Välkommen till trollskogen på Stensjöäng för Tomtesmyg
Så var det december och vi öppnar upp Stensjöäng för Julemys. Utomhus i all enkelhet. Vi har bjudit in Skogstomtarna, Gubben vinter, Snödrottningen Vintervättarna och Isprinsessan. Hoppas de och många fler kommer. Vi håller behövligt avstånd och andas utomhus i den friska luften. Var och en går på stigarna eller köper julepresenter av utställarna. Utställare är:
Tomtesmyg går till som så: Följ stigen där marschallen lyser vid vändkorset, till backstugan där tomten bor. I en en grön Julklappssäck kan alla barn lägga sin önskelista till tomten.Och om du går alldeles alldeles tyst hela vägen hem tillbaka till Stensjöäng – är det mycket troligare att du får vad du vackrast önskar – och du får då också höra tystnaden och skogens eget bankande hjärta. Ta gärna med ficklampa för det mörknar hastigt om vintern. Välkomna.
Alla som kommer utklädda till Juleväsen får en av Mariannas böcker
Lydias skafferi
Eva Tors ArtGullvi Garnegård
Spjutaretorps Tapetserarverkstad
Mariannas böcker och måleri
Ingvar Erikssons varmsmideMarianna och Anders Agetorp på Stensjöäng
Livet ger oss systrar och ibland tas de ifrån oss allt för tidigt. Jag har fortfarande svårt att fatta att Susanne inte vandrar på jorden längre. Susanne som vigde sitt liv åt att utveckla Promession, den ekologiska begravningsformen. Den vi ännu väntar på.
Här är mina egna minnesord Till Susanne
Lövet vissnar
Själen blomstrar
Liljor växer ur jordens mylla
Du är för evigt en blomma
i mitt hjärtas åker
och kärlekens sol
värmer min sorg
Du var jorden som gav mig näring
blomman som tröstade mig
Vattnet som omgav din själ
blir grönskan som lyser
över världens fält
Din livsväg gav nya vågor i vår värld
och din gärning blir det hopp
som läker jordens trasighet.
____________
En dag skall en större kraft än vi själva stiga in över vår tröskel Allt får vi överlämna det gjorda liksom det ogjorda Allt det vi var blir till glittrande vattendroppar som läker jordens törst och visar vägen in till alltings levande hjärta.
Du blir kvar hos oss som en rik trädgård som vi får vårda En ny stjärna lyser nu på vår natthimmel
Susanne Wiigh-Mäsak
Jag behöver inte berätta att Susanne var en stor människa. Det vet vi alla som mött henne. Ändå vill jag inte fokusera endast på hur stor hon var och är utan på ordet MÄNNISKA – eller kanske allra helst använda det gamla ordet Maninna. Hon var tillfullo både man och Kvinna – allt i en person –förkroppsligad i ett. Kraftfull, självständig, högröstad, ödmjuk, enkel, rättfram, rättfärdig, öppen, rättmätig, medkännande, sårbar, stark, godmodig – moderlig och faderlig på samma gång.
Hon var en hårdslipad diamant, en prisma i Guds hand. Det fanns ännu sidor som var dolda, oslipade och ofärdiga -men livet utmanade henne ständigt att tänka om och tänka nytt. De meningsmotståndare som motarbetade henne och hindrade henne i sin gärning kallad hon ”sina änglar”. Av dem lärde hon sig allra mest.
Vi har alla, som mött henne, olika pusselbitar, olika minnen och möten med Susanne – och det är bara om vi lägger allt detta tillhopa, som vi kan se Susannes rätta ansikte.
Det finns också i varje människas liv blindfält, sprickor, brustenhet och utsökta ljusgator som ingen ens har sett eller kunnat ana.
Allt detta får jag bära fram och låta bli det konstverk våra tankar tillsammans målar, för oss själva, för varandra och för framtiden -för att kunna fortsätta den gärning som Susanne påbörjat och som vi alla på något sätt är en del av och som vi kan arbeta vidare med.
I boken Den trofaste trädgårdsmästaren står det:
”Vad är det som aldrig kan dö? Det är den trofasta kraft som vi bär med oss från födelsen, den som är större än vi själva, den som erbjuder nya frön till öppen och sargad och obrukad mark så att vi kan börja växa på nytt. Det är denna kraft som, med sin ihärdighet, sin lojalitet mot oss, sin kärlek till oss, sina oftast gåtfulla vägar, är långt större, långt väldigare och långt äldre än något annat i världen.”
Susanne liksom vi alla är en del av denna väldiga kärleksfulla trofasta kraft.
Att arbeta med den goda jorden, med allas vår Moder Jord handlar hela tiden om ett givande och tagande – jorden ger och vi ger tillbaka. Som biolog visste Susanne detta som sin innersta självklarhet. Var trädet lite och klent- “ge det förmultnande äpple, ge det mat!” Är du själv hungrig – ät då mat som varsamt odlats utan gifter och med en tanke framåt, för nästa generation som också är hungrig.
Jorden får aldrig utarmas, vi måste alltid ge tillbaka – så också med våra egna kroppar, den dag vårt skal åter skall ned i jorden och bli till näring och mylla. Livet och döden, jorden och maten allt var bara en del av livets smultronstrå-som vi fått att förvalta.
Jorden, oss själva och varandra måste vi ge omsorg för att främja vår grönskande blå planet i rymden och aldrig ta mer än vad vi behöver.
Susanne delade inte upp sitt liv i arbete, fritid, moderskap, vänskap, kärleksrelation eller alla de andra rollerna hon hade i livet och som hon mötte oss i.
Hon var proffs och älskande amatör hela tiden – på att vara människa – så långt hon någonsin förmådde. Hon älskade att göra det hon brann för och att sätta andra människor i brand.
Nu får jag fortsätta brinna, och vi alla var och en med sin unika låga. Och tappar vi i glöd, i tro, i hängivenhet och styrka kan vi alltid gå tillbaka till Susannes gärning och hennes ljusa, intensiva trofasta låga.
Det är verkligen spännande och utmanande att skriva bok och sen sprida den till dess intresserade läsare. Tidigare har jag berättat här på min blogg om några läsarkommentarer – och nu delar jag några fler här: Kan det vara så att de som verkligen inte gillade boken inte alls hör av sig? Det är möjligt, men ockå deras kommentarer är jag villig att ta emot.
