Allt har sin tid
Då var det dags igen att öppna upp Stensjöng och Spjutaretorpsbygden för alla som är intresserade av natur, konst och kultur.
I år är vi 12 utställare.
Läs mer på hemsidan för Spjutaretorpsbygden
Min text om Konstrundan i Allt om Älmhult
Jag har tidigare skrivit om min syn på konstverket Pissed Elin.
I kväll var jag kallad in till invigningen av konstverket. Vi var förutom Konst-kultur och politiker – sex personer i en Talstafett – som fick uttrycka vår mening. Det var ord och “inga visor”. Somliga lite stötande – väldigt rigida, fastlåsta åsikter om konst och konstverket. Men men. Ordet var fritt.Ett fantastiskt vackert konstverk. Mångtydigt och innerligt. Verkligt roligt var att så många kom för att vara med på invigningen. Rekordet för konstinvigningar i Växjö.
Och härligt sång och musik av Justine Her / Leona Frantzich, musik.
16.10. Gunilla Friman, förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, hälsar välkommen.
16.15. Invigningstal av Eva Johansson (C), ordförande kultur- och fritidsnämnden.
16.20. Nicolas Hansson, avdelningschef kultur och konst, om Pissed Elin.
16.25. Marie Eriksson, universitetslektor, institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet, om kvinnlig vrede som drivkraft.
16.40 Talstafett: Olika Växjöbor säger sin mening om Pissed Elin.
17.00–17.10. Justine Her / Leona Frantzich, musik.
Själv fick jag avsluta – och då passade jag på att lägga in en Tyst minut för Elin Wägner, för konsten , vår värld och Moder jord.
Och några bilder finns här nedanför.
Hur skall man kunna skildra en så stor och värdefull människa som Elin Wägner?
Vad hade vi själva gjort för skulptur? Vad hade jag gjort?
När vi nu haft så många åsikter om denna skulptur och dess namn, är det en intressant fråga.
För vi är alla med i livets stora ”konsttävling”, om hur vi bäst kan påverka och förändra världen.
Vi är själva den skulptur som står i vår vardag och skall påminna oss andra om det som förändrar, det som förvandlar, det som rymmer – det som ger rymd.
Vad hade vi själva gjort för skulptur?
Jag älskar konst när den får oss på fall, sätter krokben för oss. När den blottlägger våra innersta känslor, fördomar – när den får oss att gråta, skratta eller äcklas.
Konst är inte farligt, vill bara öppna oss, vill bara knäcka oss, så vi aldrig mera blir som förut.
Konsten vill öppna oss så att ljuset kan komma in i en av våra största rädslor – nämligen vår tro på att inte duga, ha en plats och va bra nog.
Vi är alla bra nog!
Låt denna skulptur öppna oss. Låt den knäcka oss, få oss på fall- så ljuset kan flöda in i alla våra rädslor.
Tystnaden är en oerhörd kraft! Låt oss stilla oss i en tyst minut för
KONSTEN, FÖR VÅR ÄLSKADE ELIN WÄGNER OCH FÖR VÄRLDEN.
Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska.
Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.
Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.
Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.
Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill.
För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.
En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist kväkare och författare på sin tysta kammare.
Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.
Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?
En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner (om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)
Från min utställning och Ordinstallation på Lilla Björka 2008 “Tusen ord i Småland”
Läs också gärna mer om Elin på Birger Schlaugs blogg.
Det är inte mycket jag orkar göra från “influensasängen” men i dag la jag upp en ny film.
En film med bilder från Hans Hedlunds och Inga Leos trädgård i Eneryda.
En helig plats att besöka.
Om jag skulle försöka skildra hela Hans Hedlunds värld, vore det ett omöjligt projekt. Men här en liten gnistrande flisa – av ett stort konstnärsskap.
Att skapa tillsammans med miljön, med naturen med varandra.
2001 upptäckte jag en konstform som lockade fascinerade mig mycket. Miljökonst kallades det då. En grupp som från Pro Artibus hade det som tema. Med flertalet skulpturer/ verk utomhus. Detta var relativt nytt då.
Bild-googlar du på Landart finner du massor i dag.
sök på Pinterest tex.
Mikael Hansens verk har varit inspirerande
liksom Hishults konsthall och Skulpturpark
Konsten på Wanås är också en stor källa till inspiration.
