Ekosofi

Ett sjunde sinne för det heliga

Den heliga naturen

Vi är många idag som har en varm relation till naturen och en längtan efter att njuta av skönheten, ron och stillheten i där. För många har den längtan också omformats till en längtan in i trädgårdens mer formgivna, bearbetade kulturella värld. Och som de kultiverade människor som vi vill vara, måste vi allt mer sätta fokus på omsorgen om det vi gör, om det vi kultiverar. Och redan här kommer omsorgen om vår jord in, i ett större perspektiv. Vår jord, födan, kommande generationer och den mänskliga artens överlevnad över huvud taget. Trädgårdens arbete är en förvaltning.

Som trädgårdsmästare är jag en förvaltare, lånar ett stycke mark för mina behov, mitt skapande, mina växtsamlingar och min odlarlust. En kort tid, en mycket kort tid lånar jag detta stycke mark, sett ut ett evolutionsperspektiv. Den dag jag lämnar det tillbaka skall jorden vara frisk, levande och beredd att ge tillbaka av dess överflöd. Så tanken om att odla en kolonilott är egentligen föredömlig. Någon kommer efter mig. (är inte bara intresserad av mitt hus.) Lottens värde borde inte ligga i var kolonilotten ligger, vilken stadsdel eller om huset som står på den har rinnande vatten, utan hur jordkvalitén är, om ”den lille grå arbetaren”, daggmasken trivs där, mängden mikroorganismer per kvadratcentimeter mm. Och om den berikats med förmultnande material, naturgödsel, fått vila och gröngödsling.

Och kanske ännu mer hur ren jorden är! Om nu jord kan vara utan gifter, med alla nedfall, och kemikalier som sprids i lust och vatten? Men ingen trädgårdsodlare som odlar med kärlek och medvetenhet kan använda bekämpningsmedel och ändå sova gott. Ändå är det enorma mängder gifter som ”fritidsnäringen” överöser den goda jorden med.

Ekosofi – och vördnad för naturen

Den goda jorden är också alltmer hotad i dag. Bördig åkermark, som vi i dag inte tror att vi behöver, (för vi köper ju kål, nypon och spannmål från andra sidan jordklotet), blir istället enorma vägbyggen och industrimark för ett helt annat slag av ”tillväxt” i samhället.
Men mänsklighetens framtida försörjning är på intet sätt löst. Kanske är den tid närmre än vi tror, den tid då vi åter kommer att hungra och tvingas att odla upp den mark som vi i dag odlar energiskog på. I boken ”Hem till jorden” av Peter Nilsson förs dessa framtidstankegångar i på ett trovärdigt sätt. De tankegångarna kanske får ett betydligt snabbare förlopp än vad han förutsåg då. (1994)

Men har vi som enskilda lustodlare med lånade lotter och egna täppor detta ansvar? Måste också vi ha detta helhetstänkande? JA det är självklart, och inte bara ur en aspekt utan ur flera.

Ur rent egoistisk aspekt – vår egen hälsa, välmående, och att de vi odlar skall vara giftfritt för oss och den vi delar ”potatisskörden” med.
Ur våra medodlares välmående – ingenting försvinner av gifter vi tillför jorden.
Ur global aspekt – Allt sprider sig och vad vi förbrukar av resurser här, inte minst vatten påverkar länder över hela jordklotet. På längre och kortare sikt. Och vad vi besprutar joden med överförs till grundvattnet och blir bröstmjölk för våra och andras barn och barnbarn. Hela jordens klimatförändringar påverkar dessutom vår vattenkvalité
Vad vi gör med jorden gör jorden med oss.
Att odla är att samarbeta. Med alla delar av naturen.

För mig är trädgården också ett livslån. Trädgårdens och dess alla beståndsdelar följer mig i min inre föreställningsvärld. Inom mig blommar rosor, mitt i vintern. Stenarna vilar stadigt och de upptrampade gångstigarna blir inre gångvägar för min lust, längtan och sammanhang i mitt vardagsliv. Allt i naturen och trädgården är för mig heligt, påminner mig om det som jag inte kan sätta ord på, men det som berör mig, gör mig lycklig, ger mig ork att vara människa ännu en dag. Och solen, denna sol vi inte kan leva utan blir det synliga beviset för att ljuset och energin är så otroligt mycket större än vad varken jag eller vetenskapen förmår omfatta. Och i vårdagjämningstid, när solen strålar, och också förmedlar värme, vänder jag mitt ansikte mot den och delar denna lust med soldyrkare tiderna igenom.

