Allt har sin tid
Varje gång jag hör ordet fotopoesi känner jag mig hemma i det. Själv är jag poet och skriver dikter – ja allt jag skriver är en sorts poesi. Har alltid haft svårt att renodla orden och bena ut vad som är fakta och poesi, berättelse eller verklighet. Allt går in i vartannat.
Och ibland, ja ofta skriver jag med kameran. Då blir det fotopoesi.
Vill du ha mina foton upptryckta i storformat hör bara av dig.
Äntligen kan jag säga att taket åter är på på Sofie Kalles stuga.
Det blev en spännande resa, men i dag 2022-04-29 är en dag att fira.
Vår fantastiske snickare Thorsås Bygg är klar och det ser mycket bra ut. Jag är oändligt tacksam. På taket ligger nu en pannplåt och lär överleva även till nästa generation. Mycket mer finns att göra, många sprickor i den gamla timmerväggen att laga och bjälkar att byta ut. Men jag tar ett steg i taget. Nu närmast skall jag behandla vindskivorna så de grånar vackert, eller måla med svart slamfärg. Utomhus håller Anders som bäst på att gräva för att dränera runt stugan och jag fortsätter att samla flata stenar till golvet i stugan och börjar snart att gräva bort jorden så det kan läggas stengolv med sand runt stenarna. Och så är det hög tid att plantera ett äppleträd. Små land runt stenarna har jag också gjort med gammaldags blommor som dubbel påsklilja, pärlhyasint, luktviol, hålnunneört mm. Drömmer om ännu ett omöjligt projekt där, nämligen att gräva en brunn. Den som lever får se.
Timmerbjälken dörren sitter på är helt rutten nedtill – så den är det ett stort behov av att byta ut.
Det av hembygdsföreningen byggda utedasset blåste ned i Gudrunstormen. Det har jag nu rivit och flyttat. Vägen har Anders röjt så nu är det lättare att komma fram till stugan. Men det skulle verkligen behövas grus på vägen.
Ett steg i taget.
Sedan jag trädde ur Svenska kyrkan har jag varit mycket återhållsam med traditionell “kristen” litteratur. Den tycktes mig vara så förutbestämd, så missionerande alltid så räddhågad. Jag har tidigare läst enorma mängder kristen litteratur på alla möjliga teman, så jag tyckte det var nog.
Men så finns en bokström, ett flöde av friskt levande vatten från en teologisk, ödmjuk och lågmäld källa. Böcker som alltid lämnat mig med tacksamhet över att vara den jag är, över att få finnas till som människa, få kallas ett gudabarn, ett barn som inte får mig att rodna varje gång jag själv stavar fel när jag skall skriva Gud och det råkar bli Dug, och jag vågar le. Jag duger så här långt. Jag får mogna en dag i taget. Vi är inte färdiga men på väg.
Nu har en omarbetad och förnyad utgåva av Margareta Melins bok Tro ditt hjärta om gott kommit. Den blir ingen världsnyhet, men skulle förtjäna det.
De som vill finna ett språk för att tala om det innersta, det heliga, det gudomliga och det sköra oss människor emellan får nu en rik källa. Vid en första genomläsning av kapitelrubrikerna kan den vana läsaren tycka att allt känns rätt bekant. Men jag kan lova att det är nytt friskt vatten, från en gudomlig källa som inte sinar.
Ta med boken och vandringsstaven genom livet. Lägg den i ryggsäcken, läs vid rastplatser. Välj boken istället för nyheterna på tv och radio. Lägg den på ditt nattduksbordet, läs dig till ro. Du behöver inte läsa allt i följd. Låt dina ögon finna just de ställen du behöver finna. Läs den vid dagens fikastund, som morgonbön eller aftonbön. Ge bort den till den som suckat länge efter frid, den som är orolig för att dö och den som stressat länge. Ge den till den som lämnat alla krävande gudsbilder och som fått nog av det andliga språket. Ge den till dig själv och ge dig själv en större inre rymd, ett nytt språk och en frisk källa att ösa ur. Om Svenska kyrkan skall finnas kvar som instution kan denna bok självklart ingå i kyrkliga utbildningar, samtal och fortbildningar.
Jag vet inte hur många gånger som jag nu sagt och skrivit Sofie Kalles stuga när jag talar om min nya backstuga Björkemoen. Så vem var denna Sofia? Säkerligen var hon en kraftkvinna som man mindes och vördade. Henne skulle jag gärna vilja lära känna.
Sofia Svensdotter föddes den 21 mars 1886 (i bästa vårdagjämningstid) i Almundshylte på ett torp benämnt Norratorp (Norretorp) Härlunda församling.
Sofias föräldrar Sven Månsson och Katarina Larsdotter köpte hela gården Ellagölsmåla (Björkemoen) 1864 så hon växte upp i Björkemoen (Björksjölund)i Ellagölsmåla. Dvs på gården ett stenkast ifrån backstugan Björkemoen. (Där finns inga hus kvar, bara ruinerna och en väldig stenmur). Karl och Sofia vigdes den 15 juni 1888.
Första dottern JENNY Martina föddes 18 juli 1888. Då bodde Sofia i backstugan Björkemoen, men endast under 1888, för sedan flyttade hon till Blekinge. Hennes make Karl Jönsson kom från Älmtamåla Hage Lösens socken i Blekinge.
Familjen bosatte sig i Tyskland och sonen ALBERT föddes där. Tiderna var svåra också i Tyskland så familjen återvände till Sverige.
Sofias make Karl fick arbete i Karlskronas hamn, men det var dåligt betalt, så han lämnade familjen hos sin bror, Änkemannen Holger och reste åter till Tyskland. I Tyskland fick han arbete på ett tegelbruk, men sen mönstrade han på en båt som kollämpare och tog sig över till Amerika och han begav sig till Kanadas skogar. Senare också till Sydamerika men inte heller där var tiderna bra. Så han återvände till Tyskland. I tre år hade han varit borta utan att ha hört av sig till familjen. Karl fick arbete som Kogubbe på en gård i Tyskland och därifrån skrev han hem till Sofia och bad att de skulle komma dit. Det gjorde Sofia och i Tyskland föddes två barn till. ELNA Cecilia f 1894 (som dog 2 år gammal) och JOHN August f 1896.