I somras besökte jag Skärfva gård och Skärva Herrgårds fantastiska park.
Se min film om Annemarie Gunnarsdotter “penseldrag” i landskapet. Livskonst 3
Ljuset dansar i Skärfvaskogen
Från Skärva Herrgård
Från Skärva Herrgård
I år öppnar vi oss för ett flertal för oss helt nya konstnärer som kommer till Stensjöäng, för att arbeta med Landart. Konst i samklang med naturen. Konst som får stanna kvar på platsen. Vi samarbetar med Tingsrydsgruppen Se också länken Å-konst Konst i naturen. Se också Aktuellt
Välkomna att se mer av vad vi och konstnärer vi samarbetat med, skapat under åren på Stensjöäng. Och besök oss i “Verkligheten” Här är det särskilt Skogskatedralen och våra labyrinter jag vill lyfta fram. Följ oss gärna på Facebook och sociala medier.
Bildvävnader har jag bara flyktigt prövat på. Men väver mitt liv gör jag jämt, varje dag, som vi alla. Så när jag fått möjligheten att göra en parafras över Elisabeth Bergstrand-Poulsens Gobeläng “Kvinnans årstider”, är det mina inre årstider jag vill skapa mönster ur.
Här ett par foto då jag föreläste i Långasjö. Målningen är bakom ryggen. (rätt nyklippt var jag då, se “Ett helt hår sen“).
Kvinnans årstider är ett tema jag känner mig hemma i, även om jag helst föreläser om Människans Livsårstider. Våra livscykler ser så olika ut. Sällan är våra “livsår” 365 dagar. Så mycket händer och sker i våra kroppar och främst i våra inre liv, och det är så mycket som inte syns på utsidan. Denna sommar 2015 känns som ett helt år, som en livsomfamning, där liv och död, glädje och sorg så synligt vävts samman. Och det är så lite som syns på utsidan.
Foto: Melsene Laux
Foto: Melsene Laux
Jag är ett blomblad
fallen från gudomlig rymd
nåd på alla språk
själen kan förstå
Ett heligt frö
som bara kan födas genom mörker.
Gudomen som stavas hon
men som bara är en annan sida av han
Kärnan av diamanten
kraften i ljuset
smärtat i det bländande skenet
signetringen på den dolda
handen som skapar
nåden ur tomma intet
mellan tyngden och tystnaden
utan tid “inte två”bara ett vi.
Jag är min egen årstid
Skimrar gör allt det
som inte lyser igenom
Men inombords lyser en annan glöd
som är min stämpel
Nåd – rätt att finnas till
utan att be om lov
Mitt spegelglas av guld
reflekterar ett större jag
-som är vi alla
Min årstid är inte samtidigt som din
men vi föds alla under stjärnornas tystnad
utan språk för vad vi inte förstår.
Varmt välkomna på Vernissage på Smålands Museum 29/8 14.00
Marianna Agetorp poet och skapande människa
Jag är jätte tacksam för att det här projektet har kommit till, för redan tidigt hade jag en relation till Elisabeth. Jag kan själv inte måla föreställande som hon gjorde, jag målar i ord, men hennes bilder visade på en skönhet, en väg att följa, skönheten, inspirationen att göra det vackert.
Då jag fick frågan om att delta i projektet, så tänkte jag direkt på våra, mina inre årstider. ”Inre årstider” kallar jag min målning och jag började måla guld, en romb, jag tror det heter så, två trekanter som bildar en enhet – i bladguld. Och sen har jag målat på den här målningen och den har förändrat sig och jag har skrivit på den och till slut ser jag den som en spegel med en dubbel triangel. Men just eftersom det är en gobeläng så valde jag att måla på båda sidor av den här linneduken. På ena sidan så har jag målat mitt liv som en traditionell trasmatta, en livsväv, där jag vävde med sorg och med lycka och eld och glöd och saknad och åtrå och allt som livet innehåller. Det som är osynligt, det som är min inre årstid, det som är det viktigaste i mitt liv. Och allra innerst i den kärnan finns det en gudomlighet, som kan stavas på så många olika sätt, och jag är helt övertygat om att varje människa och varje levande väsen bär spår av den här gudomligheten och det är det jag har försökt att skildra i min målning.
”Inre årstider” – tvåsidig gobeläng
akryl på linneduk 157 x 97 cm
Se också Aktuellt
Från att en tanke föds, till att den blir till verklighet kan ibland ta många år.