Läsarkommentarer
Tack för din bok! Jag kände igen mig väldigt mycket i sökandet efter min egen sanning. Är också uppfostrad med kristendom men inte lika uttalat som du beskriver utan snarare mer religiöst än vad min familj själva velat medge. Jag har med åren insett att mycket av grunden till min psykiska ohälsa har rötter i syndatänkande. Jag har haft någon slags hopplös bild av människan och att jag bara är någon slags besvikelse i en guds ögon. Än idag efter omfattande arbete med mig själv och många timmars hjälp i terapi kan jag hitta beteenden och tankesätt med ett slags religiöst ursprung. Det var vad jag mest tog till mig i din bok, jag kände igen mig i att söka efter något som aldrig lämnat mig men som andra velat få mig att glömma. Sökandet tillbaka till sig själv och ljuset, rent medvetande. Jag tycker att du är modig som vågar sätta ord på så personliga reflektioner och känner stor tacksamhet för att du gör det. Genom dina ord förstår jag att jag är på rätt väg för att jag är på min egen väg nu och den som är rätt för mig.Jag har också tänkt “är det rätt att skriva ned detta?” Och det blir med ens klart för mig att det måste till något mycket starkt för att ha lyckas rucka på mina när och när inte. Det är skickligt men också lite skrämmande att få världen att lyssna och höra upp. Du gör det genom din mänsklighet och sårbarhet.”
“Jag närmar mig nu slutet på din bok. …..Din bok inte en bok som man sträckläser. Stora delar av den är ju närmast som poesi, även om det ser ut som prosa.Igår slog (en i och för sig självklar sak) mig att en läsare kan spegla sig i en text på två sätt: dels genom att dela de erfarenheter som författaren beskriver, men också genom att texten kontrasterar mot läsarens egna erfarenhet. Det slog mig igår att där jag läser din bok så skedde båda sakerna samtidigt, och båda är lika värdefulla. Min uppväxt är ju t ex helt väsensskild från din uppväxt (land-stad, kristet-oreligiöst, oakademiskt-akademiskt…), men många av de känslor som du beskriver, t ex när du var på Strand och när du kom hem från Strand delar jag. En författare skriver kanske ofta för att en författare behöver skriva, som ett sätt att förstå sig själv, sortera minnen, tydliggöra saker… , dvs skriver för sig själv. Sedan blir texten offentlig och andra gläds åt den och då har författaren skrivit för andra också.”
“Varför säger jag inget om din bok? Jag vet inte var jag skall säga….. Jag tänker och tänker. Hur har du haft det. Hur kunde det vara så Jag skall inte säga att jag förstår… för det kan jag inte Du har ibland antytt att det var svårt i din barndom Jag tycker du har varit SÅ stark som kan skriva, både boken,, men framförallt din dikter som jag har läst sedan 2007. Jag blev så tagen Hur har du orkat igenom livet… att dela med dig av alla dina ord, jag tycker du skriver SÅ bra, ibland har jag fått läsa om ett stycke, är glad att jag har boken det är ju inte länge sedan.”
“Tack Marianna för en stark läsupplevelse!! Det har tagit tid att läsa boken, först kom det annat emellan, sen märkte jag när jag började läsa att ditt språk var så mättat och fyllt av bilder och tankar och formuleringar att varje sida var som en prosadikt som måste begrundas och få vila i sig innan jag gick vidare. Så många tunga, smärtsamma, framvärkta minnen och reflektioner, sökande efter mening! Jag beundrar din helgjutenhet och ärlighet. Du är en sann mystiker och konstnär på alla plan. Mina egna ord blir futtiga i jämförelse med den rika ord- och bildskatt du delar med dig av från en outsinlig källa. Bara: stort TACK !!”
“Nu har jag läst din bok! Jag tycker att den är väldigt innehållsrik och förstår att ett så här digert material måste ta lång tid att få ner på pränt. Det slarvläser man inte heller bara igenom. Jag tycker mycket om både ditt ämne och ditt sätt att uttrycka det, Grattis till din romandebut!”
Här om dagen bad mig en vän om att läsa något högt ur min senaste bok- min självroman – “Din skugga står ännu lutad mot mig“. Kände direkt att jag inte var redo för det, och jag sa också att det skulle kännas lika starkt som om jag skulle klä av mig naken. Underligt att jag ändå känner så. Nu vet jag att ni alla som läser och redan läst mig bok har fått många av mina innersta tanker och sårigheter från mitt liv. Och det är förunderligt att ni vill och orkar läsa. Men steget till att jag skulle läsa mina ord högt ändå känns stort. Det kanske jag klarar inom kort och jag måste öva mig i det. Jag planerar också att läsa in några kapitel för att kanske locka fler att köpa min bok. Drömmen är att få läsa in hela boken – men det tar tid och det är jag inte redo för än. Men många föredrar i dag att höra på böcker framför att läsa dem. Här citerar jag några kommentarer från de som nu läst min bok:
“Jag läser lite var dag det är en fin och ovanlig bok där jag känner igen mig ofta“
“Att läsa din bok var både tungt och lätt på samma gång. Din förmåga att använda ord och skapa vävar, klä av gammalt och skapa nya förståelser… Den är magisk! Har läst genom den nu men kommer säkerligen att återvända.“
“Jag läser din bok ord för ord som ger oändligt många tankar och reflektioner. Det du delar med dig är starka upplevelser som ger mig nya insikter och är det omvälvande läsning. Jag har ännu inte hunnit halva boken Marianna men redan nu vill jag säga dig att du är den modigaste, starkaste, mest kärleksfulla och förlåtande människa jag känner. Jag önskar så att jag hade haft möjligheten att gå tillbaka till Marianna 10 år och säga att du är fantastisk. Efter att ha lyssnat på oändligt många sommarprat så skulle jag vilja höra dig som 2021 års sommarpratare.“
“Har börjat läsa , vet ej hur jag ska kunna pausa , du berör alla sinnen. Livet är fullt av minnen, händelser, tankar, drömmar, verkligheter, sagor, sanningar, lögner ….Tidigare släkters livshändelser som lever vidare i oss och påverkar oss. Ska fortsätta läsa och ta in och du, allas vän. Fortsätt skriv.”
