Det är fantastiskt roligt att ha kommit en god bit på vägen mot ett efterlängtat mål. I år hösten 2019 blev vi klara med en viktig etapp i vår tillgänglighet på Stensjöäng. Vägen som är farbar för rullstolar, rullatorer, barnvagnar mm når nu ända ner till Skogskatedralen. En bedrift vi själva inte vågat tro skulle bli klar redan i år. Anders har varit otroligt hängiven som vägbyggare och vi kämpar väl tillsammans. Det är också roligt att fler och fler rullstolsburna och de med rullatorstöd finner vägen till Stensjöäng. Och det har vi upplevt denna höst.
Till vår glädje har Personskadeförbundets medlemstidning uppmärksammat vår strävan och skrivit och fotograferat för en mycket trevlig artikel.
Vi har också fått tillstånd att dela med oss av denna artikel här och av Astrid Källströms fina bilder. Klicka på länken nedan för att lära PDF-filen eller gå till hemsidan och läs tidningen där.
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Vi har en lång bit kvar i vår dröm om att tillgängliggöra Stensjöäng, inte minst att kunna bygga en ramp ut i sjön. Men för den behöver vi finna nya vägar för att samla in pengar och krafter som hjälper oss att komma vidare. Allt har sin tid. Vi tar tacksamt emot gåvor till vårt fortsatta arbete.
SÅ FINT. STORT TACK. I dag fick jag och Anders Agetorp motta Lions Clubs stipendium för 2018 – för vår gärning på Stensjöäng och för vårt arbete med att hålla landsbygden levande och tillgängliggörandet här på Stensjöäng. 5000 kronor fick vi, så nu kan vi beställa mer väggrus och stenmjöl så vi kommer ett steg längre på vägen mot Skogskatedralen.
Stipendieutdelning under Älmhultsfestivalen 2018
Tack för vackra blommor som klarade värmen!
Tack för er motivering. Ni har verkligen läst på om vad vi verkar för.
Tack Valter Kroon för att du lyfte fram oss som Härlundabor. Anders Agetorp, Marianna Agetorp och Valter Kroon.
Tillgänglighetspriset 2017 tilldelas Marianna och Anders Agetorp
Motivering: Marianna och Anders agetorp arbetar med att tillgänglighetsanpassa ”Skogsträdgården” i Spjutaretorp. Genom arbetet har de vid sitt vackra Stensjöäng åstadkommit en fantastisk möjlighet för personer med funktionsvariation att komma ut i skog och mark. De har även lagt ner stort arbete på att tillgängliggöra lada och utställningslokal bland annat genom att bygga nya vägar och stigar. För att möjliggöra för alla finns även tillgänglighetsanpassad toalett och nya parkeringsplatser. Detta mångåriga arbete gör Marianna och Anders mycket välförtjänta av 2017 års tillgänglighetspris. Se sida på för Älmhults Kommun.
Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.
Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året.
“Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”
”Tack för en avstressande dag”.
”Tack för att vi fick låna er natur”
“Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”
”We have all great fun here”
“Fantastiskt rofyllt och vackert”
“Jag smakar atmosfären”
Foto:Lars-Erik Andréasson
“En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”
”Underbart TACK”
“En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”
”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”
Foto: Lars-Erik Andréasson
”En utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”
Foto: Lars-Erik Andréasson
Stenarna
ger stöd för en vacklande
Dammen
en vattenspegel växer fram
för den vilsne att hitta sig själv i
Skogen
en skyddande trygghet
som vaggar vandrarens ängslan till ro
Köksbordet
märkt av ålder och småbarnsår
där människor bjudits med
att dela måltid och tankar
Vännerna
som möter dig med kärlek
sätter ett redskap i din förlamade hand
Kramar i en famn
som bara vill gott
Stensjöäng
ger dig plats och mull
att växa på nytt
Jonas Holm, Dalby april -16
Mossan rinner nerför storstenen
ett grönt vattenfall
hänger som en mjuk matta på tork
Klangfärgerna är djupa
Rören spelar
Jag leker
Stenarna längs stigen
sjunger för oss
välkomna
Sjunger ger ro
vinkar vidare
Vassen och vattnet sorlar
porsen fyller mitt andetag
ytan är gråsvart
lite dagg
anar regnet
långt borta
Tunn är järntråden
som fångar rutorna i portalens vägg
sträv av rost
lågmält brun
I fyrkantens titthål
lyser det rosa
äppelträdet
Snuffa
Stenblocket
från en annan tid
lyft av en större hand
rofyllt
nedsjunket i vårgrönskan
smyckat
med en slintande vit klematis
en krona över toppen
Göken kastar ut tydliga vårtons
som blandas med humlekören
i kastanjens blomtak
ett helande
i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar
Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar
Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. “Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”
I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.