Träd och tid

Träden i min trädgård är mina tysta vänner, betraktare, iakttagare. Samlar in allt det jag glömmer, det som går mig förbi. De känns också som mina tysta väktare, som försvarare.

Och min tanketrädgård blir det ”tidsverk” som också blir min anklagare. Ömsom klagas det över att jag är alldeles för mycket i min trädgård, lägger all min lediga tid där, ömsom klagas det på att det är på tok för lite tid jag lägger ned där. Borde verkligen hålla efter ogräset bättre, klippa gräsmattan oftare och se till att få lite ordning på alla redskapen. Alla anklagarna bor inne i mig själv. Träden ser tysta på. De bekräftar bara att tiden, att TIDEN med stora bokstäver finns, att den växer inom oss, att den blir hud, årsringar, förgreningar fallande löv och årstidsväxlingar.
Träden är till tröst för mig. Träden har tid, bär på tid och på ett förunderligt sätt, ger de förlorad tid tillbaka. Och jag stillar mig, springer inte runt utan mottar tiden och ser att den kommer mot mig som en smekande vind som bara vill göra mig mer närvarande. Tidsvinden viskar att jag får den tiden jag behöver och att livsanden besöker mig. Jag behöver inte ens vara rädd för att tiden skall ta slut. Den är evig, ständigt återkommande, förnyelsebar. Energi som bygger upp inte bryter ned.

Jag som sysslar med ordet och trädgårdsskapande jag tänker ofta när jag ser människor gå runt i trädgårdar och på utställningar att de istället borde sätta sig ned, bli stilla och låta alla sinnen få uppleva det de ser. Uppleva med alla sinnen, men kanske också koppla på det sjätte sinnet, det flyktiga, outforskade, obestämbara. Och med åren har jag allt mer börjat tänka på att det kanske är så att vi har ett sjunde sinne, ett sinne för det heliga, det outsägbara, det väsen eller kraft som vi har så många namn för.

Och genom träden mottar jag tidens vind och träden bär livets vind i sina väldiga kronor, låter sig vajas, ruskas och lockas till smekande grenrörelser. Och jag slår mig ned på min gamla trappa i trädgården. Ser hur hängbjörkens långa slöjor likt grönskimrande hår smeks av vinden och varje träd blir en varelse av tid, trånad och andedräkt.

”Hela skapelsen längtar och suckar efter sin förlossning” står det i gamla bibelöversättningen…… Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.” Rom:8:20-22

Trots att jag inte idag närs av bibelns språk – är det en bild jag ännu tar till mig, och ser liksom för mig hur naturen mår och våndas över människans övergrepp och herravälde. Men också naturens eget slaveri, kretslopp, naturlagar och orsakssammanhang. Så längtar också människan på sin befrielse. En “nyfödelse”.

Och trädgården föder med mig, en ny tid, nya tankar, ny mening och för en kort stund anar jag att allt verkligen hör ihop, är en kropp, delar, grenar i ett mycket större sammanhang och vinden smeker också mig, tillför mig syre så att jag kan fortsätta andas och anden som jag inte kan leva utan är både utanför mig, i mig och omvandlas till en del av mig, blir jag, bara jag låter andedräkten, den som vetenskapen kan förklara med formler, och den anden som vetenskapen ännu inte har formler för, andas och ge liv åt min kropp. Så är kroppen och anden ett. Hör ihop.

Och ingen behöver förklara det för mig för alla celler i mig vet det redan och de visste det före mig för de vet att ingenting försvinner. Bara skiftar livsformer, tidszoner och livets smultronstrå bär många smultron och vi kan bara äta ett smultron i taget, bara leva ett liv i taget. Och det är vi kallade att leva helt fullt och äkta och låta gå i sötma.

Natten

Under den mörkaste natten kan det största ljuset födas. Ur den mörkaste jord kan den vackraste blomma växa upp.

