Punkt nummer ett: Hälsa på dina grannar, var en vän till dina grannar, bry dig om vilka som köper hus i din by eller vistas i din hembygd. Du vet aldrig när du eller någon annan behöver hjälp eller kan vara till hjälp. “It´s takes a village” to….. – är ett uttryck på engelska – och det är så sant. Även om man kan känna sig eller uppleva sig som en ö i landskapet – vet vi aldrig när vi av nödvändighet behöver varandra. För vi är alla ett, ett med vår bygd, ett med varandra, ett med djuren, naturen och träden och universum.
Var en vän till dina grannar
Så några tankar – som kanske någon kan ha nytta av. Jag kan INTE säga att jag själv kan “bocka av” allt- men jag jobbar på det. Vad menar jag med “kris och beredskap “- ja alla typer av små eller stora kriser, olyckor eller händelser som kan leda till kriser. Det kan vara brand, strömavbrott, enorma nederbördsmängder, massivt snöfall, krig och krigsliknande oroshändelser, vildsvinsinvasion, begränsad mobiltäckning, otillräcklig internetkommunikation, brott, stöld eller konflikter inom byn, mm mm.
Se till att det finns en anslagstavla i byn, en naturlig samlingsplats om det behövs ges information.
Upprätta en fysisk lista på telefonnummer till “Myndighetsnummer, viktiga kontaktpersoner och boende i byn. (Om Internet ligger nere är det ibland omöjligt att komma åt viktiga telefonnummer) Ge inte upp- även om din telefon inte har mottagnong kan någon med annat abbonemang ha mottagning.
Upprätta en fysisk lista på telefonnummer till de i bygden och omnejden?
Vem i byn har elverk?
Vem i byn kan ha en diseltank, bil, traktor?
Vem kan olika språk och kan tolka vid behov?
Vem är sjukvårdskunnig – läkare, sjukköterska, sjukgymnast.
Vem kan ha medicin hemma, åka till apoteket som bud mm.
Vem kan hjälpa till med personlig hygien, klippa håret, hjälpa till med …..
Vem kan vara en själasörjare, medla i konflikter, hjälpa till vid ceremonier, sorgbearbetning mm?
Vem har traktor, grävskopa om tex ett djur måste avlivas/begravas?
Vem har jaktlicens om ett djur skadats eller måste avlivas akut?
Vem har extra boendeplats, värme, ved eller brunn om strömmen försvunnit.
Vem har motorsåg om träd fallit över vägen, marken, huset, bilen?
Vem har kunskap om ätliga växter, naturmedicin och alternativ kunskap eller förmågor?
Vem har fungerande jordkällare, mat-reserver, kunskaper om alternativ matlagning tex, utomhus.
Vem har ett utedass?
Alla kan vi något och i kriser av olika slag har vi ofta mer och oanade talanger som vi kan hjälpa helheten med. Våga ta din roll och axla den gemensamma nyttan.
Vem kan laga ett frruset rör?
Vem kan ha en fungerande jordkällare om strömmen går?
Listan kan säkert göras än längre. Detta mitt inlägg har jag inte gjort för att skrämmas, bara för att visa att vi behöver varandra, varandras klokskap, erfarenhet och omsorg. Vi är alltid mycket bättre, godare, hjälpsammare, tillmötesgående uppfinningsrika och kreativa än vad vi vanligtvis vågar tro eller ge prov på. Vi kan alltid sträva efter att lyfta fram vårt bästa jag och mota konflikter, illasinnat förtal, och oförsonlighet.
Livet är nästan för spännande ibland. Och ibland måste man helt ge upp sin dröm – dväljas i den svarta sorgen, för att få den drömmen tillbaka. Ända sedan barnsben/tidig ungdom föll mina ögon på detta hus längst vägen mellan Ryd och Urshult. Mina föräldrar kallade det för Ryssastugorna. Dessa små låga byggnader. Inte visste jag vem det var som bodde i den och jag dristade mig inte till att bara gå och knacka på. Hade tänkt skriva brev först – och fråga om jag fick komma. Brevskrivning har alltid varit en del av mitt kontaktskapande. Tillslut fick min make som arbetade på Vårdcentralen i Ryd veta vem som ägde huset – men hon bodde inne i Urshults samhälle. På en liten lapp fick jag namn och adress. Skrev ett långt brev och frågade om jag fick komma. Anna Birgit ringde och sa att vi skule ses i Urshults kyrka nästkommande söndag. “Tycke uppstod” – och redan då hade Anders och jag fyra små barn. En tid blev bestämd för besök och sen i vårens ljuva tid när Poet-narsisserna blommade blev vi dit bjudna och min lycka var total. Sen varade vår vänskap i 30 år – och jag fick följa Anna Birgit mot den sista resan och sitta vid hennes dödsbädd. Bara några dagar före då hon skulle fyllt 103 år slutade hennes resa på jorden. Ett långt och innehållsrikt liv. Många av de åren var hon distriktssköterska i Urshult med omnejd – och hade ett rikt intresse för natur, trädgård, djur och resor. Ett på alla sätt hedersamt liv. Och så kom den lilla stugan ut till försäljning – och en enorm sorg vällde upp i mig – för mina ekonomiska resurser var inte sådana att jag kunde köpa och definitivt inte kunna låna på banken. Så jag grät och sörjde, somnade och nästa morgon fanns ett mail från en vän som ville låna mig pengar. Utan att jag ens bett om det. Det sägs att kan inte skall låna av vänner och det är nog en klok hållning. Men med en lånesumma – dristade jag mig till att fråga en annan vän om det resterande. Och då fick ja ett ja direkt. Så tillslut kunde jag andas ut. Vågade tro att huset skulle kunna bli mitt och ur mina ögon “räddas för eftervärlden – denna gamla backstuga byggd ca 1859. I den förträffliga tidskrönikan “Urshults krönikan” årgång 1964 står att läsa om stugan. Jag visste att Anna Birgit köpt den 1963 – det år jag föddes. Kommunen sålde den på auktion och det var snöstorm den dagen så inga fler än hon bjöd på stugan så hon fick den för en mindre summa än vad det annars kunde blivit. För mig är hela denna resa mot att få äga, vårda, förvalta och dela med mig av detta hus ett totalt under av magi och tillit. Känner en enorm tacksamhet och kommer på allt sätt att bjuda in fler att besöka den.