“Läser och förundras över ditt mod och din kraft att bearbeta och berätta”
“När jag började läsa din bok blev jag först konfunderad över upplägget. Jag fick liksom inte grepp om boken. Blandningen mellan dina egna tankar och instick i händelser bakåt fick mig att tänka att det här är nog en bok det kommer ta tid att läsa. Sen var jag fast! Jag har nästan sträckläst den även om jag tycker att det är en bok läsaren egentligen behöver stanna upp och läsa mer eftertänksamt, suga på orden och formuleringarna och låta landa. Utifrån detta är det en bok jag nog kommer återvända till. Jag förväntade mig att bli berörd av det du skrev och det blev jag verkligen; din historia som rymmer så mycket bakåt och där du står nu. Jag som varit en hel del i ditt föräldrahem och känner miljön och din familj mer eller mindre kan se det du skrev framför mig. Det kom väldigt nära.Minnena är ganska starka upptäckte jag och de blev förstås mer levande genom din berättelse. Det var smärtsamt att läsa vissa delar och de väcker förstås många tankar och känslor. Det du skriver om gammalkyrkligheten är så upprörande. Min berättelse om min andliga väg ser helt annorlunda ut. Jag försöker förstå din och känner full respekt för den. Förutom det du berättar är jag berörd av ditt oerhört rika bildspråk. Du är fantastisk på att beskriva, vända på orden, hitta bilder för tankar, göra jämförelser som ökar förståelse och inlevelse. Det är som att du har en aldrig sinande källa att ösa ur. Du inspirerar också till att se allt det vi har omkring oss i naturen och blir varse det på djupet (liksom dina bilder och andra texter). Tack att jag fick läsa dina upplevelser, ta del av din livsberättelse, din smärta, dina djup och höjder och din väg till försoning.”
Tack till alla som orkar läsa och beröras och kanske blir det fler som börjar skriva på sin livsberättelse.
Nu är boken klar och jag vill rikta ett innerligt tack till alla er som på olika sätt stöttat mig hela vägen fram. Tack till Almundsryds Sparbankstiftelse i Ryd för ert generösa bidrag. Tack Mette Adolfsson för att du med tillit och självklarhet trodde och stödde mitt bokprojekt. Särskilt tack till Elisabeth Enger för korrekturläsning och till Inga leo för fantastiskt grafisk form. Tack också till Mixiprint i Olofström för utmärkt samarbete. Och TACK alla ni fantastiska människor som trodde, som stödde och höll lågan vid liv hela vägen fram, in gemom det trånga nyckelhålet. Nu är det er tur att läsa. Och jag får vila i att orden och bokens pärmar vilar tryggt i alla läsares händer.
Och här nedan lite mer om mitt skapar- och skrivarliv. För för mig är boken en skapelseprocess, inte bara ord utan ett konstverk som mejslats fram ur mitt liv, min smärta, min lust och en gestaltning i ord. Bokens pärmar blir ett rum som läsaren får gå in i, känna in, känna efter och stanna kvar i så länge som det känns välbekant, nytt eller så länge som nyfikenheten kan hållas vid liv
Livet har flera nyckelhål eller kalla det gärna portaler vi skall igenom. Vägsträckor som bara vi själva kan ta oss vidare på, fram genom livet.
Marianna Agetorps böcker “Din skugga står ännu lutad mot mig” Självroman 2020 Din skugga står ännu lutad mot mig.
Jag har försökt att hålla minnet levande över de som inte längre finns. Men minnen bildar spår i oss. Av en vän fick jag upp ögonen för ett begrepp som kallas Post Memory.
https://www.postmemory.net/ Beskrivs bla så här: – “förhållandet som senare generationer eller avlägsna samtida vittnen bär till andras personliga, kollektiva och kulturella trauma – till upplevelser som de” minns “eller bara känner till genom berättelser , bilder och beteenden. “
Så har jag plockat upp minnet av min förmoder och det barn som förlorade sitt liv i detta trauma jag beskriver i min bok. Jag ville inte de skulle glömmas. De är en del av min berättelse liksom mina andra släktingar bakåt i tiden.
Många skriver i dag att vi nu i Coronatider får öva oss att gå inåt? Men har man inte gjort det förut kan det vara svårt att veta hur man börjar. Det vi lärt oss är “arbetslinjen”, “upp och hoppa”, “skam den som ger sig” och “den som sover syndar inte”, “klipp håret och börja jobba”.
Och nu skall vi dessutom utnyttja krisen och starta nya företag , lära oss videokonferenser och sända liv på nätet och lära ut allt vi kan. Allt är gott och bra för vi behöver redan nu förbereda oss på livet efter den värsta krisen är över. Mitt stora motto i livet är “Allt har sin tid” ( Från boken Predikaren i Bibeln. Passande läsning i Coronatider). “Arbeta har sin tid och vila har sin tid.” Här några enkla tips på hur man kan stödja sig själv i att börja gå en ny väg inåt.
Börja skriv dagbok – i all enkehet-berätta för dig själv vad du tänker på, vad du drömmer om, vad du längtar efter, och hur du kan bli mer sann mot dig själv.
Säg positiva ord till din spegelbild – le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. Säg allt det du skulle sagt till din bästa vän, som du skulle sagt till dig själv när du var ett litet barn.
Ligg kvar lite längre i sängen på morgonen – vad vill du verkligen göra under dagen. Gå i den riktningen. Ge akt på dina nattliga drömmar– Berätta dem, skriv ned dem – leta budspak i dem
Skriv ett kärleksbrev till dig själv – Kanske är det första gången. Hedra dig själv för alla steg du hittills gått i vår värld och gjort ditt bästa. Läs här
Öva dig i att känna efter vad du behöver – för att sen kunna vara till hjälp också för andra.
Börja meditera – I alla enkelhet. Du måste inte gå massa dyra kurser, inte lässa massa böcker, köpa “meditationssaker”. Börja där du är med det du har. Sätt dig i en stol du där du kan sitta bekvämt, på en pall, på en sten i skogen, på en tom brygga, på en stubbe i skogen….. Är du inomhussätt en “äggklocka på 10 min” om du vill ha stöd i att sitta kvar så länge du tänkt att öva dig i stillhet och tystnad. Följ din andning. Följ inte dina tankar, men när du gör det, följ åter din andning.
Be en bön – från ditt innersta hjärta.
Sjung en sång – som du kanske lärde som barn.
Vistas ute i naturen – vandra ensam i naturen utan anledning, utan mål utan fast tid.
