berättelsen om oss, hur vi födde och dog, levde och älskade kommer att leva vidare. Vad vi ville drömde och tackade för.
Kanske är ordet tack det viktigaste ordet att lära och lära ut. Och som ”Di gamla sa” att tacka lika mycket för solsken, regn och gödsel”. Allt tillsammans gör att vi växer i livets kärleksfulla skola.

Referat från en gammal Smålandsposten 1966

Gränsgudstjänst  Ur Smålandsposten N:o 125 Måndagen den 15 Augusti 1966. Det har blivit tradition att folket i gränsbygden mellan Blekinge, Skåne och Småland strålar samman en gång om året till gränsbygdsgudstjänst i det fria intill den punkt där landskapsgränserna möts. Det är komminister Gustav Ohlsson i Härlunda församling som återupplivat denna mötesform, som var tradition för omkring 100 år sedan. I går eftermiddag samlades man för tredje året i rad och därmed befästes den nya traditionen. Drygt ett 100-tal personer från bygden deltog i gudstjänsten, som hölls i vackraste sommarväder. I gudstjänsten medverkade komminister Gustav Ohlsson, Härlunda, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, och kyrkoherde Nils Glimelius, Örkelljunga, här tillsammans med några av gudstjänstbesökarna i bakgrunden på högt belägen åker med underbar utsikt över Grytsjön. Prästerskapet från tre pastorat medverkade. Hälsningstal hölls av kyrkoherde Glimelius, Örkelljunga, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, predikade och komminister Gustav Ohlsson ledde den avslutande andaktsstunden. Kommer man från Smålandssidan för att besöka gränspunkten har man olika vägval att göra men hur man än kör blir avtagsvägarna mot målet allt mindre och krokigare. Slutligen får man göra en promenad genom den vackra och orörda naturen. Det är alltså här som de tre landskapen möts intill småländska byn Björnhult. Men det är också mötespunkten för tre län, Kronobergs, Kristianstads och Blekinge, för två stift, Lund och Växjö, samt för tre pastorat, Härlunda Kyrkhult och Örkened. Gränspunkten är från alla landskapen sett en föga känd avkrok men här bor ett idogt jordbrukarfolk, som är glada åt att få träffas och känna gemenskapen trots att de i många avseenden ändå måste känna sig delade i tre läger.

Om platsen och Baggatorpet

Gudstjänsten hölls på platsen där det gamla Baggatorpet – legat. Kallades också Grimsboda, i byn Gäddegölshult, Härlunda

Sist boende: Jon Håkansson
Hanna Andersdotter 1900
Bild nedan från Jämshögs databas kring släktforskning.
Brännmästare o torpare i Grimsboda (=Baggatorpet) i Gäddegölshult i Härlunda

Grytsjöhall /Grytstenen står i sundet mellan Södra och Norra Grytsön. Sundet heter Grytsjösund. Gammal stavning 1554 Gridsesund 1555 Grodttsioundet 1603 Grijesundh
I Grytsjösund möts Skåne, Småland och Blekinge Denna gränssten “restes” 1618 när Jämshögs socken överfördes från Skåne till Blekinge och blev en trelänsgräns.

Fast Skåne och Blekinge var danska landskap fram till Roskildefreden 1658 – då de landskapen blev svenska. Och ett enda län blev Blekinge först 1683- tidigare var det som län uppdelat i två län Sölvesborg och Kristianopels län.

Läs mer om vandringsleden Norra Grytleden

Särskilt tack till Peter Buch som fortsätter att hålla traditionen vid liv. Bilden togs 2021 vid Gränsgudstjänsten.

Fotopoesi

Varje gång jag hör ordet fotopoesi känner jag mig hemma i det. Själv är jag poet och skriver dikter – ja allt jag skriver är en sorts poesi. Har alltid haft svårt att renodla orden och bena ut vad som är fakta och poesi, berättelse eller verklighet. Allt går in i vartannat.
Och ibland, ja ofta skriver jag med kameran. Då blir det fotopoesi.
Vill du ha mina foton upptryckta i storformat hör bara av dig.

Julmys tomtesmyg och midvintertack

Backstugan på Stensjöäng

Varmt och innerligt tack till alla som kom till Julmys och Tomtesmyg på Stensjöäng.
Vilken fantastisk uppslutning det blev till detta utomhusarrangemang. Och så många som smög ned till tomtens stuga, grillade korv och samtalade vid elden och njöt tystnaden i Skogskatedralen. (dessvärre hade marschallerna slocknat som Anders hade tänt i ljuskronan, måste varit något väsen som flugit förbi och släkt dem)
Stort tack också till våra fantastiska utställare 2020.
Jag planerar redan för nästa evenemang 2021. Då lär det bli några fler utställare. Min enda miss i år var att jag inte tog inträde (smile). Det är trots allt mycket förberedelser, efterarbete och ved till alla eldar (blev ett stort hål i vedboden)- bara som exempel. Till nästa år skall jag ha tomtenissar som parkeringsvakter längs vägen. Riktigt oroligt hur alla skulle få plats. Men det ordnar vi.
OBS: Jag strävar inte efter att enorma skaror kommer till Stensjöäng, men det skall kännas enkelt, lustfyllt och givande för oss alla.

