Allt har sin tid
Jag tror jag själv har odlat så länge jag kan minnas. Kanske är det en konstform, kanske en livsstil eller bara ett sätt att se livet i ett djupare sammanhang. Alla kan odla. Vi är själva frön till en ny verklighet.
Tack till Nelson Garden för fröer och till alla barn som kom till Stensjöäng 2023
Barnamord af vansinnig – hon var min förmoder
Boken om min hembygd – Spjutaretorp Stensjöäng
Härlunda/ Häradsbäck i Älmhults kommun i Kronobergs län
Ända sedan jag var barn, har jag vetat att jag hade en förmoder som dödade sitt barn. (född 1843) Det har sporrat mig att släktforska om min bygd.
Min förmoder – vad jag hörde då – hade kastat in barnet i den stora vedeldade bakugnen. Jag minns så tydligt var jag står på köksgolvet och ser ugnens tydliga eldslågor i mitt eget barndomskök. Den uppgiften skulle senare visa sig vara osann.
I år är det 135 årsedan min förmoder dödade sitt barn. 1884 20 december kl 5 på morgonen Barnet var 10 månader 29 dagar gammal. Modern var 42
Släktleden har vandrat genom min kropp och först i dag kan jag känna att jag fått någon sorts frid i denna vetskap.
I den gammalkyrkliga och fundamentalistiska tradition som jag växte upp i blev jag tidigt medveten om att Gud är en sträng och hämnande Gud och att arvssynden var verklig.
I bibeln är “Herren är en nitälskande Gud som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande, i tredje och fjärde led”.
Därför har jag har i hela mitt vuxen liv bearbetat detta och skrivit på en självbiografisk roman, och jag vet inte om jag någonsin når slutmålet. Därför ber jag nu om din hjälp!
Nu är manuset klart – en självbiografisk roman- om hur jag brottats med mina förfäders/mödrars skam och skuld, hur jag burit den som min tyngsta börda, men kanske allra mest hur jag försonats med mitt öde och lärt mig att älska mitt liv.
Den handlar också om min barndom och uppväxt och hur jag hämtat näring ur mina förfäders livsöden i den bygd jag ännu bor och verkar i.
Idag kan jag se mig i spegeln och säga att det var min fars mormor som dödade sitt barn och jag känner sorg över hur fattiga och eländiga gamla tiders livsförhållanden var, men också hur våra bygder vuxit fram ur dessa rötter och våra förfäders mödor och ibland tragiska liv.
Jag hoppas att min berättelse skall inspirera fler att våga berätta om sina släktens tragiska livsöden och våga se på dem med nya ögon och möta den skam som kanske döljer sig där.
För det är som om historiens människor, deras sorg och svårigheter måste komma fram i ljuset och genomlevas, för att vi själva skall växa och nå våra mål i livet.
I min ursprungsfamilj var vi sju barn. Sex systrar och en border.
Vi var oerhört viktiga för varandra. En av dem, var den som kom betyda mest för mig. Hon, Elisabeth, dog i en tragisk bilolycka. Hon var 21 jag var 15 år då.
Det blev min stora initiering i ensamhet, vuxenskap och att klara sig själv.
Kanske var det då författaren föddes i mig. Att skriva är mitt liv.
Boken behandlar också mitt högst personliga liv under uppväxt, skolgång och mitt nutida liv.
Vill du läsa min bok? Vill du stödja tryckningen av min bok?
Jag heter Marianna Agetorp och är poet. Jag bor i mina förfäders och förmödrars hembygd i Spjutaretorp, Häradsbäck i Älmhults kommun.
Jag samlar nu in ca 50 000 som tryckbidrag till min kommande bok:
Jag har förlagskontakt med ett så kallat hybridförlag.
Det är bara läsare, förskottsbetalare och sponsorbidrag jag behöver.
Jag vill tro att din gåva kan komma att bli värdefull också för dig själv.
För när vi delar våra liv, blir vår samlade världsbild mer sann och kärleken och medkänslan växer.
Fakta om boken som jag strävar mot:
Om det, mot förmodan, blir några pengar över förutom “tryckbidraget” kommer de tillfalla mig som författararvode för många års forskning och skrivande på min självbiografiska roman.
Vill du vara med och hjälpa mig mot det målet?
Du kan sponsra och bli läsare av boken
Swish – 070-6739916 Bankgiro: 5776-5778
Från annat land: Ibannummer SE4780000800690031016553
BIC 8 tecken SWEDSESS
BIC (11 tecken) SWEDSESSXXX
Obs! Skriv ditt namn och telefonnummer när du betalar in och BOKEN så jag kan förmedla boken till dig när den är klar.
Självklart kan du också stödja mig kontant.
Hälsningar Marianna AgetorpSpjutaretorp
Stensjöäng 343 92 Häradsbäck
Tel: 070-6739916 Mobil: 070-6739916
Manuskommentarer av manuskonsult Jenny Bäfving
Citat: “Jag brukar ju säga att det ibland om än väldigt sällan händer att man känner sig privilegierad som får läsa ett visst manus och ditt hör på alla sätt dit. Det är ett överväldigande material, komplext, mångfacetterat, rikt. Det är verkligen en konstnär som skriver men som samtidigt har en bländande språkhantering och man njuter av att bli uppslukad av eller indragen i din värld med dess ljus och mörker.
Jag brukar ha en lästakt på ungefär hundra sidor om dagen men här fick jag ta det betydligt lugnare, läste nog femtio sidor istället. Det är en text med hög densitet, täthet och du har ju också ett otroligt bild-och symbolspråk. Ditt eget sökande är helt klart universellt samtidigt som det är djupt personligt.