Andas djupt, ta en paus, slå armarna omkring dig själv och tacka för allt i ditt liv som lett dig ända hit.
Kära älskade vänner som är så viktiga i mitt liv. Vad vore jag utan er? Som många av er hört är jag i färd med att ge ut min bok och jag hade ett orimligt mål vad gällde summan att samla in för att min roman skulle kunna tryckas. Nu ser jag målet och jag känner stor ödmjukhet inför att det är möjligt att be om hjälp, att få hjälp och komma vidare. Jag hoppas fler skall våga be om hjälp, inte minst i dessa #coronatider. Och jag hoppas jag kan hjälpa er på olika sätt när ni presenterar era projekt. Min roman är nu hos en korrekturläsare och sen skall jag gå in och “rätta” och tänka till ännu en gång om val av ord och formulering. Det tar tid. Sen har jag fått löfte om sättning och layouthjälp, så det blir nästa steg. Sen kommer jag välja att trycka boken via Författarnas bokmaskin – om inget annat bättre alternativ dyker upp. Det verkar som om jag dessutom kan utöka upplagan något. Jag känner stor tillförsikt.
STORT tack – du vet själv vem du är – som kommer att göra detta projekt möjligt. Om inte förr så presenteras boken på Kronobergs bokmässa i November – men alla som förköpt boken skall få sitt ex så snart den är möjligt. Det går fortfarande att förköpa ex. så jag får ett om om hur många ex jag skall trycka.Läs mer här
Lika
mjukt och omärkligt som ett vårregn när du sitter i lugn och ro och njuter av den
begynnande våren, lika omärkligt smög de första nyheterna om Coronaviruset in i
vår värld. Långsamt börjar vi alla vakna upp till en annan verklighet än det vi
trott att vi levde i. Inte nog med att vi får möta vår egen dödsrädsla utan vi
får också se hur vårt ekonomiska system runt om i vår värld rasar samman, och
vi kan bara titta på. Alla bara nickar och tvingas inse vilket korthus vi byggt
upp.
Vem hade trott att det minsta kunde störta det starka? Eller var vårt finansiella system inte så starkt?
En ny världs fosterhinna
Vi
har en finansiell kris som orsakas av ett virus. En såpbubbla som sprack, eller
är det något annat som skall födas. Är det en fosterhinna just innan vi inser
att mänskligheten står inför enorma födslovåndor?
Så tror jag att det är. Det både triggar mina gamla rädslor men allra mest
matas min fasta övertygelse om att en annan värld är möjlig och vi måste drömma
oss in i en ny, för hur den skall se ut vet vi inte ännu.
Jag
arbetar som alltid med vårarbetet i min trädgård denna ljuva marsmånad när den
så kallade Coronakrisen letar sin väg genom alla våra trygghetssystem.
Ord som används är börskrasch, ekonomisk härdsmälta, krispaket, historiskt, Europa krackelerar, 500 miljarder för att rädda företagen, 54000 fångar i Iran släpps fria för att förhindra ytterligare smitta. Långtradare med mat stoppas på gränsen, och kan inte komma vidare genom olika länder. Skolor stängs runt om i Europa, gränser stängs och folk och läder. Krugerkraschen hålls som jämförelse, sjukvårdsmaterial och mediciner kan bli bristvaror, sjukvårdspersonal sätts i karantän, myndigheter och regeringar möts numera bara via web och telefonkonferenser. Mängder av människor varslas från sina jobb. Människor börjar hamstra som aldrig förr. Experter inom alla områden kommer med mer eller mindre kloka och underbyggda råd.
En stor ny förändring är möjlig
Men trots allt detta börjar en ny ton höras om jag lyssnar. En ton i dur, en klang som ljuder om förändring, om nya möjligheter, nytt hopp och att en stor förändring är möjlig.
Medan
ekonomiska institutioner oroas och börjar söka åtgärder för att få hjulen att
snurra, få folk att konsumera igen, börjar allt fler tänka efter hur vi kan minska
vår konsumtion, släng mindre, res mindre, handla lokalt, odla själva, tillverka
själva och tänka själva för att se ett nytt mål att sträva efter. Ett mål där
vi har tid att vara hemma med våra barn, vårda det vi har istället för att köpa
nytt, och återanvända istället för att återvinna. Människor börjar inse att
möten är viktiga, ju mer vi hålls ifrån varandra och i karantän. Vi längtar ut
till det sociala livet, till föreläsningar, kulturmöten, film och teater. Vi inser
att vi måste stödja det som vi tycker är viktigt, och behöver spridas till fler.
Ord som aldrig blir förgamla
Och jag lyfter en hand full av multnande löv från i fjol och lägger på komposten. Vissna, uttjänta. Som de gamla tankesätten som funnits som löv på världsträdet. Våra gamla tankesätt får vi också lägga på världens stora förmultnande kompost. En ny vår väntar, men vi behöver gå inåt i våra innersta djup för att finna den gamla drömmen om de enda sanna värdena. Kärlek, frid och frihet. Ord som aldrig blir förgamla, men som vi måste fylla med ny mening, ny förståelse och glöd. Det tycks mig som om mänskligheten så smått börjar inse vilket enormt stort personligt ansvar vi var och en har för vår värld. Det är kanske viktigast av allt. Vi får den värld vi förtjänar. Vi skapar den tillsammans. Men vi måste ta en lång, lång paus, och lära oss att ständigt och jämt ta små pauser i världen för att inte tappa bort oss själva, riktningen och målet. Öva oss i ”konsten att göra ingenting” The art of doing noting. I denna nyfödelse av vår värld fick jag ännu en underbar gåva, ett nytt barnbarn. Släkten kommer och släkten går. Så har det alltid varit och vi får möta livets alla under med öppen famn.