För några år sedan kom jag helt oförberedd upp på Gunnel Oldenmarks ateljévåning och blev överförtjust i de fantastiska hängande skulpturer jag fick se. Genast tänkte jag att detta ville jag får se på Stensjöäng, i Skogskatedralen – svävande mellan himmel och jord, gungande i vinden, bland träden. Likt “ljuv musik” för ögonen och själen.
I år när Galleri Stensjöäng firar 10-årsjubileum blir detta verklighet. (se mer om våra utställningar) Och mer till. Gunnel tar med både skulpturer, objekt, och fotogravyr. För inomhus och utomhus.
Det skall bli så spännande.
Efter utställningen skall också något verk få stanna kvar, för att likt andra konstverk på våra marker, få vävas in i vår kulturskog.
Jag är också förtjust över att få presentera ännu en konstnär som återbrukar material, som andra kastat bort.
Läs mer på Gunnel Oldenmarks hemsida.
Gunnel Oldenmark från tidigare utställning.
Skulptur Gunnel Oldenmark
Varmt välkomna till vernissage, och inte vilken vernissage som helst. Det är fullmåne och således en fullmånsvernissage nere i Skogskatedralen.
Maria Bervelius sjunger kular över sjö och skog.
Se också mer från Aktuellt och på affischen nedan.
Varmt och innerligt välkomna.
Skulptur Gunnel Oldenmark
Mariannas minneslådor
Det har varit en synnerligen lekfull och skapande vinter. Något av det konkreta ställer jag ut under Spjutaretorpsbygdens konst och kulturrunda 14-17 maj 2015.
Här något om mina Minneslådor.
Äkthetsbevis:
Garanterat skräp, skrot och återvunnet material. Bortsprättade knappar, spetsar, förbrukade lådor, förgyllda reservdelar, naturens förbrukade fjärilsvingar, fallna blomblad och ”bjälken vi inte kunnat finna i vårt eget öga.” Våra minnen är som livets skräp-dna – vad skall vi ha det till? – Det mesta glömmer vi, men i någons minne lever något kvar. Jag har plockat upp det andra förbrukat och återanvänder igen. Vad blir kvar av oss när vi dör?
Vad kommer någon spara som ett kärt minne. Vem vågar gå på sin egen soptipp och leta efter guldflagor, bland misslyckanden, pinsamheter, högtidsstunder, krossade drömmar och förkolnade tankar.
Välkomna till Galleri Stensjöäng och Spjutaretorpsbygden i Älmhults kommun.
Mer info. på www.agetorp.se
Två veckor till och Finissage.
Ännu två veckor hänger Therese Hägebys utställning på Galleri Stensjöäng. Kommer du i veckorna får du boka tid, så jag säkert är hemma. Under helgerna är det öppet 11-16.
Alltså helgen 2-3 maj och 9-10 maj. TEL: 070-6739916
10 Maj är det dessutom finissage 14-16. Marianna läser sina texter och Therese Hägeby är på plats och berättar om sagosamarbetet. Marianna skriver sagor och Therese illustrerar.
15.00 leder Anders Agetorp en musikvandring genom skog och mark i bl a Skogskatedralen med suggestiv och magisk musik.
Några av mina texter till Thereses målningar som nu är utställda på
Galleri Stensjöäng.
Ömt ömt talar hon med oss, ömt, ömt, öppet måste vi lyssna, sluta munnen, öppna tanken, vidga ögat och kupa själen så att dropparna kan urholka tiden till andetag. Källan är ett med droppen.
Spindelväven fångar in allt det som månen inte vet, men när månens baksida åter vandrar och vänder andra kinden till, blir våra fågelhjärtan likt sand som silar ljuset till hägringar och nystämda ackord. Guldmånens tystnad lär oss att lyssna.
Kungakronans sång bor i varje vattendroppe. Planeterna är den säd som såtts i dig. Släpp ut ditt hår över skogens matta. Somna sökande, allt det som är du. Du är en himlakropp som vilar i gräset.
Den blå älgens värld bor i varje saga varje snöflinga och skrivs i björkarnas bark.
Djuret inom dig vilar redan, så stilla dig, stilla dig. Lägg dig ned bland timotejsnåren och plocka smultrondoft ur vinden.