Men längtan efter fosterlandet blev stor och de flyttade åter till Sverige. Karl tog plats som ryktare på Engeltofta gård i Barkåkra, Skåne och där stannade familjen i fyra år. Där föddes tre barn till.
HILDA Cecilia f 1901, JOHN Teodor f 1904 och JUDIT Selma Katarina f 1905.
När Sofias mor Katarina Larsdotter dog f 1835, ville Sofias far Sven Månsson f 1834 att Karl och Sofia skulle köpa Björksjölund ( Ellagölsmåla) av honom.
Och där blev de verksamma fram till Sofia dog 14 mars 1924. Sofia dog av cancer i bröstet.
Karl sålde då gården till sin dotter och måg Hilda och Otto. Karl renoverade den gamla backstugen på gården kallad Björkemoen och flyttade dit.
Tänk så mycket mer som skulle kunna sägas om denna Sofia.
Jag har också fått höra att hon hade en helt fantastisk trädgård på gården Ellagölsmåla, strax intill Backstugan Björkemoen. Ännu har jag bara gjort en första inventering av växter och funnit: Kaprifol, Stormhatt, Tibast, Renfana, Gullris. På den gamla gården finns också en stor Ormgran.
Fint att börja året med att besöka Sofie Kalles stuga. Och till vår stora glädje fick Anders och jag besök av massa barn och deras föräldrar som var ute på vandring och sen kom andra grannar till stugan och bjöd på kaffe och bullar. Vi eldade en brasa, försökte hitta hur stor tomten var, bar lite virke och fick se hur stugans nya tak tog sig ut utan massor av snö. Längtar efter lite värme och vår och nya arbetsprojekt vid stugan.
Jag försökte borsta rent trappstenen för det ser ut som om någon hoggit in en bild eller tecken i stenen. Och det berättas om att det funnits en Hällkista i området. Kan trappstenen komma från den?
Och det som för mig var allra mest glädjande var att en uggla lyfte som suttit under skorsstenshuven och flög in mot skogen på tysta vingar. Känns som ett mycket gott tecken och och en välsignelse för stugan och platsen. Nästa gång skall jag smyga mycket sakta när jag besöker stugan och ha kameran med mig.
Vi letade också efter den gamla brunnen vid gården intill, för vatten vore bra att ha tillgång till, men vi fann den inte.
Så då rann det gamla året ut ur timglaset. Igen. Och vi fick ett nytt år. En ny födelse som vi inte vet något om. Också rent fysiskt har jag fått ett nytt litet liv att vårda mig om. En ny liten växande planta. Jag var dumdristig nog att så de små fröna mitt i midvintern, den 14/12. Trodde nog inte riktigt att de skulle komma upp men den 29/12 upptäckte jag en sirlig liten planta som kommit upp och i går på nyårsaftonen kom också det andra fröet upp. Känns som ett underbart löfte om det som komma skall under det nya året.
Men hur skall jag klara av att ge de små plantorna nog med ljus, omsorg och vatten så de överlever? Det är alltid ett stort hängivet arbete. Det finns många frön i min frösamling som jag ännu inte vågat så eftersom jag inte vet hur jag skall kunna ge dem rätt omvårdnad. Det är som med barn, ett livslångt åtagande även om de växer bara en säsong. För, för plantan är det ett helt liv. Det är väl därför jag älskar det vilda, som klarar sig själv utan mig. Men det är fint att vara beroende av, och ge hängiven omsorg och eremiten i mig övar sig på det.
Jag har hela mitt liv, både i vaket och i drömmande tillstånd begrundat bibelordet Joh 12:24 “Vetekornet måste falla i jorden och dö” och jag har grunnat på om det är så att fröet måste dö, och har ännu inte fått en biolog som kunnat säga vad som är “död” för ett frö. Jag tror att fröet måste torka, mogna på sin fröställning, för att bli redo, skiljas från moderplantan, falla ifrån, frökapslen måste öppnas och fröet måste våga ge sig ut i världen “på egen hand”. Och det kräver mod. Så många faror möter ett litet frö. Så mycket skall stämma. Och är man ett litet pelargonfrö som fallit från fönsterkarmen är det inte lätt om kan flyger ut genom dörren i snöfyllda småländska midvintern, eller sugs in i en dammsugare som julstädar. Men jag lyckades fånga upp det mogna fröet i rätt ögonblick. Gav #Storknäbbens frö namnet Sophia efter #Gaia Sophia Moder Jords namn och ville hylla den Gudomliga kvinnliga aspekten av vår värld på detta sätt. Och båda fröna grodde och jag andas på dem som en sorts näring tänker jag mig och oroar mig för att de inte skall torka ut, eller bli dränkta i för mycket vatten och om jorden verkligen är den bästa för dem. Precis som när jag fött mina egna barn. Tre av mina fyra barn födde jag dessutom hemma och kände ansvaret tungt på mina axlar. Fick liksom uppfinna moderskapet varje dag men hämtade kraft ur gamla källor och ur mitt eget inre moderskap.
Varje frö påminner om om en spermie eller ett ägg. Vi själva började så. Var fullständigt beroende av omsorg och näring.
Nu har ett nytt år fötts. Hur kan vi ta hand om det på bästa sätt? Vilka frågor behöver vi ställa oss. Genom Gene Keys har jag lärt mig att några av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss i varje given situation är “Vad hade kärleken gjort” och den gamla Gralfrågan ” Hur kan jag vara till störst tjänst åt helheten”? Inte bara de som står mig nära, utan helheten, både mänskligheten, växtriket, djurriket, mineralriket, kosmos och hela den helheten som är så omöjlig att ens omfatta tankemässigt. Men det börjar med fröet i min fönsterkarm. Det börjar i det lilla. Kärleksfröet i mitt inre. Hur kan jag vårda det, hur kan jag få det att växa och sprida nya ringar på världens vatten och bli till välsignelse. Svaret måste jag öva mig på hela livet. Jag måste likt Etty Hillesum “rädda Gud” över till nästa generation, till nästa år, genom varje kris och katastrof som drabbar vår värld. Stå upp för det jag menar vara Gud, allt innersta kärna, kärleksfröet i alla våra liv. Rädda kärleken genom alla faror som hotar den. För mig är det ett heltidsarbete, ett stilla, tyst arbete och allt vill störa mig och locka mig ifrån det arbetet. Men det är bara att börja om, igen och igen. Gå tillbaka till fröet, plantan och kosmos innersta tickande hjärta och svara Ja, ja jag kommer att göra allt jag någonsin förmår. Men ge mig vishet, ge mig klarhet ge mig mod.
