I år när Konst och kulturrundan i Spjutaretorpsbygden firar 10-års jubileum är det läge att se bakåt. Hur började allt. Det är inte lätt att minnas. De flesta har nog sett och minns Hajen i Ryd. Men vem var först att måla konst på stenblocken i vårt område?
Den blå hästen i Potteboda. Den målades ca 1979 av sommargäster i området.Den blå hästen i Potteboda. Restaurerades av Anders Agetorp 2019Adam A Bengtssons tidiga konstverk i Spjutaretorpsskogen.
När jag första gången fann denna målning nära mitt hem, i Spjutaretorpsskogen blev jag väldigt glad. Detta var något nytt. Abstrakt konst i skogen. Långt senare fick jag veta att det var Adam a Bengtsson som målat den. Så har konst och kulturskapandet fortsatt i Spjutaretorp. Anders Agetorp har målat flera fantastiska konstverk under åren och andra har följt i de spåren. Du kan nu vandra en lång Konstslinga och se mer av konstverken. Se hemsidan Vår konst- och Kulturrunda firar i gå 10-årsjubileum. Se vår hemsida
I denna första projektomgång är det skolklasserna från årkursen 3-4 från Älmhults kommuns skolor, ca 400 elever som kommer till Stensjöäng under våren.
Jag samarbetar också gärna med omkringliggande kommuner. Älmhults kommun är Stensjöängs hemkommun, men Stensjöäng är beläget strax intill Osbykommun, Olofströms kommun, Tingsryds kommun, Karlshamns kommun. Välkomna att höra av er. Marianna Agetorp E-post eller se min kontaktsida
Vad vill jag med skapande skola?
Jag vill visa elever och förskolebarn på den enorma resurs de själva besitter i form av kreativitet, lek, fantasi och förverkligande skapande föreställningsförmåga vi alla besitter. Till detta vill jag ta naturen på Stensjöäng, skogen, vattnet, gräsen, fåglarna, vinden och den fria lekens berikande verklighet. Vi använder oss också av naturm- och återbruksaterial, som jag samlat under många år, eller som eleverna själva finner i naturen. Exempel på material: garn, kottar, skrot, skräp och återvinningsmaterial, vedträ, pinnar, löv, lavar, takpannor, trasiga kläder, papper med mera.
Vad blir resultatet?
Det vet man inte alltid från början. Processen är det viktigaste, liksom inspirationen och lekfullheten. Vårt fokus är Jordkonst eller som det internationella begreppet är – Landart. Landart kännetecknas av att man skapar i naturen, med naturen och av det som finns att tillgå på platsen. På Stensjöäng finns en rik och varierad natur och därtill använder vi oss av återbruksmaterial i kombination med naturen. Förutom konkreta tavlor, konstverk, skulpturer får också barnen en ny upplevelse av sin egen skapande förmåga, man lär sig se, se på ett nytt sätt, på naturen, sig själv, återanvändning, miljö, klimat, skrot, miljötänkanbde, återvinnig och samverkan. Jag vill förmedla kraften i kreativiteten, den oerhörda förmågan alla besitter.
Vad skall det vara bra för?
Kreativitet behövs för livets alla omständigheter. Oavsett om barnet i framtiden kommer att bli busschaufför, hjärnkirurg, dataprogrammerare, ingenjör, eller psykolog behöver alla finna sin egen skaparkraft, sin egen skaparglädje och sitt inre “geni” . Tillgången till vår kreativa energi behöver vi helt enkelt för att må bra och minska stressen i vårt liv.
Var? På Stensjöäng.
Stensjöäng är en kulturgård med säregen skog, biotopskydd, galleri, landart, kulturskog, kulturmiljöer, backstuga, skogskatedral, brygga, sagoskog mm.