Världen är satt på paus – the art of doing nothing
Sedan jag gick ut -starx före jul – med att jag ämnar publicera min bok som tar sitt avstamp i att min förmoder dödade sitt eget barn (läs mer här) – har det varit en mycket pressad tid för mig. Jag har många gånger tvekat om jag hade gjort rätt, jag har dömt mig själv för mitt bristande tålamod och överhuvudtaget tvivlat på att den bok jag skrivit har något som helst värde för någon annan än mig själv. Den senaste månaden har varit mycket pressad. Men jag kan också se att det är ett gammalt mönster i mitt liv. Jag jobbar med ett “omöjligt projekt”, jag brinner för det, jag berättar om det och jag får ett stort stöd från människor som tror på mig – och jag lyckas på ett förunderligt sätt komma vidare och driva projektet i hamn. Så – utan er vore jag mycket ensam, “bara en drömmare” och likt ett fruktlöst träd. Nej – jag är inte i hamn ännu. Många fantastiska pengabidrag har kommit in och nu vågar jag tro på att det är möjligt att kunna sända boken till tryck i år. Jag har också sökt tryckbidrag från några offentliga organisationer och hoppas fortfarande på stöd från dem också , för att kunna nå ända fram.
Så – jag vill nu bara berätta – jag jobbar på – jag söker nya vägar och jag är er evigt TACKSAM! Och om någon undrar – så vill jag bara försäkra er: Skulle jag inte nå målet hela vägen fram – alltså inte kunna få boken i tryck – kommer jag återbetala alla era bidrag. Men den farhågan finns egentligen inte på min karta. Däremot längtar jag efter att bjuda in er alla till bokrelease!
Boken om min hembygd – Spjutaretorp Stensjöäng
Härlunda/ Häradsbäck i Älmhults kommun i Kronobergs län
Ända sedan jag var barn, har jag vetat att jag hade en förmoder som dödade sitt barn. (född 1843) Det har sporrat mig att släktforska om min bygd. Min förmoder – vad jag hörde då – hade kastat in barnet i den stora vedeldade bakugnen. Jag minns så tydligt var jag står på köksgolvet och ser ugnens tydliga eldslågor i mitt eget barndomskök. Den uppgiften skulle senare visa sig vara osann. I år är det 135 årsedan min förmoder dödade sitt barn. 1884 20 december kl 5 på morgonen Barnet var 10 månader 29 dagar gammal. Modern var 42 Släktleden har vandrat genom min kropp och först i dag kan jag känna att jag fått någon sorts frid i denna vetskap. I den gammalkyrkliga och fundamentalistiska tradition som jag växte upp i blev jag tidigt medveten om att Gud är en sträng och hämnande Gud och att arvssynden var verklig. I bibeln är “Herren är en nitälskande Gud som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande, i tredje och fjärde led”. Därför har jag har i hela mitt vuxen liv bearbetat detta och skrivit på en självbiografisk roman, och jag vet inte om jag någonsin når slutmålet. Därför ber jag nu om din hjälp! Nu är manuset klart – en självbiografisk roman- om hur jag brottats med mina förfäders/mödrars skam och skuld, hur jag burit den som min tyngsta börda, men kanske allra mest hur jag försonats med mitt öde och lärt mig att älska mitt liv. Den handlar också om min barndom och uppväxt och hur jag hämtat näring ur mina förfäders livsöden i den bygd jag ännu bor och verkar i.
Idag kan jag se mig i spegeln och säga att det var min fars mormor som dödade sitt barn och jag känner sorg över hur fattiga och eländiga gamla tiders livsförhållanden var, men också hur våra bygder vuxit fram ur dessa rötter och våra förfäders mödor och ibland tragiska liv.
Jag hoppas att min berättelse skall inspirera fler att våga berätta om sina släktens tragiska livsöden och våga se på dem med nya ögon och möta den skam som kanske döljer sig där.
För det är som om historiens människor, deras sorg och svårigheter måste komma fram i ljuset och genomlevas, för att vi själva skall växa och nå våra mål i livet.
I min ursprungsfamilj var vi sju barn. Sex systrar och en border.
Vi var oerhört viktiga för varandra. En av dem, var den som kom betyda mest för mig. Hon, Elisabeth, dog i en tragisk bilolycka. Hon var 21 jag var 15 år då.
Det blev min stora initiering i ensamhet, vuxenskap och att klara sig själv.
Kanske var det då författaren föddes i mig. Att skriva är mitt liv.
Boken behandlar också mitt högst personliga liv under uppväxt, skolgång och mitt nutida liv.
Vill du läsa min bok? Vill du stödja tryckningen av min bok?
Jag heter Marianna Agetorp och är poet. Jag bor i mina förfäders och förmödrars hembygd i Spjutaretorp, Häradsbäck i Älmhults kommun.
Jag samlar nu in ca 50 000 som tryckbidrag till min kommande bok: Jag har förlagskontakt med ett så kallat hybridförlag. Det är bara läsare, förskottsbetalare och sponsorbidrag jag behöver. Jag vill tro att din gåva kan komma att bli värdefull också för dig själv. För när vi delar våra liv, blir vår samlade världsbild mer sann och kärleken och medkänslan växer.
Fakta om boken som jag strävar mot:
Titel- Din skugga står ännu lutad mot mig
Boken trycks under 2020 – 300 exemplar
Stödjande styckpris förhandsköp 300:- st Köparen får ett signerat ex. Hämtas på Stensjöäng eller Handelsboden i Häradsbäck när boken är tryckt.
Om du sponsrar boken med 1000:- Du får 5 signerade böcker att ge bort eller sälja vidare till pris du bestämmer själv.
Om du sponsrar boken med 5000:- Du får 10 böcker och ditt namn på min hemsida.
Om du sponsrar boken med 10000:- kommer ditt namn med i boken under TACK liksom på hemsidan, du får 20 signerade böcker att ge bort eller sälja vidare till pris du bestämmer själv.
Både privatpersoner, företag och föreningar är välkomna som sponsorer.
Eller kom gärna med förslag på hur just du kan sponsra boken.
Om det, mot förmodan, blir några pengar över förutom “tryckbidraget” kommer de tillfalla mig som författararvode för många års forskning och skrivande på min självbiografiska roman.
Vill du vara med och hjälpa mig mot det målet?
Du kan sponsra och bli läsare av boken
Swish – 070-6739916 Bankgiro: 5776-5778 Från annat land: Ibannummer SE4780000800690031016553 BIC 8 tecken SWEDSESS BIC (11 tecken) SWEDSESSXXX Obs! Skriv ditt namn och telefonnummer när du betalar in och BOKEN så jag kan förmedla boken till dig när den är klar.
