Finns det något så lockande för sinnet som gamla kartor? De ger mig möjlighet att drömma mig in i och utforska en annan tid, ett annat liv och lockar mig att släppa fantasin och sagorna fria. Min hembygd är Spjutartetorp sedan 1600-talet och längre tillbaka än så- om jag tar med grannbyarna. Vi som hängivet arbetat under ramen för Härlunda Hembygdsförenings “historiska mantel” har verkligen börjat komma flera steg längre än tidigare. Och innerligt tack till alla dem som berättat, forskat, förmedlat minnen och minns var de gamla ruinerna ligger. Förut fanns mycket av den framforskade historiska informationen via “knappnålar på fysisk karta”, i pärmar och dokument men nu är det så mycket mer som är tillgängligt och digitalt för alla- varesig man bor i vårt land eller är utspridda över jordens yta. Är du intresserad likt mig – kom till föreläsningen som Karin Ljungberg håller här på Stensjöäng. Även om byn inte är din “hembygd” kan du lära dig mycket om HUR man kan gå tillväga för att forska med större noggrannhet och tillförlitlighet. Varmt välkommen! och hör gärna av dig om du har rötter i bygden, vet mer om bygden eller bara är intresserad.
På Kristi Himmelfärdsdagens 29 maj 2025 17:00 berättar Karin Ljungberg om det arbete hon gjort utifrån Skifteskartor, Mantalslängder, Husförhörslängder, Födelse- och dödböcker om hur Spjutaretorps by utvecklas under åren. Plats: Ladan på Stensjöäng. Välkomna. Kontakt: Marianna Agetorp
Skifteskartan från Spjutaretorp Härlunda Kronobergs länSkifteskartan från Spjutaretorp Härlunda Kronobergs län
Också en värdefull sida om du vill forska i gamla fornminnen. Finns som app också. Fornsök
Krikonlunden på Stensjöäng med besök av Påfågelöga och en blomfluga- eller är det en humla?
Nu blommar Krikonlunden på Stensjöäng. Välkommen hitut.
Nu planerar vi för ännu en termin med Skapande skola på Stensjöäng. Nedan några bilder från förra året.Se en filmberättelse här från ett tidigare år.
Vårt rum där vi skapar med barnen.Här lär vi oss konstnärliga tryck med löv och blommor från naturen.En vacker groda dyker upp längs stigen och alla barn blir väldigt förtjusta.Stenarna är väldiga och urskogen magiskVi både vandrar, skapar och leker i skogen. Här går vi genom Skogskatedralen på Stensjöäng.
Hittills är det bara Älmhults kommun som jag samarbetar med, men jag hoppas att också Olofströms kommun, Tingsryds kommun och Osby kommun vill sända sina kolklasser till Stensjöäng. Kontakta mig gärna
Det enda sättet att alltid få det du vill – är att alltid vilja ha det du får.
Detta nya mantra skall bli mitt mantra för året som kommer. Tidigare mantra i mitt liv har varit “allt har sin tid”. Det ligger fortfarande som en underton. Mitt nya mantra behöver jag och jag tror det är en sann väg för att uppnå inre frid. Jag tror inte jag i ögonblicket alltid kan sluta drömma, sluta, önska, planera, sträva och begära – men jag tror detta nya förhållningssätt är en nödvändig väg för att inte hela tiden “drabbas av lidande” och hamna i en offerroll. En stor ögonöppnare för mig var efter en natt i stor oro, då jag ändå övat upprepade gånger att meditera över mantrat “Allt är perfekt” – och fast allt sannerligen inte var perfekt- skedde något i mig och också de yttre omständigheterna förvandlades och en ny väg var möjlig. För tänk om allt är enligt planen, vad helst vi än tror den består av, och tänk om allt är perfekt – fast allt verkar som kaos, misslyckande och katastrof. Jo jag tror att det är så – men måste öva mig i att tro det, leva det och vara det jag vill uppnå. Allt är perfekt – fast världen inte synes vara så. Allt har bara sin tid och sin stund på jorden och i universum. Gott nytt år 2025
Under inflygningen till London 2024. Återkommer om den resan.
Tillslut blev det av – att lägga om vårt gamla vedbodtak. Vi kommer att lägga om taket med plåt istället. Därför säljer vi nu vårt ca 30 kvadratmeter stora tegeltak av märket Heby. Kontakta mig gärna och föreslå ett pris. Kontakt
Det är fantastiskt att få gensvar men också utmanande och uppfodrande. Nu vet jag att några verkligen är intresserade av att köpa och läsa den kommande boken om Ingeborg i Mjärhult och har redan förbeställt boken. Nu skall jag bara fortsätta skriva också. Men hösten har krupit närmre huset och jag drar koftan och tillvaron närmre omkring mig. Jag behöver tid, ensamhet och ostördhet föratt kunna skriva. Så nu fortsätter jag. Se också vad som mer upptar min höst under Start Två texter jag fortfarande söker efter är Svenska naturskyddsföreningens årsskift 1931 där Severin Schiöler skriver om »en vallfart till mor Ingeborgs i Mjärhult predikestol». Härmed avses den av Linné beskrivna safsan (Osmunda regalis), vår ståtligaste ormbunke, som en gång växte som en »buske» på en liten holme i Fanhultsån i Virestads socken. Vid en sjösänkning förstördes dock denna plats. Schiöler lyckades påträffa ett litet exemplar i närheten. Han känner dock tydligen ej till att safsan förut återupptäckts i trakten. (Se härom N. Johnssons avhandling »Stenbrohult och dess flora» i Svenska Linnésällskapets årsskrift, 1929, och G. Virdestams uppsats »Kloka Ingeborg i Mjärhult», Svenska Dagladet, dec. 1929!)