Så då var det dags för världsbokdagen den 23 april. Böcker har alltid varit livsviktiga för mig. Somliga gömde jag under madrassen andra ville jag visa att jag läste. När jag själv fick mina första böcker utgivna förändrades mitt liv. Förra året gav jag ut min självroman Din skugga står ännu lutad mot mig. I dag på världsboksdagen ger jag ett lägre pris än vanligt. 200:- (tidigare 300:-) Postens porto tillkommer. Läs mer om min bok här. Beställ den här
Kära älskade vänner som är så viktiga i mitt liv. Vad vore jag utan er? Som många av er hört är jag i färd med att ge ut min bok och jag hade ett orimligt mål vad gällde summan att samla in för att min roman skulle kunna tryckas. Nu ser jag målet och jag känner stor ödmjukhet inför att det är möjligt att be om hjälp, att få hjälp och komma vidare. Jag hoppas fler skall våga be om hjälp, inte minst i dessa #coronatider. Och jag hoppas jag kan hjälpa er på olika sätt när ni presenterar era projekt. Min roman är nu hos en korrekturläsare och sen skall jag gå in och “rätta” och tänka till ännu en gång om val av ord och formulering. Det tar tid. Sen har jag fått löfte om sättning och layouthjälp, så det blir nästa steg. Sen kommer jag välja att trycka boken via Författarnas bokmaskin – om inget annat bättre alternativ dyker upp. Det verkar som om jag dessutom kan utöka upplagan något. Jag känner stor tillförsikt.
STORT tack – du vet själv vem du är – som kommer att göra detta projekt möjligt. Om inte förr så presenteras boken på Kronobergs bokmässa i November – men alla som förköpt boken skall få sitt ex så snart den är möjligt. Det går fortfarande att förköpa ex. så jag får ett om om hur många ex jag skall trycka.Läs mer här
Jag har hört flera par som av olika anledningar vill förnya sina äktenskapslöften med varandra. Det kan vara efter olyckor, svåra sjukdomar eller helt enkelt för att fira att man hållit ihop länge och vill fortsätt med ny glöd. Ett fint sätt att hålla kärleken levande.
I dag har jag för första gången fått vara del i en sådan ceremoni här ute på Stensjöäng.
I all enkelhet hade jag tänt upp en eld uti i snön som ännu ligger kvar och tänt många ljus ute i ladan där ceremonin hölls.
Jag känner tacksamhet för att jag får vara med och formulera ord och tankar för denna högtid.
Här är en dikt jag skrev till detta tillfälle.
Vintersolståndet 2017
Jag håller din hand och du håller min hand
våra hjärtan vilar i varandras längtan
efter mer kärlek, mer kärlek
Vi blir aldrig mätta.
Vi behöver alltid mer.
Kärlekens språk kan bara älskas fram
dess frö gror ur våra skuggor
de vi inte vill kännas vid
de vi inte vill se
det som plågar oss
Kärleken kan bara växa av kärlek
kärlek som längtar
vill mer
vill starkare
Ditt hjärta är en ö mitt hjärta simmar till
efter långa resor av ensamhet
efter sårbara drömmar jag hade glömt
Mitt hjärta är en sten ute i en brusande fors
orubblig men översköljd
utsatt men förankrad
Ditt hjärta slår med samma kraft som mitt
mitt hjärta slår i takt med ditt
När du ser mig
älskar jag mig själv mer
när jag ser dig älskar du dig själv mer
och i varandras blick föds ett nytt ljus
Varje morgon känner jag att jag vaknat upp till paradiset på jorden! Ja vilken tid på dygnet jag än vaknar upp- vare sig det är under stjärnhimlens ljus eller när ljuset just börjat skönjas och dimman gör mitt paradis än magiskt!
Kanske lyckligaste dagen i mitt fotoliv, även om jag haft många många genom åren. Att avbilda, återge det jag själv ser, anar och vill berätta om, är bara så underbart. Det lilla, det enkla det skröpliga, det rostiga – det som andra går förbi.
I dag fick jag äntligen hem mitt makroobjektiv från Fotokungen.
Nu gäller det också att sälja några bilder, så objektivet “betalar sig. Sen kan jag “leka” med ännu större glädje.
Första bilden jag lägger in blir på det nyutslagna boklövet i mitt köksfönster.
Känns tidigt, även om det är varmt inomhus. Har flera trädplantor inomhus, och det är så fint att möta och läsa årstiderna i dem.
Och varje morgon när ljuset tränger upp ur januarinatten tänker och känner jag högst påtagligt – att det är nu det är tid att samla ljus, det är nu det vänt, och blir bara ljusare och ljusare för varje dag. Ända fram till midsommar och sommarsolståndet. Så det är bara att njuta på, fotografera och leka med allt som livet erbjuder.
Och så skall jag lära mig hur jag fotar med makro. Säkert massor att lära, som med allt nytt.
När ett år rinner ut och firandet av ett 30-årigt äktenskap just avslutats och en djup intention tagits till minst 30 nya år – uppstår också eftertanken.
Vad är jag verkligen stolt och tacksam för?