Faste- Svens Sven Nilsson backstuga i Urshult
Detta var första fotot jag såg på lilla stugan i Dunshult. Jag fann det i kistan med alla foton som min moster sparat genom åren. Det kändes magiskt att stugan också dök upp i det sammanhanget. Min undran var – hade någon i släkten månne bott i stugan, månne min moster? Det kan jag inte få klarhet i bara spekulera i. I Urshultskrönikan där Henning Tarstad skrivit “Dunshult – Fortsatta öden och ägare” står det bland annat: Sven Nilssons backstuga. ” I brandstodlängden 1859 finns en stuga värderad till 120 riksdaler med en ladugård värderad till 40 riksdaler. Bebodd av Sven Nilsson. Angivna världen säger oss, att stugan är ganska nybyggd. Ganska säkert är det fråga om en stuga som ännu finns kvar och som i folkmun kallas för Faste-Svens stuga.
Faste Sven Hette Sven Nilsson f. 1816, d. 1889 och han var stavhuggare till yrket. Änkan Elin Håkansdotter bodde kvar i stugan till sin död 1897 och dottern Märta Kristina Svensdotter född 1841, till sin död 1917. Senare ägare var August Svensson f. 1864, en tid eldare vid bärtorkeriet, som under första världskriget fanns i stationssamhället. Han skänkte stugan till Urshults kommun, som därigenom fick möjlighet att “bereda en kostnadfri bostad” till någon Urshultsfamilj. Under många år har Axel Gustavsson bott i denna stuga. Efter hans död har kommunen försålt stugan till distriktssköterskan AnnaBirgit Lindbladh. Reg nr 2:20 I denna stuga föddes sedemera musikfanjunkaren Frans Herman Holm i Växjö som son till ovan nämnda Märta Svensdotter. Trots en bitter barndom i Urshult var han hela livet starkt bunden till denna bygd. Detta visade han bl.a genom den gåva om 28 statsobligationer som han strax före sin död 1962 överlämnade till Hembygdsföreningen Gamla Urshult.”
Så långt Urshultskrönikan. Min vän och ständiga stöd i livet Karin Ljungberg som också är hela Spjutaretorpsbygden och Härlunda behjälplig med att forska kring bygden och vilka som bott och verkat där – har hjälpt mig med namn även för denna stuga. Se Härlunda Hembygdsförenings digitala karta och utomordentliga bygdeforskning. Och jag vill på allt sätt rekommendera att läsa i Urshultskrönikan 1960 Henning Tarstads förträffliga artikel om “Ryssastan, Ryssastugrna och Stug-raden” mm.
Men varför kallas backstugan för Faste-Svens stuga? Jo också det fann Karin Ljungberg. Svens moder var dotter till Jöns Fast. När Sven Nilssons dotter Marta/Märta Kristina föddes bodde familjen i ett nybygge i Smöramåla. Sven föddes i Ramsjölia i Hätteboda. Innan Svens föräldrar Nils Göransson och Marta Jonsdotter blev torpare där, hade där bott en avskedad soldat Jöns Fast född 21 sep 1757 och hans fru Sissa Månsdotter född 16 jan 1757. 1851 flyttade man till backstugan under Dunshult Lillegård. Innan dess hade familjen bott i en backstuga i Dunsmåla.
Den siste som bodde där när det var backstuga var August Svensson född 1864 död 1932. August Svensson flyttade in i backstugan 19 okt 1917.
August föräldrar var Sven Carlsson f 1822 – Eva Carlsdotter
Sven Carlssons föräldrar Carl Nilsson – Gunild Nilsdotter
Eva Carlsdotters föräldrar Carl Petersson – Kajsa Eriksdotter
August hade varit i Amerika.
1932 blev backstugan en lägenhet som ägdes av Sven August Magnusson Molin född 1857 död 1950. Men han lämnade Dunshult redan hösten 1934.
Hösten 1934 flyttade Johan Emil Johansson född 1874 in från Amerika. Efter ett år lämnade Johan Emil Dunshult och flyttade till Almundsryd – men då hade han tagit sig ett nytt namn och kallade sig Kastell.
På våren 1936 flyttade fd vedhuggaren Axel Vilhelm Gustafsson född 1888 in tillsammans med sin fru hemhjälpen Anna Maria Johansdotter född 1881 .
Det lite märkliga är att Axel Vilhelm inte står som “Läg äg. utan Häg” – alltså hemmansägare. Det är nog bara en felskrivning – men samtidigt står det över hela posten att det är kommunen som äger stället.
Från Urshults Kyrkoarkiv 1933-48
Axel Vilhelm och Anna Maria bor fortfarande kvar 1948 när längden tar slut och de överförs till den nya boken ( som inte är offentlig ännu). I Sveriges Dödbok står att Axel Vilhelm dog 9 jan 1961 och bodde i Dunshult. Det känns som om han och frun bodde i huset ända till hans död. Hustrun dog 13 mar 1966 Ekbacka, Dunshult. Så kanske var det dit de hade flyttat båda två. Men tidsmässigt stämmer det bra att de bodde i Dunshult 2:20 till 1961 och sedan blev huset Anna Birgits 1963.
