Till minne av Susanne Wiigh-Mäsak
Livet ger oss systrar och ibland tas de ifrån oss allt för tidigt.
Jag har fortfarande svårt att fatta att Susanne inte vandrar på jorden längre. Susanne som vigde sitt liv åt att utveckla Promession, den ekologiska begravningsformen. Den vi ännu väntar på.
Här är mina egna minnesord
Till Susanne
Lövet vissnar
Själen blomstrar
Liljor växer ur jordens mylla
Du är för evigt en blomma
i mitt hjärtas åker
och kärlekens sol
värmer min sorg
Du var jorden som gav mig näring
blomman som tröstade mig
Vattnet som omgav din själ
blir grönskan som lyser
över världens fält
Din livsväg gav nya vågor i vår värld
och din gärning blir det hopp
som läker jordens trasighet.
____________
En dag skall en större kraft än vi själva
stiga in över vår tröskel
Allt får vi överlämna
det gjorda liksom det ogjorda
Allt det vi var
blir till glittrande vattendroppar
som läker jordens törst
och visar vägen in
till alltings levande hjärta.
Du blir kvar hos oss
som en rik trädgård
som vi får vårda
En ny stjärna lyser nu
på vår natthimmel
Jag behöver inte berätta att Susanne var en stor människa. Det vet vi alla som mött henne. Ändå vill jag inte fokusera endast på hur stor hon var och är utan på ordet MÄNNISKA – eller kanske allra helst använda det gamla ordet Maninna. Hon var tillfullo både man och Kvinna – allt i en person –förkroppsligad i ett. Kraftfull, självständig, högröstad, ödmjuk, enkel, rättfram, rättfärdig, öppen, rättmätig, medkännande, sårbar, stark, godmodig – moderlig och faderlig på samma gång.
Hon var en hårdslipad diamant, en prisma i Guds hand. Det fanns ännu sidor som var dolda, oslipade och ofärdiga -men livet utmanade henne ständigt att tänka om och tänka nytt. De meningsmotståndare som motarbetade henne och hindrade henne i sin gärning kallad hon ”sina änglar”. Av dem lärde hon sig allra mest.
Vi har alla, som mött henne, olika pusselbitar, olika minnen och möten med Susanne – och det är bara om vi lägger allt detta tillhopa, som vi kan se Susannes rätta ansikte.
Det finns också i varje människas liv blindfält, sprickor, brustenhet och utsökta ljusgator som ingen ens har sett eller kunnat ana.
Allt detta får jag bära fram och låta bli det konstverk våra tankar tillsammans målar, för oss själva, för varandra och för framtiden -för att kunna fortsätta den gärning som Susanne påbörjat och som vi alla på något sätt är en del av och som vi kan arbeta vidare med.
I boken Den trofaste trädgårdsmästaren står det:
”Vad är det som aldrig kan dö?
Det är den trofasta kraft som vi bär med oss från födelsen, den som är större än vi själva, den som erbjuder nya frön till öppen och sargad och obrukad mark så att vi kan börja växa på nytt. Det är denna kraft som, med sin ihärdighet, sin lojalitet mot oss, sin kärlek till oss, sina oftast gåtfulla vägar, är långt större, långt väldigare och långt äldre än något annat i världen.”
Susanne liksom vi alla är en del av denna väldiga kärleksfulla trofasta kraft.
Att arbeta med den goda jorden, med allas vår Moder Jord handlar hela tiden om ett givande och tagande – jorden ger och vi ger tillbaka. Som biolog visste Susanne detta som sin innersta självklarhet. Var trädet lite och klent- “ge det förmultnande äpple, ge det mat!” Är du själv hungrig – ät då mat som varsamt odlats utan gifter och med en tanke framåt, för nästa generation som också är hungrig.
Jorden får aldrig utarmas, vi måste alltid ge tillbaka – så också med våra egna kroppar, den dag vårt skal åter skall ned i jorden och bli till näring och mylla. Livet och döden, jorden och maten allt var bara en del av livets smultronstrå-som vi fått att förvalta.
Jorden, oss själva och varandra måste vi ge omsorg för att främja vår grönskande blå planet i rymden och aldrig ta mer än vad vi behöver.
Susanne delade inte upp sitt liv i arbete, fritid, moderskap, vänskap, kärleksrelation eller alla de andra rollerna hon hade i livet och som hon mötte oss i.
Hon var proffs och älskande amatör hela tiden – på att vara människa – så långt hon någonsin förmådde. Hon älskade att göra det hon brann för och att sätta andra människor i brand.
Nu får jag fortsätta brinna, och vi alla var och en med sin unika låga. Och tappar vi i glöd, i tro, i hängivenhet och styrka kan vi alltid gå tillbaka till Susannes gärning och hennes ljusa, intensiva trofasta låga.
Vila i frid.
