Tag Archives: trädgård

Att försonas med sitt storhetsvansinne

I trädgården föds livet

Det är en ganska enkel sak att skriva ned några rader om min trädgårdspassion, ord som doftar lavendel, sena kvällar under fullmånen i min natträdgård och varför vi behöver umgås mer med vår trädgård. För mig var det länge en skillnad mellan nyttoträdgården och lustträdgården. Om vi odlade för födan eller för glädjen. Många har numera kunnat sammanföra detta perspektiv och blandar blommor och mat hejvilt – och det är oerhört positivt.

Varför skall vi ha en trädgård?
Men nu hade jag tänkt gå ett steg djupare. Varför skall vi över huvudtaget ha en trädgård, om vi nu inte bara drabbats av en modenyck, vill ”ligga rätt i tiden” och göra som alla andra villaägare som spenderar massor av tid, pengar och hängivenhet  på den lilla ytan som omger våra bostäder. Det allra enklaste och det mest vinnande konceptet har i långliga tider varit att anlägga en grön gräsmatta och sätta upp ett litet staket stort nog för att själv skall kunna se in till grannen och för att grannen skall kunna se in till mig hur ordentligt jag har det. Förlåt nu hårddrar jag villaområdets ”myt.

Men är det något som det gått mode i så är det våra trädgårdar och det följs ofta åt med hur vi har det inrett hos oss inomhus.

Trädgården blir ett ytterligare rum som vi vill inreda, visa upp och vistas i, även om det oftast är när vi arbetar där- som vi har tid att vara där. Sen går vi in, om det nu inte råkar vara grillväder.

Nu raljerar jag inte enbart, jag tror verkligen det är så. Våra lusthus och trädgårdshörnor är rätt outnyttjade under våra nordiska breddgrader, ändå älskar vi trädgård och investerar massor av tid och pengar i dem. Och jag vill verkligen framhålla att vår stora trädgårdspassion är ett utlopp för vår kreativitet, vår kärlek till naturen och vår längtan efter ledighet och avkoppling. Sen blir det inte alltid som vi tänkt. Är det inte myggen som oroar oss, så är det grannen som klipper gräset på fel dag, eller har för vilda fester eller har en trädgård som vi själva måste se ut över och som inte passar oss alls utan väcker irritation. Men andra ord. Vi har oss själva med oss ut i också detta rum, och det svåraste av allt är att trivas med sig själv, sin skröplighet, sin latmask, våra drömmar, vår intolerans och vår eviga längtan efter frihet, kärlek och sann gemenskap.

Treklöver

Så vad finns det i trädgården som kan stödja denna ”treklöver” – frihet, kärlek och gemenskap? Ja för mig allt. Trädgården är för mig ett rum som stödjer mig i all denna längtan. Jag kommer hem till mig själv i den skapande övningen, i det hårda arbetet, i kampen, mödan och längan. Jag kommer nära mig själv, känner och upplever vad jag har för sanna behov, får kontakt med min trötthet, min arbetande kropp, och mitt behov av egen tid, stillhet och närvaro. Och skall jag vara sann, måste jag också nämna den totala utmattning som trädgården ger upphov till ibland, när det bara inte går att sluta, det är bara för roligt, och jag har så innerligt många drömmar som jag försöker förverkliga.


Ogrästyngd trädgård
Jag har valt ett trädgårdsrum som inga grannar har insyn till, så jag har inte det ”kravet på mig” att jag skall klippa gräset och uppfylla alla skrivna och oskrivna regler – men jag har under olika perioder i mitt liv haft min trädgård öppen för besökare, både enskilda och ”busslass” – så jag har fått svälja min ogrästyngda trädgård och dra av på kraven hur jag skulle vilja visa upp den. Med ålder och mognad har jag också valt att stå för den jag är och den trädgård jag har. Bett alla pedanter att gå in på egen risk och påtalat att de kan öva sig i att kunna njuta av det tysta ,det enkel och det osynliga.

Flera är de som tackat för att jag vågat visa, trots min trädgårds ofullkomlighet och det bjuder jag så gärna på.
Men så här i gryende sjudande vårtid, när naturen ännu ligger naken och trädgården morgnar sig i vårsolen tycker jag min steniga trädgård är som vackrast ( ja jag erkänner – ibland säger jag det året om, även i november)- naken och yrvaken som citronfjärilarna som sveper över de tidiga vårblommorna.

