Essä
Så glad att få skriva essä för Smålandsposten, Borås tidning, Ystads Allahanda och Kristianstadsbladet.
Och att människor läser, kontaktar mig och uppmärksammar det.
Här är min senaste som publicerades på påskafton 2021
Sanna sagor för framtiden – Om berättelsens kraft
Det sägs att det enda som kommer överleva människan är berättelsen om henne. Vi firar precis påsk, och vi blir påminda om Jesus som var död men som uppstod från de döda. Och det har nu människor i över 2000 år haft som en sanning, en möjlig händelse, och ett fantastiskt framtidsscenario om hur livet övervinner döden. Och det är just den berättelsen som får kraften att övervinna rädsla och skriva ny historia, både för oss som art och som enskild människa. Oavsett om det blir evangelier, eller om det blir apostlar som går ut och berättar det eller om du själv går ut och berättar det för din granne eller ditt barnbarn så blir du och din glöd för framtiden en berättelse som lever vidare, som en muntlig tradition som kan nedtecknas och minnas av fler.
Det sägs att när ett barn föds, så föds det in i ett oändligt hav av ingenting. Ändå kan vi se det nyfödda barnets ögon som rör sig i sömnen, munnen vrids till en grimas, till rädsla eller ett leende i sömnen. Men var drömmer det nyfödda barnet om? Vad vet barnet mer än det som upplevts under nio månader i magen? Vi som föräldrar och närstående får uppgiften att fylla detta enorma hav av tomhet, med berättelser om vad som hänt i historien, om det som kan hända och berätta allt hur vi gör, hur vi tänker och vad vi hoppas för framtiden. Och barnet blir med ett finare ord socialiserat av våra berättelser. Socialisering är, enligt Wikipedia ”en process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter”. Den processen är inte bara applicerbar på människor. Den gäller i stort sett alla medvetna arter. Och vad som är medvetande lär vetenskapen vara oense om i överskådlig tid framöver. Det tycks som om de letar efter en större berättelse fast det ibland kan tyckas som om de tror att den tappade nålen är hela höstackens tillblivelse. Som ett exempel är hur forskningen sett att Silkesapor som fått tjuvlyssna, överhöra som det kallas i detta sammanhang, på andra silkesapor som både förstår och upprörs och fäller omdömen om vad de hört. Rätt likt oss människor alltså, enkelt uttryckt. Silkesapor fick lyssna till andra apor och i denna studie använde man inte interaktion mellan människor, som så ofta annars utan inspelade apors kommunikation. Silkesaporna strävar nog inte efter att veta, om det är sant som de hört de andra silkesaporna säga, men de upplever och handlar därefter desto mer. Deras kroppstemperatur mättes och bedömdes i studien och det speglade vad de erfar enligt studien av R. K. Brügger, E. P. Willems and J. M. Burkart. Science Advances 03 Feb 2021.
Att ”mamma är lik sin mamma” är väl rätt vedertaget begrepp fast vi rätt ogärna vill erkänna det. Vi gör inte som hon sagt vi skall göra, utan hur hon faktiskt levt och visat oss i praktisk handling. Och de berättelser vi berättar för våra barn blir till någon sorts sanning som bygger på erfarenhet mer än fakta men nog så främjande för framtida verklighetsskapande.
Människan vill enligt Aristoteles veta- ”Alla människor strävar av naturen efter att veta”. Somligt av det vi vet bygger vi på fakta och vetenskap och det som kanske blir de största mest långlivade berättelserna bygger på att ”vi berättar vad vi med egna ögon hava sett” som det står i bibeln. (1 johannesbrevet 1) De berättelserna sprids som ringar på vattnet i världens människomedvetande.
All kunskap kan sägas börjar i förundran och kanske är det där alla våra mänskliga berättelser börjar. Förundran över det som hänt, de vi erfarit eller det vi vagt hört viskas till oss. Och för att ännu en gång referera till Aristoteles så sägs det ibland om honom ”att han var den enda människan som visste allt.” Det påståendet tål att begrunda. I mina nutida öron låter det mest som om Aristoteles skulle kunna vara ett fiktivt namn på en superdator som står i ett avlägset skyddat hörn av mänskligheten och som samlar all kunskap som någonsin funnits och som kan tolkas och omtolkas i de framtida A.i.-intelligenser. Dessa kan sen bli robotar som mänskligheten låter ta över, när vi själva inte orkar utföra allt arbete eller minnas all samlad kunskap. Den framtiden är med rätta att frukta för.
Men kan en dator förundras, kan en superdator erfara och berätta? Ja det är den stora frågan. En dator kan spela schack bättre än en människa, måla tavlor, skriva egna musikstycken och skriva fantastiska böcker. Men inte ur den självupplevda erfarenheten utan ur den samlade mänskliga erfarenhetens ”svarta hål” eller som uråldriga traditioner benämnt ”det akashiska havet” – där alla tankar, alla ord alla erfarenheter alla mänsklighetens samlade erfarenheter och upplevelser sägs förvarats i ett kosmiskt bibliotek ”Det akashiska biblioteket/arkivet.”