Har du dessa texter blir jag mer än tacksam. Kontakta mig
I år när Konst och kulturrundan i Spjutaretorpsbygden firar 10-års jubileum är det läge att se bakåt. Hur började allt. Det är inte lätt att minnas. De flesta har nog sett och minns Hajen i Ryd. Men vem var först att måla konst på stenblocken i vårt område?
Den blå hästen i Potteboda. Den målades ca 1979 av sommargäster i området.Den blå hästen i Potteboda. Restaurerades av Anders Agetorp 2019Adam A Bengtssons tidiga konstverk i Spjutaretorpsskogen.
När jag första gången fann denna målning nära mitt hem, i Spjutaretorpsskogen blev jag väldigt glad. Detta var något nytt. Abstrakt konst i skogen. Långt senare fick jag veta att det var Adam a Bengtsson som målat den. Så har konst och kulturskapandet fortsatt i Spjutaretorp. Anders Agetorp har målat flera fantastiska konstverk under åren och andra har följt i de spåren. Du kan nu vandra en lång Konstslinga och se mer av konstverken. Se hemsidan Vår konst- och Kulturrunda firar i gå 10-årsjubileum. Se vår hemsida
Del av gammal karta där Uthövdan- Ingeborgs födelsebygd finns med. Kronobergs län.
Boken om Ingeborg i Mjärhult. Det är alltid en fantastisk resa att börja skriva en ny bok. Du har ett konkret mål i sikte till och med en fysisk produkt. I mitt fall har jag intresset, passionen, drivkraften och språket som någon sorts karta och kompass men jag vet väldigt lite om vad som händer under vägen, precis som med livet självt. Ändå går jag vidare fast jag hamnar i träskmarker, känner mig uppgiven bland oläsliga 1600-tals texter och oändligt många boksidor som andra skrivit i liknande ämne före mig. Jag hamnar i tvivel, uppror mot mitt eget vägval, mål och intention. Stundtals ska jag bara finna frågor inom mig: Vem kommer vara intresserad av att läsa detta? Hur ska jag finansiera mitt skrivande och bokens tryckkostnad? Ska jag bemöda mig om att ta med häxprocessernas fasansfullhet, ska jag ha bilder i boken, vem ska göra layouten och 1001 frågor till. Men vid varje strid ström på vägen finner jag tillslut ett vadställe. Vid varje träskmark finner jag ljusglimtar som leder mig över och på livets oändliga myrmark möter jag goda människor som leder mig rätt, visar hur jag läser kartan och ler mot mig och säger: “Vi ses mot målet jag vill läsa boken”. Jag har redan de som är mig till stor hjälp, vilket ajg är enormt tacksam för. Utan mina läsare är författaren oändligt ensam och ofta känns det som om det mesta jag skriver kanske inte kommer att läsas av någon, mer än av den som “ser i det fördolda”. Ändå fortsätter jag skriva om den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult. Målet är en bok. Vägen dit är lång. Vill du hjälpa mig att tro på boken som mål så förköp boken redan nu. Betala en liten eller stor summa och du blir en hedersgäst på kommande bokrelease på Ingeborgs plats i Mjärhult. När? Det får tiden och livet utvisa men jag skriver mig fram mot målet och har kommit en god bit på vägen. Här nedan har du lite av det tänkta innehållet och en Ai-genererad bild – på hur hon kan ha sett ut. Ingeborg lär ha fötts i Uthövdan – men hennes exakta födelsedatum och år är ännu osäkert. Men tillslut faller allt på plats. Vet du mer om Ingeborg i Mjärhult som kan ge mig fler pussebitar är jag mer än tacksam om du hör av dig. E-post Tänkt innehållsförteckning till boken: Ingeborg i Mjärhult – Ingeborg Danielsdotter Läkekvinna och botare i Älmhultsbygden
Förord Vem var den historiska Ingeborg i Mjärhult Något om tiden och bygden hon verkade i – historia och nutid Ingeborgs begreppsvärld och läkemetoder Vägar och karta över hennes bygd Återinvigning av Ingeborgs i Mjärhults plats Sagomuseet och nutida släktgrenar Nutida hälsotankar och människosyn Litteraturförteckning Slutord TACK
Ingeborg i Mjärhult (1 Januari 1665 – 23 juli 1749) ????? var en svensk naturläkare, naturfilosof, siare och spirituell visionär.
