Älmhults kommuns Kulturpris 2025
Läs mer här på Älmhults kommuns hemsida
Vill du se live-inspelningen från fullmäktige finns den här.
Läs mer om min pedagogiska verksamhet här under Skapande Skola
Category Archives: 2025
Skapande Skola 2025
Så glad att Skapande Skola också under det gångna året fått besöka Stensjöäng – för vandringar, lek och skapande och känner mig övertygad om att klasserna har fått med sig minnen av oförglömliga dagar med nya intryck, erfarenheter, kunskaper och kreativitet.
Under maj månad var det årskurs 1 från Älmhults skolor som bussades hit och det var enligt mig väldigt bra årsgrupp perfekt för Skapande Skola på Stensjöäng. Så tacksam för att det blev just denna målgrupp i år och också nästa år. Då jag har en ny typ av kreativt möte planerat – nu med tema berättande.
Så som kort redogörelse årskurs 1- 12 klasser, 208 barn och 36 medföljande pedagoger. Det känns som ett gott bokslut och antalet blir ungefär detsamma nästa år.
Här några bilder.
Vet du någon mer kommun som vill sända sina skolklasser till Stensjöäng? Kontakta mig gärna.
Berättandets kraft 300 år av skrivande i Kronoberg
Jag gillar verkligen titeln på denna nya bok. Och det är underbart att personligen få vara med i den boken som en av de “skrivande i Kronobergslän” En fantastisk mångfald. Jag är också glad att få fortsätta den gärningen med att berätta för- och med skolbarn. Också under nästa år som kommer de till Stensjöäng. Må berättandet fortsätta – på all nivåer. Vi går alla i livets skola och under tiden berättar vi “Sanna sagor för framtiden“
Boken finns att köpa på Det fria ordets hus i Växjö och inne på stadsbiblioteket i Växjö. Ella Styf och Joakim Granlund är författarna bakom boken.
Det var Pär Lagerkvist som skrev att han var “Guds skrivbiträde på jorden” och det är så enormt vackert formulerat. Pär och jag är så olika, så olika liv, skrivande och “sanningar”. Ändå är han och Edit Södergran mina närmaste vänner. Så är det att vara skrivare. Ett ensamt arbete men fyllt av fränder med samma mission – om än olika livsväg.
Här är en fin text om Pär Lagerkvist av Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet
Kris och beredskap – på by-nivå
Punkt nummer ett: Hälsa på dina grannar, var en vän till dina grannar, bry dig om vilka som köper hus i din by eller vistas i din hembygd. Du vet aldrig när du eller någon annan behöver hjälp eller kan vara till hjälp. “It´s takes a village” to….. – är ett uttryck på engelska – och det är så sant. Även om man kan känna sig eller uppleva sig som en ö i landskapet – vet vi aldrig när vi av nödvändighet behöver varandra. För vi är alla ett, ett med vår bygd, ett med varandra, ett med djuren, naturen och träden och universum.
Var en vän till dina grannar
Så några tankar – som kanske någon kan ha nytta av. Jag kan INTE säga att jag själv kan “bocka av” allt- men jag jobbar på det. Vad menar jag med “kris och beredskap “- ja alla typer av små eller stora kriser, olyckor eller händelser som kan leda till kriser. Det kan vara brand, strömavbrott, enorma nederbördsmängder, massivt snöfall, krig och krigsliknande oroshändelser, vildsvinsinvasion, begränsad mobiltäckning, otillräcklig internetkommunikation, brott, stöld eller konflikter inom byn, mm mm.
- Se till att det finns en anslagstavla i byn, en naturlig samlingsplats om det behövs ges information.
- Upprätta en fysisk lista på telefonnummer till “Myndighetsnummer, viktiga kontaktpersoner och boende i byn. (Om Internet ligger nere är det ibland omöjligt att komma åt viktiga telefonnummer)
Ge inte upp- även om din telefon inte har mottagnong kan någon med annat abbonemang ha mottagning. - Upprätta en fysisk lista på telefonnummer till de i bygden och omnejden?
- Vem i byn har elverk?
- Vem i byn kan ha en diseltank, bil, traktor?
- Vem kan olika språk och kan tolka vid behov?
- Vem är sjukvårdskunnig – läkare, sjukköterska, sjukgymnast.