Det är här verkligen en författare med den underbara förmågan att göra allting intressant. Små detaljer som vigselringarnas bakteriekultur som går in i brödbaket…
Även om den utveckling och resa du skildrar har förankring främst i dina egna föräldrar och deras religiösa tro så tror jag alla kan relatera till processen att ”ömsa skinn” och den djupt mänskliga strävan efter att frigöra sig från bördor som uppväxt och barndom lägger på en. Det som handlar om dina föräldrar och hur präglade de är av en ålderdomlig, skambeläggande tro hör nog till något av det mest intressanta jag läst, en inblick i en främmande värld. Skildringen av den och av dem är dock fri från bitterhet eller hämndlystnad från din sida; du skildrar dem avklarnat, empatiskt, inkännande och som gestalter som själva bär ett tungt ok.
Som människan Marianna är det så uppenbart att du erövrat din plattform, din horisont, din frihet – nu är det kanske självbiografiska romanförfattaren Marianna som ska bli till, träda fram med samma styrka, utvecklas och blomma ut.
Under läsningen kommer jag att tänka på det som kallas för ”psychogeography”; det som från början var en strömning inom ockultismen där man kartlade och utforskade de osynliga spår som fanns knutna till en viss plats; lager på lager av det förflutna, minnen, händelser, förändringar, omstöpningar; ett slags metafysiskt grävande i tiden. På sätt och vis får man säga att du gör just psykogeografens arbete här; men det är inte en fysisk plats som utforskas och kartläggas utan ditt eget inre landskap, din egen resa, din självbild och identitet och hur den formats, arv från just osynliga spår och avtryck som avtäcks och blottläggs. Ett grävande bakåt i tiden med fokus på din förhistoria i form av familj och kvinnliga släktingar. Av alla teman som cirkulerar i manus så är det detta som är det detta med religionen och det religiösa oket av skam och livsfientlighet och även kärlekslöshet, som har tydligast kontur och som du vänder och vrider på, utforskar och som sätter ditt eget andliga sökande i relief.
Skildringen av den här tunga arkaiska religiösa arvet liksom från en sorts förhistorisk tid, dess kärna av skam och hur skammen kväver livet, är bokens mest framträdande berättelse. Om man ska försöka sammanfatta vad det handlar om så är det kanske mest av allt hur du erövrar ditt jag.“
Slut på citat.
2018 smygstartade vi en ny satsning med föreläsningar på Stensjöäng
under Samlingsnamnet Min Livsväg.
Först ut den 28 Oktober var Lydia Svensson som berättade för en fullsatt lada
Eftersom många som hade velat komma inte hade möjlighet då så börjar vi nya året med en repris av hennes föreläsning.
OBS ANMÄLAN. 50:- Mail
28 April 14:00
Lydia Svensson
Vägen hem – efter 28 år i Kloster Läs mer här
Fler programpunkter längre ner på sidan.
28 April 14:00 Lydia Svensson
Vägen hem – efter 28 år i Kloster Läs mer här
2 Juni 14:00 Aniara Persson ( Marianna Agetorp)
Från mörkrädd mus till ståuppkomiker
Fler datum och föreläsare kommer efter hand.
Vi har alla vår egen livsväg att vandra.
Jag vill bjuda in till en föreläsning här på Stensjöäng med min syster Lydia Svensson som nu har kommit tillbaka till sin hembygd.
Här finns några tankar av Lydia Svensson i bokform
Tankar om Livet
Välkommen på föreläsning på Stensjöäng i samband med vår finissage på Galleri Stensjöäng
Som PDF.A4-affisch Höstutställning Ametisterna
Det tredje världskriget har börjat- det är mitt ibland oss! Dess första vittne är inte sanningen! Dess första offer är friheten! Lika gammalt som döden, är rädslan för döden! Den går mitt ibland oss! Sitter bredvid oss på lekplatsen, köar med oss i rest-resans incheckningskö. Den ligger bredvid oss på badstranden, i toalettkön på bokmässan, i ankomsthallen och i påskhandeln! Den hoppar med oss runt midsommarstången, simmar bredvid oss i bassängen, cyklar med oss i rusningstrafiken! Dess bomber briserar i våra tv-apparater, i radion när du lagar mat inför dotterns studentfest, när du läser din mobil, strax innan din älskade kryper ned bredvid dig i sängen! Det tredje världskriget har börjat, inte som en ton utan som en hel symfoni av rädslotoner! Du kan inte värja dig, inte besvärja dig fri, inte hyckla dig ur det, inte engagera dig fri från det. Det går inte att debattera eller twittra sig orädd, inte klimatkompensera sig ur det. För de som sitter på knappen, de som väntar med fingret på knapparna och gaspedalerna är själva offrens rädslolakejer insnärjda i sina bombers och fordons tysta förspel. Du tror du ser dem över allt, de blickar mot dig i rädslans välporlerade spegel, i vattenledningsrören, i sommartorkan, och springer fatt dig i elljusspåret. Du behöver inte vara gammal för att kunna stava till detta krig! Du får det genom navelsträngen, modersmjölken och fadersblicken som inte låter dig gå till skolan utan följer dig ända in! Vi gör allt vi kan för att hjälpa varandra! Dela-knappen sitter i ögonlocken, i den strama mungipan som inte vågar le, i kramen vi ger varandra efter gudstjänsten! “Var rädd om dig” ekar över gatorna, blandar sig med glädjen över dansgolvet och solar sig med oss när vi vänder ansiktet i tyst bön. Rädslan är vår största fiende. Mot den råder inga poliser, inga försvarsstrateger, inga internationella fredsklausuler inga rymdprogram. Det finns bara en väg och den är stängd!