“Ingeborg i Mjärhult“
Vill du stödja bokens tillblivelse: Swish 070-6739916 Bankgiro: 5776-5778 Marianna Agetorp
En kort sammanfattande film över arbetet och leken under skapande skola.
“Det bästa med Stensjöäng var pysslet, skogen och allt man fick lära sig.”
Några kommentarer.
“Här vill jag sova över”, “Å vad fint och stillsamt liksom”, “Är det här inte att skräpa ned”, (att göra konst i skogen. Bra samtal om det efteråt), “Jag gillar verkligen att vara med dig”, “Det var kul att skapa,” “Jag vill säga tack för oss alla”, “Det var det bästa stället jag varit på”, “Det var den bästa saga jag hört, alla kategorier”, “När jag blir stor vill jag bli som dig”, “Det var det modigaste jag gjort” (efter vandring genom grottan), “Roligt att vandra med vandringsstav”, “Grottorna var spännande”, “Bästa dagen på läsåret” , “De mest spännande grottor jag sett”, När vi gick genom vändkorset – “Nästan som på Liseberg, men mycket bättre”, “Det bästa med Stensjöäng var den sagan och att få se alla coola saker i skogen”“Jag tyckte att man fick rita och vara i skogen var det bästa”“Det bästa med Stensjöäng var ALLT”
Jag tror jag själv har odlat så länge jag kan minnas. Kanske är det en konstform, kanske en livsstil eller bara ett sätt att se livet i ett djupare sammanhang. Alla kan odla. Vi är själva frön till en ny verklighet. Tack till Nelson Garden för fröer och till alla barn som kom till Stensjöäng 2023
Ett år går fort, så då var det åter dags för “Gränsmöte” mellan tre församlingar, tre landskap mm. Härlunda, Örkened och Kyrkhults församlingar. I år 2023 den 3 september 15:00
Jag – Marianna Agetorp blåser i det gamla bockahornet från 1799. Spyttapellens horn. Så inleddes Gränsgudstjänsten i år. Foto: Peter BuchSkylt upp till parkeringen för gränsmötet.Gränsgudstjänsten 2023. Foto Peter BuchJag – Marianna berättar om min hembygd. Foto Peter Buch
Gränsbygd
För mig har det alltid varit en fördel att bo i en gränsbygd. Jag har alltid varit medveten om var gränserna gick, ända sedan min barndom. Och gränsgudstjänsterna och de få friluftsgudstjänsterna som fanns på 60-70-talet gillade jag betydligt mer eftersom de var just “Friare” och utomhus i Guds fria natur. Men det fanns en fara – i Kyrkliga underrättelser stod det alltid angående Gränsgudstjänsten att “I händelse av regn” hålls den i Farabols skola. Inget ont om ”Farabols skola” – men jag ville ju få vara ute.
Så startade jag min berättelse efter andakten – ombedd av Peter Buch att berätta något om mitt engagemang i bygden.
Kultur byggs från BERÄTTELSER – jag tror att ett folk som glömt sin egen historia har bäddat för sin undergån. Lager efter lager bygger vi på berättelsen om oss själva och vår bygd och om våra förfäder. Århundraden efter århundraden. Historia har inte alltid varit mitt intresse för i skolan var det mest krig och kungar. Väldigt lite om vanliga människors dagliga liv, kulturhistoria. Men kulturhistoria, släktforskning och bygdehistoria har alltid intresserat mig ofantligt mycket.
Mer om detta och den historiska platsen talade jag kring när Grytesundsbron invigdes 2021– och jag tror att vi måste ha vår historia med i bagaget när vi rusar mot framtiden – för att kunna vara närvarande här och nu. Detta är mitt sätt att placera denna bygden på kartan. För denna gränssten förtjänar mer uppmärksamhet. Det har dock aldrig funnits en bro över sundet. mellan Norra och Södra grytsjön (oss veterligt), och nu kan man ej komma med båt genom sundet mellan sjöarna. Detta sundet var tidigare ett farbart sund mellan sjöarna. Sundet är mycket svårt att ta sig över, särskilt vår och höst.
Platsen var mycket otillgänglig tidigare. Men nu finns två olika vandringsleder som leder dit. Och att ha en gränsgudstjänst på Baggatorpet är en gammal närmre 150-årig tradition som nu återupptagits.
STORT tack till alla som medverkar och samverkar i våra bygden. Tack till Anders och Elisabeth Augustsson,Markus och Johan Augustsson Birgitta Augustsson – som upplåter platsen för Gränsgudstjänsten, Robin som Klipper gräset så vi kan parkera. Anders Agetorp Per Garnegård och Gullvi Garnegård som förnyat, förbättrat och utökat de nya spångarna på Norra grytleden. Tack alla nämnda och onämnda. Vi gör det tillsammans.
Nya bilder från Norra Grytledens spänger 2023
Grytledens nya spångar.