Jag har fortfarande drömmarna kvar om att jag skall hinna kratta alla stigarna, alla avdelningarna, rensa dammen på löv och och flytta alla växter som spridit sig till fel ställen. Det har ännu inte lyckats. Lär aldrig lyckats.

Jag har inte heller hunnit komma ned till bästa trivselvikten, börjat jogga, stoppat alla strumpor, lagat alla trasiga kläder. Ja inget är fullkomnat än.

Att försonas med sitt storhetsvansinne

Men trädgården lär mig att försonas med min skröplighet, mitt storhetsvansinne, min svaghet och min litenhet. Allt får jag framemot hösten återigen lägga på min inre och min yttre kompost och låta det bli till nytt liv igen, ny jord och ny mylla till nästa år.
Precis så är det. I trädgården gror livet, livet föds på nytt och på nytt. Att arbeta i trädgården är att gå i livslång skola av förlåtelse, förnyelse och livskraft. Såsom ovan så och nedan som de gamla alkemisterna sa. Inom dig så också runt dig.

Naturen är nog

Kanske kan trädgården också lära oss att öppna för det oväntade, det omöjliga, undret och det långa evighetsperskektivet. Är det någonstans som den sakrala evighetskänslan infinner sig hos mig så är det i naturen och i trädgården- om det vilda tillåts få tala sitt språk. Naturen är inte till för människan. Naturen är sig själv nog, har ett egenvälde och har en större betydelse för hela ekosystemet än att jag skall ha rätt att vattna min gräsmatta, när markerna runt omkring ligger uttorkade och törstiga. Vi behöver läsa oss se på naturens eget återhämtningssystem, hur naturen skyddar sig mot torka och näringsförlust. Vi behöver tänka om och fråga oss hur vi kan samarbeta bäst med jorden för att få en hållbar trädgård, med bördiga jordar också för sju generationer framåt.

Trädgård från vaggan till graven


I trädgården är både döden och livet ständigt närvarande och naturen och trädgården kan vara en stor tröst för oss som människor från vaggan till graven och i både med och motgång, hälsa och sjukdom.
Naturen är den plats där trädgården hämtar sitt liv. Vi bara lånar en stycke mark, leker en stund under solen och lämnar vidare till nästa ägare. Men glöm inte, att allt är ett lån av daggmasken, tordyveln, guldbaggen, skogsmusen och lodjuret.


Marianna Agetorp Stensjöäng Spjutaretorp

Rosor och en förfallen trädgård

Ja jag har älskat rosor och jag gör så än. Men allt har sin tid. När jag nu flera år senare ser det gamla programmet från Stensjöäng – Gunnels gröna blir jag glad och minns. Allt är sant fortfarande, men trädgården är förändrad, förfallen – den har flyttat hemifrån. Den klarar sig själv nu. Den har gift sig med den vilda naturen, “gått åt skogen” vandrat in i grönskan. Jag var ung då, la massor av kraft i trädgården. Det gör jag nu också, men på ett annat sätt. Nu är det skogen, det vilda, ogräsen som jag hyllar, och ägnar min tid åt. Och i år (2016) lägger jag massor av kraft och tid för att Tillgänglighetsanpassa Stensjöäng.
Så kan det gå. Men Gunnel Carlsson och “SVT” gjorde ett härligt jobb – och jag känner så väl igen mig i filmen fast åren gått. Jag är densamma, har “bara gånat” en smula. Förvildats – precis som trädgården. Allt har sin tid.
Se filmen här fram till 26 november – och sen hoppas jag att Sveriges television lägger ut det öppet. Önska går ju. Det var Gunnels Carlssons sista Gunnels Gröna

Klippet är borttaget från SVT:s hemsida

Bara en mor

När jag vandrar runt i min älskade trädgård tänker jag- “Bara en mor kan älska en sådan trädgård”. Jag är dess mor. Jag har fött den, ammat den, ammat i den och upplevt stora famnar av lycka i den. Den har berikat mitt liv på alla sätt. Utan den vet jag inte om jag vore den lyckliga människa jag är i dag. Trädgården hjälpte mig att finna mig själv, finna mitt inre sårade barn, min läkedom och lärde mig försonas med mig själv och den jag är.
Mer finns att läsa i boken om min trädgård –Helande trädgård- och vad trädgården gett mig.
Kanske är det så att andra inte ser den trädgård jag ser. Det gör inget. Jag skapade den för mig själv. Jag visar den gärna, men alla ser inte vad jag ser. Det vilda som tagit överhand – är också en del av trädgården. Naturen var här före mig.