Evigheten i en kristallkula / Eternity in a crystal ball
Vad får jag allt ifrån? Varför denna rubrik som poppade upp i mitt sinne? I dag fanns den plötsligt där – filmen om Stensjöäng och vår passion kring att renovera gamla backstugor och dela med oss av dem till en större skara. Youtube-kanalen som nu i dag lagt uppe en film om detta hade funnit ett av mina tidigare inlägg kring backstugor och kontaktade mig och bad att få göra ett besök och en film och få del av mer information. Och så blev det – fast jag måste erkänna att jag länge trodde att det inte skulle bli verklighet. Det var liksom för otroligt – även för mig som ALLTID haft tro för det omöjliga och jobbat utifrån den sanningen. Men så en dag i somras kom Kirsten Dirksen med make/filmare/livskompanjon hit för några intensiva timmar – och flera månader senare var filmen klar att sända ut i universums evighetssekund. Likt en kristallkula som visar framtiden. Och det var både roligt, verkligt spännande och enormt stärkande – och det känns som att det är en bekräftelse på att det är meningsfullt att jobba för det man tror på och att den sanna hängivenheten ligger i arbetsglädje – inte lönen i pengar. Så jag delar filmen här – och mer om backstugor kan ni läsa här.
Det började som ett tankefrö och växte och blev ett “Gästabord”. Jag har i flera åt tänkt göra ett bord för alla besökande gäster som besöker Stensjöäng- och nu står det äntligen där. Både större, längre och vackrare än jag först vågade drömma om. Det var först när jag dristade mig till att ansöka om medel hos Almundsryds Sparbanksstiftelsesom det så smått började ta form. Först i hjärtat, sen i tanken sen i ord. Anders Agetorp var till min lycka villig att bygga det och så rullade processen vidare. Tidigt i mars fick vi det positiva beskedet.
OCH TACK – Vi fick medel till materialet från Almundsryds Sparbankstiftelse i Ryd. Och vi behövde bara gå över Hästskobäcken bort till Ivarssons såg & Knuttimring i Farabol – så fann vi det vackraste och mest ultimata virket för vårt bord- av lärk. Rejäla plank. Benen hade vi sedan tidigare låtit såga upp av ek. Men var exakt skulle vi placera det tänkta bordet? Jag hade flera förslag. Det blev lite närmre huset än jag tänkt, men det blev så bra. Nu kan alla som kommer också med rullstol och rullator eller som har andra svårigheter för att gå långt, kunna njuta vid bordet. Gavlarna är dessutom gjorda så att man kan köra in en rullstol under- så tillgängligheten har jag försökt ha som en självklarhet. Marken beredde vi så det blev någorlunda plant, sen en rejäl Geoduk, kraftigt bärlager och sist grus. Geoduken sydde jag ihop för hand för extra bärighet, med goda intentioner och tidlöshet och vännen från Tyskland målade på duken. Se hennes film om Stensjöäng. The Travel Insights
Som en “skickelse” som mor alltid sa, kom en man från Tyskland – som sett en film om Stensjöäng från Arte-TV på besök. Han avslutade sitt besök med att fråga om han kunde hjälpa till i något projekt. Och projekt har vi många och han är en Arkitekt så det passade mycket bra. Så med hans goda hjälp och kunskap hjälptes åt att gemensamt fundera ut hur vi bäst kunde använda planken – i vilken ordningsföljd och hur bordet bäst kunde byggas. Så hjälpte Bob oss med en noggrann och vacker ritning efter de uttänkta mått vi hade och platsens förutsättningar. Sen påbörjade det idoga arbetet för Anders med att mäta, såga till, hyvla, slipa, fräsa mm mm och att åstadkomma en första mall för att sen bygga. Anders har en fantastisk förmåga att målmedvetet i det lilla, i varje detalj finna de bästa lösningarna och lugnt och metodiskt arbeta sig fram mot målet. Så kom åter vår vän arkitekten “Bob” Harald Baur från Friedrichshafen och vi kunde på plats bestämma hur bordet skulle ta sig ut, hur det skulle kunna sammanfogas och i vilken ordning. Tack för alla tunga lyft, för tålamod, för medling och närvaro. Innerligt och stort tack! Se foto på ritningen längre ned i inlägget. Så blev det ett fortsatt arbete för Anders varje ledig stund, mellan och under skyfallen och under soliga dagar. Han följde inte måtten exakt utan arbetade utifrån sin egen tanke för bästa resultat och vi arbetade alltid “på plats” för att se hur sittkomforten, tillgängligheten och skönheten kunde samverka bäst. Den 10 augusti 2025 stod så bordet klart.
Byggmästaren till “Gästabordet” Anders Agetorp
Se min enkla film om processen och om hur bordet kom till. Filmen är utan ljud.