Framtidstro istället för hot
Vi kan skrämma varandra med klimathop, och jordens underång och det görs av alltifrån politiker, religiösa företrädare och alla aktivister som handlar i eget namn. Men vi kan också NÄRA GÖDA och FÖDA varandra med KÄRLEK HOPP och FRAMTIDSTRO och MEDKÄNSLA och vara i full tillit till att det finns betydligt mäktigare krafter som håller vår värld, våra galaxer och vårt lilla blå jordklot i sin hand. De levande lägger ut vägen för framtiden, de före ossi denna bygd la grunden för vårt välstånd i dag. De hade framtidstro, låt oss aldrig förlora den.
Jag hörde nyligen att forskningen kommit fram till, ang “Samlare Jägare” – kulturerna – att samlarna gav mer än jägarna. Låt oss fortsätta att dela av vårt överflöd. Inte bara “jaga” för vår egen vinning utan samla, dela och öka gemenskapen i vår bygd. Själv är jag eremit och älskar ensamhet och tystnad. MEN jag är mycket för att vi möts, samarbetar och bygger upp tillvaron och framtiden med gemensamma krafter och framtidstro. Därför arbetar jag i denna bygden, därför arbetar jag med att försöka lägga ett pussel, ja en läsbar karta bakåt i tiden för att hedra och älska förfäder, kända och okända bakåt i tiden och framåt för framtiden. Men vi får inte bara kämpa tillsammans, utan VILA tillsammans, som i dag och att känna tacksamhet hur bra i har det i dag!!
När jag berättat godnattsagor för mina barnbarn avslutar jag alltid med att tacka för allt som finns i deras liv – för att de skall få in ett naturligt TACK tänk in i drömmarnas värld. Inte oron för allt, inte ångern för allt som kan gå fel utan TACKET.
För vem var vi för 100 år sen? Var vi dem vi är i dag Var vi du eller jag eller var vi i vardande – vad vi skulle bliva Vem är vi i dag? Är vi dem vi innerst vill eller kan vi öka livet, öva livet, öka kärleken Vem är vi i dag som inte de kunde här i bygden före oss? Småsaker – en Ipad, en mobiltelefon en skränande tv-apparat? Ja naturligtvis mycket mer, väldigt mycket har blivit bättre, men vad skall tiden minnas efter oss. Hur vi arbetade, hur vi TOG semester – inte unnade oss vila fast vi kunnat. Hur vi trodde, gjorde, drömde. Vad skall framtiden minnas av oss? Bara berättelsen om oss, hur vi födde och dog, levde och älskade kommer att leva vidare. Vad vi ville drömde och tackade för. Kanske är ordet tack det viktigaste ordet att lära och lära ut. Och som ”Di gamla sa” att tacka lika mycket för solsken, regn och gödsel”. Allt tillsammans gör att vi växer i livets kärleksfulla skola.
Referat från en gammal Smålandsposten 1966
Gränsgudstjänst Ur Smålandsposten N:o 125 Måndagen den 15 Augusti 1966. Det har blivit tradition att folket i gränsbygden mellan Blekinge, Skåne och Småland strålar samman en gång om året till gränsbygdsgudstjänst i det fria intill den punkt där landskapsgränserna möts. Det är komminister Gustav Ohlsson i Härlunda församling som återupplivat denna mötesform, som var tradition för omkring 100 år sedan. I går eftermiddag samlades man för tredje året i rad och därmed befästes den nya traditionen. Drygt ett 100-tal personer från bygden deltog i gudstjänsten, som hölls i vackraste sommarväder. I gudstjänsten medverkade komminister Gustav Ohlsson, Härlunda, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, och kyrkoherde Nils Glimelius, Örkelljunga, här tillsammans med några av gudstjänstbesökarna i bakgrunden på högt belägen åker med underbar utsikt över Grytsjön. Prästerskapet från tre pastorat medverkade. Hälsningstal hölls av kyrkoherde Glimelius, Örkelljunga, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, predikade och komminister Gustav Ohlsson ledde den avslutande andaktsstunden. Kommer man från Smålandssidan för att besöka gränspunkten har man olika vägval att göra men hur man än kör blir avtagsvägarna mot målet allt mindre och krokigare. Slutligen får man göra en promenad genom den vackra och orörda naturen. Det är alltså här som de tre landskapen möts intill småländska byn Björnhult. Men det är också mötespunkten för tre län, Kronobergs, Kristianstads och Blekinge, för två stift, Lund och Växjö, samt för tre pastorat, Härlunda Kyrkhult och Örkened. Gränspunkten är från alla landskapen sett en föga känd avkrok men här bor ett idogt jordbrukarfolk, som är glada åt att få träffas och känna gemenskapen trots att de i många avseenden ändå måste känna sig delade i tre läger.
Om platsen och Baggatorpet
Gudstjänsten hölls på platsen där det gamla Baggatorpet – legat. Kallades också Grimsboda, i byn Gäddegölshult, Härlunda
Sist boende: Jon Håkansson Hanna Andersdotter 1900 Bild nedan från Jämshögs databas kring släktforskning. Brännmästare o torpare i Grimsboda (=Baggatorpet) i Gäddegölshult i Härlunda
Grytsjöhall /Grytstenen står i sundet mellan Södra och Norra Grytsön. Sundet heter Grytsjösund. Gammal stavning 1554 Gridsesund 1555 Grodttsioundet 1603 Grijesundh I Grytsjösund möts Skåne, Småland och Blekinge Denna gränssten “restes” 1618 när Jämshögs socken överfördes från Skåne till Blekinge och blev en trelänsgräns.