Så vi måste gå inåt, gå långsamt, gå stadigt och andas med hela vår kropp! Det tredje kriget kan inte räkna offer i miljoner! Alla är vi redan dess slagna hjältar, dess tystade intet-sägare, dess lyssnande flygsoldater dess stammande ordbajsare! Mer poliser, mer vakter, fler försvarsberedningar, övervakningskameror, drönare och civilgarden! Det finns ingen bot! Det hjälper inte att tagga den #fuckrädslan. Det hjälper inte med all världens droger sömnmedel och lyckopiller! Du kan försöka vända dig mot alla världens religioner och Gudar – men blir snart varse att de har annat för sig, och dess präster verkar inte funnit knepet än!
Vi behöver en ny berättelse, om vilka vi faktiskt är och vi behöver alla vara med och formulera den för att orka vidare. Vi behöver alla finna kärleken inom oss, inte göda rädslans hungriga vargar.
Hur bråttom vi än har – för att rädda världen, värna friheten, välja kärleken – behöver vi alltid ha tid för att hejda tiden, kyssa dem vi älskar och le och visa medkänsla mot alla vi möter. / Marianna Agetorp
När jag hör människor tala om existensiell hälsa är det mest ordet förundran som griper tag i mig. Denna uråldriga känsla som inbegriper så mycket. Undran, tankar, sökande, förvåning, obeskrivlighet, och kanske också en vördnad och en känsla för helighet. Förundran är ett ovärderlig källa för att ha en känsla av sammanhang, en levande kontakt med sin inre medvetenhet, och en självklar tro på delaktighet och tillhörighet.
När jag sen hör Marina Abramovic’ berätta om sin relation till religion och hon säger att vi alla är andliga i vårt DNA stämmer det verkligen för mig. Från att vi reste oss upp från “alla fyra” och såg stjärnhimlen sitter andligheten djupt rotat inom oss på ett mer medvetet sätt än tidigare.
Sen har maktmänniskor och allehanda institutioner utnyttjat denna vår andlighet, vår förundran, vår längtan vår dröm och vårt hopp. Det är i det läget andligheten kan bli ett problem. Du slutar söka och förundras själv, du tar över någon annans tro och tar “kollektivtrafiken” till din “salighet”. Jag vet av egen erfarenhet, som uppväxt i en fundamentalistisk religion, som satt kvar djupt i mig till vuxen ålder, när jag sen äntligen vågade tänka mina egna tanker och långsamt dra mig ur, stiga av den gemensamma åsiktsbussen och börja tänka själv.
Många stiger av bussen, men tar med sig sätet, kudden och måste ha den som trygghet, som tröst som stöd. Inget fel i sig, det är vars och ens eget val men jag skulle önska att fler vågade se sig själva i spegeln och verkligen höra svaren från sitt eget djup, vad de förundras över, tror på och känner hopp inför.
Den lilla eken i mitt köksfönster längtar vår.
Kreativitet och Inspiration i min världsbild ett begrepp som härrör från denna idétradition; det kommer från latin, in spirare, vilket ordagrant betyder ‘i anden‘, men fick tidigt innebörden ‘andetag’, ‘inandning’. Inspiration och kreativitet hänger nära samman; kreativiteten förutsätter inspiration, att befinna sig i rätt mentalt tillstånd eller att få en ingivelse.
Andlighet och skapande kreativitet finns i vårt DNA och finner olika vägar genom våra liv. Hur vi uttrycker oss, hur vi gestaltar vår livsväg är lika egen som vi är unika människor.
Men det är i relation – i gemenskap vi finner vårt utlopp, vår tillhörighet och våra gåvor.
Den medmänniskor som just nu inspirerar mig mest är Marina Abrahamovic‘
När hon kommer till Louisiana kommer jag besöka den utställningen.
Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik
Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan
Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana
“Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”
Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid “lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.
Men när samma Patti sjunger “Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. “Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.
Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – “vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.
Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. “Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.
Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.
Så spännande med totalt nya begrepp. Participatorisk kultur- ett begrepp som jag hörde talas om först i dag.
Alexander Bard som siare har jag alltid tyckt vara intressant även om jag inte kom igenom hela boken Nätokraterna.
Här kan du ta del av en mycket spännande utveckling.
Vi har alla vår egen väg att gå. Men att vandra ensam är för många väldigt svårt och hotande. Vi tar till allt för att slippa vara ensamhet och att känna vår enorma ensamhet i djupet av vårt jag. Genom min uppväxt, i en stor familj, blev detta min då dyrköpta lärdom. Ensamheten och “främlingskapet” i ett trångt sammanhang, blev en del av min livsväg. Och som så ofta, tror barnet att det är – “det är något fel på mig”. Men det är jag tacksam för i dag. i dag känner jag mig som sekulär människa men jag måste hela tiden öva mig i att komma ut som ANDLIG människa. En sån som tror på tomtar och troll och spöken och energier och allsköns ovetenskapligt dravel. Lite mer om det sen.
Industrialismen, naturvetenskapen och socialismen är faktorer som förändrat religionens inflytande – och MAKT inte minst. Under 1800-talet började den sekulariserade människan långsamt ta gestalt. Hon trodde inte på allt, bara för att samhället/kyrkan ville diktera normer, dogmer och rättesnören. Den nya människan gick inte längre med på att bli nedtryckt, dikterad och styrd. Individualismen fick också sitt genomslag. På gott och ont. Men vi ville värna om vår egen personliga frihet – inte minst i våra trosföreställningar, och utifrån de livserfarenheter vi fick.