- Vem kan ha medicin hemma, åka till apoteket som bud mm.
- Vem kan hjälpa till med personlig hygien, klippa håret, hjälpa till med …..
- Vem kan vara en själasörjare, medla i konflikter, hjälpa till vid ceremonier, sorgbearbetning mm?
- Vem har traktor, grävskopa om tex ett djur måste avlivas/begravas?
- Vem har jaktlicens om ett djur skadats eller måste avlivas akut?
- Vem har extra boendeplats, värme, ved eller brunn om strömmen försvunnit.
- Vem har motorsåg om träd fallit över vägen, marken, huset, bilen?
- Vem har kunskap om ätliga växter, naturmedicin och alternativ kunskap eller förmågor?
- Vem har fungerande jordkällare, mat-reserver, kunskaper om alternativ matlagning tex, utomhus.
Vem har ett utedass?
Alla kan vi något och i kriser av olika slag har vi ofta mer och oanade talanger som vi kan hjälpa helheten med. Våga ta din roll och axla den gemensamma nyttan.
Vem kan laga ett frruset rör?
Vem kan ha en fungerande jordkällare om strömmen går?
Listan kan säkert göras än längre. Detta mitt inlägg har jag inte gjort för att skrämmas, bara för att visa att vi behöver varandra, varandras klokskap, erfarenhet och omsorg. Vi är alltid mycket bättre, godare, hjälpsammare, tillmötesgående uppfinningsrika och kreativa än vad vi vanligtvis vågar tro eller ge prov på.
Vi kan alltid sträva efter att lyfta fram vårt bästa jag och mota konflikter, illasinnat förtal, och oförsonlighet.
“Allt har sin tid.” / Marianna Agetorp
Vem kan segla förutan vind…….
Anna Birgits stuga – Dunshult 2 Urshult
Livet är nästan för spännande ibland. Och ibland måste man helt ge upp sin dröm – dväljas i den svarta sorgen, för att få den drömmen tillbaka. Ända sedan barnsben/tidig ungdom föll mina ögon på detta hus längst vägen mellan Ryd och Urshult. Mina föräldrar kallade det för Ryssastugorna. Dessa små låga byggnader. Inte visste jag vem det var som bodde i den och jag dristade mig inte till att bara gå och knacka på. Hade tänkt skriva brev först – och fråga om jag fick komma. Brevskrivning har alltid varit en del av mitt kontaktskapande. Tillslut fick min make som arbetade på Vårdcentralen i Ryd veta vem som ägde huset – men hon bodde inne i Urshults samhälle. På en liten lapp fick jag namn och adress. Skrev ett långt brev och frågade om jag fick komma. Anna Birgit ringde och sa att vi skule ses i Urshults kyrka nästkommande söndag. “Tycke uppstod” – och redan då hade Anders och jag fyra små barn. En tid blev bestämd för besök och sen i vårens ljuva tid när Poet-narsisserna blommade blev vi dit bjudna och min lycka var total. Sen varade vår vänskap i 30 år – och jag fick följa Anna Birgit mot den sista resan och sitta vid hennes dödsbädd. Bara några dagar före då hon skulle fyllt 103 år slutade hennes resa på jorden. Ett långt och innehållsrikt liv. Många av de åren var hon distriktssköterska i Urshult med omnejd – och hade ett rikt intresse för natur, trädgård, djur och resor. Ett på alla sätt hedersamt liv.
Och så kom den lilla stugan ut till försäljning – och en enorm sorg vällde upp i mig – för mina ekonomiska resurser var inte sådana att jag kunde köpa och definitivt inte kunna låna på banken. Så jag grät och sörjde, somnade och nästa morgon fanns ett mail från en vän som ville låna mig pengar. Utan att jag ens bett om det. Det sägs att kan inte skall låna av vänner och det är nog en klok hållning. Men med en lånesumma – dristade jag mig till att fråga en annan vän om det resterande. Och då fick ja ett ja direkt. Så tillslut kunde jag andas ut. Vågade tro att huset skulle kunna bli mitt och ur mina ögon “räddas för eftervärlden – denna gamla backstuga byggd ca 1859.