Fast Skåne och Blekinge var danska landskap fram till Roskildefreden 1658 – då de landskapen blev svenska. Och ett enda län blev Blekinge först 1683- tidigare var det som län uppdelat i två län Sölvesborg och Kristianopels län.
It is always very exciting to see how completely new visitors take on Stensjöäng. Most people find us via google – drive down the narrow winding road, park a bit cautiously, as if wondering “Can you stay here” (And you can, as long as you don’t misbehave and haven’t yet) Most people look then on your own down towards the lake. Others take a map that is available at a couple of places and find their way through it. But what few new visitors know is that you can book a guided tour with a local guide – Marianna Agetorp who was born in Spjutaretorp and took over Stensjöäng from her parents at an early age and has many exciting stories to share. Marianna is a writer, artist and lives her dream and her art. Additionally, she strives to slow down and practice the Art of Doing Nothing. Anders is her husband and the one who paints art on the Boulders, makes fantastic sculptures from the boulders and is an invaluable driving force at Stensjöäng.
A guided tour costs SEK 100 per person. Children under “one meter” go free.Book here
You can pay by Pay Pal
Guidad tur på Stensjöäng
På Svenska Det är alltid väldigt spännande att se hur helt nya besökare tar sig an Stensjöäng. De flesta finner oss via google – kör ned den smala slingrande vägen, parkerar lite försiktigt, som om de undrade “Får man vara här” (Och det får man, så länge man inte missköter sig och det har ännu inte skett) De flesta letar sig sen på egen hand ned mot sjön. Andra tar en karta som finns vid ett par ställen och letar sig fram via den. Men det få nya besökare vet är att man kan boka en guidat tur med en lokal guid – Marianna Agetorp som är född i Spjutaretorp och tog över Stensjöäng från sina föräldrar i tidig ålder och har många spännande berättelser att förmedla. Marianna är författare, konstnär och lever sin dröm och sin konst. Dessutom strävar hon efter att sakta ned och öva på Konsten att göra ingenting. Anders är hennes make och den som målar konst på Stenblocken, gör fantastiska skulpturer av stenblocken och en ovärderlig drivkraft på Stensjöäng.
En guidad tur kostar 100 svenska kronor per person. Barn under “en meter” går gratis. Boka här
Varje gång jag hör ordet fotopoesi känner jag mig hemma i det. Själv är jag poet och skriver dikter – ja allt jag skriver är en sorts poesi. Har alltid haft svårt att renodla orden och bena ut vad som är fakta och poesi, berättelse eller verklighet. Allt går in i vartannat. Och ibland, ja ofta skriver jag med kameran. Då blir det fotopoesi. Vill du ha mina foton upptryckta i storformat hör bara av dig.
Äntligen kan jag säga att taket åter är på på Sofie Kalles stuga. Det blev en spännande resa, men i dag 2022-04-29 är en dag att fira. Vår fantastiske snickare Thorsås Bygg är klar och det ser mycket bra ut. Jag är oändligt tacksam. På taket ligger nu en pannplåt och lär överleva även till nästa generation. Mycket mer finns att göra, många sprickor i den gamla timmerväggen att laga och bjälkar att byta ut. Men jag tar ett steg i taget. Nu närmast skall jag behandla vindskivorna så de grånar vackert, eller måla med svart slamfärg. Utomhus håller Anders som bäst på att gräva för att dränera runt stugan och jag fortsätter att samla flata stenar till golvet i stugan och börjar snart att gräva bort jorden så det kan läggas stengolv med sand runt stenarna. Och så är det hög tid att plantera ett äppleträd. Små land runt stenarna har jag också gjort med gammaldags blommor som dubbel påsklilja, pärlhyasint, luktviol, hålnunneört mm. Drömmer om ännu ett omöjligt projekt där, nämligen att gräva en brunn. Den som lever får se. Timmerbjälken dörren sitter på är helt rutten nedtill – så den är det ett stort behov av att byta ut. Det av hembygdsföreningen byggda utedasset blåste ned i Gudrunstormen. Det har jag nu rivit och flyttat. Vägen har Anders röjt så nu är det lättare att komma fram till stugan. Men det skulle verkligen behövas grus på vägen. Ett steg i taget.