Ja så tror jag många säger i dag. Ändå är de sällan gudlösa, utan har kvar många av kristendomens sedvänjor och tankemönster. Själv har jag kristendomen invävd i mig, mer än vad jag önskar. Men det går inte så lätt att “hjärntvätta sig”. Så jag säger i stället: Jag är andlig, men inte kristen. Jag går inte att “kodifiera”. Jag är ett rörligt vatten som är på väg mot mitt livs källa. En kraft som är bortom ord, större än allt beskrivbart. Jesus som förebild, som historisk person är dock en förebild också för mig- men bara en av MÅNGA män och kvinnor, men inte alla de dogmerna som förstört enkelheten i Jesu rebelliska liv och budskap. Skulle Gud välja att “bli människa” i dag tror jag han kommer som flykting vandrande till fots in i vårt land. Och ja det är det han gör. Han är en främling mitt i bland oss och i OSS ALLA. På flykt i oss alla.
Lyssnade nyligen på Teologiska Rummet med David Thurfjell, religionsvetare och Inga Sanner, idéhistoriker i ett samtal om “Det gudlösa folket”, och om vårt dubbeltydiga förhållande till religion.
Det jag tyckte var allra mest intressant i programmet var deras samtal kring “Skräpreligiositeten” . Det som också benämns som nyandlighet, esoteriska strömningar, teosofi,new age,Jungs andlighet, och allmän andlighet och alla som tror på spöken, kristaller och energier. Och i den kategorin hör jag hemma – men för den skull känner jag mig långt ifrån samhörig med alla strömningar och riktningar inom denna vida “skräpkammare för religionen”.
Men det är så sant att min andligheten finns rikt representerad inom vår populärkultur. I musik, filmer,romaner och allehanda uttryck. Och varför vi blir så föraktade – som jag så tydligt känner av i vissa kretsar- det är för att vi vill finnas i två läger och försöker sammanblanda/sammanföra andlighet och den senaste vetenskapsforskningen.
Och vi kallar det till och med Andlig vetenskap. “Vilken skymf”… för de “vetenskapsrättläriga”. Ja som sådan kommer jag nu ut, och skäms inte längre. Tycker inte ens att det är finare att vara en “accepterad” renlärig kulturkatolik, protestant – även om jag vet att det är finare, väcker mer vördnad och respekt. Det tror jag bla är för att kristendomen, de dogmatiska religionerna har så lång historia och min alternativa andlighet är så ny. Men det stämmer inte.
Jag vill mena att det ALLTID funnits de som varit rebeller, som opponerat sig, som sökt sig en egen väg- genom och bortom religionen för att finna en väg till transformation och livsförvandling för sitt eget liv. Det har alltid funnits en tredje väg. Och i dag finns det många inom kultureliten som befinner sig utanför, och det skrivs, läses och säljs enorma mängder av denna typ av läror, men det talar vi knappt om. Det är lika pinsamt som det förut var att säga att man var med i pingstkyrkan, livets ord, eller att man som jag gick till rastandakt under högstadiet eller gymnasiet. Religion och andlighet är pinsamt. Men det är också-vill jag mena- en klar klassindelning – utifrån vilken position man har och hur aktad “kändis” man är. Hur mycket “min andliga väg” än hänvisas till Skräpkategorierna – som går att skratta åt och som inte passar in någonstans-är det min ERFARENHET av livet som är den bärande. Den tredje vägen är inte kristen, inte judisk inte stadfäst och har ingen färdig religion bakom sig.
Läs gärna mer om de Esoteriska lärorna, som ett exempel. I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.
Jag och inte minst kvinnor, väljer en ny världsbild som inte styrs av makt, dogmer och patriarkala strukturer. Den vägen är en frukt av ett långvarigt inre uppror och en bekräftelse av mig själv och min inre verklighet. “Jag kommer aldrig mer att svika mig själv eller min egen övertygelse”. Jag tror inte längre på Gud som jag gjorde förut som kristen. I dag är jag övertygad.
Men inom alla religioner finns det en mystik gren. Där kan, vill jag mena alla religioner och de esoteriska religionerna mötas. Där är det den egna erfarenheten som är bärande, det innerliga relationen till ett högre jag som bär och där är dogmerna underordnade.
Ja jag vill inte ens hävda att jag är religiös längre, fast jag varit en trogen kyrkkristen anhängare, som inte gick ur kyrkan förrän efter 47 år. Hela uppväxten var gammalkyrklig, men jag har prövat både väckelsefromhet och högkyrklighet. Ja jag räknade mig till de mycket innerligt troende. Det enda jag aldrig varit så är det ateist.
Jag tror också att fler och fler söker sig till olika s k. humanitetsreligioner, som tror på MÄNNISKAN. Den uppstod tidigt som ett alternativ till kristendomen. Och när andlighet klassas som naturen, trygghet, etik, bön och vördnad tror jag att många kan skriva under på den. Men vill inte vara bundna. Vi behöver obundenhet för att lösgöra oss själva. Ändå vill en del ha ett större sammanhang, en gemenskap. Då blir det genast svårt för mig. Jag behöver ingen kyrkbänk, ingen högmässa. Jag söker mig inte ens till “Arenarocken” dyrkan av musikgrupper och nyandliga möten. Ja jag är ju inte ens med i Svenska kyrkan.Går inte ens dit när det är jul och varmt och mysigt. Och jag citerar Carl Olof Rosenius som lär ha sagt om de svenskkyrkliga – “De är horder av döpta hedningar som rusar mot fördärvet.” Så vad hade han då inte sagt om mig?
På mina andra bloggar har jag skrivit mer om den ensamma väg jag funnit. Genekeys.
Läs gärna mer om det intresserar dig. Eller Homosanctus.