Det är naturligtvis oändligt mycket. Från det minsta smultronstrå till den längsta resan till sonen som funnit sin kärlek i Kina – till förväntan att åka till Shanghai ännu en gång för att ännu en son funnit kärleken i landet i öster. Tusen och en ting kunde jag ta upp som jag känner tacksamhet för. Att ha fyra barn och fyra kärbarn till – gör tacksamheten fullkomligt outtömmlig. De bara finns, är, överraskar, besöker oss och gestaltar sin liv på egna och underbara sätt.
Och så finns där stjärnhimlen, vintergatan, sommarvägen och vårbäcken och alla vännerna som jämnat vägen, stöttat när jag fallit och hejat på när jag gjort det jag trott på. 2016 blev det bästa, underbaraste och mest arbetsintensiva året i mitt 53-åriga liv. TACK.
Därför försöker jag nu summera mitt liv hittills i ett nytt alternativt CV – för min egen skull men också för att inspirera dig att göra detsamma. Vad vill du lyfta fram ur ditt liv?
Alternativt CV
Fyra underbara varmhjärtade barn
Fött tre av mina barn hemma
30 årigt underbart äktenskap- trots kärlekssår och skilsmässodalar.
Försonades med min mor- trots stort “känsloläge av utanförskap”
Fortsatt att tro på och utveckla Stensjöäng till ett öppet hem och mötesplats
Två räddade skogar som “biotopskydd på Stensjöäng
Skrivit flera böcker och fortsätter skriva ur mitt personliga perspektiv.
Medverkade till att rädda Bilkyrkogården Kyrkömosse
Valde att gå min egen andliga väg. Fritänkare – Gick ur Svenska kyrkan.
Öppet sinne för skilda sociala medier och ny teknik.
För varje punkt skulle jag behöva skriva ett långt inlägg – för att tydliggöra både skuggsidorna och solsidorna i livet. ( och de kommer nog senare). Men det är inte mina utbildningar, mina jobb mina prestationer jag i första hand är stolt över. Jag valde min väg. Inte bättre, inte sämre, bara min.
SÅ gott nytt år alla, kända och okända.
Vi vet inget från den ena dagen till den andra.
Ta väl hand om varandra. Nuets stressiga ord, gester och omdömen
kan bli de sista vi för vidare.
Håll livet i famnen nära dig,
håll orden som eld i din mun,
håll kärleken som ett levande ljus i dina händer.
Ditt hjärta är en droppe vatten i livets kärleksocean.
Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.
Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året.
“Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”
”Tack för en avstressande dag”.
”Tack för att vi fick låna er natur”
“Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”
”We have all great fun here”
“Fantastiskt rofyllt och vackert”
“Jag smakar atmosfären”
Foto:Lars-Erik Andréasson
“En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”
”Underbart TACK”
“En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”
”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”
Foto: Lars-Erik Andréasson
”En utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”
Foto: Lars-Erik Andréasson
Stenarna
ger stöd för en vacklande
Dammen
en vattenspegel växer fram
för den vilsne att hitta sig själv i
Skogen
en skyddande trygghet
som vaggar vandrarens ängslan till ro
Köksbordet
märkt av ålder och småbarnsår
där människor bjudits med
att dela måltid och tankar
Vännerna
som möter dig med kärlek
sätter ett redskap i din förlamade hand
Kramar i en famn
som bara vill gott
Stensjöäng
ger dig plats och mull
att växa på nytt
Jonas Holm, Dalby april -16
Mossan rinner nerför storstenen
ett grönt vattenfall
hänger som en mjuk matta på tork
Klangfärgerna är djupa
Rören spelar
Jag leker
Stenarna längs stigen
sjunger för oss
välkomna
Sjunger ger ro
vinkar vidare
Vassen och vattnet sorlar
porsen fyller mitt andetag
ytan är gråsvart
lite dagg
anar regnet
långt borta
Tunn är järntråden
som fångar rutorna i portalens vägg
sträv av rost
lågmält brun
I fyrkantens titthål
lyser det rosa
äppelträdet
Snuffa
Stenblocket
från en annan tid
lyft av en större hand
rofyllt
nedsjunket i vårgrönskan
smyckat
med en slintande vit klematis
en krona över toppen
Göken kastar ut tydliga vårtons
som blandas med humlekören
i kastanjens blomtak
ett helande
i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar
Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar
Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. “Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”
I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.
Sa jag något om ord – de kommer senare.
Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.
Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.
”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv) Mona Waldemar
Promenaden
Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.
– Nu kommer han med blasten igen, suckade de.
En gång sade min son.
– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.
Det gav mig en tankeställare.
Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle
försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den
Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas
Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.
Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.
Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människovärde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket. Hans Billman
Vandring i sagoskog
Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.
Mellan himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören. Tankfulla träd
Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.
Går den smala stigen mot Backstugan. Stöder mig då och då, mot stenblockens gröna päls.
Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.
Småtrollen har gömt sig i stenarnas skrevor och gömslen.
Luften doftar av solvarm skog.
Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.
Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.
Varma hälsningar
Elsa Engnell
Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.
Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.
Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.
Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.
Elisabeth Ydrén
För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.
Barnet vaknar av lekfulla stigar
Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.
Konsten är eggande, nyfiket väckande
slumrande känslor får liv igen.
Alla måsten och alla tankar
försvinner av vindarnas smekning vid sjön
och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.
Tack för att ni delar denna vackra plats.
Sanna Johansson
Vårkrattning i Skogskatedralen
Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson
TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB
Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter Sven-Erik Svensson
När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt
–
Hur länge som helst
I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag Greenleaves Andersson
Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga
Pia Vukasovic
Limerick
En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng
Elsa Engnell
Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp
Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg. Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, “som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I “misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.
I höst har det varit återinvigning av vandringslederna i Siggaboda naturreservat – gamla och delvis nya stigar. Som vanligt var det Sven G Nilsson som var vår kunnige guide. En liten skara hängivna naturentusiaster. Fem personer var vi. Det som särskilt drabbar mig är att vi människor så lätt tror att naturen är till för oss, skall tjäna oss. I stället för att se att allt är ett enda stort samspel. Vi tror så lätt, vi människor, att vi sparar skogen, för oss, gör reservat för att kommande generationer skall få uppleva urskog, naturskog. Istället borde vi tänka på att spara skogen för dess eget egenvärde. För naturens egen mångfald, för att vi skall “tjäna naturen”. Så alla som klagar på att Siggaboda natureservat är så fult, så skadat, så omöjligt att vandra i, “för oss människor” – tänk om vi i stället skulle tänka att vi sparat en liten rest gammelskog, en bit urskog som är så sällsynt numera. Vi “tjänar” inte kortsiktigt på det. Reservatet är inte för oss. Reservatet är värdefullt för alla svampar, alla lavar, fåglar, träd, vilda djur, insekter, larver, kryp och “småknytt” av alla slag. Utan naturen dör också människa. Naturen kan så lätt ta allt tillbaka igen. Vi bara lånar, leker och älskar – en stund under solen. Jag kommer vara en trädkramare så länge jag lever. Vi behöver skydda mer skog, vad än Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, lantbrukare, skogsbrukare och skogsbolag än säger. Jag hejar på Naturskyddsföreningen.
Och i mycket är jag kritisk till den sittande regeringen. Men är det något gott den gjort, så är det de pengar de avsatt till skyddsvärd gammelskog. TACK.
I vårt eget län har Lars Nordberg på Skogsstyrelsen gjort en mycket värdefull insats under alla år för att biotopskydd och reservat hos privata markägare sparats för framtiden. Tack till alla som värnar med varsamhet om skogen.
Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik
Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan
Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana “Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”
Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid “lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.
Men när samma Patti sjunger “Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. “Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.
Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – “vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.
Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. “Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.
Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.
En sparad bild, en artikel som vi fångas av – och tiden vandrar vidare till nya möten.
Birgit Ziegel hade sparat en bild från en artikel – fångats av den och började måla av den.
Några år senare fick jag ett mail, från en väninna i Säffle att hon sett målningen på en konstutställning, och hon frågade om jag kände igen bilden. Självkart kände igen bilden och “mig själv” i den. Fick begärelse, ville undersöka möjligheten att köpa tavlan. Och det var möjligt. Men hur skulle jag få ner tavlan från Säffle till Stensjöäng. Och få råd att köpa den….
Jag bjöd in konstnären Birgit Ziegel och hennes make till vårt Bed & Breakfast.
Så spännande det var när de sen kom hit sommaren 2015. Ett drygt år sedan nu.
Några bilder från vårt möte.
För ordningens skull, har jag frågat och fått tillstånd från Fotografen Mats Samuelsson – som tog det första fotot. Både fotograf och Målande konstnär har gett sitt medgivande till att jag får använda bilden som vykort. Som det kan bli.