Gott nytt växande livsår.
Våren 2023 välkomnar vi skolklasserna till
Stensjöäng.
I denna första projektomgång är det skolklasserna från årkursen 3-4 från Älmhults kommuns skolor, ca 478 elever som kommer till Stensjöäng under våren.
Jag samarbetar också gärna med omkringliggande kommuner. Älmhults kommun är Stensjöängs hemkommun, men Stensjöäng är beläget strax intill Osbykommun, Olofströms kommun, Tingsryds kommun, Karlshamns kommun. Välkomna att höra av er.
Marianna Agetorp E-post eller se min kontaktsida
Vad vill jag med skapande skola?
Jag vill visa elever och förskolebarn på den enorma resurs de själva besitter i form av kreativitet, lek, fantasi och förverkligande skapande föreställningsförmåga vi alla besitter.
Till detta vill jag ta naturen på Stensjöäng, skogen, vattnet, gräsen, fåglarna, vinden och den fria lekens berikande verklighet.
Vi använder oss också av naturm- och återbruksaterial, som jag samlat under många år, eller som eleverna själva finner i naturen. Exempel på material: garn, kottar, skrot, skräp och återvinningsmaterial, vedträ, pinnar, löv, lavar, takpannor, trasiga kläder, papper med mera.
Vad blir resultatet?
Det vet man inte alltid från början. Processen är det viktigaste, liksom inspirationen och lekfullheten. Vårt fokus är Jordkonst eller som det internationella begreppet är – Landart.
Landart kännetecknas av att man skapar i naturen, med naturen och av det som finns att tillgå på platsen. På Stensjöäng finns en rik och varierad natur och därtill använder vi oss av återbruksmaterial i kombination med naturen. Förutom konkreta tavlor, konstverk, skulpturer får också barnen en ny upplevelse av sin egen skapande förmåga, man lär sig se, se på ett nytt sätt, på naturen, sig själv, återanvändning, miljö, klimat, skrot, miljötänkanbde, återvinnig och samverkan. Jag vill förmedla kraften i kreativiteten, den oerhörda förmågan alla besitter.
Vad skall det vara bra för?
Kreativitet behövs för livets alla omständigheter. Oavsett om barnet i framtiden kommer att bli busschaufför, hjärnkirurg, dataprogrammerare, ingenjör, eller psykolog behöver alla finna sin egen skaparkraft, sin egen skaparglädje och sitt inre “geni” . Tillgången till vår kreativa energi behöver vi helt enkelt för att må bra och minska stressen i vårt liv.
Var? På Stensjöäng.
Stensjöäng är en kulturgård med säregen skog, biotopskydd, galleri, landart, kulturskog, kulturmiljöer, backstuga, skogskatedral, brygga, sagoskog mm.
Kulturaktör Marianna Agetorp
Kulturaktör: Marianna Agetorp Författare, poet, autodidakt konstnär, text och låtskrivare, föreläsare, ståuppare, projektledare Trädgårdsturism Linné, VD på Stensjöäng.
Utbildning: Socialpedagog
Tidigare arbeten: Trädgårdsmästare och dekoratör på Möckelsnäs Herrgård, elevassistent, och företagare på Stensjöäng.
Unik tillgång: Symbol och drömgruppsledare.
Kontakt: Marianna Agetorp
Spjutaretorp Stensjöäng 343 92 Häradsbäck
Mobil: 070-6739916 Telefon: 0459-37000
E-post marianna.agetorp@gmail.com
När behov och efterfrågan uppstår samarbetar jag med andra kulturaktörer i mitt vida nätverk av konstnärer och kulturarbetare.
Skapande skola på Stensjöäng.
“/”
Jag brukar lite skämtsamt titulera mig som VD på Stensjöäng och innehar inte bara den vanliga rollen utan fastmer Verkställande drömmare.
I dag var det så fint att återfinna detta avsnitt på youtube där vår trädgård på Stensjöäng och Skogskatedralen filmats så vackert.
“Eine Waldkathedrale als spiritueller Ort der Meditation – ein Minihotel mitten in der Natur – Restauration schwedischer Holzhäuser im Stil des 19.Jhd.
Alle Folgen von “Landträume” gibt es hier: http://bit.ly/landtraeume
Abonniere wocomoLIVING: https://goo.gl/g1YUqT
“Mitten in einem mystisch erscheinenden Märchenwald im äußersten Süden Smålands leben Marianna Agetorp und ihr Mann Anders. Ihr rosenumranktes rotes Holzhaus liegt auf einer Lichtung, ganz in der Nähe des Sees Stensjön. Marianna ist eine spirituelle Frau, die ihre enge Verbindung zur Natur in Gedichten und Prosa ausdrückt. Die Abgeschiedenheit des Waldes ist Voraussetzung für ihr persönliches Glück; dennoch genießt sie auch die Gegenwart von Familie und befreundeten Künstlern wie Hans und Inga, deren Objekte sie gern in ihrem großen Waldgarten installiert. Zu dem gehören ein nach Farben gestalteter Garten in der Nähe des Hauses, aber auch naturbelassene Bereiche unter Bäumen und am See. In milden Sommernächten übernachtet Marianna hier gern. Ihr Mann Anders hat derweil ein neues Hobby für sich entdeckt, in dem das Element Feuer eine Rolle spielt: Er schweißt. Die Ergebnisse seiner Arbeit sollen die Wipfel der Bäume in der „Waldkathedrale“ schmücken, einem von Mariannas Lieblingsplätzen.”
Berättelser som rör sig mellan nuet och en magisk tid som alla kan hitta till.
Här är några som jag berättar för den som orkar höra eller lyssna.
Kroppen mitt tempel
Och jag går med ett ljus i min hand.