Och nu under helgen den 14-15 november skall jag och en vän finnas med under Harmonimässan i Stockholm. Ett gigantiskt hopkop av nyandliga tankar och erfarenheter.
Så det är bara att lyfta på hatten och KOMMA UT. Hoppas vi ses där.
”En enda insikt från ditt eget hjärta är värt mer än visdomen från alla vishetslärare från tidens begynnelse.”
Richard Rudd, Grundare och författare till Gene Keys
Foto: Marianna Agetorp Stensjöäng
Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat “gallerist”, eller kanske “arrangera”, vara en “kurator” för en utställning, “kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, “autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.
Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.
Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.
Trasor i vinden
Bildvävnader har jag bara flyktigt prövat på. Men väver mitt liv gör jag jämt, varje dag, som vi alla. Så när jag fått möjligheten att göra en parafras över Elisabeth Bergstrand-Poulsens Gobeläng “Kvinnans årstider”, är det mina inre årstider jag vill skapa mönster ur.
Här ett par foto då jag föreläste i Långasjö. Målningen är bakom ryggen. (rätt nyklippt var jag då, se “Ett helt hår sen“).
Kvinnans årstider är ett tema jag känner mig hemma i, även om jag helst föreläser om Människans Livsårstider. Våra livscykler ser så olika ut. Sällan är våra “livsår” 365 dagar. Så mycket händer och sker i våra kroppar och främst i våra inre liv, och det är så mycket som inte syns på utsidan. Denna sommar 2015 känns som ett helt år, som en livsomfamning, där liv och död, glädje och sorg så synligt vävts samman. Och det är så lite som syns på utsidan.
Foto: Melsene Laux
Foto: Melsene Laux
Jag är ett blomblad
fallen från gudomlig rymd
nåd på alla språk
själen kan förstå
Ett heligt frö
som bara kan födas genom mörker.
Gudomen som stavas hon
men som bara är en annan sida av han
Kärnan av diamanten
kraften i ljuset
smärtat i det bländande skenet
signetringen på den dolda
handen som skapar
nåden ur tomma intet
mellan tyngden och tystnaden
utan tid “inte två”bara ett vi.
Jag är min egen årstid
Skimrar gör allt det
som inte lyser igenom
Men inombords lyser en annan glöd
som är min stämpel
Nåd – rätt att finnas till
utan att be om lov
Mitt spegelglas av guld
reflekterar ett större jag
-som är vi alla
Min årstid är inte samtidigt som din
men vi föds alla under stjärnornas tystnad
utan språk för vad vi inte förstår.
Varmt välkomna på Vernissage på Smålands Museum 29/8 14.00
Marianna Agetorp poet och skapande människa
Jag är jätte tacksam för att det här projektet har kommit till, för redan tidigt hade jag en relation till Elisabeth. Jag kan själv inte måla föreställande som hon gjorde, jag målar i ord, men hennes bilder visade på en skönhet, en väg att följa, skönheten, inspirationen att göra det vackert.
Då jag fick frågan om att delta i projektet, så tänkte jag direkt på våra, mina inre årstider. ”Inre årstider” kallar jag min målning och jag började måla guld, en romb, jag tror det heter så, två trekanter som bildar en enhet – i bladguld. Och sen har jag målat på den här målningen och den har förändrat sig och jag har skrivit på den och till slut ser jag den som en spegel med en dubbel triangel. Men just eftersom det är en gobeläng så valde jag att måla på båda sidor av den här linneduken. På ena sidan så har jag målat mitt liv som en traditionell trasmatta, en livsväv, där jag vävde med sorg och med lycka och eld och glöd och saknad och åtrå och allt som livet innehåller. Det som är osynligt, det som är min inre årstid, det som är det viktigaste i mitt liv. Och allra innerst i den kärnan finns det en gudomlighet, som kan stavas på så många olika sätt, och jag är helt övertygat om att varje människa och varje levande väsen bär spår av den här gudomligheten och det är det jag har försökt att skildra i min målning.
”Inre årstider” – tvåsidig gobeläng
akryl på linneduk 157 x 97 cm
Se också Aktuellt
Jag vet inte om allt berättande är läkande, men vi behöver berätta och förmedla vad vi tänker, känner och erfar. Somliga berättelser lämnar mig totalt oberörd, jag minns dem inte ens. Andra berättelser, griper tag, berör, får mig att känna in, bli “ingekänd” och engagerar mina inre och yttre sinnen. Första gången jag var på konferens i Läkande berättande var det en “hemkomst”. Jag sa “ja” med hela mig. Det är detta jag vill samverka till. Själv har jag svårt att berätta en viss berättelse om och om igen. Jag kan bara berätta det som kommer just då, från mitt eget liv, och erfarenhet. Och så mina sagor förstås. Men inte gamla sagor som jag berättat förut, utan nya som kommer under tiden som jag berättar.
En god berättare “bjuder upp till dans” – jag lever med, känner med och blir berörd. Berättelsen handlar om mig. Jag gör den till min. Så är myter, sagor och berättelser läkande. Jag förstår mig själv, jag börjar ana och förstå andra. Det som gör ont i mig, sårar också andra. Det som läker mina sår, blir läkedom också hos andra.
Nu bjuder vi in till en kväll med LÄKANDE BERÄTTANDE och HELANDE DANS – i Skogskatedralen på Stensjöäng.
Eftermiddagen blir vad vi gör den till – och självklart öppnar vi upp för besökare att också dela sin berättelse.
Mitt bidrag denna kväll blir också att berätta om min passion, sagor för barn. Sanna sagor för framtiden
Välkomna!