Allt i världen känns just nu osäkert och statt i förändring. Och det lugnar mig, får mig att gå inåt, får mig att på djupet förstå att det enda, bara jag kan göra, är att söka mig inåt, söka mig till källan av min kraft och vara en motvikt till det som skrämmer, det som rusar och det som vill förstöra. Det finns så mycket som stödjer den som vill gå inåt. Naturen är den värdefullaste redskapet för detta vill jag mena. Där finns alltid lugn, en fristad och ny kraft att hämta. Konsten är ett annat fält som får mig på rätt våglängd. Både att själv måla, skapa med mina händer – men också att umgås med andras konst. På Stensjöäng ställer nu Hedda Wycisk ut sin själfulla, energirika och kraftfulla konst. Vi har öppet när vi är hemma, vilket är ofta. Eller hör av dig om du vill vara säker på att vi är hemma. Varmt välkomna att stanna upp, begrunda, läsa och hämta kraft. Hedda skriver själv om sin konst: Konsten är en del av mitt liv som är väldigt viktigt för mig. Ibland tappar / förlorar jag konsttråden för en viss tid (tyvärr) men utvecklingen står inte stilla. Jag fortsätter att måla o skapa i en inre process tills det är dags att ta pensel, spatel, färger och linneduk eller pennan, tusch o papper o sen kan jag inte bromsa … Medan jag skapa tavlorna vandrar jag mellan dimensionerna och ta upp det osynliga och ger den form …Den småländska naturen inspirerar mig mycket. Energin som finns här är mycket speciellt. Jag blev förtrollad för resten av mitt liv och jag har blivit med en vandrare mellan Tyskland och Småland. De sista åren har jag blivit nyfiken på vad det finns mer mellan dimensionerna. Det drog mig till att få en bättre relation/anknytning till mina djur och jag lärde mig djurtelepati. Genom djurtelepati/djurkommunikation blommade en önskan till: att kunna hjälpa. Det är därför jag gick en Reikiutbildning och då “hamnade” jag mitt i energiarbetet vilket också påverkar min konst. När jag hade ett samtal med en katt fick jag en inspirerande tanke. Jag bad om tillstånd att få måla en tavla av kattens själenergi som jag kunde känna tydligt.
Mellan dimensionerna – Hedda WyciskHedda Wycisk på Galleri StensjöängHedda Wycisk på Galleri StensjöängHedda Wycisk på Galleri StensjöängHedda Wycisk på Galleri StensjöängHedda Wycisk på Galleri StensjöängHedda Wycisk på Galleri StensjöängHedda Wycisk på Galleri Stensjöäng
Finns det något så lockande för sinnet som gamla kartor? De ger mig möjlighet att drömma mig in i och utforska en annan tid, ett annat liv och lockar mig att släppa fantasin och sagorna fria. Min hembygd är Spjutartetorp sedan 1600-talet och längre tillbaka än så- om jag tar med grannbyarna. Vi som hängivet arbetat under ramen för Härlunda Hembygdsförenings “historiska mantel” har verkligen börjat komma flera steg längre än tidigare. Och innerligt tack till alla dem som berättat, forskat, förmedlat minnen och minns var de gamla ruinerna ligger. Förut fanns mycket av den framforskade historiska informationen via “knappnålar på fysisk karta”, i pärmar och dokument men nu är det så mycket mer som är tillgängligt och digitalt för alla- varesig man bor i vårt land eller är utspridda över jordens yta. Är du intresserad likt mig – kom till föreläsningen som Karin Ljungberg håller här på Stensjöäng. Även om byn inte är din “hembygd” kan du lära dig mycket om HUR man kan gå tillväga för att forska med större noggrannhet och tillförlitlighet. Varmt välkommen! och hör gärna av dig om du har rötter i bygden, vet mer om bygden eller bara är intresserad.
På Kristi Himmelfärdsdagens 29 maj 2025 17:00 berättar Karin Ljungberg om det arbete hon gjort utifrån Skifteskartor, Mantalslängder, Husförhörslängder, Födelse- och dödböcker om hur Spjutaretorps by utvecklas under åren. Plats: Ladan på Stensjöäng. Välkomna. Kontakt: Marianna Agetorp
Skifteskartan från Spjutaretorp Härlunda Kronobergs länSkifteskartan från Spjutaretorp Härlunda Kronobergs län
Också en värdefull sida om du vill forska i gamla fornminnen. Finns som app också. Fornsök
Krikonlunden på Stensjöäng med besök av Påfågelöga och en blomfluga- eller är det en humla?
Nu blommar Krikonlunden på Stensjöäng. Välkommen hitut.
Nu planerar vi för ännu en termin med Skapande skola på Stensjöäng. Nedan några bilder från förra året.Se en filmberättelse här från ett tidigare år.
Vårt rum där vi skapar med barnen.Här lär vi oss konstnärliga tryck med löv och blommor från naturen.En vacker groda dyker upp längs stigen och alla barn blir väldigt förtjusta.Stenarna är väldiga och urskogen magiskVi både vandrar, skapar och leker i skogen. Här går vi genom Skogskatedralen på Stensjöäng.
Hittills är det bara Älmhults kommun som jag samarbetar med, men jag hoppas att också Olofströms kommun, Tingsryds kommun och Osby kommun vill sända sina kolklasser till Stensjöäng. Kontakta mig gärna
Det enda sättet att alltid få det du vill – är att alltid vilja ha det du får.
Detta nya mantra skall bli mitt mantra för året som kommer. Tidigare mantra i mitt liv har varit “allt har sin tid”. Det ligger fortfarande som en underton. Mitt nya mantra behöver jag och jag tror det är en sann väg för att uppnå inre frid. Jag tror inte jag i ögonblicket alltid kan sluta drömma, sluta, önska, planera, sträva och begära – men jag tror detta nya förhållningssätt är en nödvändig väg för att inte hela tiden “drabbas av lidande” och hamna i en offerroll. En stor ögonöppnare för mig var efter en natt i stor oro, då jag ändå övat upprepade gånger att meditera över mantrat “Allt är perfekt” – och fast allt sannerligen inte var perfekt- skedde något i mig och också de yttre omständigheterna förvandlades och en ny väg var möjlig. För tänk om allt är enligt planen, vad helst vi än tror den består av, och tänk om allt är perfekt – fast allt verkar som kaos, misslyckande och katastrof. Jo jag tror att det är så – men måste öva mig i att tro det, leva det och vara det jag vill uppnå. Allt är perfekt – fast världen inte synes vara så. Allt har bara sin tid och sin stund på jorden och i universum. Gott nytt år 2025
Under inflygningen till London 2024. Återkommer om den resan.