I den förträffliga tidskrönikan “Urshults krönikan” årgång 1964 står att läsa om stugan. Jag visste att Anna Birgit köpt den 1963 – det år jag föddes. Kommunen sålde den på auktion och det var snöstorm den dagen så inga fler än hon bjöd på stugan så hon fick den för en mindre summa än vad det annars kunde blivit.
För mig är hela denna resa mot att få äga, vårda, förvalta och dela med mig av detta hus ett totalt under av magi och tillit. Känner en enorm tacksamhet och kommer på allt sätt att bjuda in fler att besöka den.
Detta var första fotot jag såg på lilla stugan i Dunshult. Jag fann det i kistan med alla foton som min moster sparat genom åren. Det kändes magiskt att stugan också dök upp i det sammanhanget. Min undran var – hade någon i släkten månne bott i stugan, månne min moster? Det kan jag inte få klarhet i bara spekulera i. I Urshultskrönikan där Henning Tarstad skrivit “Dunshult – Fortsatta öden och ägare” står det bland annat:
Sven Nilssons backstuga.
” I brandstodlängden 1859 finns en stuga värderad till 120 riksdaler med en ladugård värderad till 40 riksdaler. Bebodd av Sven Nilsson. Angivna världen säger oss, att stugan är ganska nybyggd. Ganska säkert är det fråga om en stuga som ännu finns kvar och som i folkmun kallas för Faste-Svens stuga.
Faste Sven Hette Sven Nilsson f. 1816, d. 1889 och han var stavhuggare till yrket. Änkan Elin Håkansdotter bodde kvar i stugan till sin död 1897 och dottern Märta Kristina Svensdotter född 1841, till sin död 1917. Senare ägare var August Svensson f. 1864, en tid eldare vid bärtorkeriet, som under första världskriget fanns i stationssamhället. Han skänkte stugan till Urshults kommun, som därigenom fick möjlighet att “bereda en kostnadfri bostad” till någon Urshultsfamilj. Under många år har Axel Gustavsson bott i denna stuga.
Efter hans död har kommunen försålt stugan till distriktssköterskan AnnaBirgit Lindbladh. Reg nr 2:20
I denna stuga föddes sedemera musikfanjunkaren Frans Herman Holm i Växjö som son till ovan nämnda Märta Svensdotter. Trots en bitter barndom i Urshult var han hela livet starkt bunden till denna bygd. Detta visade han bl.a genom den gåva om 28 statsobligationer som han strax före sin död 1962 överlämnade till Hembygdsföreningen Gamla Urshult.”
Så långt Urshultskrönikan.
Min vän och ständiga stöd i livet Karin Ljungberg som också är hela Spjutaretorpsbygden och Härlunda behjälplig med att forska kring bygden och vilka som bott och verkat där – har hjälpt mig med namn även för denna stuga. Se Härlunda Hembygdsförenings digitala karta och utomordentliga bygdeforskning.
Och jag vill på allt sätt rekommendera att läsa i Urshultskrönikan 1960 Henning Tarstads förträffliga artikel om “Ryssastan, Ryssastugrna och Stug-raden” mm.
Men varför kallas backstugan för Faste-Svens stuga? Jo också det fann Karin Ljungberg. Svens moder var dotter till Jöns Fast. När Sven Nilssons dotter Marta/Märta Kristina föddes bodde familjen i ett nybygge i Smöramåla. Sven föddes i Ramsjölia i Hätteboda. Innan Svens föräldrar Nils Göransson och Marta Jonsdotter blev torpare där, hade där bott en avskedad soldat Jöns Fast född 21 sep 1757 och hans fru Sissa Månsdotter född 16 jan 1757. 1851 flyttade man till backstugan under Dunshult Lillegård. Innan dess hade familjen bott i en backstuga i Dunsmåla.
Den siste som bodde där när det var backstuga var August Svensson född 1864 död 1932. August Svensson flyttade in i backstugan 19 okt 1917.
August föräldrar var Sven Carlsson f 1822 – Eva Carlsdotter
Sven Carlssons föräldrar Carl Nilsson – Gunild Nilsdotter
Eva Carlsdotters föräldrar Carl Petersson – Kajsa Eriksdotter
August hade varit i Amerika.