Och vill du i efterhand stödja Stensjöäng sänd gärna ditt bidrag via Swish 070-6739916 eller till bankgiro 5776-5778
Naturen är alltid öppen
Kolla också gärna in taggen Stensjöäng eller följ den på Instagram. (elelr våra privata konton mariannaagetorp och andersagetorp

Nu vet vi att det finns ett stort intresse för Stensjöäng också vintertid.
Följ oss gärna på Facebook, Instagram , Youtube mm så du håller dig uppdaterad och du vet när det nästa gång blir Sagovandringar, Fullmånekvällar, konstutställningar och musikmeditationer i Skogskatedralen. Kanske är det snart dags för att sova tillsammans utomhus i Skogskatedralen – under bar himmel.?
Snart går jag ned och ser på när tomtemor tömmer säcken med alla önskelistor och ser till att tomten får dem alla. Och hann du inte ned i lörddags så står stugan öppen som vanligt ända fram till midvintersolståndet. För sen får tomten bråtton….
Må du få en ljus midvintertid.
Kom ihåg att vistas utomhus så mycket som möjligt, laga god och näringsrik mat och stärk dig själv till kropp och själ- i dessa Coronatider. Krama ett träd och finn din inre frid.
Och alltid välkommen att ta kontakt med mig eller beställa mina böcker.

Kanske är det dags för en Skrivarhelg på Stensjöäng

Magi i Skogskatedralen
Eld i Lillejans backstuga/Tomtemors och Tomtens sommarstuga på Stensjöäng. Här lägger barnen sina önskelistor under december månad.

Och sist: Glöm inte sommarsolståndet 2020! Gå ut i det fria. (20-22 Jupiter passerar som närmast under Saturnus, bara 9 bågminuter ifrån den 20/12 eller 22/12, och bara 6 bågminuter den 21/12! Titta lågt i sydväst omkring klockan 17, helst med fältkikare.)
Tänd en eld eller ett ljus där du är. Stilla dig och grunna över vilken värld du vill ha framöver och begrunda din egen roll i hur vi skall skapa en bättre värld för oss alla.
En ny sida som stöder min kontemplation i dessa tider

Med kärlek Marianna Agetorp

Hur i hela friden går man inåt?

Många skriver i dag att vi nu i Coronatider får öva oss att gå inåt? Men har man inte gjort det förut kan det vara svårt att veta hur man börjar. Det vi lärt oss är “arbetslinjen”, “upp och hoppa”, “skam den som ger sig” och “den som sover syndar inte”, “klipp håret och börja jobba”.

Och nu skall vi dessutom utnyttja krisen och starta nya företag , lära oss videokonferenser och sända liv på nätet och lära ut allt vi kan. Allt är gott och bra för vi behöver redan nu förbereda oss på livet efter den värsta krisen är över.
Mitt stora motto i livet är “Allt har sin tid” ( Från boken Predikaren i Bibeln. Passande läsning i Coronatider). “Arbeta har sin tid och vila har sin tid.”
Här några enkla tips på hur man kan stödja sig själv i att börja gå en ny väg inåt.

Börja skriv dagbok – i all enkehet-berätta för dig själv vad du tänker på, vad du drömmer om, vad du längtar efter, och hur du kan bli mer sann mot dig själv.

Säg positiva ord till din spegelbild – le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. Säg allt det du skulle sagt till din bästa vän, som du skulle sagt till dig själv när du var ett litet barn.

Ligg kvar lite längre i sängen på morgonen – vad vill du verkligen göra under dagen. Gå i den riktningen.
Ge akt på dina nattliga drömmar– Berätta dem, skriv ned dem – leta budspak i dem

Skriv ett kärleksbrev till dig själv – Kanske är det första gången. Hedra dig själv för alla steg du hittills gått i vår värld och gjort ditt bästa. Läs här

Öva dig i att känna efter vad du behöver – för att sen kunna vara till hjälp också för andra.

Börja meditera – I alla enkelhet. Du måste inte gå massa dyra kurser, inte lässa massa böcker, köpa “meditationssaker”. Börja där du är med det du har. Sätt dig i en stol du där du kan sitta bekvämt, på en pall, på en sten i skogen, på en tom brygga, på en stubbe i skogen….. Är du inomhussätt en “äggklocka på 10 min” om du vill ha stöd i att sitta kvar så länge du tänkt att öva dig i stillhet och tystnad. Följ din andning. Följ inte dina tankar, men när du gör det, följ åter din andning.

Be en bön – från ditt innersta hjärta.

Sjung en sång – som du kanske lärde som barn.

Vistas ute i naturen – vandra ensam i naturen utan anledning, utan mål utan fast tid.

Andas djupt, ta en paus, slå armarna omkring dig själv och tacka för allt i ditt liv som lett dig ända hit.