Självklart kan du också stödja mig kontant. Hälsningar Marianna AgetorpSpjutaretorp Stensjöäng 343 92 Häradsbäck Tel: 070-6739916 Mobil: 070-6739916
Manuskommentarer av manuskonsult Jenny Bäfving
Citat: “Jag brukar ju säga att det ibland om än väldigt sällan händer att man känner sig privilegierad som får läsa ett visst manus och ditt hör på alla sätt dit. Det är ett överväldigande material, komplext, mångfacetterat, rikt. Det är verkligen en konstnär som skriver men som samtidigt har en bländande språkhantering och man njuter av att bli uppslukad av eller indragen i din värld med dess ljus och mörker. Jag brukar ha en lästakt på ungefär hundra sidor om dagen men här fick jag ta det betydligt lugnare, läste nog femtio sidor istället. Det är en text med hög densitet, täthet och du har ju också ett otroligt bild-och symbolspråk. Ditt eget sökande är helt klart universellt samtidigt som det är djupt personligt. Det är här verkligen en författare med den underbara förmågan att göra allting intressant. Små detaljer som vigselringarnas bakteriekultur som går in i brödbaket… Även om den utveckling och resa du skildrar har förankring främst i dina egna föräldrar och deras religiösa tro så tror jag alla kan relatera till processen att ”ömsa skinn” och den djupt mänskliga strävan efter att frigöra sig från bördor som uppväxt och barndom lägger på en. Det som handlar om dina föräldrar och hur präglade de är av en ålderdomlig, skambeläggande tro hör nog till något av det mest intressanta jag läst, en inblick i en främmande värld. Skildringen av den och av dem är dock fri från bitterhet eller hämndlystnad från din sida; du skildrar dem avklarnat, empatiskt, inkännande och som gestalter som själva bär ett tungt ok. Som människan Marianna är det så uppenbart att du erövrat din plattform, din horisont, din frihet – nu är det kanske självbiografiska romanförfattaren Marianna som ska bli till, träda fram med samma styrka, utvecklas och blomma ut. Under läsningen kommer jag att tänka på det som kallas för ”psychogeography”; det som från början var en strömning inom ockultismen där man kartlade och utforskade de osynliga spår som fanns knutna till en viss plats; lager på lager av det förflutna, minnen, händelser, förändringar, omstöpningar; ett slags metafysiskt grävande i tiden. På sätt och vis får man säga att du gör just psykogeografens arbete här; men det är inte en fysisk plats som utforskas och kartläggas utan ditt eget inre landskap, din egen resa, din självbild och identitet och hur den formats, arv från just osynliga spår och avtryck som avtäcks och blottläggs. Ett grävande bakåt i tiden med fokus på din förhistoria i form av familj och kvinnliga släktingar. Av alla teman som cirkulerar i manus så är det detta som är det detta med religionen och det religiösa oket av skam och livsfientlighet och även kärlekslöshet, som har tydligast kontur och som du vänder och vrider på, utforskar och som sätter ditt eget andliga sökande i relief. Skildringen av den här tunga arkaiska religiösa arvet liksom från en sorts förhistorisk tid, dess kärna av skam och hur skammen kväver livet, är bokens mest framträdande berättelse. Om man ska försöka sammanfatta vad det handlar om så är det kanske mest av allt hur du erövrar ditt jag.“ Slut på citat.
Marianna Agetorp hos Mare Hilstra på Galleri Fyra Vindar i Loshult. Foto: Anders Agetorp
Det sitter en Gud en Gud förklädd
som i sången som i visan, som i arian som i eposet
Det sitter en Gud förklädd
Som i bibeln, som i Koranen som i Bhagavad-Gita
Det sitter en Gud förklädd
i stenen i trädet i svampen
i drogen i bilen i bussen på tåget
Det sitter en Gud förklädd
i berget i havet vid graven
Det sitter en Gud förklädd
Det är Gud som går bredvid dig
före dig på stigen
plockar alla kantareller
på dina hemliga ställen
Det är Gud som går bredvid dig
som knuffar ned dig från dina höga höjder
och förlåter all din styrka
Det är Gud som går bredvid dig
i den mjukaste av mossa
i det grönaste av gräs
Det är Gud som går bredvid dig
när du vågar gå ensam
Det är Gud som går bredvid dig
när fickorna är tomma
när kontot är tomt
när skulderna överstiger din värsta rädsla
Det är Gud som går förbi
det är Gud som går bredvid
i den tysta skogen
i den utmätta tiden i den och lånade sorgen
Det är Gud som går förbi dig
på den djupa myren
Det är Gud som väntar i det utkylda huset
på den tomma stationen i det slocknade ljuset
Det är Gud som skrämmer dig i mörkret
Det är Gud som går in i väggen
in i den mörka tunneln
och blir våldtagen med dig
Ut ur ljuset
in i svärtan
upp genom golvet
Det är Gud
det är nåden det är alltet är intet
Det är Gud
det är jag
det är vi
det är allt som någonsin funnits
Det är Gud som brinner i skogen
Det är Gud som lämnar det bästa smultronstället orört
det är Gud som får dig på fall
sätter krokben och håller dig vaken om natten
Det är Gud som väcker dig, som drar sig undan som jagar dig
Det är Gud i månen i skymningsljuset och middagens starkaste hetta
Det är Gud
The Lost garden of Stensjöäng
Don’t ask me any longer the names of the Roses! Ask them and they will know! Ask the Butterflies where they get their wings broken, ask the wind from who’s desert they blowed up from!
Ask the white flowers from which dark night they was born out from
Ask the stones from which galaxy they have falling from
Ask the weed from which heaven they grow from
Dont ask me the names – they are blessed in silence
Alla årstider har verkligen sin typ av arbete för mig på Stensjöäng. Även om jag gärna jobbar utomhus året om- med husrenovering, trädgård, konst och lek- förutom om det är för mycket snö- så innebär hösten också mer tid för kontemplation och inomhusskapande. Tex att göra film. Det är bara sååå kul – amatörfilmare som jag är. Med mobil, kamera, Ipad – klipp och ihopsättning i programmet Imovie. Alla enklare program har sin begränsningar – men datorna är nog den största. Filer och bilder är så “tunga” -så det tar sådan tid – och blir en övning för tålamodet.
Sen blir filmfilerna väldigt tunga om man skall kunna sända dem vidare- även om jag har fiber installerat i huset. I-landsproblem – jag vet men jag älskar att göra film och skulle så gärna vilja visa mer av det jag ser och upplever i min värld. Drömma går varma om en fet Mac – för att göra mer film – under den mörka perioden, då jag inte arbetar lika mycket utomhus.