Hela taket är på plats.Det vita dammet är cementdammVi dränerar och gör blomland.April 2022 Taket är bytt
Sedan jag trädde ur Svenska kyrkan har jag varit mycket återhållsam med traditionell “kristen” litteratur. Den tycktes mig vara så förutbestämd, så missionerande alltid så räddhågad. Jag har tidigare läst enorma mängder kristen litteratur på alla möjliga teman, så jag tyckte det var nog. Men så finns en bokström, ett flöde av friskt levande vatten från en teologisk, ödmjuk och lågmäld källa. Böcker som alltid lämnat mig med tacksamhet över att vara den jag är, över att få finnas till som människa, få kallas ett gudabarn, ett barn som inte får mig att rodna varje gång jag själv stavar fel när jag skall skriva Gud och det råkar bli Dug, och jag vågar le. Jag duger så här långt. Jag får mogna en dag i taget. Vi är inte färdiga men på väg. Nu har en omarbetad och förnyad utgåva av Margareta Melins bok Tro ditt hjärta om gott kommit. Den blir ingen världsnyhet, men skulle förtjäna det. De som vill finna ett språk för att tala om det innersta, det heliga, det gudomliga och det sköra oss människor emellan får nu en rik källa. Vid en första genomläsning av kapitelrubrikerna kan den vana läsaren tycka att allt känns rätt bekant. Men jag kan lova att det är nytt friskt vatten, från en gudomlig källa som inte sinar. Ta med boken och vandringsstaven genom livet. Lägg den i ryggsäcken, läs vid rastplatser. Välj boken istället för nyheterna på tv och radio. Lägg den på ditt nattduksbordet, läs dig till ro. Du behöver inte läsa allt i följd. Låt dina ögon finna just de ställen du behöver finna. Läs den vid dagens fikastund, som morgonbön eller aftonbön. Ge bort den till den som suckat länge efter frid, den som är orolig för att dö och den som stressat länge. Ge den till den som lämnat alla krävande gudsbilder och som fått nog av det andliga språket. Ge den till dig själv och ge dig själv en större inre rymd, ett nytt språk och en frisk källa att ösa ur. Om Svenska kyrkan skall finnas kvar som instution kan denna bok självklart ingå i kyrkliga utbildningar, samtal och fortbildningar.
Jag vet inte hur många gånger som jag nu sagt och skrivit Sofie Kalles stuga när jag talar om min nya backstuga Björkemoen. Så vem var denna Sofia? Säkerligen var hon en kraftkvinna som man mindes och vördade. Henne skulle jag gärna vilja lära känna.
Sofia Svensdotter föddes den 21 mars 1886 (i bästa vårdagjämningstid) i Almundshylte på ett torp benämnt Norratorp (Norretorp) Härlunda församling.
Torpare under Amundshylte omkring 1920. Kan det vara Norratorp i Amundshylte?
Sofias föräldrar Sven Månsson och Katarina Larsdotter köpte hela gården Ellagölsmåla (Björkemoen) 1864 så hon växte upp i Björkemoen (Björksjölund)i Ellagölsmåla. Dvs på gården ett stenkast ifrån backstugan Björkemoen. (Där finns inga hus kvar, bara ruinerna och en väldig stenmur). Karl och Sofia vigdes den 15 juni 1888.
Första dottern JENNY Martina föddes 18 juli 1888. Då bodde Sofia i backstugan Björkemoen, men endast under 1888, för sedan flyttade hon till Blekinge. Hennes make Karl Jönsson kom från Älmtamåla Hage Lösens socken i Blekinge. Familjen bosatte sig i Tyskland och sonen ALBERT föddes där. Tiderna var svåra också i Tyskland så familjen återvände till Sverige. Sofias make Karl fick arbete i Karlskronas hamn, men det var dåligt betalt, så han lämnade familjen hos sin bror, Änkemannen Holger och reste åter till Tyskland. I Tyskland fick han arbete på ett tegelbruk, men sen mönstrade han på en båt som kollämpare och tog sig över till Amerika och han begav sig till Kanadas skogar. Senare också till Sydamerika men inte heller där var tiderna bra. Så han återvände till Tyskland. I tre år hade han varit borta utan att ha hört av sig till familjen. Karl fick arbete som Kogubbe på en gård i Tyskland och därifrån skrev han hem till Sofia och bad att de skulle komma dit. Det gjorde Sofia och i Tyskland föddes två barn till. ELNA Cecilia f 1894 (som dog 2 år gammal) och JOHN August f 1896. Men längtan efter fosterlandet blev stor och de flyttade åter till Sverige. Karl tog plats som ryktare på Engeltofta gård i Barkåkra, Skåne och där stannade familjen i fyra år. Där föddes tre barn till. HILDA Cecilia f 1901, JOHN Teodor f 1904 och JUDIT Selma Katarina f 1905. När Sofias mor Katarina Larsdotter dog f 1835, ville Sofias far Sven Månsson f 1834 att Karl och Sofia skulle köpa Björksjölund ( Ellagölsmåla) av honom.
På verandan i Björksjölund, Ellagölsmåla. Mer info
Och där blev de verksamma fram till Sofia dog 14 mars 1924. Sofia dog av cancer i bröstet.
Karl sålde då gården till sin dotter och måg Hilda och Otto. Karl renoverade den gamla backstugen på gården kallad Björkemoen och flyttade dit.
Tänk så mycket mer som skulle kunna sägas om denna Sofia. Jag har också fått höra att hon hade en helt fantastisk trädgård på gården Ellagölsmåla, strax intill Backstugan Björkemoen. Ännu har jag bara gjort en första inventering av växter och funnit: Kaprifol, Stormhatt, Tibast, Renfana, Gullris. På den gamla gården finns också en stor Ormgran.