Flygbered dig och ta i av alla krafter. Låt allt falla. Sök sårbarhet och flygcertifikat och bara flyg flyg. Det är tid att tänka om nu, omvänt, framvänt, spegelvänt. Tanka om, omtanken och våga ana det nytagna steget. Var inte rädd för skuggan, den vill bara väcka gåvan som du längtar till. Väck dig och du väcker världen och barnet är du och du är evig.
Det mumlar i marken och något vill upp, bli synligt. Ljusgatorna mellan träden bildar hängmattor för stjärndjur och fågelfröjd.
Låt den vita hästen visa sitt dolda horn. Kom fram ut skuggorna och låt visheten nynna in en ny röst i dig.
Med stora ögon möter vi livets magi som om den inte fanns. Varenda cell är ett magiskt stjärnfall och det gåtfulla språnget måste du tillåta, tillåta utan synliga synpunkter.
Barnet i dig är källan till din framtid. Lev alla dina åldrar varje dag. Du har alltid tid att dö. Barnet som funnit sin vilosten blir aldrig mera hemlös
Magin i den glömda skogen vibrerar av den röda kraft som kärleken brinner av. Du är barnet, du är kärleken.
Björksaven bleker tidens svärta. Stammarnas ljus sträcker sig in i framtiden och lånar kläder av din längtan. Var varsam med det knappt hörbara suset. Skatan vet redan det du drömmer om. Och i den mörka skogen bor din bästa vän.
I den tysta skogen behövs du, om du någonsin skall vakna. Res dig upp och ta ny gestalt.
I den tysta skogen är du ett träd, ett löv, en fågel, som kan närvarande ta dig dit du vill. På tidens kyrkogård, väcks en gång alla fåglar åter till liv. Dirigenten övar ännu.
Läk dina sår och världen helas. Vörda jorden och dina celler kodas med ljus. Den större bilden ser du inte nu, bara utsnitten skuggorna och siluetterna. Livets gåva finns i spegeln om du vågar se dig i hela din skönhet.
Naturens läkande antikroppar skyddar dig från stressens tyranni. Skrik skrik, gå ut och ropa in dig själv. Länge nog har skogen gått vilse i dig. Vattnet som frusit till spegelbilder är inte hela du. Visheten ser tålmodigt på och ditt ansikte är inte längre din gamla bild. Du är större.
Förändra världen i dig själv. Timglaset rinner ännu. Ta ombord pingvinens tålamod, hoppets vingar och det frusna ögonblickets nu. Du har vingar, du kan använda tankarna som tillflyktsort.
Therese Hägeby på Galleri Stensjöäng
Skymningsvernissage
För att uppleva god konst och kultur är inramningen ibland en viktig förutsättning. Så när Hans Hedlund nu återigen varit här och, ur sitt rika konstföråd, berikat Stensjöäng och Skogskatedralen med sina skulpturer, konstverk och målningar, kom tanken upp att ordna en Skymningsvernissage. I skymningen, då tillvaron stannar upp en smula, innan natten och mörkret – då kan vi ges möjlighet att att vandra över svala marker, där dimman brukar framträda över gräsängarna, och spindelnäten fäst sina egna konstverk mellan grässtrån och kärrtistlar. Så välkommen ut till Galleri Stensjöäng. Leta dig fram i de olika rummen i ladan, gunga i en gungstol på Luffarloftet, se Anders foton i galleriet – så som han ser skönheten i förfallet och skröpligheten i vår värld. Och vandra ned till Skogskatedralen där Hans Hedlunds övervintrande fjärilar vilar mot marken eller mot trädstammar. Utställningen är utspridd, för att du skall ta god tid på dig att bli berörd.
Hans Hedlund
För berörda är just det vi blir av konst och kultur i dess olika former. Konsten får oss att känna igen oss själva, får oss att upptäcka det vi glömt, gömt undan, förbjudit oss att känna eller uppleva förut. Konsten förändrar oss, förvandlar oss, omformar oss till att bli mer MÄNNISKOR – tänkande kännande älskande människor. Det är min fulla övertygelse.
Så välkommen ut på Skymningsvernissage på Stensjöäng. Välkommen ut – och var med och förändra världen till det bättre.
Det är min högsta tanke varför jag arbetar och vill lyfta fram andra konstnärers verk – för konst förändrar oss, konst förändrar världen.
Läs mer om av av Hans Hedlund