Men än återstår många underbara arbetsdagar utomhus i höstens ljuva tid.Men så finns ju kvällar och nätter – därför kallar jag min “Studio” för Fullmoonstudio.
Här nedan en kort trailer till den film jag skall visa under Kulturnatta i Älmhult. På en husvägg i Älmhult. Tid ca 17-24 och Plats: Eriksgatan på husvägg mitt emot Goaroije Brasseriet
Ett rullande bildspel som drar åskådaren längre in i skogens mystik bland förstenade urtidsdjur, troll, mytiska träd, vattenvyer och oklarheter. Förenar skogen med poesin i en djup omfamning.
Ett bildspel från Stensjöäng. Marianna och Anders Agetorp
Det är fantastiskt roligt att ha kommit en god bit på vägen mot ett efterlängtat mål. I år hösten 2019 blev vi klara med en viktig etapp i vår tillgänglighet på Stensjöäng. Vägen som är farbar för rullstolar, rullatorer, barnvagnar mm når nu ända ner till Skogskatedralen. En bedrift vi själva inte vågat tro skulle bli klar redan i år. Anders har varit otroligt hängiven som vägbyggare och vi kämpar väl tillsammans. Det är också roligt att fler och fler rullstolsburna och de med rullatorstöd finner vägen till Stensjöäng. Och det har vi upplevt denna höst.
Till vår glädje har Personskadeförbundets medlemstidning uppmärksammat vår strävan och skrivit och fotograferat för en mycket trevlig artikel.
Vi har också fått tillstånd att dela med oss av denna artikel här och av Astrid Källströms fina bilder. Klicka på länken nedan för att lära PDF-filen eller gå till hemsidan och läs tidningen där.
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Vi har en lång bit kvar i vår dröm om att tillgängliggöra Stensjöäng, inte minst att kunna bygga en ramp ut i sjön. Men för den behöver vi finna nya vägar för att samla in pengar och krafter som hjälper oss att komma vidare. Allt har sin tid. Vi tar tacksamt emot gåvor till vårt fortsatta arbete.
Berndt verkar liksom jag funnit sin plats tidigt i livet. Och han brann för det han gjorde och vågade tydligt arbeta mot de mål han hade. Jag vet att han har inspirerat många många genom åren.
Mig inspirerade han också mycket, bekräftade det jag gjorde och trodde på att den plats jag arbetade med och drev vidare, och att det var en värdefull plats. Han fick verkligen övertyga mig och övertala mig om att våga föreläsa en första gång i mitt liv – på Mundekulla gård, och föreslog att kalla mig TRÄDGÅRDSENTUSIAST. Året var 2000. Och direkt kände jag mig hemma i detta “ord”. “med Gud”. Det blev många föreläsningar efter det och jag är honom mycket tacksam för att jag vågade “komma ut”. ( Se mer av mina Föreläsningar)
Vi behöver inspirera och tro på varandra. Vila i frid!
Inte har jag läst boken I oxögat än än – men nu är boken klar som Ida Andersen sov i backstugan för – för att hämta inspiration.
Bokrelease blir det på fredag 16-18 på kulturparken Småland i Växjö
Hoppas vi ses där.
Det är verkligen att utmana mig själv att ställa mig upp och föreläsa om min egen livsväg här hemma på Stensjöäng – på hemmaplan. En aning lättare är det att göra reklam för mitt “Alter Ego” Aniara så jag får hålla fram henne.
Men jag älskar själv att höra människor berätta om sina liv, ur ett enkelt, sårbart, ärligt perspektiv – så då försöker jag föregå med eget exempel. Och när min syster Lydia Svensson med kort mellanrum föreläst här har många suttit och lyssnat med deltagande.
Jag har många jag vill kalla hit för att föreläsa under samlingsrubriken:
Min livsväg
Varmt välkomna till Stensjöäng söndagen den 2 Juni kl 14:00
Vad behöver vi landsbygden till? För råvaror , avkoppling och för arbetskraft in till storstäderna?
Ja så snävt skulle man kunna se på glesbygden och i bland känns det som att det är så många ser på landsbygden. Men vi som bor här året om vet att ”livet på landet” är så oändligt mycket mer och att vi är många som inte kan tänka oss att bo i staden på heltid utan behöver skogen, byarna och det kreativa lugnet. Vi har allt vi behöver, det tar bara lite längre tid och vi får öva oss i tålamod, i enkelhet och att samarbeta i vardagen.
I Spjutaretorpsbygden i Älmhults kommun har vi inte mycket att klaga på. Här bor många med glöd, och ”då gör vi det själva” anda. I ”centralorten” Häradsbäck finns till och med en välsorterad butik, postutlämning, café och mat och eldsjälarna bakom det adderar ständigt servicen. Vår bygd är en enhet med stor mångfald.
I Spjutaretorpsbygden någon mil bort från kyrkbyn drar vi vårt strå till stacken för att levandegöra vår bygd. Vi satsar på konst, kultur, samtal och mötesplatser.
I år det är sjätte året i rad som vi ordnar Konst-och kulturrunda under tre dagar under Kristihimmelfärdshelgen.
Årets konstrunda har 12 utställarplatser, med akvareller, mathantverk, loppis, trädgård, naturkonstverk, skulpturer, måleri och flera överraskningar. Flera tillfälliga kaféer håller öppet och vi hoppas på varmt väder för att locka ut besökare i skog och trädgårdar.
I år har Härlunda hembygdsförening startat upp flera grupper som samlats för att minnas, märka ut och leta fram de gamla platserna för backstugor, torp, tjärbrännor, kolbottnar mm. Dessa vandringar har ökat gemenskapen och kunskapen om byn.
I vår förening har vi också en intention om att markera ut en vandringsled till gränsstenen där Småland, Skåne och Blekinge möts. Detta år har vår bygd också kommit med i Älmhults kommuns satsning på cykelleder. Hitut heter den ”Trollskogsrundan”.
Alla är varmt välkomna till vår Konst- och kulturrunda.
Det är en ganska enkel sak att skriva ned några rader om min trädgårdspassion, ord som doftar lavendel, sena kvällar under fullmånen i min natträdgård och varför vi behöver umgås mer med vår trädgård. För mig var det länge en skillnad mellan nyttoträdgården och lustträdgården. Om vi odlade för födan eller för glädjen. Många har numera kunnat sammanföra detta perspektiv och blandar blommor och mat hejvilt – och det är oerhört positivt.