Tillslut blev det av – att lägga om vårt gamla vedbodtak. Vi kommer att lägga om taket med plåt istället. Därför säljer vi nu vårt ca 30 kvadratmeter stora tegeltak av märket Heby. Kontakta mig gärna och föreslå ett pris. Kontakt
Det är fantastiskt att få gensvar men också utmanande och uppfodrande. Nu vet jag att några verkligen är intresserade av att köpa och läsa den kommande boken om Ingeborg i Mjärhult och har redan förbeställt boken. Nu skall jag bara fortsätta skriva också. Men hösten har krupit närmre huset och jag drar koftan och tillvaron närmre omkring mig. Jag behöver tid, ensamhet och ostördhet föratt kunna skriva. Så nu fortsätter jag. Se också vad som mer upptar min höst under Start Två texter jag fortfarande söker efter är Svenska naturskyddsföreningens årsskift 1931 där Severin Schiöler skriver om »en vallfart till mor Ingeborgs i Mjärhult predikestol». Härmed avses den av Linné beskrivna safsan (Osmunda regalis), vår ståtligaste ormbunke, som en gång växte som en »buske» på en liten holme i Fanhultsån i Virestads socken. Vid en sjösänkning förstördes dock denna plats. Schiöler lyckades påträffa ett litet exemplar i närheten. Han känner dock tydligen ej till att safsan förut återupptäckts i trakten. (Se härom N. Johnssons avhandling »Stenbrohult och dess flora» i Svenska Linnésällskapets årsskrift, 1929, och G. Virdestams uppsats »Kloka Ingeborg i Mjärhult», Svenska Dagladet, dec. 1929!)
Har du dessa texter blir jag mer än tacksam. Kontakta mig
I år när Konst och kulturrundan i Spjutaretorpsbygden firar 10-års jubileum är det läge att se bakåt. Hur började allt. Det är inte lätt att minnas. De flesta har nog sett och minns Hajen i Ryd. Men vem var först att måla konst på stenblocken i vårt område?
Den blå hästen i Potteboda. Den målades ca 1979 av sommargäster i området.Den blå hästen i Potteboda. Restaurerades av Anders Agetorp 2019Adam A Bengtssons tidiga konstverk i Spjutaretorpsskogen.
När jag första gången fann denna målning nära mitt hem, i Spjutaretorpsskogen blev jag väldigt glad. Detta var något nytt. Abstrakt konst i skogen. Långt senare fick jag veta att det var Adam a Bengtsson som målat den. Så har konst och kulturskapandet fortsatt i Spjutaretorp. Anders Agetorp har målat flera fantastiska konstverk under åren och andra har följt i de spåren. Du kan nu vandra en lång Konstslinga och se mer av konstverken. Se hemsidan Vår konst- och Kulturrunda firar i gå 10-årsjubileum. Se vår hemsida
Del av gammal karta där Uthövdan- Ingeborgs födelsebygd finns med. Kronobergs län.
Boken om Ingeborg i Mjärhult. Det är alltid en fantastisk resa att börja skriva en ny bok. Du har ett konkret mål i sikte till och med en fysisk produkt. I mitt fall har jag intresset, passionen, drivkraften och språket som någon sorts karta och kompass men jag vet väldigt lite om vad som händer under vägen, precis som med livet självt. Ändå går jag vidare fast jag hamnar i träskmarker, känner mig uppgiven bland oläsliga 1600-tals texter och oändligt många boksidor som andra skrivit i liknande ämne före mig. Jag hamnar i tvivel, uppror mot mitt eget vägval, mål och intention. Stundtals ska jag bara finna frågor inom mig: Vem kommer vara intresserad av att läsa detta? Hur ska jag finansiera mitt skrivande och bokens tryckkostnad? Ska jag bemöda mig om att ta med häxprocessernas fasansfullhet, ska jag ha bilder i boken, vem ska göra layouten och 1001 frågor till. Men vid varje strid ström på vägen finner jag tillslut ett vadställe. Vid varje träskmark finner jag ljusglimtar som leder mig över och på livets oändliga myrmark möter jag goda människor som leder mig rätt, visar hur jag läser kartan och ler mot mig och säger: “Vi ses mot målet jag vill läsa boken”. Jag har redan de som är mig till stor hjälp, vilket ajg är enormt tacksam för. Utan mina läsare är författaren oändligt ensam och ofta känns det som om det mesta jag skriver kanske inte kommer att läsas av någon, mer än av den som “ser i det fördolda”. Ändå fortsätter jag skriva om den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult. Målet är en bok. Vägen dit är lång. Vill du hjälpa mig att tro på boken som mål så förköp boken redan nu. Betala en liten eller stor summa och du blir en hedersgäst på kommande bokrelease på Ingeborgs plats i Mjärhult. När? Det får tiden och livet utvisa men jag skriver mig fram mot målet och har kommit en god bit på vägen. Här nedan har du lite av det tänkta innehållet och en Ai-genererad bild – på hur hon kan ha sett ut. Ingeborg lär ha fötts i Uthövdan – men hennes exakta födelsedatum och år är ännu osäkert. Men tillslut faller allt på plats. Vet du mer om Ingeborg i Mjärhult som kan ge mig fler pussebitar är jag mer än tacksam om du hör av dig. E-post Tänkt innehållsförteckning till boken: Ingeborg i Mjärhult – Ingeborg Danielsdotter Läkekvinna och botare i Älmhultsbygden
Förord Vem var den historiska Ingeborg i Mjärhult Något om tiden och bygden hon verkade i – historia och nutid Ingeborgs begreppsvärld och läkemetoder Vägar och karta över hennes bygd Återinvigning av Ingeborgs i Mjärhults plats Sagomuseet och nutida släktgrenar Nutida hälsotankar och människosyn Litteraturförteckning Slutord TACK
Ingeborg i Mjärhult (1 Januari 1665 – 23 juli 1749) ????? var en svensk naturläkare, naturfilosof, siare och spirituell visionär.