Sa jag något om ord – de kommer senare.
Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.
Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.
”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv) Mona Waldemar
Promenaden
Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.
– Nu kommer han med blasten igen, suckade de.
En gång sade min son.
– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.
Det gav mig en tankeställare.
Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle
försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den
Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas
Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.
Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.
Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människovärde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket. Hans Billman
Vandring i sagoskog
Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.
Mellan himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören. Tankfulla träd
Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.
Går den smala stigen mot Backstugan. Stöder mig då och då, mot stenblockens gröna päls.
Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.
Småtrollen har gömt sig i stenarnas skrevor och gömslen.
Luften doftar av solvarm skog.
Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.
Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.
Varma hälsningar
Elsa Engnell
Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.
Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.
Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.
Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.
Elisabeth Ydrén
För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.
Barnet vaknar av lekfulla stigar
Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.
Konsten är eggande, nyfiket väckande
slumrande känslor får liv igen.
Alla måsten och alla tankar
försvinner av vindarnas smekning vid sjön
och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.
Tack för att ni delar denna vackra plats.
Sanna Johansson
Vårkrattning i Skogskatedralen
Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson
TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB
Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter Sven-Erik Svensson
När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt
–
Hur länge som helst
I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag Greenleaves Andersson
Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga
Pia Vukasovic
Limerick
En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng
Elsa Engnell
Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp
Sannerligen ett TROS-projekt ur två aspekter. Det gäller att TRO och det handlar också om det där… när trosorna är av- när vi går på toa. Jag bestämde mig för att Tillgängligöra Stensjöäng- och förutom att se över inomhusrummen, göra ramper, hårdbelägga gårdsplanen med stenmjöl och fixa mer parkeringsplatser behövde jag en besökstoalett för rullstolar. För in i boningshuset kommer man inte med rullstol. I dag går dessutom alla besökare på Stensjöäng i vår egen privata toalett och det börjar kännas belastande.
Mulltoa eller vattentoalett
Att koppla på en ny vattentoalett till vårt gamla avloppssystem, kunde tyckas vara det enklaste och billigaste. Men det känns så fel, och har alltid gjort – att använda rent dricksvatten för att spola ned våra kroppsliga restprodukter. Så en mulltoa var det enda vettiga alternativet för mig. Och jag har nu undersökt noga många olika modeller. Jag var på väg att beställa flera av dem- men något hindrade mig och priset var dessvärre avskräckande för alla.
När jag ändå installerar, så vill jag det skall vara för ”framtiden” och vem vet hur många besökare som verkligen kommer i framtiden till Stensjöäng. Så jag satsade i tanken, i planeringen och i ”tron” på att allt är möjligt. Pengar har vi samlat in och flera har donerat frikostigt. TACK alla- för små och stora gåvor, pengar, peppande ord, tro och kärleksgåvor av alla slag. All godhet ger ringar på vattnet. Men som i så många projekt måste man börja jobba med grunden. Precis som hos sig själv – för att stå stadigt. Så jag började i källarutrymmet-under den västra gaveln av ladan. Många timmar senare så är nu flera nya bjälkar-bärlager fastsatta, Hönsskit och jord är bortburet liksom massos av stenar. Stora virkeshögar- som är bra att ha, medan somliga devis är använda till toalettrummet och andra är omstuvade-för att finna rätt virke och massor är kvar för det pågående projektet, innan det stora rummet kan tas bruk. …Vad som skall bli av den gamla hönshuset återstår att se. Så nu är grunden snart ok. Och nu har jag under stor vånda beställt Komposteringstoan med toasits och tillbehör – och nu börjar det stora och svåra arbete med att installera enligt anvisningarna. Tanken fick i alla fall plats under besökstoaletten, så så långt är det rätt- men kanske skulle vi gjuta ett riktigt stabilt golv att ställa den på och inte en Euro-pall – som det står i beskrivningen. Och väggen bakom behöver förstärkas extra med cement. Och hur jag sall få ned extratanken för urinet – i rätt nivå blir kanske det svåraste. Jag vet aldrig hur mycket sten som finns i marken. Så vad gäller för framtidens toaletter så tror jag på förmultning och separering. Det är hög tid också för våra ansvariga i våra kommuner att våga tänka nytt och övergå till ett annat system än det vi har i dag.