Varför skall vi ha en trädgård?
Men nu hade jag tänkt gå ett steg djupare. Varför skall vi över huvudtaget ha en trädgård, om vi nu inte bara drabbats av en modenyck, vill ”ligga rätt i tiden” och göra som alla andra villaägare som spenderar massor av tid, pengar och hängivenhetpå den lilla ytan som omger våra bostäder. Det allra enklaste och det mest vinnande konceptet har i långliga tider varit att anlägga en grön gräsmatta och sätta upp ett litet staket stort nog för att själv skall kunna se in till grannen och för att grannen skall kunna se in till mig hur ordentligt jag har det. Förlåt nu hårddrar jag villaområdets ”myt.
Men är det något som det gått mode i så är det våra trädgårdar och det följs ofta åt med hur vi har det inrett hos oss inomhus.
Trädgården blir ett ytterligare rum som vi vill inreda, visa upp och vistas i, även om det oftast är när vi arbetar där- som vi har tid att vara där. Sen går vi in, om det nu inte råkar vara grillväder.
Nu raljerar jag inte enbart, jag tror verkligen det är så. Våra lusthus och trädgårdshörnor är rätt outnyttjade under våra nordiska breddgrader, ändå älskar vi trädgård och investerar massor av tid och pengar i dem. Och jag vill verkligen framhålla att vår stora trädgårdspassion är ett utlopp för vår kreativitet, vår kärlek till naturen och vår längtan efter ledighet och avkoppling. Sen blir det inte alltid som vi tänkt. Är det inte myggen som oroar oss, så är det grannen som klipper gräset på fel dag, eller har för vilda fester eller har en trädgård som vi själva måste se ut över och som inte passar oss alls utan väcker irritation. Men andra ord. Vi har oss själva med oss ut i också detta rum, och det svåraste av allt är att trivas med sig själv, sin skröplighet, sin latmask, våra drömmar, vår intolerans och vår eviga längtan efter frihet, kärlek och sann gemenskap.
Treklöver
Så vad finns det i trädgården som kan stödja denna ”treklöver” – frihet, kärlek och gemenskap? Ja för mig allt. Trädgården är för mig ett rum som stödjer mig i all denna längtan. Jag kommer hem till mig själv i den skapande övningen, i det hårda arbetet, i kampen, mödan och längan. Jag kommer nära mig själv, känner och upplever vad jag har för sanna behov, får kontakt med min trötthet, min arbetande kropp, och mitt behov av egen tid, stillhet och närvaro. Och skall jag vara sann, måste jag också nämna den totala utmattning som trädgården ger upphov till ibland, när det bara inte går att sluta, det är bara för roligt, och jag har så innerligt många drömmar som jag försöker förverkliga.
Ogrästyngd trädgård
Jag har valt ett trädgårdsrum som inga grannar har insyn till, så jag har inte det ”kravet på mig” att jag skall klippa gräset och uppfylla alla skrivna och oskrivna regler – men jag har under olika perioder i mitt liv haft min trädgård öppen för besökare, både enskilda och ”busslass” – så jag har fått svälja min ogrästyngda trädgård och dra av på kraven hur jag skulle vilja visa upp den. Med ålder och mognad har jag också valt att stå för den jag är och den trädgård jag har. Bett alla pedanter att gå in på egen risk och påtalat att de kan öva sig i att kunna njuta av det tysta ,det enkel och det osynliga.
Flera är de som tackat för att jag vågat visa, trots min trädgårds ofullkomlighet och det bjuder jag så gärna på.
Men så här i gryende sjudande vårtid, när naturen ännu ligger naken och trädgården morgnar sig i vårsolen tycker jag min steniga trädgård är som vackrast ( ja jag erkänner – ibland säger jag det året om, även i november)- naken och yrvaken som citronfjärilarna som sveper över de tidiga vårblommorna.
Jag har fortfarande drömmarna kvar om att jag skall hinna kratta alla stigarna, alla avdelningarna, rensa dammen på löv och och flytta alla växter som spridit sig till fel ställen. Det har ännu inte lyckats. Lär aldrig lyckats.
Jag har inte heller hunnit komma ned till bästa trivselvikten, börjat jogga, stoppat alla strumpor, lagat alla trasiga kläder. Ja inget är fullkomnat än.
Att försonas med sitt storhetsvansinne
Men trädgården lär mig att försonas med min skröplighet, mitt storhetsvansinne, min svaghet och min litenhet. Allt får jag framemot hösten återigen lägga på min inre och min yttre kompost och låta det bli till nytt liv igen, ny jord och ny mylla till nästa år.
Precis så är det. I trädgården gror livet, livet föds på nytt och på nytt. Att arbeta i trädgården är att gå i livslång skola av förlåtelse, förnyelse och livskraft. Såsom ovan så och nedan som de gamla alkemisterna sa. Inom dig så också runt dig.
Naturen är nog
Kanske kan trädgården också lära oss att öppna för det oväntade, det omöjliga, undret och det långa evighetsperskektivet. Är det någonstans som den sakrala evighetskänslan infinner sig hos mig så är det i naturen och i trädgården- om det vilda tillåts få tala sitt språk. Naturen är inte till för människan. Naturen är sig själv nog, har ett egenvälde och har en större betydelse för hela ekosystemet än att jag skall ha rätt att vattna min gräsmatta, när markerna runt omkring ligger uttorkade och törstiga. Vi behöver läsa oss se på naturens eget återhämtningssystem, hur naturen skyddar sig mot torka och näringsförlust. Vi behöver tänka om och fråga oss hur vi kan samarbeta bäst med jorden för att få en hållbar trädgård, med bördiga jordar också för sju generationer framåt.
Trädgård från vaggan till graven
I trädgården är både döden och livet ständigt närvarande och naturen och trädgården kan vara en stor tröst för oss som människor från vaggan till graven och i både med och motgång, hälsa och sjukdom.
Naturen är den plats där trädgården hämtar sitt liv. Vi bara lånar en stycke mark, leker en stund under solen och lämnar vidare till nästa ägare. Men glöm inte, att allt är ett lån av daggmasken, tordyveln, guldbaggen, skogsmusen och lodjuret.