Ta från mig mina rättigheter,
ta från mig mina rätt-ig-heter att mötas
ta från mig mina sociala lagar,
ta från mig min rätt att tala och kritisera
ta från mig mitt jobb, min pension, min tillhörighet
ta från mig min religionsfrihet, mitt självbestämmande, mitt ordförandeskap
Ta från mig min rätt att äga, mitt hem, min mark
ta från mig mina skyldigheter
ta från mig mitt ansvar
ta från mig min värdighet
men låt mig behålla min kropp
Låt mig behålla elden, glöden, gräset vattnet
Låt mig behålla himlen molnen, skogen och fåglarnas sång
Låt mig behålla regnet, glittret i vattnet, vintergatan och alla stjärnor
Låt mig behålla ljudet från havet ,doften av rosen, daggen och färgerna vid solnedgången
Låt mig behålla min kropp min utpost i galaxen där jag fötts
Låt mig behålla mina fotsulor som den mun jag talar med jorden
Låt mig behålla mitt hår som stiger i vinden och hämtar tröst ur tystnad
Låt mig behålla etern den som samlar in nåden
Låt mig behålla jorden som ännu är vårt hem
Låt mig behålla tron på mänskligheten
tron på människan och
tron på det gudomliga i henne
Låt mig behålla intigheten där bönen får vingar
Låt mig behålla ljuset i mitt hjärta, blodet i mina ådror och luften i mina lungor
Låt mig be-hålla bönen ,be ihållande
Låt mig få behålla min kropp mitt tempel för det heliga det okränkbara det eviga
Det oskapade ljusets hem
© Marianna Agetorp
Brobyggandets konst- Grytesundsbron i Snapphaneland
Gamla drömmar går till slut i uppfyllelse. Min barndomsdröm om att kunna gå över sundet mellan Norra- och Södra Grytsjön och passera gränsstenen Grytehall har äntligen blivit verklighet. Och det är inte vilken gränssten som helst. Det är gränsstenen där Småland, Skåne och Blekinge möts. En plats inte så många besökt men nu kan man komma till den från två håll. I grunden är jag en eremit och ingen föreningsmänniska, men en lokal förening är ett fantastiskt redskap för att skapa nya möten i gamla bygder och för att engagera likasinnade i gemensamma projekt. 2014 startade en grupp kulturentusiaster en Konst- och Kulturrunda i Spjutaretorpsbygden. Varje år under Kristi himmelfärdshelgen äger den rum. Också i år håller vi den traditionen vid liv. Men under Coronaåret lades den på is och vi la kraft på att bygga en bro – Grytesundsbron. Inte att förväxla med Öresundsbron. Men även en liten bro hoppas vi kommer att få en viktig betydelse för våra byars gemenskap. Att bygga en bro har också en djupare, ja rent av läkande betydelse. I dessa gamla Snapphanebygder där stridigheter ägt rum, när gränsen delade våra bygder i Sverige och Danmark – kan vi nu verka för gemensamma mål, kulturevenemang och vänskapliga relationer. Än är inte själva leden så väl uppmärkt, men vi arbetar stadigt vidare. Farabols byalag har i många år arbetat för att göra Grytleden uppmärkt och vackert utstakad. Nu får vår förening arbeta vidare för att fortsätta leden in i Småland och Älmhults kommun.
I många år ordnades det uppe på en höjd i närheten till Gränsstenen en så kallad Gränsgudstjänst ute i det fria. Denna plats är inte bara där tre landskap möts utan det är också mötespunkten för tre län, Kronoberg, Skåne och Blekinge, för två stift, Lund och Växjö, samt för tre församlingar, Härlunda, Kyrkhult och Örkened.
När den gamla traditionen togs upp under tidigt 60-tal var det en närmre 100-årig tradition som man återuppväckte, enligt en artikel i Smålandsposten 1966. Nya försök att återuppliva traditionen har gjorts också under 2000-talet och det är en trevlig tradition att samlas under den fria himlen vilket passar utmärkt också i Coronatider. Bron är nu på plats och det är bara att ta fram vandringsstaven och vandra vidare. Väl mött ute i det fria. © Marianna Agetorp
Då var det dags igen att öppna upp Stensjöng och Spjutaretorpsbygden för alla som är intresserade av natur, konst och kultur.
I år är vi 12 utställare.
Läs mer på hemsidan för Spjutaretorpsbygden
Min text om Konstrundan i Allt om Älmhult
Jag fortsätter jag jobba för det jag tror på. Jag tror på varje människas eget ansvar. Jag tror jag att min intention skapar nya möjligheter. Jag tror att min attityd påverkar det jag arbetar för. Jag tror att jag får all hjälp jag behöver. Jag tror på att männsikans förmåga till kreativitet är oändlig.
JA jag tror till och med att det är möjligt att renovera en gammal gisten backstuga fast taket har börjar falla in och det är extremt fuktigt och uppruttet i vissa delar.
Jag behöver stöd på vägen. Jag behöver fysisk hjälp, material, redskap, kunnande, goda råd och material och pengar för att gå i land med detta projekt.
Varför denna stuga är värd att bevara kan ju verkligen ifrågasättas! Om det har jag skrivit ner här på denna sida – och också om de som bott i stugan, slitit, arbetat och försökt skapa sig, och därmed oss alla en bättre framtid. Vi drar alla vårt gemensamma strå till mänsklighetens fortlevnad.
Läs mer om historiken här
Om jag inte börjar gå – kan jag inte komma framåt. Så i dag har jag sökt stipendier, samlat mod, kreativitet och ork för nästa steg.
Vill du också hjälpa till. Berätta vad du skulle kunna göra. Jag tar tacksamt emot alla förslag.
Redan har jag fått tre donationer och jag har full tillförsikt att det går att samla in pengar till ett nytt tak på Sofie Kalles stuga.
Tack på förhand.
Swishnummer: 070-6739916 (Marianna Agetorp)
Bankgiro : 5776-5778
Kontanter: Välkommen till Stensjöäng
Från utlandet.
Inte vill väl någon att stugan faller ihop igen?
Maila mig gärna om tips på sponsorer, material och råd och dåd. Eller bara Hejarop!
Bless you!
Det vet jag inte med säkerhet – men jag är övertygad om att denna stuga kan komma bygden till del och glädje. Stöder du stugan med en summa pengar kan stugan bli ett unikt utflyktsmål för dig och dem du vill visa den för.
Mitt mål är att hålla stugan öppen för alla besökare – och göras möjlig för enkel övernattning för de som vill bli “Backstugsittare för en dag”
Alla som stöder backstugan med en summa pengar får välja en av Mariannas böcker. Alla som stöder projektet med en störe summa pengar bjuds på picknick vid stugan av Marianna.