Väggen behöver förstärkning så stenarna inte faller in.
Tanken fick plats i höjd. Bra så långt.
Liten grushög – trots stort lass. En bit på väg…
Nu börjar vägen bakom ladan nå den gamla stenlagda vägen.
Sen kan vi beställa mer grus och fortsätta med stigen ned mot Skogskatedralen.
Alla våra sinnen är en oerhörd källa för upplevelser, känslor och intryck.
De ofärdigaär arbetsnamnet för vårt nya samverkansprojekt. Alla har vi olika begränsningar, inte enbart de vi traditionellt kallar rörelsehindrade eller rullstolsburna. Syn- eller hörselnedsättning, blyghet – alla kan vi vara ”ofärdiga” på något sätt. Det kan också gälla olika former av känslighet för upplevelser, starka sinnesintryck etc eller bara oförmåga till social gemenskap. Vår mångfald av sinnen ger oss möjlighet att vara kreativa och skapande människor. Det vi kan uppleva som en begränsning kan istället bli vår tillgång, eftersom andra sinnen ofta skärps.
Nu behöver vi din hjälp för att skapa en digital berättelse om våra obegränsade sinnen och om det du upplevt på Stensjöäng. Sänd dina bilder, din filmsnutt, dina ord, tankar, minne så kommer vi under året att sammanställa dessa. Sänd till
Tack för ditt bidrag.
Läs mer om vårt projekt på Stensjöäng.
http://www.crowdculture.se/se/projects/stensjoang-for-alla-aven-rullstolsburna
Förr i tiden sa man om dem som inte “var som andra” att man var “ofärdig”. Ett vackert uttryck – alla är vi på väg – vi har olika skröpligheter, begränsningar skuggsidor, rädslor mm. Vi har olika fysik- olika kroppar och vi är olika i vad vi orkar, eller vågar utmana oss till. I ett försök att öppna upp Stensjöäng och våra marker här – är vi nu i färd med att söka projektpengar för att kunna Tillgänglighetsanpassa delar av Stensjöäng. Äntligen – känns det som. Det är alltid lika sorgligt att neka någon med gångsvårigheter, den som är buren av rullstol eller den som av olika anledningar inte kan röra sig fritt. Jag tror dessutom på att vi alla behöver hjälpas åt – för att förändra vår värld -in i det minsta- likaväl som i de större händelserna.
Därför ber vi nu om HJÄLP – hjälp med ekonomiskt bidrag – för att kunna förverkliga denna framkomliga väg/stig till Skogskatedralen och för att bygga en besökstoalett för besökare – även de mer rullstol.
Så har du själv funnit Stensjöäng värt att besöka – hjälp oss att fortsätta denna verksamhet – och öppna upp den för alla.
Läs mer här. Vårt projek
Stensjöäng-FÖR ALLA
Och har du svårt för att förstå hur du blir månadsstödjare eller donerar – Läs mer här på vår hemsida. Jag skriver också mer här på bloggen om hur jag ser på finansiering.
Du kan också Swisha (telefonnummer 070-6739916) in din gåva eller betala via bankgiro. 5776-5778
Skriv under med FÖR ALLA
TACK för din gåva.
Nu 2016 verkar vi för att kunna tillgängliggöra Stensjöäng och Skogskatedralen.
Så att alla också rullstolsburna kan finna vägen till den säregna naturen och konsten på Stensjöäng.
Vill du också vara med och stödja detta arbete? Välkommen att höra av dig. 070-6739916