För mig är trädgården en förlängning att ett ständigt pågående samtal med Moder Jord och allt vad jag under livet kommit att lägga in under det begreppet. Första gången jag kom i närkamp med ordet var när jag köpte en dekal med en bild på ett jordklot och med text som löd: Love your mother”. Den både lockade mig och den skrämde mig med sitt tydliga budskap. Men jag lyckades inte finna något ställe där jag med medveten ärlighet kunde sätta den dekalen. Det var ju till mig själv i första hand jag hade köpt detta ord. ”Älska din mor”, som föder dig fram, tröstar dig, hör dig och bär dig. Din jordemor som har tålamod med dig, som ständigt finns till för dig. Är ständigt förlåtande och som en dag också i sin mörka famn skall ta emot min kropp och omvandla min skröplighet till något nytt. Länge tillbad jag endast fader himmel i mitt liv. Men i dag är allting ett. Både mor och far – ja många olika bilder behöver jag för att få livet och min världsbild att gå ihop. Ja jag behöver t.o.m. mig själv, med alla sår, smärtor, erfarenheter, tankar, drivkrafter. Ja jag räknar nu mera också med mig själv, för att få livets hela vidunderliga pussel att gå ihop och bli en skönjbar bild för själen att blicka in i.

Och inte bara dagen. Också natten är en tid för livssamvaro. Jag sover i min trädgård. Låter daggen fukta mig. Låter dimman svepa över mitt ansikte. Låter alla ljus söva mig och stjärnhimlen vandrar över mig som ett oändligt tak, där jag själv blir så oändligt liten.

Och när jag doppar fingrarna i morgondaggen doppar jag dem också i hela världens tårar. Och min trädgård blir en vigvattenskål där jag kan möta Moder Jord och Fader himmel mot min panna.

Jag ser inte gud som ett något, bortom, bortskiljt från människorna, utan som en nära gemenskap och en gudskraft, inneboende i jorden, i människan och hela ”skapelsen”. I allt. “Gud har tusen namn). Därför brukar jag också fler, mer mångfacetterade benämningar som tex. ljuset, livsgnistan, livgiverskan, moder, du helige, heliga kraft, det väldiga, världsalltet livets källa, kraften, DU, livsväverskan .etc. För mig är Gud varken man och kvinna. Var och en väljer hur man själv uttalar detta ord. Kanske kan de olika religionerna mogna fram till att se gud som ett neutrum i första hand utan laddning med genus. Kanske, ja så tror jag – är tiden förbi för religionerna. Vi måste var och en vakna upp till det gudomliga ljusets kraft inom oss.

Oavsett var jag tror eller vad vetenskapen vet om vi själva har en själ, om stenen är ett intet, om trädet har känslor, om varje grässtrå har en ängel, eller ej, gör det mitt trädgårdsarbete roligare, varsammare och gör mitt perspektiv längre, både bakåt och framåt. Och mitt arbete fylls av vördnad. Detta gammeluttryck halvt föraktat. Men vördar jag någon, vill jag det väl. Vill jag dess välfärd, dess fortsättning, dess välgång. Vår livssyn har också med oss själva att göra. Den syn vi har på oss själva. Vårt värde och vem som nu sätter det, överför vi också på andra.

Trädgården som heligt rum.

Trädgården och hela vår natur, är för mig en plats, mellan himmel och jord. Där man ber med sitt arbete, sin lust sin vila. En plats där man på otaliga sätt kallar på det gudomliga.
I trädgården arbetar jag ofta på knä. På knä i arbete, i vila. Även när jag är vred och frustrerad arbetar jag där. Sliter, lyfter och bär de tunga stenarna. Klipper, beskär och rensar bort. Vill komma fram till en bättre lösning, en nödvändig förändring. Vill skapa skönhet. Både inom mig och runt mig. I trädgårdens heliga rum öppnas nya frågor inom mig. Jag övar mig i gränsöverskridande.

Alla gudar och gudinnor är som jag förstår det, myter och aspekter av “den enda” kraften. Men vi har bara delat upp den i två kategorier (gudinnan, guden) för att det ska bli mer lättbegripligt för oss vanliga dödliga. Därför kan jag tillbe vilka gudar eller gudinnor jag vill. Så också den gudomliga modern – moder jord.

