Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik
Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan
Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana
“Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”
Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid “lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.
Men när samma Patti sjunger “Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. “Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.
Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – “vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.
Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. “Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.
Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.
Att gunga sig själv och själen i en hängmatta, är ett härligt sätt att skapa andrum. Min vi behöver finna många vägar för att hitta hem till oss själva.