Alla stödjare erbjuds också att när projektet är i hamn – att sova över i stugan.
Hittills har jag samlat in 6450:- – men jag behöver minst det tiodubbla.
Vänliga hälsningar Marianna Agetorp
Det finns de som alltid gräver hålet först innan de köper äppelträdet. Det är hedervärt att tänka före, planera och se till att projekt är genomförbara. Men sådan blev inte jag. Jag bara vill framåt. Vill rädda, skapa, renovera och skapa skönhet och framtid. Tänker ändå att jag är hyfsat bra att leva i nuet och med de begränsningar jag har.
Men nu var det så att att min hembygds hembygdsförening beslutade på sitt årsmöte att de skulle låta en av sina stugor, en backstuga kallad Sofie Kalles stuga – få gå tillbaka till naturen. Föreningen mäktade inte med att fortsätta att renovera och det är fullt förståligt. Det är svårt att engagera mäniskor till frivilligt arbete i dag.
Sofie Kalles stuga – Björkemoen Ilagölsmåla
Häradsbäck Älmhults kommun. En kort sammanställning
Bakgrund
Härlunda Hembygdsförening har i många år bevarat och renoverat på Björkemoen – Sofie Kalles backstuga. 2019 beslutade föreningen att låta den ”gå tillbaka till naturen” på den ursprungliga fastigheten som den var avstyckad ifrån.
Jag Marianna Agetorp som på min egen mark har en annan backstuga – Lille Jans Backstuga som jag och min make Anders Agetorp – tillsammans med flera sörjt för att renovera, känner starkt för dessa gamla kulturmiljöer och föreslog därför för hembygdsföreningen att överlåta stugan och dess vård åt mig för att åtminstone göra det jag kan för att rädda den. Se denna länk
Backstugan Björkemoens tak är i mycket stort behov av byte/renovering efter att träd fallit över backstugan vid Gudrunstormen 2005. Jag har nu tillfälligt täckt taket med ett par presenningar för att det inte skall regna in.
Min intention är att hålla stugan öppen för bygdens innevånare, tillresande turister, skolklasser mm.
Protokollsutdrag.
Protokolls utdrag fört vid årsmöte med Härlunda Hembygdsförening i Bygdegården Häradsbäck den 24 mars 2019
§23. Byggnader. Sofie-Kalles stuga är i stort och akut behov av renovering vilket styrelsen har svårt att mäkta med. Årsmötet beslutar att stugan med tomt återlämnas till ägaren.
Protokollsutdrag fört vid årsmöte med Härlunda Hembygdsförening i församlingshemmet Häradsbäck den 20 september 2020
§23. Byggnader. Anders informerade om att Gärdslevargens koja brunnit ner under morgonen av oklar orsak. Platsen behöver röjas upp och grunden täckas så snart det är möjligt och Anders kallar samman frivilliga. Sofie-Kalles stuga är skänkt till Marianna Agetorp med villkor att den ej får säljas och skall återlämnas till markägaren om Marianna ej vill ha den kvar.
Sofie Kalles stuga nyrenoverad ca 1991 Foto: Härlunda Hembygdsförening
http://www.harlundahembygd.se/minnesbilder-25136169
Under 2021 ämnar jag samla in medel och arbetshjälp för att kunna bevara denna stuga, vilket den är i mycket stort behov av. Taket är mycket skadat och fuktigt. Eventuellt måste alla takbjälkar bytas ut, liksom takbrädorna. I dag är det ett enkelt papptak men jag ämnar att lägga ett stilfullt gammaldags pannplåts tak.
Lite Historik längre tillbaka i tiden:
Stugan kan troligen ha varit bebodd tidigare än vad som här angives – men det finns ännu inte dokumenterat.
Först var backstugan en så kallad Jordkula – men förbättrades efterhand till en backstuga.
Första boende som vi känner till: Ludde Månsson född 1681 med sin hustru fram till 1732.
1740 bodde Måns Jonsson. Död 1748 (Då kallades den för en backstuga under Ellagölsmåla)
Nästa boende som man känner till, var Peter Larsson (född 1751 död 1819) och Kristina Svensdotter (född 1762, död 2/8 1821)
Därefter bodde Jon Karlsson (född 1780) och hans hustru Ingegerd Jönsdotter född 1786. Jon kom från Virestad och hon kom från Västra Torsås. De bodde först i en backstuga i Långhult men flyttade sen till Björkemoen med barnen Eva Sissa och Bengt. Sissa dog 1840 i bröstfeber.
I backstugan bodde sedan en bror till Jon – Johan Karlsson med hustru fram till 1858
1864 köpte Sven Månsson och Hans hustru Katarina Larsdotter hela gården som Björkemoen ligger på, och då flyttade Svens mor in i backstugan samt Svens moster Bengta Larsdotter som var änka- tillsammans med sina barn Tilda och Ingrid Magnusdotter, Svens mor Karin Larsdotter bodde där till sin död den 28/11 1893. Tilda och Ingrid Magnusdotter bodde kvar till 1901.
Även Sofia, Svens dotter och Katarinas dotter bodde där med sin dotter Jenny. När hennes man Karl Jönsson var i Amerika, bodde hon där endast 1888, sen flyttade hon till Blekinge. Så stod stugan tom från 1901-1904, då Martina Svensdotter bodde där tillsammans med sin dotter Ingeborg, en vinter tills hon gifte sig med Per Hallberg i Havhult, vilken var far till Ingeborg, men de kunde inte gifta sig förrän köpet var klart i Havhult.
Sedan stod backstugan tom till 1925 då Karl Jönsson (Sofie Kalle kallad) flyttade in där efter reparation, han satte hög resning på stugan, rev av jordtaket och höjde timret med fyra timmerstockar, satte in ett fönster till och byggde en liten förstuga.
Foto: Härlunda Hembygdsförening
För fler bilder se:
http://www.harlundahembygd.se/%C3%A5rets-bild!-24974272
Karl August Jönsson föddes den 22 sept 1864 i Ämtamåla hage – ett torp i Lösens församling Blekinge.
Karls hustru Sofia Svensdotter föddes den 21 mars 1861 i Amundshylte på ett torp benämnt Norretorp, men växte upp i Björkemoen (Björksjölund) i Ellaglösmåla. (Ilagölsmåla Olika stavning)
Karl och Sofia vigdes 15 juni 1888
Sofia dog 14 mars 1924 (Dog av cancer i bröstet)
I backstugan bodde ”Sofie Kalle” Karl Jönsson till sin död 6 december 1942.