1932 blev backstugan en lägenhet som ägdes av Sven August Magnusson Molin född 1857 död 1950. Men han lämnade Dunshult redan hösten 1934.
Hösten 1934 flyttade Johan Emil Johansson född 1874 in från Amerika. Efter ett år lämnade Johan Emil Dunshult och flyttade till Almundsryd – men då hade han tagit sig ett nytt namn och kallade sig Kastell.
På våren 1936 flyttade fd vedhuggaren Axel Vilhelm Gustafsson född 1888 in tillsammans med sin fru hemhjälpen Anna Maria Johansdotter född 1881 .
Det lite märkliga är att Axel Vilhelm inte står som “Läg äg. utan Häg” – alltså hemmansägare. Det är nog bara en felskrivning – men samtidigt står det över hela posten att det är kommunen som äger stället.
Axel Vilhelm och Anna Maria bor fortfarande kvar 1948 när längden tar slut och de överförs till den nya boken ( som inte är offentlig ännu). I Sveriges Dödbok står att Axel Vilhelm dog 9 jan 1961 och bodde i Dunshult. Det känns som om han och frun bodde i huset ända till hans död. Hustrun dog 13 mar 1966 Ekbacka, Dunshult. Så kanske var det dit de hade flyttat båda två. Men tidsmässigt stämmer det bra att de bodde i Dunshult 2:20 till 1961 och sedan blev huset Anna Birgits 1963.
Väldigt mycket mer finns att berätta om denna Backstuga – och det kommer så småningom. Se också vårt arbete med våra andra Backstugor på Stensjöäng och i Ilagölsmåla. Detta är vår tredje backstuga.
Och vill du se filmen som släpptes i höst se den här på Youtube.
https://www.youtube.com/embed/dG2b_Klf5R4?si=FI7ULTks1eUnC1ZK
Stensjöäng på Youtube
Evigheten i en kristallkula / Eternity in a crystal ball
Vad får jag allt ifrån? Varför denna rubrik som poppade upp i mitt sinne? I dag fanns den plötsligt där – filmen om Stensjöäng och vår passion kring att renovera gamla backstugor och dela med oss av dem till en större skara. Youtube-kanalen som nu i dag lagt uppe en film om detta hade funnit ett av mina tidigare inlägg kring backstugor och kontaktade mig och bad att få göra ett besök och en film och få del av mer information. Och så blev det – fast jag måste erkänna att jag länge trodde att det inte skulle bli verklighet. Det var liksom för otroligt – även för mig som ALLTID haft tro för det omöjliga och jobbat utifrån den sanningen. Men så en dag i somras kom Kirsten Dirksen med make/filmare/livskompanjon hit för några intensiva timmar – och flera månader senare var filmen klar att sända ut i universums evighetssekund. Likt en kristallkula som visar framtiden. Och det var både roligt, verkligt spännande och enormt stärkande – och det känns som att det är en bekräftelse på att det är meningsfullt att jobba för det man tror på och att den sanna hängivenheten ligger i arbetsglädje – inte lönen i pengar.
Så jag delar filmen här – och mer om backstugor kan ni läsa här.
Gästabordet – gästabud mellan himmel och jord
Det började som ett tankefrö och växte och blev ett “Gästabord”. Jag har i flera åt tänkt göra ett bord för alla besökande gäster som besöker Stensjöäng- och nu står det äntligen där. Både större, längre och vackrare än jag först vågade drömma om. Det var först när jag dristade mig till att ansöka om medel hos Almundsryds Sparbanksstiftelse som det så smått började ta form. Först i hjärtat, sen i tanken sen i ord. Anders Agetorp var till min lycka villig att bygga det och så rullade processen vidare.
Tidigt i mars fick vi det positiva beskedet.