Ta en paus! Foto : James Wang

Din skugga står ännu lutad mot mig Barnamord af wansinnig


Min självbiografiska roman

Barnamord af vansinnig – hon var min förmoder

Boken om min  hembygd – Spjutaretorp Stensjöäng
Härlunda/ Häradsbäck i Älmhults kommun i Kronobergs län

Ända sedan jag var  barn, har jag vetat att jag hade en förmoder som dödade sitt barn. (född 1843) Det har sporrat mig att släktforska om min bygd.
Min förmoder – vad jag hörde då –  hade kastat in barnet i den stora vedeldade bakugnen. Jag minns så tydligt var jag står på köksgolvet och ser ugnens tydliga eldslågor i mitt eget barndomskök. Den uppgiften skulle senare visa sig vara osann.
I år är det 135 årsedan min förmoder dödade sitt barn. 1884 20 december kl 5 på morgonen Barnet var 10 månader 29 dagar gammal. Modern var  42
Släktleden har vandrat genom min kropp och först i dag kan jag känna att jag fått någon sorts frid i denna vetskap.
I den gammalkyrkliga och fundamentalistiska tradition som jag växte upp i blev jag tidigt medveten om att Gud är en sträng och hämnande Gud och att arvssynden var verklig.
I bibeln är “Herren är en nitälskande Gud som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande, i tredje och fjärde led”.
Därför har jag har i hela mitt vuxen liv bearbetat detta och skrivit på en självbiografisk roman, och jag vet inte om jag någonsin når slutmålet. Därför ber jag nu om din hjälp!
Nu är manuset klart – en självbiografisk roman- om hur jag brottats med mina förfäders/mödrars skam och skuld, hur jag burit den som min tyngsta börda, men kanske allra mest hur jag försonats med mitt öde och lärt mig att älska mitt liv.
Den handlar också om min barndom och uppväxt och hur jag hämtat näring ur mina förfäders livsöden i den bygd jag ännu bor och verkar i. 

Idag kan jag se mig i spegeln och säga att det var min fars mormor som dödade sitt barn och jag känner sorg över hur fattiga och eländiga gamla tiders livsförhållanden var, men också hur våra bygder vuxit fram ur dessa rötter och våra förfäders mödor och ibland tragiska liv.

Jag hoppas att min berättelse skall inspirera fler att våga berätta om sina släktens tragiska livsöden och våga se på dem med nya ögon och möta den skam som kanske döljer sig där.
För det är som om historiens människor, deras sorg och svårigheter måste komma fram i ljuset och genomlevas, för att vi själva skall växa och nå våra mål i livet.

I min ursprungsfamilj var vi sju barn. Sex systrar och en border.
Vi var oerhört viktiga för varandra. En av dem, var den som kom betyda mest för mig. Hon, Elisabeth,  dog i en tragisk bilolycka. Hon var 21 jag var 15 år då.
Det blev min stora initiering i ensamhet, vuxenskap och att klara sig själv.


Kanske var det då författaren föddes i mig. Att skriva är mitt liv.

Boken behandlar också mitt högst personliga liv under uppväxt, skolgång och mitt nutida liv.
Vill du läsa min bok? Vill du stödja tryckningen av min bok?
Jag heter Marianna Agetorp och är poet. Jag bor i mina förfäders och förmödrars hembygd i Spjutaretorp, Häradsbäck i Älmhults kommun.


Jag samlar nu in ca 50 000 som tryckbidrag till min kommande bok:
Jag har förlagskontakt med ett så kallat hybridförlag.
Det är bara läsare, förskottsbetalare och sponsorbidrag jag behöver.
Jag vill tro att din gåva kan komma att bli värdefull också för dig själv.
För när vi delar våra liv, blir vår samlade världsbild mer sann och kärleken och medkänslan växer.

Fakta om boken som jag strävar mot:

  • Titel- Din skugga står ännu lutad mot mig
  • Boken trycks under 2020 – 300 exemplar
  • Stödjande styckpris förhandsköp 300:- st Köparen får ett signerat ex. Hämtas på Stensjöäng eller Handelsboden i Häradsbäck när boken är tryckt.
  • Om du sponsrar boken med 1000:- Du får 5 signerade böcker att ge bort eller sälja vidare till pris du bestämmer själv.
  • Om du sponsrar boken med 5000:- Du får 10 böcker och ditt namn på min hemsida.
  • Om du sponsrar boken med 10000:- kommer ditt namn med i boken under TACK liksom på hemsidan, du får 20 signerade böcker att ge bort eller sälja vidare till pris du bestämmer själv.
  • Både privatpersoner, företag och föreningar är välkomna som sponsorer.
  • Eller kom gärna med förslag på hur just du kan sponsra boken.

Om det, mot förmodan, blir några pengar över förutom “tryckbidraget” kommer de tillfalla mig som författararvode för många års forskning och skrivande på min självbiografiska roman.

Vill du vara med och hjälpa mig mot det målet?

Du kan sponsra och bli läsare av boken

Swish – 070-6739916           Bankgiro: 5776-5778
Från annat land: Ibannummer SE4780000800690031016553
BIC 8 tecken SWEDSESS
BIC (11 tecken) SWEDSESSXXX
Obs! Skriv ditt namn och telefonnummer när du betalar in och BOKEN så jag kan förmedla boken till dig när den är klar.