Se också ALBA -Läkande berättande
Läkande berättande
I dag har jag fått hem boken The Secret Life of Plants. Inte helt ny, men mycket intressant för den som tror att allt levande har ett medvetande, som vi till fullo ännu inte förstår. Jag längtar efter den dagen då vetenskapen “erkänner” det så många anat eller intuitivt vet.
The-secret-life-of-plants
Här är en intressant och belysande artikel publicerad i FOKUS i ämnet. Studier av växters känslor har länge förknippats med 1970-talets flumforskning. Inte längre.
Och hur är det med allas vår MODER JORD. Vi har nog alla hört om begreppet moder jord, eller “Gaia-hypotesen” och hur planeten inte bara är gjord av död materia, utan är en medveten, levande varelse. Ja tänk om jorden helt enkelt är en planet som andas, ja en levande organism. När jag tänker på jorden holistiskt, som en levande varelse i eget majestät, i stället för summan av dess världsdelar, hav, öar, berg, hav…. får det en större innebörd. Jag menar att vår planet fungerar som en enda organism som upprätthåller nödvändiga villkor för sin egen överlevnad oberoende av oss människor.
Här är en underbar film från NASA som ger en sinnebild för mig om MODER JORD som en varelse med egenvärde-helt oberoende av mänskligt liv.
Läs också denna artikel som jag tagit dessa citat ifrån. Här om Svampar.
– “Enkla organismer kan bete sig mycket smartare än vad forskare tidigare har trott, visar ny forskning. Egenskaper som minne, inlärning och beslutsfattande verkar finnas hos nästan alla organismer.”
– “Det finns fler organismer som är oväntat intelligenta. Anthony Trewavas, professor vid universitetet i Edinburgh, arbetar med intelligent beteende hos växter. Många växter har förmåga att väga in information från mängder av olika källor, innan de slutligen bestämmer sig för vart de ska sända sina skott eller rötter.”
– “Växter har både effektiva sinnesorgan och förmåga att reagera på förändringar”
Här är länken från DN om intelligenta svampar
Alla har vi våra egna agendor. På min agenda står det att återupprätta Växtrikets egenvärde och otroliga sinnliga liv, som vi vet så lite om.
“Men vad hade du för inställning då?”
En synnerligen viktig fråga både när du fotograferar och i relation till hela livet.
Ibland lär man sig via den svåra vägen, ja rätt så ofta faktiskt och den påminnelsen fick jag i somras. Jag tog det mycket lugnt under min rehabilitering efter den svåra olyckan (som kunde tagit mitt liv) och min smärtkropp. Men naturen och trädgården var så enormt vacker och alla rosor doftade och fjärilarna påminde mig om sommarens närvarande nu. Jag ville bevara dagen, skönheten ögonblicket, rosen, fjärilen, ekorren och allt det vackra.
Nyss satt min make med kameran och väntade på att den lilla illern skulle titta upp ur sitt gömställe, så kameran var väl inställd för dagens aktuella ljusförhållande och möjligheten till närbilder. Maken åkte i väg och jag övertog kameran och gick försiktigt och mycket långsamt omkring i trädgården. Tyckte visserligen inte att kameran betedde sig som vanligt, “men proffsiga” Anders hade ju ställt in den så jag fortsatte fotografera noggrant och hängivet. Trodde jag. Jag såg framför mig vilka fantastiska bilder jag tog, hur de skulle komma till glädje och nytta och faktiskt ge inkomster till hösten.
Sol över Stensjöäng
Men faktum var att jag egentligen hade noll koll. När jag senare på kvällen laddat in dem i datorn var de totalt misslyckade. Helt vita, ljusinsläpp på max, ja inte ens “läsbara”. Det var bara att kasta, “deleta” allesammans. Jag var så knäckt, besviken och sur.
“Hur kunde en så proffsig kamera vara så usel”. Jag la skulden på kameran, ja la skulden på att Anders haft fel inställning, och tyckte synd om mig en stund.
Men det här med inställning blev som en markör för varje bild som misslyckast. Jo jag hade den bästa av avsikter, men fel inställning. Så lärorikt, och en så övertygande lärdom. Jag måste ändra min egen personliga inställning. Jag kan inte lägga skulden på solljuset, inte på kameran, inte på Anders, inte på min vackra helande trädgård, inte på fjärilarna. Bara på mig själv. Och sen “switch” – förlåta, försonas med faktum. Bilderna blev kass, jag fick en lärdom som skulle komma att förändra mitt liv och lära mig på djupet. Och med ens kände jag av mitt viktiga “mantra”, jag försöker öva mig i “Who knows it`s not a blessing? Vem vet om det inte är en välsignelse.”
Rätt attityd och inställning
Jo redan samma dag kändes det som en välsignelse, som något jag kunde “koda om mig med”. Hela “Internetlivet” och den nya tekniken, ger fantastiska nya lärdomar om vår mänskliga sårbara verklighet. Vi behöver “omprogrammeras”, “omkodas”, omskolas, trycka på “reset” och bara helt enkelt kasta massa gammal kunskap, åthävor och erfarenheter i “papperskorgen” -“deleta” den- och starta om hela vårt program.
Mycket enkare på datorn än i den egna hjärnan, känslokroppen, sinnevärlden. Men lika välbehövligt, livsnödvändigt.
Sedan jag fann Genekeys har den processen fått ännu djupare betydelse, för det går att omprogrammera oss in på cell/DNA nivå, och det är så befriande och upplyftande.
Så vi behöver inte vara offer för någonting i livet. Allra minst vår attityd eller vår vanliga inställning. Vi kan välja en ny!
Förenad i kontrasterna
Efter att jag sett filmen “Her” av Spike Jonze fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs “spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….
Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som “bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.
ÄLSKADE MARIANNA
Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad
Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och “kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att “hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv
Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.
Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.
Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
Human Design är verkligen en nygammal kunskap, som fångar mitt intresse på alla möjliga sätt. Länk nedan till en film som kanske gör dig intresserad.
Mer om mitt intresse för Human design här!
En bra första introduktion till Human Design. Här
Detta mitt fyrtionionde år har inneburit många nya och nygamla upptäckter. Det är otroligt spännande. I mitt sökande efter mig själv, har jag fått leta mig längre ut i rymden och rymden har verkligen kommit närmre. Jag har länge närts och glatt mig över att vi alla, ja allt, är stjärnstoft -supernovaexplosioner . Det har fått mig att förstå min otroliga litenhet, och också min enorma oändlighet. Och under denna vår vintergata tror vi oss veta i dag, att den bara är en av 200 miljarder galaxer i kosmos. Det mer än hisnar inom mig, när jag om natten, väl påklädd, tar plats i min “solstol” (borde kanske kalla den “stjärnsol” om vintern), under stjärnhimlen. Det har gett mig perspektiv på vem jag är, och mod att våga vara den jag är.
Det senaste i dag är detta fantastiska radioprogram, eller om du hellre vill läsa denna spännande radioessä om Drömmen om resan till rymden
Nej personligen har jag inget intresse att resa ut i rymden, min resa går på det mentala planet, i min fantasi, i lyrik och i sagor. Vi är stjärnbarn, och en dag kommer vi upptäcka vem vi är, förstå vårt sammanhang. I detta mitt sökande har jag funnit Human design.
Om rymden sa Goethe: – Den skjuter oss tillbaka in i oss själva, och fortsatte: Stjärnhimlen däremot är så stor att den rycker oss ut ur oss själva. Just så har jag också känt.
Universum – C. Flammarion, trägravyr, Paris 1888, färgläggning: Heikenwaelder Hugo, Wien 1998. Träsnittet presenterades som ett upphittat medeltida verk bland annat föreställande en platt jord, att Flammarion var upphovsman offentliggjordes först 1974.
I alla tider har vi haft våra föreställningar i himlavalvet. Som på den här vackra bilden ovan. Religionerna har gett oss sina bilder, fantasin har alltid och kommer alltid att vara större. Vi har alla vår egen bild som sen också brukar förändras.
Dessa meningar ur essän ovan älskar jag: “Allt suddas ut i en statistisk osäkerhet där tingen blir verkliga först när någon iakttar dom”.
“Vi är små men i rymden är det lilla stort, en tunn kvantväv som hänger samman utan att vi riktigt kan förstå.”
Jag kom i “rymdåldern” när jag första gången dristade mig att våga gå ensam över min barndoms gårdsplan, i fullständigt mörker, och då jag plötsligt lyfte blicken och såg stjärnhimlen/vintergatan. Från förfäran, över mörkret, till förundran över stjärnhimlen.
I dag har jag börjat leta efter spår av stjärnhimlen inom mig. Och jag är helt övertygad om att stjärnorna, planeterna, galaxerna, och neutrinerna på ett förunderligt sätt påverkat mig, som den jag är i dag. Lär mer om neutriner
För den som är mer intresserad av Human Design finne Internet som en fantastisk sökkälla. Inom dig får du söka på ett annat sätt.
Jag har sedan barnsben mycket tydligt lärt att inte tro på horoskop. Det var “från djävulen”. Att Jesusbarnet kunde hittas i ett stall, med hjälp av vise män från östern, som kunde läsa i himlavalvet, kopplades inte ihop med “denna farliga villolära”. Att jag är skorpion, det har jag vetat, men längre änså har jag inte fattat hur stjärntecknen påverkat mig. Aldrig har jag “vågat” ställa mitt personliga horoskop. Kanske har jag anat att inte heller de, astrologerna, hade hela sanningen.
Men nu har jag äntligen via Jovian archive fått min “livskarta” ställd över mitt liv, via Human design. Snacka om att jag gett mig ut på en helt ny resa, inåt och utåt. Som att finna en enorm guldfyndighet under sitt eget köksgolv. Du vet att du måste berätta, men du vill sannerligen inte “kasta pärlor för svin”, bli förlöjligad, hånad eller förklarad för tokig. Så tur att jag fann denna upptäckt under mitt Jubelår – på väg att bli 50 -myndig, vuxen modig och orubblig.
Vill du läsa mer på Svenska, och komma längre i förståelsen av dig själv och din “livskarta”
vill jag med de varmaste rekommendationer länka dig vidare till Human design art – och Carin Noelius Certifierad Living Your Design-Guide Under utbildning till Analytiker.
Avslutningsvis vill jag nämna hur stort det var för mig att läsa Karen Armstrong och hennes bok Myternas Historia – och där hon berättar om hur Homo sapiens vände sig upp mot stjärnhimlen och blev Homo erectus. (Vill du läsa mer om begreppen Människa, ur ett utvecklingsskede, läs mer under länk nedan)
För flera år sedan sökte jag domänen Homosanctus.se . Nu har jag åter påbörjat ett tänkande, sökande, frågande- utifrån – Den andliga människan, Homo sanctus, Homo Spiritus.
Bild: Leonardo da Vinci
Mer om detta längre fram….
Religion är för mig den som i sitt sökande efter livsmening går i någon annans fotspår. Andlighet – är den som söker och försöker finna sin egen väg/förståelse/livsmening. Det är bara att välja.
Nedan ser du min karta – hur ser din ut?