Sannerligen ett TROS-projekt ur två aspekter. Det gäller att TRO och det handlar också om det där… när trosorna är av- när vi går på toa. Jag bestämde mig för att Tillgängligöra Stensjöäng- och förutom att se över inomhusrummen, göra ramper, hårdbelägga gårdsplanen med stenmjöl och fixa mer parkeringsplatser behövde jag en besökstoalett för rullstolar. För in i boningshuset kommer man inte med rullstol. I dag går dessutom alla besökare på Stensjöäng i vår egen privata toalett och det börjar kännas belastande.
Mulltoa eller vattentoalett
Att koppla på en ny vattentoalett till vårt gamla avloppssystem, kunde tyckas vara det enklaste och billigaste. Men det känns så fel, och har alltid gjort – att använda rent dricksvatten för att spola ned våra kroppsliga restprodukter. Så en mulltoa var det enda vettiga alternativet för mig. Och jag har nu undersökt noga många olika modeller. Jag var på väg att beställa flera av dem- men något hindrade mig och priset var dessvärre avskräckande för alla.
När jag ändå installerar, så vill jag det skall vara för ”framtiden” och vem vet hur många besökare som verkligen kommer i framtiden till Stensjöäng. Så jag satsade i tanken, i planeringen och i ”tron” på att allt är möjligt. Pengar har vi samlat in och flera har donerat frikostigt. TACK alla- för små och stora gåvor, pengar, peppande ord, tro och kärleksgåvor av alla slag. All godhet ger ringar på vattnet. Men som i så många projekt måste man börja jobba med grunden. Precis som hos sig själv – för att stå stadigt. Så jag började i källarutrymmet-under den västra gaveln av ladan. Många timmar senare så är nu flera nya bjälkar-bärlager fastsatta, Hönsskit och jord är bortburet liksom massos av stenar. Stora virkeshögar- som är bra att ha, medan somliga devis är använda till toalettrummet och andra är omstuvade-för att finna rätt virke och massor är kvar för det pågående projektet, innan det stora rummet kan tas bruk. …Vad som skall bli av den gamla hönshuset återstår att se. Så nu är grunden snart ok. Och nu har jag under stor vånda beställt Komposteringstoan med toasits och tillbehör – och nu börjar det stora och svåra arbete med att installera enligt anvisningarna. Tanken fick i alla fall plats under besökstoaletten, så så långt är det rätt- men kanske skulle vi gjuta ett riktigt stabilt golv att ställa den på och inte en Euro-pall – som det står i beskrivningen. Och väggen bakom behöver förstärkas extra med cement. Och hur jag sall få ned extratanken för urinet – i rätt nivå blir kanske det svåraste. Jag vet aldrig hur mycket sten som finns i marken. Så vad gäller för framtidens toaletter så tror jag på förmultning och separering. Det är hög tid också för våra ansvariga i våra kommuner att våga tänka nytt och övergå till ett annat system än det vi har i dag.
Väggen behöver förstärkning så stenarna inte faller in.
Tanken fick plats i höjd. Bra så långt.
Liten grushög – trots stort lass. En bit på väg…
Nu börjar vägen bakom ladan nå den gamla stenlagda vägen.
Sen kan vi beställa mer grus och fortsätta med stigen ned mot Skogskatedralen.
År 2015 hade vi besök av Eva Ydrén och Elisabeth Ydrèn för Läkande berättelser.
Nu i augusti 16 Augusti 18.00 kommer Eva Ydrén tillbaka med berättelser och dans här på Stensjöäng. “Tre kärleksberättelser” är temat.
Eva arbetar fritt utifrån sitt eget skakande, dans, läkande berättande och sin livserfarenhet.
Välkommen till Skogskatedralen och Stensjöäng.
Ta med egen matsäck, kläder och skor för utomhusbruk.
Efteråt möts vi på ladans Luffarloft för samtal och reflektioner.
Ja jag har älskat rosor och jag gör så än. Men allt har sin tid. När jag nu flera år senare ser det gamla programmet från Stensjöäng – Gunnels gröna blir jag glad och minns. Allt är sant fortfarande, men trädgården är förändrad, förfallen – den har flyttat hemifrån. Den klarar sig själv nu. Den har gift sig med den vilda naturen, “gått åt skogen” vandrat in i grönskan. Jag var ung då, la massor av kraft i trädgården. Det gör jag nu också, men på ett annat sätt. Nu är det skogen, det vilda, ogräsen som jag hyllar, och ägnar min tid åt. Och i år (2016) lägger jag massor av kraft och tid för att Tillgänglighetsanpassa Stensjöäng. Så kan det gå. Men Gunnel Carlsson och “SVT” gjorde ett härligt jobb – och jag känner så väl igen mig i filmen fast åren gått. Jag är densamma, har “bara gånat” en smula. Förvildats – precis som trädgården. Allt har sin tid.