Självklart kan du också stödja mig kontant.
Hälsningar Marianna AgetorpSpjutaretorp
Stensjöäng  343 92 Häradsbäck
Tel: 070-6739916 Mobil: 070-6739916

Manuskommentarer av manuskonsult Jenny Bäfving


Citat: “Jag brukar ju säga att det ibland om än väldigt sällan händer att man känner sig privilegierad som får läsa ett visst manus och ditt hör på alla sätt dit. Det är ett överväldigande material, komplext, mångfacetterat, rikt. Det är verkligen en konstnär som skriver men som samtidigt har en bländande språkhantering och man njuter av att bli uppslukad av eller indragen i din värld med dess ljus och mörker.
Jag brukar ha en lästakt på ungefär hundra sidor om dagen men här fick jag ta det betydligt lugnare, läste nog femtio sidor istället. Det är en text med hög densitet, täthet och du har ju också ett otroligt bild-och symbolspråk. Ditt eget sökande är helt klart universellt samtidigt som det är djupt personligt. 
Det är här verkligen en författare med den underbara förmågan att göra allting intressant. Små detaljer som vigselringarnas bakteriekultur som går in i brödbaket…
Även om den utveckling och resa du skildrar har förankring främst i dina egna föräldrar och deras religiösa tro så tror jag alla kan relatera till processen att ”ömsa skinn” och den djupt mänskliga strävan efter att frigöra sig från bördor som uppväxt och barndom lägger på en. Det som handlar om dina föräldrar och hur präglade de är av en ålderdomlig, skambeläggande tro hör nog till något av det mest intressanta jag läst, en inblick i en främmande värld. Skildringen av den och av dem är dock fri från bitterhet eller hämndlystnad från din sida; du skildrar dem avklarnat, empatiskt, inkännande och som gestalter som själva bär ett tungt ok.
Som människan Marianna är det så uppenbart att du erövrat din plattform, din horisont, din frihet – nu är det kanske självbiografiska romanförfattaren Marianna som ska bli till, träda fram med samma styrka, utvecklas och blomma ut. 
Under läsningen kommer jag att tänka på det som kallas för ”psychogeography”; det som från början var en strömning inom ockultismen där man kartlade och utforskade de osynliga spår som fanns knutna till en viss plats; lager på lager av det förflutna, minnen, händelser, förändringar, omstöpningar; ett slags metafysiskt grävande i tiden. På sätt och vis får man säga att du gör just psykogeografens arbete här; men det är inte en fysisk plats som utforskas och kartläggas utan ditt eget inre landskap, din egen resa, din självbild och identitet och hur den formats, arv från just osynliga spår och avtryck som avtäcks och blottläggs. Ett grävande bakåt i tiden med fokus på din förhistoria i form av familj och kvinnliga släktingar. Av alla teman som cirkulerar i manus så är det detta som är det detta med religionen och det religiösa oket av skam och livsfientlighet och även kärlekslöshet, som har tydligast kontur och som du vänder och vrider på, utforskar och som sätter ditt eget andliga sökande i relief. 
Skildringen av den här tunga arkaiska religiösa arvet liksom från en sorts förhistorisk tid, dess kärna av skam och hur skammen kväver livet, är bokens mest framträdande berättelse. Om man ska försöka sammanfatta vad det handlar om så är det kanske mest av allt hur du erövrar ditt jag.
Slut på citat.

Vi är alla del av ett väldigt nätverk.

Från min veranda

Här kan du höra några av dessa tankar. Tryck på pilen.

 

Tankar från min veranda

Läkande skrivande Hösten 2018

Läkande skrivande –
är ett äkta möte med dig själv.

Fira hösten och ge dig en dag med skrivande och självreflexion.
Höstdagjämning Läkande Skrivande 2018

Foto: Marianna Agetorp

Blåvinge

Vi övar på att:
Våga börja. (Inga förkunskaper behövs.)

Skriva i vår egen takt.
Söka vår egen röst, är trogna mot orden – och övar trohet mot vår inre röst.

Skriva en hel roman – kort som en dikt.

Vi inspireras av varandras texter.

Vi skriver om det fasansfulla, det obeskrivbara och hur det låter när vår kropps minns.

Vi övar oss att skriva alla de ord som inte blev sagda.

Vi övar oss på metaforer.


Hög gärna av dig med frågor.

Vi böjar dagen med en tyst meditativ vandring.

Kursledare: Marianna Agetorp,
poet och författare

Anmälan:  marianna@agetorp.se
Mobiltelefon 070-6739916
För mer info: www.marianna.agetorp.se

OBS: Kursdagarna blir av
även med ett fåtal deltagare.

Foto: Marianna Agetorp

Skrivkraft

Att skriva är som att breda ut vingarna och våga flyga.
Ge dig själv den glädjen i tacksamhet över din stund på jorden.

Sveriges nationalsång – 10 nya verser

Det var mycket länge sedan jag sjöng med i Sveriges nationalsång. Men min mor älskade den och alla länders nationalhymner, så jag har den inympad i mig mer eller mindre frivilligt. Vår svenska hymn skulle jag idag inte alls kunna stämma in i för ordens skull, jo de sista – jag vill leva och dö i norden. För årstiderna, för yttrandefriheten, för demokratin och naturen.

Men när jag hörde Marie Lundströms jättefina program om den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúy och Nationalsånger

blev jag inspirerad att försöka skriva en egen. 10 nya verser blev det.
Vi lever som sagt i ett fritt land, så härligt. Därför vågar jag också skriva.