“Ingeborg i Mjärhult“
Vill du stödja bokens tillblivelse: Swish 070-6739916 Bankgiro: 5776-5778 Marianna Agetorp
En kort sammanfattande film över arbetet och leken under skapande skola.
“Det bästa med Stensjöäng var pysslet, skogen och allt man fick lära sig.”
Några kommentarer.
“Här vill jag sova över”, “Å vad fint och stillsamt liksom”, “Är det här inte att skräpa ned”, (att göra konst i skogen. Bra samtal om det efteråt), “Jag gillar verkligen att vara med dig”, “Det var kul att skapa,” “Jag vill säga tack för oss alla”, “Det var det bästa stället jag varit på”, “Det var den bästa saga jag hört, alla kategorier”, “När jag blir stor vill jag bli som dig”, “Det var det modigaste jag gjort” (efter vandring genom grottan), “Roligt att vandra med vandringsstav”, “Grottorna var spännande”, “Bästa dagen på läsåret” , “De mest spännande grottor jag sett”, När vi gick genom vändkorset – “Nästan som på Liseberg, men mycket bättre”, “Det bästa med Stensjöäng var den sagan och att få se alla coola saker i skogen”“Jag tyckte att man fick rita och vara i skogen var det bästa”“Det bästa med Stensjöäng var ALLT”
Jag tror jag själv har odlat så länge jag kan minnas. Kanske är det en konstform, kanske en livsstil eller bara ett sätt att se livet i ett djupare sammanhang. Alla kan odla. Vi är själva frön till en ny verklighet. Tack till Nelson Garden för fröer och till alla barn som kom till Stensjöäng 2023
Ett år går fort, så då var det åter dags för “Gränsmöte” mellan tre församlingar, tre landskap mm. Härlunda, Örkened och Kyrkhults församlingar. I år 2023 den 3 september 15:00
Jag – Marianna Agetorp blåser i det gamla bockahornet från 1799. Spyttapellens horn. Så inleddes Gränsgudstjänsten i år. Foto: Peter BuchSkylt upp till parkeringen för gränsmötet.Gränsgudstjänsten 2023. Foto Peter BuchJag – Marianna berättar om min hembygd. Foto Peter Buch
Gränsbygd
För mig har det alltid varit en fördel att bo i en gränsbygd. Jag har alltid varit medveten om var gränserna gick, ända sedan min barndom. Och gränsgudstjänsterna och de få friluftsgudstjänsterna som fanns på 60-70-talet gillade jag betydligt mer eftersom de var just “Friare” och utomhus i Guds fria natur. Men det fanns en fara – i Kyrkliga underrättelser stod det alltid angående Gränsgudstjänsten att “I händelse av regn” hålls den i Farabols skola. Inget ont om ”Farabols skola” – men jag ville ju få vara ute.
Så startade jag min berättelse efter andakten – ombedd av Peter Buch att berätta något om mitt engagemang i bygden.
Kultur byggs från BERÄTTELSER – jag tror att ett folk som glömt sin egen historia har bäddat för sin undergån. Lager efter lager bygger vi på berättelsen om oss själva och vår bygd och om våra förfäder. Århundraden efter århundraden. Historia har inte alltid varit mitt intresse för i skolan var det mest krig och kungar. Väldigt lite om vanliga människors dagliga liv, kulturhistoria. Men kulturhistoria, släktforskning och bygdehistoria har alltid intresserat mig ofantligt mycket.
Mer om detta och den historiska platsen talade jag kring när Grytesundsbron invigdes 2021– och jag tror att vi måste ha vår historia med i bagaget när vi rusar mot framtiden – för att kunna vara närvarande här och nu. Detta är mitt sätt att placera denna bygden på kartan. För denna gränssten förtjänar mer uppmärksamhet. Det har dock aldrig funnits en bro över sundet. mellan Norra och Södra grytsjön (oss veterligt), och nu kan man ej komma med båt genom sundet mellan sjöarna. Detta sundet var tidigare ett farbart sund mellan sjöarna. Sundet är mycket svårt att ta sig över, särskilt vår och höst.
Platsen var mycket otillgänglig tidigare. Men nu finns två olika vandringsleder som leder dit. Och att ha en gränsgudstjänst på Baggatorpet är en gammal närmre 150-årig tradition som nu återupptagits.
STORT tack till alla som medverkar och samverkar i våra bygden. Tack till Anders och Elisabeth Augustsson,Markus och Johan Augustsson Birgitta Augustsson – som upplåter platsen för Gränsgudstjänsten, Robin som Klipper gräset så vi kan parkera. Anders Agetorp Per Garnegård och Gullvi Garnegård som förnyat, förbättrat och utökat de nya spångarna på Norra grytleden. Tack alla nämnda och onämnda. Vi gör det tillsammans.
Nya bilder från Norra Grytledens spänger 2023
Grytledens nya spångar.
Framtidstro istället för hot
Vi kan skrämma varandra med klimathop, och jordens underång och det görs av alltifrån politiker, religiösa företrädare och alla aktivister som handlar i eget namn. Men vi kan också NÄRA GÖDA och FÖDA varandra med KÄRLEK HOPP och FRAMTIDSTRO och MEDKÄNSLA och vara i full tillit till att det finns betydligt mäktigare krafter som håller vår värld, våra galaxer och vårt lilla blå jordklot i sin hand. De levande lägger ut vägen för framtiden, de före ossi denna bygd la grunden för vårt välstånd i dag. De hade framtidstro, låt oss aldrig förlora den.