Foto: Härlunda Hembygdsförening
För fler bilder se:
http://www.harlundahembygd.se/%C3%A5rets-bild!-24974272
Sedan förföll stugan.
Härlunda hembygdsförening
Våren 1989 hölls ett möte vid stugan och det blev bestämt att Härlunda Hembygdsförening skulle ordna tomtavstyckning, lagfart och sommaren 1990 kom arbetet igång. Bara att gräva och röja bort sly så vägen kunde göras framkomlig till stugan var ett stort arbete. Muraren Arne Johansson i Spjutaretorp började mura upp och renovera skorsten och de murade väggar.
1990 revs det gamla huset norr om Stugan (Ellagölsmåla) och det timret användes för att återuppbygga backstugan. Gunnar Karlsson började snickeriarbetet den 21 Juli, 8 augusti restes stugans tak och 12 augusti spikades taket. Gunnar Jönsson var då arbetsledare och ordförande för Härlunda Hembygdsförening.
Namnet Björkemoen förekommer från omkring 1800
Historiska uppgifter lämnade av Wilhem Johansson
Stort tack till Sofie Kalles släktingar som tillhandahållit material och bilder.
Jag fick tillträda som lagfaren ägare till stugan 2020-05-26
Ilagölsmåla 1:5 Häradsbäck. Älmhults kommun.
Varmt och innerligt tack till alla som kom till Julmys och Tomtesmyg på Stensjöäng.
Vilken fantastisk uppslutning det blev till detta utomhusarrangemang. Och så många som smög ned till tomtens stuga, grillade korv och samtalade vid elden och njöt tystnaden i Skogskatedralen. (dessvärre hade marschallerna slocknat som Anders hade tänt i ljuskronan, måste varit något väsen som flugit förbi och släkt dem)
Stort tack också till våra fantastiska utställare 2020.
Jag planerar redan för nästa evenemang 2021. Då lär det bli några fler utställare. Min enda miss i år var att jag inte tog inträde (smile). Det är trots allt mycket förberedelser, efterarbete och ved till alla eldar (blev ett stort hål i vedboden)- bara som exempel. Till nästa år skall jag ha tomtenissar som parkeringsvakter längs vägen. Riktigt oroligt hur alla skulle få plats. Men det ordnar vi.
OBS: Jag strävar inte efter att enorma skaror kommer till Stensjöäng, men det skall kännas enkelt, lustfyllt och givande för oss alla.
Och vill du i efterhand stödja Stensjöäng sänd gärna ditt bidrag via Swish 070-6739916 eller till bankgiro 5776-5778
Naturen är alltid öppen
Kolla också gärna in taggen Stensjöäng eller följ den på Instagram. (elelr våra privata konton mariannaagetorp och andersagetorp
Nu vet vi att det finns ett stort intresse för Stensjöäng också vintertid.
Följ oss gärna på Facebook, Instagram , Youtube mm så du håller dig uppdaterad och du vet när det nästa gång blir Sagovandringar, Fullmånekvällar, konstutställningar och musikmeditationer i Skogskatedralen. Kanske är det snart dags för att sova tillsammans utomhus i Skogskatedralen – under bar himmel.?
Snart går jag ned och ser på när tomtemor tömmer säcken med alla önskelistor och ser till att tomten får dem alla. Och hann du inte ned i lörddags så står stugan öppen som vanligt ända fram till midvintersolståndet. För sen får tomten bråtton….
Må du få en ljus midvintertid.
Kom ihåg att vistas utomhus så mycket som möjligt, laga god och näringsrik mat och stärk dig själv till kropp och själ- i dessa Coronatider. Krama ett träd och finn din inre frid.
Och alltid välkommen att ta kontakt med mig eller beställa mina böcker.
Kanske är det dags för en Skrivarhelg på Stensjöäng
Och sist: Glöm inte sommarsolståndet 2020! Gå ut i det fria. (20-22 Jupiter passerar som närmast under Saturnus, bara 9 bågminuter ifrån den 20/12 eller 22/12, och bara 6 bågminuter den 21/12! Titta lågt i sydväst omkring klockan 17, helst med fältkikare.)
Tänd en eld eller ett ljus där du är. Stilla dig och grunna över vilken värld du vill ha framöver och begrunda din egen roll i hur vi skall skapa en bättre värld för oss alla.
En ny sida som stöder min kontemplation i dessa tider
Med kärlek Marianna Agetorp
Så var det december och vi öppnar upp Stensjöäng för Julemys. Utomhus i all enkelhet. Vi har bjudit in Skogstomtarna, Gubben vinter, Snödrottningen Vintervättarna och Isprinsessan. Hoppas de och många fler kommer.
Vi håller behövligt avstånd och andas utomhus i den friska luften.
Var och en går på stigarna eller köper julepresenter av utställarna.
Utställare är:
Ingvar Eriksson
Lydia Svensson
Gullvi Garnegård och
TOMTESMYG TILL TOMTENS HUS
Tomtesmyg går till som så: Följ stigen där marschallen lyser vid vändkorset, till backstugan där tomten bor. I en en grön Julklappssäck kan alla barn lägga sin önskelista till tomten.Och om du går alldeles alldeles tyst hela vägen hem tillbaka till Stensjöäng – är det mycket troligare att du får vad du vackrast önskar – och du får då också höra tystnaden och skogens eget bankande hjärta. Ta gärna med ficklampa för det mörknar hastigt om vintern. Välkomna.
Alla som kommer utklädda till Juleväsen får en av Mariannas böcker
Anders Agetorps pepparkaksskapelser
Livet ger oss systrar och ibland tas de ifrån oss allt för tidigt.
Jag har fortfarande svårt att fatta att Susanne inte vandrar på jorden längre. Susanne som vigde sitt liv åt att utveckla Promession, den ekologiska begravningsformen. Den vi ännu väntar på.
Här är mina egna minnesord
Till Susanne
Lövet vissnar
Själen blomstrar
Liljor växer ur jordens mylla
Du är för evigt en blomma
i mitt hjärtas åker
och kärlekens sol
värmer min sorg
Du var jorden som gav mig näring
blomman som tröstade mig
Vattnet som omgav din själ
blir grönskan som lyser
över världens fält
Din livsväg gav nya vågor i vår värld
och din gärning blir det hopp
som läker jordens trasighet.