Här kommer 10 nya verser till Sveriges Nationalsång.

(Sjunges på samma melodi för enkelhetens skull.)

1.Vår himmel är blå som vår längtan i nord
om frihet och vidsträckta tankar
vår jord är vårt hem och vår sol är vårt liv
Ett hem, en rymd som räcker åt oss alla

2. När markerna grönskar och åkrarna gror
när rapsen och sädesfälten mognar
då vet vi att lusten är starkare än mod
vår ängsmark är en gåva från vår moder

3. När skogarna knoppas och hagarna ler
och sjöarna glittrar under solen
då lyfts våra hjärtan och tjälen tinar upp
vi glömmer mörkrets skuggor för vår framtid

4. I fjällviddens dalar blir rymden en famn
vår storhet blir uppfylld av förundran
vid bergväggens lä stannar tiden till nu
vår höjd och våra dalar är vår styrka

5. Ett folk och en jord knäpper händer i tro
på kärlekens seger över vanmakt
en kärlek som växer är starkare än hat
vår enhet är en ton som väcker genklang

6. Så slipa din stråke och vässa din sång
låt fjällbäckar strömma genom själen
en blomma är tiden och du är dess frukt
vi lever och vi dör bland dem vi älskar

7. När årstider växlar och mörker och ljus
vävs in i vår folksjäl likt en matta
vi vågar stå stolta och värna om varann
ett folk, en värld en mänsklighet på jorden

8. Så, så all din längtan i frihetens jord
du är blott ett frö i universum
men frukten av framtidens vackraste ton
är kören utav alla våra röster

9. Låt ekarna susa och björkarna gro
låt bokarnas lövverk fylla själen
vår skog, våra fält våra insjöars djup
är bryggan mellan stad och land och världen

10. Som flyttfågeln flyger som humlan i vind
som barnen som leker genom livet
så banar vi väg bortom okända mål
vi vill vi kan vi älskar med ett hjärta.

                © Marianna Agetorp 2018-02-05

Verkligt intressant att läsa om historiken (och förvånande) om Sveriges nationalsång och att Louise Ahléns skrev tillägg 1910 . De hade jag aldrig hört. Läs mer på
wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Du_gamla,_du_fria

Elin Wägner och den nya statyn i Växjö

Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska. 

Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.

Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.

Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.

Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill. 

För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.

En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en  kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist  kväkare och författare på sin tysta kammare.

Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.

Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?

En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner (om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)

Från min utställning och Ordinstallation på Lilla Björka 2008 “Tusen ord i Småland”

Läs också gärna mer om Elin på Birger Schlaugs blogg.

Förundran och andlighet finns i vårt DNA

När jag hör människor tala om existensiell hälsa är det mest ordet förundran som griper tag i mig. Denna uråldriga känsla som inbegriper så mycket. Undran, tankar, sökande, förvåning, obeskrivlighet, och kanske också en vördnad och en känsla för helighet. Förundran är ett ovärderlig källa för att ha en känsla av sammanhang, en levande kontakt med sin inre medvetenhet, och en självklar tro på delaktighet och tillhörighet.
När jag sen hör Marina Abramovic’ berätta om sin relation till religion och hon säger att vi alla är andliga  i vårt DNA stämmer det verkligen för mig. Från att vi reste oss upp från “alla fyra” och såg stjärnhimlen sitter andligheten djupt rotat inom oss på ett mer medvetet sätt än tidigare.
Sen har maktmänniskor och allehanda institutioner utnyttjat denna vår andlighet, vår förundran, vår längtan vår dröm och vårt hopp.  Det är i det läget andligheten kan bli ett problem. Du slutar söka och förundras själv, du tar över någon annans tro och tar “kollektivtrafiken” till din “salighet”. Jag vet av egen erfarenhet, som uppväxt i en fundamentalistisk religion, som satt kvar djupt i mig till vuxen ålder, när jag sen äntligen vågade tänka mina egna tanker och långsamt dra mig ur, stiga av den gemensamma åsiktsbussen och börja tänka själv.
Många stiger av bussen, men tar med sig sätet, kudden och måste ha den som trygghet, som tröst som stöd. Inget fel i sig, det är vars och ens eget val men jag skulle önska att fler vågade se sig själva i spegeln och verkligen höra svaren från sitt eget djup, vad de förundras över, tror på och känner hopp inför.

Den lilla eken i mitt köksfönster längtar vår.

Inspiration

Kreativitet och Inspiration i min världsbild ett begrepp som härrör från denna idétradition; det kommer från latin, in spirare, vilket ordagrant betyder ‘i anden‘, men fick tidigt innebörden ‘andetag’, ‘inandning’. Inspiration och kreativitet hänger nära samman; kreativiteten förutsätter inspiration, att befinna sig i rätt mentalt tillstånd eller att få en ingivelse.

Andlighet och skapande kreativitet finns i vårt DNA och finner olika vägar genom våra liv. Hur vi uttrycker oss, hur vi gestaltar vår livsväg är lika egen som vi är unika människor.
Men det är i relation – i gemenskap vi finner vårt utlopp, vår tillhörighet och våra gåvor.
Den medmänniskor som just nu inspirerar mig mest är Marina Abrahamovic

När hon kommer till Louisiana kommer jag besöka den utställningen.