Det låter ju inte helt olikt den superdator som vi kan se framför oss i dag även om det på ett plan är science fiction att denna dator skulle kunna överleva människan om människan själv dog ut.
Kanske är det lättare att beskriva det som har hänt och det som förväntas hända än att beskriva det som pågår i nuet i samtiden. Denna frågan är mer än aktuellt när den så kallade pandemin tagit över hela vår värld, all nyhetsrapportering och hur vi människor möts, visar kärlek och prioriterar. Inte enbart en beskrivning eller vetenskaplig rapport kan ge den rättvisa. Inte ens om vi samlade in allas personliga dagböcker brev och telefonsamtal. Den större berättelsen har ett djupare uttryck än så. Den måste vara den genklang den gett i människans historia och den kan vi inte varken se förstå eller ens föreställa oss i realtid. Kanske möjligtvis om vi skriver en saga, hittar på något ur våra vildaste drömmar eller ur vår fantasi.
Men det är vi som lever nu – i dessa coronatider som kommer att berätta om hur det var. Vilka motsättningar som fanns mellan erfarenheter, mellan vetenskaper, mellan konspirationsteorier och mellan de som sade sig kunna finna lösningar via vacciner på denna den moderna tidens frågor och plågor. Men det är inte sanningen om denna pandemiska tid. Sanningen är så mycket större än fakta. Den så kallade verkligheten kan beskrivas på så många sätt. Se bara på hur vi beskriver ett företag. Länge härskade kvartalsrapporten, eller årsredovisningen och den tjusiga bildsatta verksamhetsberättelsen. Men när de verktygen blev allt mer svårförstådda för den vanliga människans verklighet, tog en annan berättelseform. För om vi skulle köpa produkterna, rekommenderar andra att handla och stödja företagen blev den vanliga berättelsen värdefull igen. Alla företagsledare sände utvalda medarbetare på storytellingkurser för att lära sig beskriva och omtolka andan i företaget. Vad som fått det att bildas, växa och bli så framgångsrikt. Fram växte korta jordnära folkligt förankrade berättelser om hur allt började. Små sanna skapelseberättelser om hur allt blev till. För minnen behöver traderas och någon måste sätta tonen så det ger genklang. Och det är intressant att det heter genklang. I dag när vi utforskar mer och mer om hur våra gener formar oss som människor, hur de ärvs, hur de kan manipuleras eller klippas bort av den magiska ”gensaxen”, Crispr – som Emmanuelle Charpentier och Jennifer A Doudna tilldelas Nobelpriset i kemi för. För människan vill bestämma själv. Hon vill inte dö som i berättelsen om Gud som kom till jorden och till slut korsfästes och dog på ett kors. Människan vill skapa och bestämma själv och skriva sin egen skapelseberättelse.
Och kanske blir det någon som påbörjar den berättelsen nu och använder hela människans samlade minne och klipper och klistrar med gensaxen och försöker skapa en helt ny människa.
Eller tar berättelsen en helt annan vändning? Kanske tar alla religiösa vishetsgrunders sammantagna kollektiva medvetande och fiskar i genklangens väldiga hav av kosmiska ljusår och finner en enda människomutation och ställer henne på framtidens vågskål, bredvid vår egen art och väljer ut en ny människoblivelse som kan samleva med alla arter på vår planet utan att förstöra den. En art som inte dödar för att själv överleva. En art som inte har som berättelse att den starkare överlever, utan som fastmer premierar den som är omhändertagande, empatisk och offrar sin egen bekvämlighet för gruppens större behov. När jag för många år sedan grunnade över det eventuella framtidsscenariot kom ordet för mig. Homo sanctus – Den heliga människan. Helig med betydelsen okränkbar. Hel och helhetsseende, till allas gemensamma behov, inte bara den egna arten utan med så vid syn som att helheten går utöver den egna arten och i stället inbegriper alla arter på vår planet och ser att vi alla har del i varandras överlevnad, att vi ingår i ett fantastiskt genklangsperspektiv, en hel symfoni av arter som inte kämpar mot varandra utan verkar för allas överlevnad. Den berättelsen skriver vi på nu, var och en.
Vare sig vi vill det eller ej har mänskligheten kommit närmre varandra. Det som sker på en kontinent får konsekvenser över hela jorden. Vi är alla länkar i en evig genspiral, som kan beskrivas på så många sätt, erfaras genom så många känsloregister och beskrivas med så olika berättelser. Varje människa är sin berättelse oavsett språk och redskap. Oavsett om vi formar bilder på en grotta i Lascaux, om vi skriver en bok eller om vi skriver med våra gener i vårt inre DNA-bibliotek. Var kunskapens källa är belägen är ännu inte kartlagt. Men vi fortsätter att berätta sanna sagor för framtiden.