Jag hörde nyligen att forskningen kommit fram till, ang “Samlare Jägare” – kulturerna – att samlarna gav mer än jägarna. Låt oss fortsätta att dela av vårt överflöd. Inte bara “jaga” för vår egen vinning utan samla, dela och öka gemenskapen i vår bygd. Själv är jag eremit och älskar ensamhet och tystnad. MEN jag är mycket för att vi möts, samarbetar och bygger upp tillvaron och framtiden med gemensamma krafter och framtidstro. Därför arbetar jag i denna bygden, därför arbetar jag med att försöka lägga ett pussel, ja en läsbar karta bakåt i tiden för att hedra och älska förfäder, kända och okända bakåt i tiden och framåt för framtiden. Men vi får inte bara kämpa tillsammans, utan VILA tillsammans, som i dag och att känna tacksamhet hur bra i har det i dag!!
När jag berättat godnattsagor för mina barnbarn avslutar jag alltid med att tacka för allt som finns i deras liv – för att de skall få in ett naturligt TACK tänk in i drömmarnas värld. Inte oron för allt, inte ångern för allt som kan gå fel utan TACKET.
För vem var vi för 100 år sen? Var vi dem vi är i dag Var vi du eller jag eller var vi i vardande – vad vi skulle bliva Vem är vi i dag? Är vi dem vi innerst vill eller kan vi öka livet, öva livet, öka kärleken Vem är vi i dag som inte de kunde här i bygden före oss? Småsaker – en Ipad, en mobiltelefon en skränande tv-apparat? Ja naturligtvis mycket mer, väldigt mycket har blivit bättre, men vad skall tiden minnas efter oss. Hur vi arbetade, hur vi TOG semester – inte unnade oss vila fast vi kunnat. Hur vi trodde, gjorde, drömde. Vad skall framtiden minnas av oss? Bara berättelsen om oss, hur vi födde och dog, levde och älskade kommer att leva vidare. Vad vi ville drömde och tackade för. Kanske är ordet tack det viktigaste ordet att lära och lära ut. Och som ”Di gamla sa” att tacka lika mycket för solsken, regn och gödsel”. Allt tillsammans gör att vi växer i livets kärleksfulla skola.
Referat från en gammal Smålandsposten 1966
Gränsgudstjänst Ur Smålandsposten N:o 125 Måndagen den 15 Augusti 1966. Det har blivit tradition att folket i gränsbygden mellan Blekinge, Skåne och Småland strålar samman en gång om året till gränsbygdsgudstjänst i det fria intill den punkt där landskapsgränserna möts. Det är komminister Gustav Ohlsson i Härlunda församling som återupplivat denna mötesform, som var tradition för omkring 100 år sedan. I går eftermiddag samlades man för tredje året i rad och därmed befästes den nya traditionen. Drygt ett 100-tal personer från bygden deltog i gudstjänsten, som hölls i vackraste sommarväder. I gudstjänsten medverkade komminister Gustav Ohlsson, Härlunda, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, och kyrkoherde Nils Glimelius, Örkelljunga, här tillsammans med några av gudstjänstbesökarna i bakgrunden på högt belägen åker med underbar utsikt över Grytsjön. Prästerskapet från tre pastorat medverkade. Hälsningstal hölls av kyrkoherde Glimelius, Örkelljunga, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, predikade och komminister Gustav Ohlsson ledde den avslutande andaktsstunden. Kommer man från Smålandssidan för att besöka gränspunkten har man olika vägval att göra men hur man än kör blir avtagsvägarna mot målet allt mindre och krokigare. Slutligen får man göra en promenad genom den vackra och orörda naturen. Det är alltså här som de tre landskapen möts intill småländska byn Björnhult. Men det är också mötespunkten för tre län, Kronobergs, Kristianstads och Blekinge, för två stift, Lund och Växjö, samt för tre pastorat, Härlunda Kyrkhult och Örkened. Gränspunkten är från alla landskapen sett en föga känd avkrok men här bor ett idogt jordbrukarfolk, som är glada åt att få träffas och känna gemenskapen trots att de i många avseenden ändå måste känna sig delade i tre läger.
Om platsen och Baggatorpet
Gudstjänsten hölls på platsen där det gamla Baggatorpet – legat. Kallades också Grimsboda, i byn Gäddegölshult, Härlunda
Sist boende: Jon Håkansson Hanna Andersdotter 1900 Bild nedan från Jämshögs databas kring släktforskning. Brännmästare o torpare i Grimsboda (=Baggatorpet) i Gäddegölshult i Härlunda
Grytsjöhall /Grytstenen står i sundet mellan Södra och Norra Grytsön. Sundet heter Grytsjösund. Gammal stavning 1554 Gridsesund 1555 Grodttsioundet 1603 Grijesundh I Grytsjösund möts Skåne, Småland och Blekinge Denna gränssten “restes” 1618 när Jämshögs socken överfördes från Skåne till Blekinge och blev en trelänsgräns.
Fast Skåne och Blekinge var danska landskap fram till Roskildefreden 1658 – då de landskapen blev svenska. Och ett enda län blev Blekinge först 1683- tidigare var det som län uppdelat i två län Sölvesborg och Kristianopels län.
It is always very exciting to see how completely new visitors take on Stensjöäng. Most people find us via google – drive down the narrow winding road, park a bit cautiously, as if wondering “Can you stay here” (And you can, as long as you don’t misbehave and haven’t yet) Most people look then on your own down towards the lake. Others take a map that is available at a couple of places and find their way through it. But what few new visitors know is that you can book a guided tour with a local guide – Marianna Agetorp who was born in Spjutaretorp and took over Stensjöäng from her parents at an early age and has many exciting stories to share. Marianna is a writer, artist and lives her dream and her art. Additionally, she strives to slow down and practice the Art of Doing Nothing. Anders is her husband and the one who paints art on the Boulders, makes fantastic sculptures from the boulders and is an invaluable driving force at Stensjöäng.