På Youtube finns det en mängd filmer att inspireras av.

Faktaresistent och lite om klimatet

Äntligen har jag tagit till mig- min diagnos – symtombilden är klar.

Jag lider omåttligt, sanningsenligt och glädjefyllt av faktaresistens.

Jag går inte på någonting som jag inte själv tror på, som jag inte själv finner värde i, som jag inte själv känner mig övertygad om. Du kommer aldrig få mig att tro på politikers lögner, du kommer aldrig får mig att älska stängsel och murar, du kommer aldrig att övertyga mig om hatets förträfflighet.

Du kommer aldrig att överbevisa mig om forskningens fantastiska resultat – som betalas av de som vill ha fram ett visst resultat, dess opartiskhet, och fantastiska “bevis”. Jag är fullkomligt faktaresistent när så behövs… får jag väl tillägga.

Jag är poet, mystiker privatfilosof. Jag drömmer under månen,  jag älskar därför att jag är till. Jag längtar därför att jag är människa, jag tror på slumpen som forskningen aldrig kan bevisa, de oväntade och oförutsedda kliven framåt i evolutionen. Jag tror på fraktaler, kaotiska system, fjärilseffekter, svarta hål, den gudomliga krafter, alltings ursprung – men skulle aldrig med ord kunna förklara dem.

Jag tror på det minsta och på det största Jag vördar det heliga och fnyser åt makten. Jag tror på mig själv, och misstror överheten.

Därtill är jag obotlig optimist. Jag ber inte ens om hjälp för min svåra obotliga diagnos –  bara om existensberättigande.

Och varför hela denna långa harang med ord?

Det är något som kliar, skaver, inte känns rätt i hela klimatdebatten och den mediala synen på den globala uppvärmningen. Och jag har så svårt att sätta fingret på vad.

Jag tror helt enkelt inte på medias och forskningens eniga och envisa teorier, om att det är människan som orsakat klimatförändringarna. Det är något som saknas. Och det är så OMÖJLIGT att våga ha, och komma fram med alternativa åsikter.

Vem mer än Trump och Sverige demokraterna vågar säga något emot Rockström, Per Holmgren, Gröna miljöförespråkare och forskare. Och den samlade mediaenigheten är total.

Ja det är ju lugnast för en själv att tycka som alla andra, men det gör inte jag.
I kväll av en händelse fick jag ord och tankar för vad jag tänker och tror. Mönstret jag vet finns där, cyklerna som alltid upprepar sig. Allt det jag hört, anat förstått, men inte kunnat sätta ord på.
Äntligen fann jag ord för den förlorade länken.
TACK Gregg Brandon. Jag har tidigare uppskattat hans böcker och filmer. Nu än mer. Dock måste jag understryka att jag inte vet var han står i många andra frågor. Det får jag ta mig tid att utforska efter hand. Nej han är inte “godkänd forskare”, men tänk om fler kunde analysera vår värld som han.
Här är hans mycket intressanta fil. Den förlorade länken. Missing links

Sist och kanske viktigast: Att vi människor fullkomligt förstör vår värld, vår jord, våra relationer, freden och hela vår gemensamma livsmiljö –  det har jag alltid varit fullkomligt klar över och mycket oroad över. Det kräver fler inlägg. Men i kväll var det tema-klimatcykler.

Vi stor inför enorma utmaningar vad gäller klimatförändringar, solstormar, temperaturförändringar i båda riktningar, ekonomiska stora omvälvningar och krig och terror.
Kommer vi att klara det! Ja självklart. Det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra. Men med enormt ledande, vedermöda och elände. Men Det blir bättre. Snar blir det bättre.

Romanverkstad i Malmö

img_2451

Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg.
Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, “som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I “misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.

Andlighet

Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik

Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan

Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana
“Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”

Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid “lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.

Men när samma Patti sjunger “Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. “Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.

Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara  får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – “vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.

Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. “Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.

Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.

 

Kärleksberättelser i Fullmånetid

Inställt

År 2015 hade vi besök av Eva Ydrén och Elisabeth Ydrèn för Läkande berättelser.
Nu i augusti 16 Augusti 18.00 kommer Eva Ydrén tillbaka med berättelser och dans här på Stensjöäng. “Tre kärleksberättelser” är temat.

Eva arbetar fritt utifrån sitt eget skakande, dans, läkande berättande och sin livserfarenhet.
Välkommen till Skogskatedralen och Stensjöäng.
Ta med egen matsäck, kläder och skor för utomhusbruk.
Efteråt möts vi på ladans Luffarloft för samtal och reflektioner.

Foton i bildspelet Anders Agetorp

Vandrarens väg

Poesi har alltid varit min livslust. Både att läsa andras poesi och att skriva. Här en dikt från en helt ny poet för mig.
Men hans dikt speglar precis min egen livsresa.

Vandrare av Antonio Machado 1875-1939

Vandrare, dina fotspår
är vägen, och inget mer;
vandrare, det finns ingen väg
man bryter ny väg när man går.

När man går bryter man ny väg
och när man vänder blicken bakåt
ser man stigen som man aldrig
åter kommer att trampa.
Vandrare, det finns ingen väg
bara kölvattenstrimmor i havet.