____________
En dag skall en större kraft än vi själva
stiga in över vår tröskel
Allt får vi överlämna
det gjorda liksom det ogjorda
Allt det vi var
blir till glittrande vattendroppar
som läker jordens törst
och visar vägen in
till alltings levande hjärta.
Du blir kvar hos oss
som en rik trädgård
som vi får vårda
En ny stjärna lyser nu
på vår natthimmel
Jag behöver inte berätta att Susanne var en stor människa. Det vet vi alla som mött henne. Ändå vill jag inte fokusera endast på hur stor hon var och är utan på ordet MÄNNISKA – eller kanske allra helst använda det gamla ordet Maninna. Hon var tillfullo både man och Kvinna – allt i en person –förkroppsligad i ett. Kraftfull, självständig, högröstad, ödmjuk, enkel, rättfram, rättfärdig, öppen, rättmätig, medkännande, sårbar, stark, godmodig – moderlig och faderlig på samma gång.
Hon var en hårdslipad diamant, en prisma i Guds hand. Det fanns ännu sidor som var dolda, oslipade och ofärdiga -men livet utmanade henne ständigt att tänka om och tänka nytt. De meningsmotståndare som motarbetade henne och hindrade henne i sin gärning kallad hon ”sina änglar”. Av dem lärde hon sig allra mest.
Vi har alla, som mött henne, olika pusselbitar, olika minnen och möten med Susanne – och det är bara om vi lägger allt detta tillhopa, som vi kan se Susannes rätta ansikte.
Det finns också i varje människas liv blindfält, sprickor, brustenhet och utsökta ljusgator som ingen ens har sett eller kunnat ana.
Allt detta får jag bära fram och låta bli det konstverk våra tankar tillsammans målar, för oss själva, för varandra och för framtiden -för att kunna fortsätta den gärning som Susanne påbörjat och som vi alla på något sätt är en del av och som vi kan arbeta vidare med.
I boken Den trofaste trädgårdsmästaren står det:
”Vad är det som aldrig kan dö?
Det är den trofasta kraft som vi bär med oss från födelsen, den som är större än vi själva, den som erbjuder nya frön till öppen och sargad och obrukad mark så att vi kan börja växa på nytt. Det är denna kraft som, med sin ihärdighet, sin lojalitet mot oss, sin kärlek till oss, sina oftast gåtfulla vägar, är långt större, långt väldigare och långt äldre än något annat i världen.”
Susanne liksom vi alla är en del av denna väldiga kärleksfulla trofasta kraft.
Att arbeta med den goda jorden, med allas vår Moder Jord handlar hela tiden om ett givande och tagande – jorden ger och vi ger tillbaka. Som biolog visste Susanne detta som sin innersta självklarhet. Var trädet lite och klent- “ge det förmultnande äpple, ge det mat!” Är du själv hungrig – ät då mat som varsamt odlats utan gifter och med en tanke framåt, för nästa generation som också är hungrig.
Jorden får aldrig utarmas, vi måste alltid ge tillbaka – så också med våra egna kroppar, den dag vårt skal åter skall ned i jorden och bli till näring och mylla. Livet och döden, jorden och maten allt var bara en del av livets smultronstrå-som vi fått att förvalta.
Jorden, oss själva och varandra måste vi ge omsorg för att främja vår grönskande blå planet i rymden och aldrig ta mer än vad vi behöver.
Susanne delade inte upp sitt liv i arbete, fritid, moderskap, vänskap, kärleksrelation eller alla de andra rollerna hon hade i livet och som hon mötte oss i.
Hon var proffs och älskande amatör hela tiden – på att vara människa – så långt hon någonsin förmådde. Hon älskade att göra det hon brann för och att sätta andra människor i brand.
Nu får jag fortsätta brinna, och vi alla var och en med sin unika låga. Och tappar vi i glöd, i tro, i hängivenhet och styrka kan vi alltid gå tillbaka till Susannes gärning och hennes ljusa, intensiva trofasta låga.
Vila i frid.
Det är verkligen spännande och utmanande att skriva bok och sen sprida den till dess intresserade läsare. Tidigare har jag berättat här på min blogg om några läsarkommentarer – och nu delar jag några fler här:
Kan det vara så att de som verkligen inte gillade boken inte alls hör av sig? Det är möjligt, men ockå deras kommentarer är jag villig att ta emot.
Läsarkommentarer
Tack för din bok! Jag kände igen mig väldigt mycket i sökandet efter min egen sanning. Är också uppfostrad med kristendom men inte lika uttalat som du beskriver utan snarare mer religiöst än vad min familj själva velat medge. Jag har med åren insett att mycket av grunden till min psykiska ohälsa har rötter i syndatänkande. Jag har haft någon slags hopplös bild av människan och att jag bara är någon slags besvikelse i en guds ögon. Än idag efter omfattande arbete med mig själv och många timmars hjälp i terapi kan jag hitta beteenden och tankesätt med ett slags religiöst ursprung. Det var vad jag mest tog till mig i din bok, jag kände igen mig i att söka efter något som aldrig lämnat mig men som andra velat få mig att glömma. Sökandet tillbaka till sig själv och ljuset, rent medvetande. Jag tycker att du är modig som vågar sätta ord på så personliga reflektioner och känner stor tacksamhet för att du gör det. Genom dina ord förstår jag att jag är på rätt väg för att jag är på min egen väg nu och den som är rätt för mig.Jag har också tänkt “är det rätt att skriva ned detta?” Och det blir med ens klart för mig att det måste till något mycket starkt för att ha lyckas rucka på mina när och när inte. Det är skickligt men också lite skrämmande att få världen att lyssna och höra upp. Du gör det genom din mänsklighet och sårbarhet.”