A guided tour costs SEK 100 per person. Children under “one meter” go free.Book here
You can pay by Pay Pal
Guidad tur på Stensjöäng
På Svenska Det är alltid väldigt spännande att se hur helt nya besökare tar sig an Stensjöäng. De flesta finner oss via google – kör ned den smala slingrande vägen, parkerar lite försiktigt, som om de undrade “Får man vara här” (Och det får man, så länge man inte missköter sig och det har ännu inte skett) De flesta letar sig sen på egen hand ned mot sjön. Andra tar en karta som finns vid ett par ställen och letar sig fram via den. Men det få nya besökare vet är att man kan boka en guidat tur med en lokal guid – Marianna Agetorp som är född i Spjutaretorp och tog över Stensjöäng från sina föräldrar i tidig ålder och har många spännande berättelser att förmedla. Marianna är författare, konstnär och lever sin dröm och sin konst. Dessutom strävar hon efter att sakta ned och öva på Konsten att göra ingenting. Anders är hennes make och den som målar konst på Stenblocken, gör fantastiska skulpturer av stenblocken och en ovärderlig drivkraft på Stensjöäng.
En guidad tur kostar 100 svenska kronor per person. Barn under “en meter” går gratis. Boka här
Varje gång jag hör ordet fotopoesi känner jag mig hemma i det. Själv är jag poet och skriver dikter – ja allt jag skriver är en sorts poesi. Har alltid haft svårt att renodla orden och bena ut vad som är fakta och poesi, berättelse eller verklighet. Allt går in i vartannat. Och ibland, ja ofta skriver jag med kameran. Då blir det fotopoesi. Vill du ha mina foton upptryckta i storformat hör bara av dig.
Äntligen kan jag säga att taket åter är på på Sofie Kalles stuga. Det blev en spännande resa, men i dag 2022-04-29 är en dag att fira. Vår fantastiske snickare Thorsås Bygg är klar och det ser mycket bra ut. Jag är oändligt tacksam. På taket ligger nu en pannplåt och lär överleva även till nästa generation. Mycket mer finns att göra, många sprickor i den gamla timmerväggen att laga och bjälkar att byta ut. Men jag tar ett steg i taget. Nu närmast skall jag behandla vindskivorna så de grånar vackert, eller måla med svart slamfärg. Utomhus håller Anders som bäst på att gräva för att dränera runt stugan och jag fortsätter att samla flata stenar till golvet i stugan och börjar snart att gräva bort jorden så det kan läggas stengolv med sand runt stenarna. Och så är det hög tid att plantera ett äppleträd. Små land runt stenarna har jag också gjort med gammaldags blommor som dubbel påsklilja, pärlhyasint, luktviol, hålnunneört mm. Drömmer om ännu ett omöjligt projekt där, nämligen att gräva en brunn. Den som lever får se. Timmerbjälken dörren sitter på är helt rutten nedtill – så den är det ett stort behov av att byta ut. Det av hembygdsföreningen byggda utedasset blåste ned i Gudrunstormen. Det har jag nu rivit och flyttat. Vägen har Anders röjt så nu är det lättare att komma fram till stugan. Men det skulle verkligen behövas grus på vägen. Ett steg i taget.
Hela taket är på plats.Det vita dammet är cementdammVi dränerar och gör blomland.April 2022 Taket är bytt
Sedan jag trädde ur Svenska kyrkan har jag varit mycket återhållsam med traditionell “kristen” litteratur. Den tycktes mig vara så förutbestämd, så missionerande alltid så räddhågad. Jag har tidigare läst enorma mängder kristen litteratur på alla möjliga teman, så jag tyckte det var nog. Men så finns en bokström, ett flöde av friskt levande vatten från en teologisk, ödmjuk och lågmäld källa. Böcker som alltid lämnat mig med tacksamhet över att vara den jag är, över att få finnas till som människa, få kallas ett gudabarn, ett barn som inte får mig att rodna varje gång jag själv stavar fel när jag skall skriva Gud och det råkar bli Dug, och jag vågar le. Jag duger så här långt. Jag får mogna en dag i taget. Vi är inte färdiga men på väg. Nu har en omarbetad och förnyad utgåva av Margareta Melins bok Tro ditt hjärta om gott kommit. Den blir ingen världsnyhet, men skulle förtjäna det. De som vill finna ett språk för att tala om det innersta, det heliga, det gudomliga och det sköra oss människor emellan får nu en rik källa. Vid en första genomläsning av kapitelrubrikerna kan den vana läsaren tycka att allt känns rätt bekant. Men jag kan lova att det är nytt friskt vatten, från en gudomlig källa som inte sinar. Ta med boken och vandringsstaven genom livet. Lägg den i ryggsäcken, läs vid rastplatser. Välj boken istället för nyheterna på tv och radio. Lägg den på ditt nattduksbordet, läs dig till ro. Du behöver inte läsa allt i följd. Låt dina ögon finna just de ställen du behöver finna. Läs den vid dagens fikastund, som morgonbön eller aftonbön. Ge bort den till den som suckat länge efter frid, den som är orolig för att dö och den som stressat länge. Ge den till den som lämnat alla krävande gudsbilder och som fått nog av det andliga språket. Ge den till dig själv och ge dig själv en större inre rymd, ett nytt språk och en frisk källa att ösa ur. Om Svenska kyrkan skall finnas kvar som instution kan denna bok självklart ingå i kyrkliga utbildningar, samtal och fortbildningar.