Se filmen här fram till 26 november – och sen hoppas jag att Sveriges television lägger ut det öppet. Önska går ju. Det var Gunnels Carlssons sista Gunnels Gröna
Klippet är borttaget från SVT:s hemsida
Bara en mor
När jag vandrar runt i min älskade trädgård tänker jag- “Bara en mor kan älska en sådan trädgård”. Jag är dess mor. Jag har fött den, ammat den, ammat i den och upplevt stora famnar av lycka i den. Den har berikat mitt liv på alla sätt. Utan den vet jag inte om jag vore den lyckliga människa jag är i dag. Trädgården hjälpte mig att finna mig själv, finna mitt inre sårade barn, min läkedom och lärde mig försonas med mig själv och den jag är.
Mer finns att läsa i boken om min trädgård –Helande trädgård- och vad trädgården gett mig.
Kanske är det så att andra inte ser den trädgård jag ser. Det gör inget. Jag skapade den för mig själv. Jag visar den gärna, men alla ser inte vad jag ser. Det vilda som tagit överhand – är också en del av trädgården. Naturen var här före mig.
Ingen ros-men väl en Pion – Självsådd från Gunnel Carlssons trädgård
Nej jag har inte gått in för att samla pensionspoäng. Men jag samlar på saker som får själen att jubla och håret att resa sig på mina armar och huden att rynka ihop sig i skattrynkor, sådan skatt som man finner i livets åker och som man säljer alla sina aktieposter för och drar sig längre inåt mittpunkten, vänskapen och vanlig hederlig jordisk kärlek – som det finns hur mycket som helst av. Min son sa när han var lite “Mamma- du måste förstå att jag älskar pengar”. En ögonöppnare för mig. Man kan älska pengar – och man kan använda dem för att göra världen till en vackrare plats att bo på. Det försöker jag göra.
Skogen är min pensionsförsäkring. I den hoppas jag kunna samla min ved, om vintern blir för kall. I skogen skall jag vandra omkring i och finna ro, tröst och läkedom – vad som än händer mig.
I vår har vi fått ännu ett Biotopskydd på våra marker. Skogen är därmed fredad för all framtid – även den dan jag “ligger begravd” under dess rötter. Skogen är guld – där dem står. Skogen är min törst, min tröst och mitt sätt att förhålla mig till tid. Vi växer långsamt. Stenarna rullar genom tidsåldrarna. Vårt korta ögonblick är en solkatt som glittrar till i en regndroppe. Livet är för mig heligt. Det är en gåva att få finnas till. “I morgon” finns inte än. Bara i kväll. Men jag lägger denna dagens drömmar i blöt – för att koka en ny närande gröt – om solen går upp också andra sidan natten.
Här en film från ett gamalt projekt om Kvinnliga skogsentreprenörer. TACK Mats Harrysson och Arkimedes för ert tillstånd att visa filmen.
Välkommen till ett möte med våra “Fötter-och-Lekamen” som tema.
Herma – från Tyskland ger oss information och kunskaper om att gå medelst framfoten, och att gå barfota. Vi ”jordar” oss och under dagen bygger vi en enkel labyrint av grankottar som vi sen vandrar i tillsammans- barfota. Det är en mycket speciell upplevelse.
En workshop i naturen, med naturen och i känslomässig och enkel hållning till oss själva och varandra. Förvänta dig en dag av skönhet och stillhet – där du vågar bli berörda och ta emot intryck från våra kroppar och våra oändliga sinnen.
Hur: Du har själv med dig matsäck och fika för hela dagen. Gärna liggunderlag för att vila på i naturen. Lediga och ”varma kläder”. Räkna med heldag – men du stannar så länge du själv vill. Frivillig gåva!
Det finns möjlighet att bo på Stensjöäng. Boka plats. Anmälan till Marianna 070-6739916 eller marianna@agetorp.se
Vänliga hälsningar Marianna.
Tänk om det är så…. att vi behöver gå barfota längre in i skogen….