“Jag närmar mig nu slutet på din bok. …..Din bok inte en bok som man sträckläser. Stora delar av den är ju närmast som poesi, även om det ser ut som prosa.Igår slog (en i och för sig självklar sak) mig att en läsare kan spegla sig i en text på två sätt: dels genom att dela de erfarenheter som författaren beskriver, men också genom att texten kontrasterar mot läsarens egna erfarenhet. Det slog mig igår att där jag läser din bok så skedde båda sakerna samtidigt, och båda är lika värdefulla. Min uppväxt är ju t ex helt väsensskild från din uppväxt (land-stad, kristet-oreligiöst, oakademiskt-akademiskt…), men många av de känslor som du beskriver, t ex när du var på Strand och när du kom hem från Strand delar jag. En författare skriver kanske ofta för att en författare behöver skriva, som ett sätt att förstå sig själv, sortera minnen, tydliggöra saker… , dvs skriver för sig själv. Sedan blir texten offentlig och andra gläds åt den och då har författaren skrivit för andra också.”
“Varför säger jag inget om din bok?
Jag vet inte var jag skall säga…..
Jag tänker och tänker.
Hur har du haft det.
Hur kunde det vara så
Jag skall inte säga att jag förstår… för det kan jag inte
Du har ibland antytt att det var svårt i din barndom
Jag tycker du har varit SÅ stark som kan skriva, både
boken,, men framförallt din dikter som jag har läst
sedan 2007.
Jag blev så tagen Hur har du orkat igenom livet…
att dela med dig av alla dina ord, jag tycker du skriver
SÅ bra, ibland har jag fått läsa om ett stycke, är glad att jag har boken
det är ju inte länge sedan.”
“Tack Marianna för en stark läsupplevelse!! Det har tagit tid att läsa boken, först kom det annat emellan, sen märkte jag när jag började läsa att ditt språk var så mättat och fyllt av bilder och tankar och formuleringar att varje sida var som en prosadikt som måste begrundas och få vila i sig innan jag gick vidare.
Så många tunga, smärtsamma, framvärkta minnen och reflektioner, sökande efter mening! Jag beundrar din helgjutenhet och ärlighet. Du är en sann mystiker och konstnär på alla plan. Mina egna ord blir futtiga i jämförelse med den rika ord- och bildskatt du delar med dig av från en outsinlig källa. Bara: stort TACK !!”
“Nu har jag läst din bok! Jag tycker att den är väldigt innehållsrik och förstår att ett så här digert material måste ta lång tid att få ner på pränt. Det slarvläser man inte heller bara igenom. Jag tycker mycket om både ditt ämne och ditt sätt att uttrycka det, Grattis till din romandebut!”
Här om dagen bad mig en vän om att läsa något högt ur min senaste bok- min självroman – “Din skugga står ännu lutad mot mig“. Kände direkt att jag inte var redo för det, och jag sa också att det skulle kännas lika starkt som om jag skulle klä av mig naken. Underligt att jag ändå känner så. Nu vet jag att ni alla som läser och redan läst mig bok har fått många av mina innersta tanker och sårigheter från mitt liv. Och det är förunderligt att ni vill och orkar läsa. Men steget till att jag skulle läsa mina ord högt ändå känns stort. Det kanske jag klarar inom kort och jag måste öva mig i det. Jag planerar också att läsa in några kapitel för att kanske locka fler att köpa min bok. Drömmen är att få läsa in hela boken – men det tar tid och det är jag inte redo för än. Men många föredrar i dag att höra på böcker framför att läsa dem.
Här citerar jag några kommentarer från de som nu läst min bok:
“Jag läser lite var dag det är en fin och ovanlig bok där jag känner igen mig ofta“
“Att läsa din bok var både tungt och lätt på samma gång.
Din förmåga att använda ord och skapa vävar, klä av gammalt och skapa nya förståelser…
Den är magisk!
Har läst genom den nu men kommer säkerligen att återvända.“
“Jag läser din bok ord för ord som ger oändligt många tankar och reflektioner. Det du delar med dig är starka upplevelser som ger mig nya insikter och är det omvälvande läsning. Jag har ännu inte hunnit halva boken Marianna men redan nu vill jag säga dig att du är den modigaste, starkaste, mest kärleksfulla och förlåtande människa jag känner. Jag önskar så att jag hade haft möjligheten att gå tillbaka till Marianna 10 år och säga att du är fantastisk. Efter att ha lyssnat på oändligt många sommarprat så skulle jag vilja höra dig som 2021 års sommarpratare.“
“Har börjat läsa , vet ej hur jag ska kunna pausa , du berör alla sinnen. Livet är fullt av minnen, händelser, tankar, drömmar, verkligheter, sagor, sanningar, lögner ….Tidigare släkters livshändelser som lever vidare i oss och påverkar oss. Ska fortsätta läsa och ta in och du, allas vän. Fortsätt skriv.”
“Läser och förundras över ditt mod och din kraft att bearbeta och berätta”
“När jag började läsa din bok blev jag först konfunderad över upplägget. Jag fick liksom inte grepp om boken. Blandningen mellan dina egna tankar och instick i händelser bakåt fick mig att tänka att det här är nog en bok det kommer ta tid att läsa. Sen var jag fast! Jag har nästan sträckläst den även om jag tycker att det är en bok läsaren egentligen behöver stanna upp och läsa mer eftertänksamt, suga på orden och formuleringarna och låta landa. Utifrån detta är det en bok jag nog kommer återvända till. Jag förväntade mig att bli berörd av det du skrev och det blev jag verkligen; din historia som rymmer så mycket bakåt och där du står nu. Jag som varit en hel del i ditt föräldrahem och känner miljön och din familj mer eller mindre kan se det du skrev framför mig. Det kom väldigt nära. Minnena är ganska starka upptäckte jag och de blev förstås mer levande genom din berättelse. Det var smärtsamt att läsa vissa delar och de väcker förstås många tankar och känslor. Det du skriver om gammalkyrkligheten är så upprörande.
Min berättelse om min andliga väg ser helt annorlunda ut. Jag försöker förstå din och känner full respekt för den.
Förutom det du berättar är jag berörd av ditt oerhört rika bildspråk. Du är fantastisk på att beskriva, vända på orden, hitta bilder för tankar, göra jämförelser som ökar förståelse och inlevelse. Det är som att du har en aldrig sinande källa att ösa ur. Du inspirerar också till att se allt det vi har omkring oss i naturen och blir varse det på djupet (liksom dina bilder och andra texter). Tack att jag fick läsa dina upplevelser, ta del av din livsberättelse, din smärta, dina djup och höjder och din väg till försoning.”
Tack till alla som orkar läsa och beröras och kanske blir det fler som börjar skriva på sin livsberättelse.