Artikeln “A Complete Skull from Dmanisi, Georgia, and the Evolutionary Biology of Early Homo” publiceras i tidskriften Science. SLÄKTET HOMO
Människosläktet Homo härstammar från det äldre och mer primitiva släktet Australopithecus. Homo uppstod för runt 2,4 miljoner år sedan i Afrika. Totalt har minst nio arter placerats i släktet, inklusive vår egen art, Homo sapiens.
Att skriva är för mig en tröst – att vila huvudet i tillvarons utsträckta hand.
Tröst – en gåva som inte kan ges, bara tas emot Foto: Stig Sandelin
Tröst en gåva E-bok Marianna Agetorp
Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson
Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
“Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, “rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna “famntag”.
Det som jag kan kalla min livsväg då – som var “eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.
Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.
Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på “gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt “överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också texten om Willian Blakesom bla skriver “Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)
Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form. Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, “paradisskildringar” och “kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från “New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på “livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den “ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande “utanpåverk.”
Jag blev tidigt utsatt för en andlig “våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det “rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut. Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.
På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.
Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från “kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
“Allt har sin tid” -det är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.
Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp
Jag har alltid älskat män. Funnit dem underbara, annorlunda, vackra och fyllda av mystik. Ofattbara, ogenomträngliga och och lite charmigt vilsna. Det kommer jag alltid göra. Min kärlek till kvinnor har varit svårare. Det var en läxa jag fick med mig hem från terapeuten – och som jag sen lyckats väldigt väl med – att lära älska kvinnor – och kanske allra svårast älska mig själv, som kvinna, med de manliga drag jag alltid haft, och som jag fått med mig från min far – som pappas flicka. En tillgång, styrka och också som en sårbarhet – i min styrka och duktighet.
Jag har börjat bli rädd
Men nu har något hänt – jag har börjat tappa förtroendet för män – jag har börjat bli rädd för män och jag känner alltsom otrygg med män jag inte känner väl, och oftast en enorm vrede för vad män gör mot kvinnor världen över. Så vill jag inte ha det!
Jag tror inte jag överdriver om jag säger att så fort jag sätter på radion, tv eller alla sociala mediers flöden så störtar denna enorma svarta, otäcka flod av nyheter berättelser mot mig, och jag kan inte värja mig, vet att något MÅSTE göras – och att det måste ske något NU.
Varje dag uppmärksammar och ser jag rapporter om de vidrigaste övergrepp våldtäkter och skändningar mot kvinnor världen över. Och jag SER HÖR OCH KÄNNER att Kvinnor världen över reser sig och bara VÄGRAR att tolerera detta.
Men nu är det dags att alla MÄN också MANGRANT reser sig för att stoppa detta. Jag vill verkligen INTE att min rädsla, svarta vrede och sorg skall drabba de goda männen, men ni/vi MÅSTE alla ta vårt ansvar. Nej jag har ingen lösning- men det måste ske något nu.
I dag (6 feb) är dagen för att uppmärksamma kvinnlig könsstympning. Ännu ett ämne som upprör mig så hela min kropp känner av det. Vi måste stoppa detta – om vi vill kallas människor – medvetna varelser. Vi kvinnor och män tillsammans. Det gick att avskaffa slaveriet -det går att avskaffa våld och kränkningar mot kvinnor.
Kära män – ja jag älskar er, men jag känner att om jag varit man – skulle jag för min egen värdighet resa mig upp och säga till Kvinnor i hela värden – Nu är det nog! Nu vill vi sluta fred. Nu måste vi finna en väg för att alla kvinnor skall få leva, arbeta, leka, leva i fred och frihet. Nu måste männens herravälde ta slut! Vi kvinnor klarar det inte längre själva. Vi måste hjälpas åt.
I dag talas det mycket om näthatet mot kvinnor, och alla vidrigheten som kvinnor – som vågar häva upp sin röst – får utstå. Jag vill bara säga tack – för att ämnet lyfts fram – och kommer i fokus, inför allas ögon och öron.
Låt oss bli människor – värda namnet.
Och som avslutning vill jag också säga – igen. Jag älskar er ni goda, varma, omtänksamma, sköna, ljuvliga, vackra män. Och till alla kvinnor och alla män vill jag också säga. Sprid de goda berättelserna om de goda männen. Jag vill inte längre höra om de som våldtar skändar och dödar kvinnor. Jag vill höra de fantastiska historierna om männen som är modiga – inte som strider mot lejon, fotbollar , tjurar och varandra. Inte om männen som krigar, skjuter och förstör. Jag vill höra om männen som det lyser om, männen som odlar jorden, som bakar bröd, som tar hand om sina barn, som vårdar sjuka, som älskar med alla sina sinnen, men männen som mediterar , som värnar om hotade koger, som står upp för barnens och allas rättigheter och som vågar vara starka i sin svaghet. Berätta för mig om männen som målar och skulpterar, om männen som vårdar sina komposter, plockar blommor och röjer nya vägar. JA jag hör också ofta dessa berättelser. Många besökare här på Stensjöäng har berättat detta om sina män – men underligt nog gör de det nästan med blygsel. Låt oss inte blygas – låt oss berätta om de goda männen – de ljuvliga älskande vårdande männen – de som är som vi alla. Vanliga sargade kämpande lekande levande människor. Och jag berättar gärna om min man – en man det lyser om -en man som har skaparkraften, omsorgen och lekfullheten i sina varma ömma händer. En man som är en gåva att vårda väl. En man som sprider goda ringar i världen.
Ja jag älskar män, och den växande MÄNNISKAN. Jag tror att också det lilla bidraget gör skillnad.
Marianna Agetorp
Låt ljuset lysa och berätta de goda berättelserna om de goda männen