Meditera mera

Målning och text:  Marianna Agetorp

Skrift i blått vatten.
Marianna Agetorp

Jag har inte gett några nyårslöften, har ändå en tillitsfull syn på att 2014 kommer bli ett underbart år i mitt liv. Och för att jag verkligen skall få uppleva det, vara närvarande vet jag att om jag mediterar mera, så löser det de gamla svårigheterna som ännu inte släppt, och som, utan att jag vill, följer med mig in i detta nya år. Vi kämpar så lätt, tror att det är det enda sättet att komma vidare. Kämpar uppströms. Men jag övar mig i att släppa paddeln, vända kanoten och flyta med floden – så livet självt får leda mig dit jag skall. Inte likt mig. Min vilja har fått mig att kämpa på, kämpa hårdare och kämpa lite till. Nu har jag lagt “paddeln på hyllan”, och tackar för att livsströmmen vänt kanoten, av egen kraft, och nu flyter jag med. Nej inte som en död sill. Jag iakttar, ser, tackar och övar mig att allt som jag behöver kommer till mig. Jag behöver inte kämpa. Jag vill fortsätta måla skriva, vandra, läsa, föreläsa och viga människor. Som jag gjorde förra året. Liksom förra året vill jag arbeta i min trädgård, kratta i Skogskatedralen och njuta av det ännu mer. Vara närvarande i det jag gör, är, ta fler pauser och njuta av varje varande nu. För att “vara detta” i varje nu behöver jag meditation. Ju mer jag har att göra, ju mer behöver jag meditera. Ju mindre jag har att göra (uppdrag som ger mig inkomst) ju mer behöver jag meditera i tillit, ju lyckligare jag blir – ju mer behöver jag meditera. Som att skriva ord i havets blå vatten – och låta vågorna sudda ut dem igen. Ändå fortsätta skriva, det som är mitt liv.

Hur gör man då? För mig är det viktigt att göra det enkelt. Jag sätter mig ned på pall, kudde eller stol. Rak och upprätt rygg, fötterna stadigt i marken, långsam medveten andning, som jag följer. Vänder mig inte mot någon Gudom utanför mig, utan stillar mig inför den Gudom som finns i allt, i mig, i alla. Låter ljuset ta plats i mig, vilar andas, andas andas.
neon4
Jag tänker att jag är en sjö, ett hav, en vattenyta – och låter allt falla till ro, bli stilla. Vattenytan runt mig blir till en spegelyta som kan reflektera mitt högre jag, det jag verkligen tycker är värdefullt, det som är mitt inre och yttre liv.

Vad jag verkligen är- ja det vet jag ännu inte, men min yta, min vardag, min kamp, mina misslyckanden är inte allt. Jag är så mycket mer. En andlig varelse. Så jag fortsätter att meditera, och meditera ännu mera. Meditationen hjälper mig att vara där jag är, den jag är. Detta oavsett om jag skall lyfta stenar i min trädgård, föreläsa för en större publik, renovera fallfärdiga hus eller röja nya lekplatser i skogen. Också under arbetet kan jag stilla mig. Vara där. Så kommer mitt nya år att bli. Oavsett yttre omständigheter.
malus
Och om trädgården grönskar och blommorna blommar – är det utan min “förskyllan”. Allt är en gåva, ett samspel och en övning i att se på världen med tacksamhetens ögon.

Film från Stensjöäng

Sommar på Stensjöäng

Sommar på Stensjöäng

Ännu ligger snön vit över Stensjöäng.

Men när jag tittar på kortversionen av filmen som spelades in på Stensjöäng och ser rosorna blommar, längtar jag ändå att vintern tar slut.

Vind över Stensjön och meditation på bryggan

Vind över Stensjön och meditation på bryggan

Februari – lite tidigt att klippa ned pelargoniorna – men det går alltid att drömma.
Se en del av filmen här