Fint att börja året med att besöka Sofie Kalles stuga. Och till vår stora glädje fick Anders och jag besök av massa barn och deras föräldrar som var ute på vandring och sen kom andra grannar till stugan och bjöd på kaffe och bullar. Vi eldade en brasa, försökte hitta hur stor tomten var, bar lite virke och fick se hur stugans nya tak tog sig ut utan massor av snö. Längtar efter lite värme och vår och nya arbetsprojekt vid stugan. Jag försökte borsta rent trappstenen för det ser ut som om någon hoggit in en bild eller tecken i stenen. Och det berättas om att det funnits en Hällkista i området. Kan trappstenen komma från den? Och det som för mig var allra mest glädjande var att en uggla lyfte som suttit under skorsstenshuven och flög in mot skogen på tysta vingar. Känns som ett mycket gott tecken och och en välsignelse för stugan och platsen. Nästa gång skall jag smyga mycket sakta när jag besöker stugan och ha kameran med mig. Vi letade också efter den gamla brunnen vid gården intill, för vatten vore bra att ha tillgång till, men vi fann den inte.
Vi undersöker trappstenen.
Lite gamla grejer jag jag tagit med till stugan.
Lerfatet har sett sina bästa dagar men passar i stugan.
Ett svagt ljus brinner i stugan 2022
En gammal handvirkad duk fick pryda det gamla slagbordet.
Goda grananr på besök som bjuder på kaffe och bullar.
Nyårsdagen vid Sofie Kalles backstuga Björkemoen. 2022-01-01
Så då rann det gamla året ut ur timglaset. Igen. Och vi fick ett nytt år. En ny födelse som vi inte vet något om. Också rent fysiskt har jag fått ett nytt litet liv att vårda mig om. En ny liten växande planta. Jag var dumdristig nog att så de små fröna mitt i midvintern, den 14/12. Trodde nog inte riktigt att de skulle komma upp men den 29/12 upptäckte jag en sirlig liten planta som kommit upp och i går på nyårsaftonen kom också det andra fröet upp. Känns som ett underbart löfte om det som komma skall under det nya året. Men hur skall jag klara av att ge de små plantorna nog med ljus, omsorg och vatten så de överlever? Det är alltid ett stort hängivet arbete. Det finns många frön i min frösamling som jag ännu inte vågat så eftersom jag inte vet hur jag skall kunna ge dem rätt omvårdnad. Det är som med barn, ett livslångt åtagande även om de växer bara en säsong. För, för plantan är det ett helt liv. Det är väl därför jag älskar det vilda, som klarar sig själv utan mig. Men det är fint att vara beroende av, och ge hängiven omsorg och eremiten i mig övar sig på det.
Jag har hela mitt liv, både i vaket och i drömmande tillstånd begrundat bibelordet Joh 12:24 “Vetekornet måste falla i jorden och dö” och jag har grunnat på om det är så att fröet måste dö, och har ännu inte fått en biolog som kunnat säga vad som är “död” för ett frö. Jag tror att fröet måste torka, mogna på sin fröställning, för att bli redo, skiljas från moderplantan, falla ifrån, frökapslen måste öppnas och fröet måste våga ge sig ut i världen “på egen hand”. Och det kräver mod. Så många faror möter ett litet frö. Så mycket skall stämma. Och är man ett litet pelargonfrö som fallit från fönsterkarmen är det inte lätt om kan flyger ut genom dörren i snöfyllda småländska midvintern, eller sugs in i en dammsugare som julstädar. Men jag lyckades fånga upp det mogna fröet i rätt ögonblick. Gav #Storknäbbens frö namnet Sophia efter #Gaia Sophia Moder Jords namn och ville hylla den Gudomliga kvinnliga aspekten av vår värld på detta sätt. Och båda fröna grodde och jag andas på dem som en sorts näring tänker jag mig och oroar mig för att de inte skall torka ut, eller bli dränkta i för mycket vatten och om jorden verkligen är den bästa för dem. Precis som när jag fött mina egna barn. Tre av mina fyra barn födde jag dessutom hemma och kände ansvaret tungt på mina axlar. Fick liksom uppfinna moderskapet varje dag men hämtade kraft ur gamla källor och ur mitt eget inre moderskap. Varje frö påminner om om en spermie eller ett ägg. Vi själva började så. Var fullständigt beroende av omsorg och näring. Nu har ett nytt år fötts. Hur kan vi ta hand om det på bästa sätt? Vilka frågor behöver vi ställa oss. Genom Gene Keys har jag lärt mig att några av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss i varje given situation är “Vad hade kärleken gjort” och den gamla Gralfrågan ” Hur kan jag vara till störst tjänst åt helheten”? Inte bara de som står mig nära, utan helheten, både mänskligheten, växtriket, djurriket, mineralriket, kosmos och hela den helheten som är så omöjlig att ens omfatta tankemässigt. Men det börjar med fröet i min fönsterkarm. Det börjar i det lilla. Kärleksfröet i mitt inre. Hur kan jag vårda det, hur kan jag få det att växa och sprida nya ringar på världens vatten och bli till välsignelse. Svaret måste jag öva mig på hela livet. Jag måste likt Etty Hillesum “rädda Gud” över till nästa generation, till nästa år, genom varje kris och katastrof som drabbar vår värld. Stå upp för det jag menar vara Gud, allt innersta kärna, kärleksfröet i alla våra liv. Rädda kärleken genom alla faror som hotar den. För mig är det ett heltidsarbete, ett stilla, tyst arbete och allt vill störa mig och locka mig ifrån det arbetet. Men det är bara att börja om, igen och igen. Gå tillbaka till fröet, plantan och kosmos innersta tickande hjärta och svara Ja, ja jag kommer att göra allt jag någonsin förmår. Men ge mig vishet, ge mig klarhet ge mig mod. Gott nytt växande livsår.