Och skulle jag säga det med egna ord – skulle sista raden vara ” det finns ingen väg, bara den vilda naturen”.

Grind på stensjöäng

Grinden är öppen ut mot det okända.

Så är det att trampa upp en ny stig i sitt inre. Och på den vandringen fann jag Genekeys. Som en hållplats, som en vägvisare, som en röd tråd att att hitta in till mina gener, mina sår, mina skuggor och alla de gåvor som är just mina och den högsta essensen för mitt gudomliga jag.

Stigfinnare

De yrkesvägledare jag träffade i min ungdom berättade aldrig att jag kunde bli en poet. Det fanns inte ens i min egen vokabulär då. Någon utbildning till Stigfinnare fanns det inte heller. Men jag prövade det ordet i min mun och i mitt hjärta, och kände att det var jag, mitt sanna jag. Ja jag är och vill vara en Stigfinnare. Och kanske allra främst en inspiratör för andra – för att fler skall “våga gå sin egen väg. Alla andra leder vilse.”
Se boken Samtal med änglar.”

Må vi mötas där ute i den vilda naturen, och på alla de mötesplatser som finns i verkligheten och på internet.
Marianna Agetorp

Att komma ut som andlig varelse

Livets väg är en ensamväg.

Vi har alla vår egen väg att gå. Men att vandra ensam är för många väldigt svårt och hotande. Vi tar till allt för att slippa vara ensamhet och att känna vår enorma ensamhet i djupet av vårt jag. Genom min uppväxt, i en stor familj, blev detta min då dyrköpta lärdom. Ensamheten och “främlingskapet” i ett trångt sammanhang, blev en del av min livsväg. Och som så ofta, tror barnet att det är – “det är något fel på mig”. Men det är jag tacksam för i dag. i dag känner jag mig som sekulär människa men jag måste hela tiden öva mig i att komma ut som ANDLIG människa. En sån som tror på tomtar och troll och spöken och energier och allsköns ovetenskapligt dravel. Lite mer om det sen.

Religionen har sin egen utvecklingsväg.

Industrialismen, naturvetenskapen och socialismen är faktorer som förändrat religionens inflytande – och MAKT inte minst. Under 1800-talet började den sekulariserade människan långsamt ta gestalt. Hon trodde inte på allt, bara för att samhället/kyrkan ville diktera normer, dogmer och rättesnören. Den nya människan gick inte längre med på att bli nedtryckt, dikterad och styrd. Individualismen fick också sitt genomslag. På gott och ont. Men vi ville värna om vår egen personliga frihet – inte minst i våra trosföreställningar, och utifrån de livserfarenheter vi fick.

Jag är inte kristen men

Ja så tror jag många säger i dag. Ändå är de sällan gudlösa, utan har kvar många av kristendomens sedvänjor och tankemönster. Själv har jag kristendomen invävd i mig, mer än vad jag önskar. Men det går inte så lätt att “hjärntvätta sig”. Så jag säger i stället: Jag är andlig, men inte kristen. Jag går inte att “kodifiera”. Jag är ett rörligt vatten som är på väg mot mitt livs källa. En kraft som är bortom ord, större än allt beskrivbart. Jesus som förebild, som historisk person är dock en förebild också för mig- men bara en av MÅNGA män och kvinnor, men inte alla de dogmerna som förstört enkelheten i Jesu rebelliska liv och budskap. Skulle Gud välja att “bli människa” i dag tror jag han kommer som flykting vandrande till fots in i vårt land. Och ja det är det han gör. Han är en främling mitt i bland oss och i OSS ALLA. På flykt i oss alla.

Det gudlösa folket?

Lyssnade nyligen på Teologiska Rummet med David Thurfjell, religionsvetare och Inga Sanner, idéhistoriker i ett samtal om “Det gudlösa folket”, och om vårt dubbeltydiga förhållande till religion.

Det jag tyckte var allra mest intressant i programmet var deras samtal kring “Skräpreligiositeten” . Det som också benämns som nyandlighet, esoteriska strömningar, teosofi,new age,Jungs andlighet, och allmän andlighet och alla som tror på spöken, kristaller och energier. Och i den kategorin hör jag hemma – men för den skull känner jag mig långt ifrån samhörig med alla strömningar och riktningar inom denna vida  “skräpkammare för religionen”.
Men det är så sant att min andligheten finns rikt representerad inom vår populärkultur. I musik, filmer,romaner och allehanda uttryck. Och varför vi blir så föraktade – som jag så tydligt känner av i vissa kretsar- det är för att vi vill finnas i två läger och försöker sammanblanda/sammanföra andlighet och den senaste vetenskapsforskningen.

Och vi kallar det till och med Andlig vetenskap. “Vilken skymf”… för de “vetenskapsrättläriga”. Ja som sådan kommer jag nu ut, och skäms inte längre. Tycker inte ens att det är finare att vara en “accepterad” renlärig kulturkatolik, protestant – även om jag vet att det är finare, väcker mer vördnad och respekt. Det tror jag bla är för att kristendomen, de dogmatiska religionerna har så lång historia och min alternativa andlighet är så ny. Men det stämmer inte.