OCH TACK – Vi fick medel till materialet från Almundsryds Sparbankstiftelse i Ryd. Och vi behövde bara gå över Hästskobäcken bort till Ivarssons såg & Knuttimring i Farabol – så fann vi det vackraste och mest ultimata virket för vårt bord- av lärk. Rejäla plank. Benen hade vi sedan tidigare låtit såga upp av ek. Men var exakt skulle vi placera det tänkta bordet? Jag hade flera förslag. Det blev lite närmre huset än jag tänkt, men det blev så bra. Nu kan alla som kommer också med rullstol och rullator eller som har andra svårigheter för att gå långt, kunna njuta vid bordet. Gavlarna är dessutom gjorda så att man kan köra in en rullstol under- så tillgängligheten har jag försökt ha som en självklarhet. Marken beredde vi så det blev någorlunda plant, sen en rejäl Geoduk, kraftigt bärlager och sist grus. Geoduken sydde jag ihop för hand för extra bärighet, med goda intentioner och tidlöshet och vännen från Tyskland målade på duken. Se hennes film om Stensjöäng. The Travel Insights
Som en “skickelse” som mor alltid sa, kom en man från Tyskland – som sett en film om Stensjöäng från Arte-TV på besök. Han avslutade sitt besök med att fråga om han kunde hjälpa till i något projekt. Och projekt har vi många och han är en Arkitekt så det passade mycket bra. Så med hans goda hjälp och kunskap hjälptes åt att gemensamt fundera ut hur vi bäst kunde använda planken – i vilken ordningsföljd och hur bordet bäst kunde byggas. Så hjälpte Bob oss med en noggrann och vacker ritning efter de uttänkta mått vi hade och platsens förutsättningar. Sen påbörjade det idoga arbetet för Anders med att mäta, såga till, hyvla, slipa, fräsa mm mm och att åstadkomma en första mall för att sen bygga. Anders har en fantastisk förmåga att målmedvetet i det lilla, i varje detalj finna de bästa lösningarna och lugnt och metodiskt arbeta sig fram mot målet. Så kom åter vår vän arkitekten “Bob” Harald Baur från Friedrichshafen och vi kunde på plats bestämma hur bordet skulle ta sig ut, hur det skulle kunna sammanfogas och i vilken ordning. Tack för alla tunga lyft, för tålamod, för medling och närvaro. Innerligt och stort tack! Se foto på ritningen längre ned i inlägget. Så blev det ett fortsatt arbete för Anders varje ledig stund, mellan och under skyfallen och under soliga dagar. Han följde inte måtten exakt utan arbetade utifrån sin egen tanke för bästa resultat och vi arbetade alltid “på plats” för att se hur sittkomforten, tillgängligheten och skönheten kunde samverka bäst.
Den 10 augusti 2025 stod så bordet klart.
Se min enkla film om processen och om hur bordet kom till. Filmen är utan ljud.
Se några andra av Anders byggprojekt
Fler bilder kommer inom kort.
Stort tack till Anders Agetorp, Arkitekten Bob, Almundsryds Sparbanksstiftelse
och alla ni andra som hjälpt och hjälper oss levandegöra Stensjöäng.
Livets eviga förändring
Allt i världen känns just nu osäkert och statt i förändring. Och det lugnar mig, får mig att gå inåt, får mig att på djupet förstå att det enda, bara jag kan göra, är att söka mig inåt, söka mig till källan av min kraft och vara en motvikt till det som skrämmer, det som rusar och det som vill förstöra. Det finns så mycket som stödjer den som vill gå inåt. Naturen är den värdefullaste redskapet för detta vill jag mena. Där finns alltid lugn, en fristad och ny kraft att hämta. Konsten är ett annat fält som får mig på rätt våglängd. Både att själv måla, skapa med mina händer – men också att umgås med andras konst. På Stensjöäng ställer nu Hedda Wycisk ut sin själfulla, energirika och kraftfulla konst. Vi har öppet när vi är hemma, vilket är ofta. Eller hör av dig om du vill vara säker på att vi är hemma. Varmt välkomna att stanna upp, begrunda, läsa och hämta kraft.
Hedda skriver själv om sin konst:
Konsten är en del av mitt liv som är väldigt viktigt för mig. Ibland tappar / förlorar jag konsttråden för en viss tid (tyvärr) men utvecklingen står inte stilla.
Jag fortsätter att måla o skapa i en inre process tills det är dags att ta pensel, spatel, färger och linneduk eller pennan, tusch o papper o sen kan jag inte bromsa …
Medan jag skapa tavlorna vandrar jag mellan dimensionerna och ta upp det osynliga och ger den form …Den småländska naturen inspirerar mig mycket.
Energin som finns här är mycket speciellt.
