Fick en fråga i dag.
Hej Marianna, när jag ser hur många vänner du har på facebook så blir jag nyfiken på hur du förhåller dig till dem eller hur du använder facebook snarare?
Mitt svar nedan:
Jag bor på landsbygden, i glesbygden, i gränsbygden. Älskar ensamheten, tystnaden och alla mina kollegor i skogen i form av granar, tallar, ekar, bokar, skalbaggar, grässtrån, pelargonior, rödhakar, korpar mm. Men Jag älskar möten, samtal, input från varma, nära, fjärran, kända, okända mänskliga levande varelser. Jag tycker om att berätta, om vad jag vill och tänker, och tycker om att lyssna till hur andra lyfter fram sina liv. Därför är Facebook, bloggar, Instagram, Twitter mm härligt, främmande, skrämmande, eldigt, svalt och helt enkelt bara fint – att vila huvudet mot, i vardags -som i fest. I sorg som i glädje. Och jag vill visa fram allt vackert jag ser, finner, drömmer om mm. Därför älskar jag alla appar – med fotofunktioner av olika slag. Fotar hej vilt – frågar ingen om lov – och tröttnar mina vänner på alla inlägg-så får de väl “blocka mig”. Livet är för kort för att inte våga visa fram vem man är. Det jag lägger ut på Fb, mina bloggar, hemsidor, instagram, twitter och annat “livskvitter” ger kanske ingen HEL bild. Men åtminstone mer sann om jag inte skulle berättat något.
JA och jag försöker och vill – vara personlig, öppen. Inte utlämnande som skulle kunna såra någon, inte utlämnande om vänner barn make. En viktig gräns – hårfin ibland.
Min absoluta gräns för allt jag skriver är – Att det är sant för mig och att jag med glädje skulle kunna stå upp i vilken domstol som helst – och försvara det, eller lägga två fingrar på vilken helig bok man begär av mig. Jag strävar efter att inte kränka någons åsikt …och jag strävar efter att inte såra någon – bara att vara mig själv -och inte blygas – över att vara jag! Därför lägger jag med nöje till alla som ber om vänskap – förutom när det uppenbart är “ragg”. Det behöver jag inte fler Det finns ingen gräns för hur många som ev. vill “ha mig till vän”. Det är enkelt – vi är bara levande lekande människor – en stund på jorden. Om inte nu – när skall vi då visa vilka vi är.
Kanske jag svarar “uppnosigt” och för enkelt. Jag kan ibland tycka det är svårare att vara öppen med de “närmaste” än det tex. kan vara inför de som läser mina böcker och som ärligt frågar. Tack för denna fråga.
Ja jag vill beröra – hellre än uppröra. Det är så jag hoppas att människor i mina sociala nätverk skall reagera på det jag skriver, gör säger, föreläser om. Men ibland vet jag att jag upprör. Normen kanske är att man inte skall vara öppen, personlig ärlig, men jag är sån här. Trots att jag i barndomen var en “tyst grå liten mus” – eller kanske just därför.
Och blir det för många sociala kontakter – är det bara att vandra ut i skogen igen – som den Skogshuldra jag är.