En tredje väg

Jag vill mena att det ALLTID funnits de som varit rebeller, som opponerat sig, som sökt sig en egen väg- genom och bortom religionen för att finna en väg till transformation och livsförvandling för sitt eget liv. Det har alltid funnits en tredje väg. Och i dag finns det många inom kultureliten som befinner sig utanför, och det skrivs, läses och säljs enorma mängder av denna typ av läror, men det talar vi knappt om. Det är lika pinsamt som det förut var att säga att man var med i pingstkyrkan, livets ord, eller att man som jag gick till rastandakt under högstadiet eller gymnasiet. Religion och andlighet är pinsamt. Men det är också-vill jag mena- en klar klassindelning – utifrån vilken position man har och hur aktad “kändis” man är. Hur mycket “min andliga väg” än hänvisas till Skräpkategorierna – som går att skratta åt och som inte passar in någonstans-är det min ERFARENHET av livet som är den bärande. Den tredje vägen är inte kristen, inte judisk inte stadfäst och har ingen färdig religion bakom sig.

Läs gärna mer om de Esoteriska lärorna, som ett exempel. I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.
Jag och inte minst kvinnor, väljer en ny världsbild som inte styrs av makt, dogmer och patriarkala strukturer. Den vägen är en frukt av ett långvarigt inre uppror och en bekräftelse av mig själv och min inre verklighet. “Jag kommer aldrig mer att svika mig själv eller min egen övertygelse”. Jag tror inte längre på Gud som jag gjorde förut som kristen. I dag är jag övertygad.

Mystik

Men inom alla religioner finns det en mystik gren. Där kan, vill jag mena alla religioner och de esoteriska religionerna mötas. Där är det den egna erfarenheten som är bärande, det innerliga relationen till ett högre jag som bär och där är dogmerna underordnade.

Alternativ religiositet

Ja jag vill inte ens hävda att jag är religiös längre, fast jag varit en trogen kyrkkristen anhängare, som inte gick ur kyrkan förrän efter 47 år. Hela uppväxten var gammalkyrklig, men jag har prövat både väckelsefromhet och högkyrklighet. Ja jag räknade mig till de mycket innerligt troende. Det enda jag aldrig varit så är det ateist.
Jag tror också att fler och fler söker sig till olika s k. humanitetsreligioner, som tror på MÄNNISKAN. Den uppstod tidigt som ett alternativ till kristendomen.  Och när andlighet klassas som naturen, trygghet, etik, bön och vördnad tror jag att många kan skriva under på den. Men vill inte vara bundna. Vi behöver obundenhet för att lösgöra oss själva. Ändå vill en del ha ett större sammanhang, en gemenskap. Då blir det genast svårt för mig. Jag behöver ingen kyrkbänk, ingen högmässa. Jag söker mig inte ens till “Arenarocken” dyrkan av musikgrupper och nyandliga möten. Ja jag är ju inte ens med i Svenska kyrkan.Går inte ens dit när det är jul och varmt och mysigt. Och jag citerar Carl Olof Rosenius som lär ha sagt om de svenskkyrkliga – “De är horder av döpta hedningar som rusar mot fördärvet.” Så vad hade han då inte sagt om mig?

På mina andra bloggar har jag skrivit mer om den ensamma väg jag funnit. Genekeys.
Läs gärna mer om det intresserar dig. Eller Homosanctus.


Och nu under helgen den 14-15 november skall jag och en vän finnas med under Harmonimässan i Stockholm. Ett gigantiskt hopkop av nyandliga tankar och erfarenheter. 
Så det är bara att lyfta på hatten och KOMMA UT. 
Hoppas vi ses där.

”En enda insikt från ditt eget hjärta är värt mer än visdomen från alla vishetslärare från tidens begynnelse.”

Richard Rudd, Grundare och författare till Gene KeysGenekeys book

Naturen har plats för alla religioner.

november 038

Foto: Marianna Agetorp Stensjöäng

Konsten med konstnären

Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat “gallerist”, eller kanske “arrangera”, vara en “kurator” för en utställning, “kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?

vetsintid
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, “autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.

Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.

Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.

Trasor i vinden

Trasor i vinden

Kvinnan i konsten

Från Elisabeth Bergstrand-Poulsen till Liv Strömquist.
Inte vet jag vad som är mitt eget fokus under detta tema, och som deltagare i detta kommande panelsamtal ( se nedan). Kanske blir det; kvinnan i konsten, eller konsten i kvinnan eller varför så få kvinnor står upp för sig själva. Ett spännande och värdefullt  ämne är det verkligen.
Varför jag överhuvud taget tackade ja, är för att jag förutom mina egna konstnärliga uttryck, också under 10 år drivit Galleri Stensjöäng och vill verka för att konst och kultur förs upp på alla möjliga scener. Inte minst den politiska.
Hoppas vi ses på Museet.

Panelsamtal
Ett samtal och debatt med utgångspunkt i Kulturparkens aktuella utställningar
Kvinnans årstider och Blood Mountain. Moderator Camilla Carnmo, kulturjournalist.
Onsdag 14/10 kl 18.00.
Smålands museum, Hörsalen. Se Smålands museums hemsida
Fri entré

Marianna Agetorp

Marianna Agetorp 2015

1 2