Och jag vill mena att vi alla är kallade att bli mödrar åt Gud, att föda Gud på nytt och på nytt. Det är så Gud kan komma till jorden. Bli kropp. Ägget kärnan finns nedlagt i oss, men vi måste själva med vår vilja tillåta att befruktning sker och ge förutsättningar för att gudslivet skall kunna växa till inom oss. Ett andligt barn ropar inom oss. Så vill jag se att Gud ger sig tillkänna. En Gud vi måste bära ömt, vårda och ge livsrum. I trädgården är jag nära allt som växer. I trädgården är Gud nära mig.

Vår samhörighet med naturen delar vi med alla andra levande varelser. Vår mänskliga växt och mognad, våra årstider delar vi med naturen.

Men inte ett enda ord behövs för att kastanjen skall slå ut, inte ett enda ord för att gräset skall växa, inte ett enda ord för vattnet att rinna i ån. Utan ord kryper skalbaggarna, utan ord samlar fjärilarna nektar, utan ord faller regnet. Själv måste jag samla bokstäver hela mitt liv, vaska fram punkter, mellanrum, rader syntaxer, komman och allitterationer. Hörsamma vokalerna och språkmelodier. Vederlägga sanningarna och binda samman ord som ännu aldrig mötts. Själv måste jag bli så tom för att orden skall fylla mig, bli så fylld för att bli till. Vara mottagande i livets andedräkt.

Trädgårdens andedräkt

Jag andas med min trädgård. En vågrörelse mellan tidsåldrarna, urtiden, årstiderna, den förflutna tiden och den kommande. Det eviga nuet, ögonblicket. Allt förnimmer jag utan större ansträngning. Vintergatan vandrar ovanför. Istidernas mullrande framfart ekar stundom som en omätbar tystnad mellan de väldiga stenblocken som ligger kringströdda i min trädgård. Sinnena öppnar sig mot tillvaron och fjärilar, rödhakar, trollsländor och daggdroppar förmedlar ögonblicket som inte flyr, utan föder ny tid. Jag andas med min trädgård. Ligger med ryggen mot jorden och hör dess lugna andetag.

Solen och regnet för somliga dagar en ojämn kamp. Jorden tar emot och avger dofter, safter och grönskande lyskraft. Frukter sötma och ett evigt förlåtande tålamod. Jorden har ett tydligt språk av läkedom. Tar emot och avger. Samlar in och förmedlar vidare, förnyar och omhuldar. Jorden föder egna ord som förmultnar, sätter punkt och bildar nya stavelser. Jorden har en egen tidsrymd. Vilande, varande ändå aldrig sovande. Alltid befolkad av osynliga brukare. Själv är Moder jord stämd i en egen ton inifrån. Jag andas med min trädgård och trädgården andas med mig.

Och skymningen sänker sig över trädgården och träden stillnar. Morkullan meddelar i sin flykt över min glänta att hon är närvarande och jag tänder av gamla torkade uttjänta grenar, bark och upphuggna trädbitar en eld i min trädgård. Låter röken bli rökelse mot himlen. Låter eldens element värma mig. Låter dess låga lysa upp platsen och träden blir till glöd värme och aska. Den genomvärmer några potatisar som jag lägger i glöden som sen blir min kvällsvard. Och trädgårdens ande finns i allt, gör allt närvarande och uppfyllt av liv. Live och död förenar sig i mig och min bön blir inte längre en bön för mig, för min familj, för mitt eget välbefinnande. Min bön blir en bön tillsammans med ALLT i min trädgård. Allt ber med grönskans och stenens och den svarta jordens inneboende språk. Och träden ber med vinden och vinden för den vidare till tillvarons innersta varande väsen, det vi har så många namn för och i röken som stiger från min eld sjunger tacksamheten sitt aftonkväde och jag behöver inte göra mer än att tacka för att detta liv är och att jag får vara en liten del av detta stora, förunderliga liv, som jag också kallar Gud och som är ALLT I ALLA.
© Marianna Agetorp

Texten tidigare införd i boken Moder Jord i Klimakteriet.