I denna första projektomgång är det skolklasserna från årkursen 3-4 från Älmhults kommuns skolor, ca 400 elever som kommer till Stensjöäng under våren.
Jag samarbetar också gärna med omkringliggande kommuner. Älmhults kommun är Stensjöängs hemkommun, men Stensjöäng är beläget strax intill Osbykommun, Olofströms kommun, Tingsryds kommun, Karlshamns kommun. Välkomna att höra av er. Marianna Agetorp E-post eller se min kontaktsida
Vad vill jag med skapande skola?
Jag vill visa elever och förskolebarn på den enorma resurs de själva besitter i form av kreativitet, lek, fantasi och förverkligande skapande föreställningsförmåga vi alla besitter. Till detta vill jag ta naturen på Stensjöäng, skogen, vattnet, gräsen, fåglarna, vinden och den fria lekens berikande verklighet. Vi använder oss också av naturm- och återbruksaterial, som jag samlat under många år, eller som eleverna själva finner i naturen. Exempel på material: garn, kottar, skrot, skräp och återvinningsmaterial, vedträ, pinnar, löv, lavar, takpannor, trasiga kläder, papper med mera.
Vad blir resultatet?
Det vet man inte alltid från början. Processen är det viktigaste, liksom inspirationen och lekfullheten. Vårt fokus är Jordkonst eller som det internationella begreppet är – Landart. Landart kännetecknas av att man skapar i naturen, med naturen och av det som finns att tillgå på platsen. På Stensjöäng finns en rik och varierad natur och därtill använder vi oss av återbruksmaterial i kombination med naturen. Förutom konkreta tavlor, konstverk, skulpturer får också barnen en ny upplevelse av sin egen skapande förmåga, man lär sig se, se på ett nytt sätt, på naturen, sig själv, återanvändning, miljö, klimat, skrot, miljötänkanbde, återvinnig och samverkan. Jag vill förmedla kraften i kreativiteten, den oerhörda förmågan alla besitter.
Vad skall det vara bra för?
Kreativitet behövs för livets alla omständigheter. Oavsett om barnet i framtiden kommer att bli busschaufför, hjärnkirurg, dataprogrammerare, ingenjör, eller psykolog behöver alla finna sin egen skaparkraft, sin egen skaparglädje och sitt inre “geni” . Tillgången till vår kreativa energi behöver vi helt enkelt för att må bra och minska stressen i vårt liv.
Var? På Stensjöäng.
Stensjöäng är en kulturgård med säregen skog, biotopskydd, galleri, landart, kulturskog, kulturmiljöer, backstuga, skogskatedral, brygga, sagoskog mm.
“Eine Waldkathedrale als spiritueller Ort der Meditation – ein Minihotel mitten in der Natur – Restauration schwedischer Holzhäuser im Stil des 19.Jhd.
Alle Folgen von “Landträume” gibt es hier: http://bit.ly/landtraeume Abonniere wocomoLIVING: https://goo.gl/g1YUqT
“Mitten in einem mystisch erscheinenden Märchenwald im äußersten Süden Smålands leben Marianna Agetorp und ihr Mann Anders. Ihr rosenumranktes rotes Holzhaus liegt auf einer Lichtung, ganz in der Nähe des Sees Stensjön. Marianna ist eine spirituelle Frau, die ihre enge Verbindung zur Natur in Gedichten und Prosa ausdrückt. Die Abgeschiedenheit des Waldes ist Voraussetzung für ihr persönliches Glück; dennoch genießt sie auch die Gegenwart von Familie und befreundeten Künstlern wie Hans und Inga, deren Objekte sie gern in ihrem großen Waldgarten installiert. Zu dem gehören ein nach Farben gestalteter Garten in der Nähe des Hauses, aber auch naturbelassene Bereiche unter Bäumen und am See. In milden Sommernächten übernachtet Marianna hier gern. Ihr Mann Anders hat derweil ein neues Hobby für sich entdeckt, in dem das Element Feuer eine Rolle spielt: Er schweißt. Die Ergebnisse seiner Arbeit sollen die Wipfel der Bäume in der „Waldkathedrale“ schmücken, einem von Mariannas Lieblingsplätzen.”