Jag blev förtrollad för resten av mitt liv och jag har blivit med en vandrare mellan Tyskland och Småland.
De sista åren har jag blivit nyfiken på vad det finns mer mellan dimensionerna. Det drog mig till att få en bättre relation/anknytning till mina djur och jag lärde mig djurtelepati.
Genom djurtelepati/djurkommunikation blommade en önskan till: att kunna hjälpa.
Det är därför jag gick en Reikiutbildning och då “hamnade” jag mitt i energiarbetet vilket också påverkar min konst.
När jag hade ett samtal med en katt fick jag en inspirerande tanke. Jag bad om tillstånd att få måla en tavla av kattens själenergi som jag kunde känna tydligt.
Den gamla byn Spjutaretorp
Finns det något så lockande för sinnet som gamla kartor? De ger mig möjlighet att drömma mig in i och utforska en annan tid, ett annat liv och lockar mig att släppa fantasin och sagorna fria.
Min hembygd är Spjutartetorp sedan 1600-talet och längre tillbaka än så- om jag tar med grannbyarna.
Vi som hängivet arbetat under ramen för Härlunda Hembygdsförenings “historiska mantel” har verkligen börjat komma flera steg längre än tidigare. Och innerligt tack till alla dem som berättat, forskat, förmedlat minnen och minns var de gamla ruinerna ligger. Förut fanns mycket av den framforskade historiska informationen via “knappnålar på fysisk karta”, i pärmar och dokument men nu är det så mycket mer som är tillgängligt och digitalt för alla- varesig man bor i vårt land eller är utspridda över jordens yta. Är du intresserad likt mig – kom till föreläsningen som Karin Ljungberg håller här på Stensjöäng. Även om byn inte är din “hembygd” kan du lära dig mycket om HUR man kan gå tillväga för att forska med större noggrannhet och tillförlitlighet.
Varmt välkommen! och hör gärna av dig om du har rötter i bygden, vet mer om bygden eller bara är intresserad.
På Kristi Himmelfärdsdagens 29 maj 2025 17:00 berättar Karin Ljungberg om det arbete hon gjort utifrån Skifteskartor, Mantalslängder, Husförhörslängder, Födelse- och dödböcker om hur Spjutaretorps by utvecklas under åren. Plats: Ladan på Stensjöäng. Välkomna.
Kontakt: Marianna Agetorp
Också en värdefull sida om du vill forska i gamla fornminnen. Finns som app också.
Fornsök
Nu blommar Krikonlunden på Stensjöäng. Välkommen hitut.
SKAPANDE SKOLA
Nu planerar vi för ännu en termin med Skapande skola på Stensjöäng. Nedan några bilder från förra året. Se en filmberättelse här från ett tidigare år.
Hittills är det bara Älmhults kommun som jag samarbetar med, men jag hoppas att också Olofströms kommun, Tingsryds kommun och Osby kommun vill sända sina kolklasser till Stensjöäng.
Kontakta mig gärna
2025 Det enda sättet
Det enda sättet att alltid få det du vill – är att alltid vilja ha det du får.
Detta nya mantra skall bli mitt mantra för året som kommer. Tidigare mantra i mitt liv har varit “allt har sin tid”. Det ligger fortfarande som en underton.
Mitt nya mantra behöver jag och jag tror det är en sann väg för att uppnå inre frid. Jag tror inte jag i ögonblicket alltid kan sluta drömma, sluta, önska, planera, sträva och begära – men jag tror detta nya förhållningssätt är en nödvändig väg för att inte hela tiden “drabbas av lidande” och hamna i en offerroll.
En stor ögonöppnare för mig var efter en natt i stor oro, då jag ändå övat upprepade gånger att meditera över mantrat “Allt är perfekt” – och fast allt sannerligen inte var perfekt- skedde något i mig och också de yttre omständigheterna förvandlades och en ny väg var möjlig. För tänk om allt är enligt planen, vad helst vi än tror den består av, och tänk om allt är perfekt – fast allt verkar som kaos, misslyckande och katastrof. Jo jag tror att det är så – men måste öva mig i att tro det, leva det och vara det jag vill uppnå.
Allt är perfekt – fast världen inte synes vara så. Allt har bara sin tid och sin stund på jorden och i universum.
Gott nytt år 2025
