Category Archives: Poesi

VD Verkställande drömmare

Jag brukar lite skämtsamt titulera mig som VD på Stensjöäng och innehar inte bara den vanliga rollen utan fastmer Verkställande drömmare.

I dag var det så fint att återfinna detta avsnitt på youtube där vår trädgård på Stensjöäng och Skogskatedralen filmats så vackert.


Av/med Sabine Zessin

“Eine Waldkathedrale als spiritueller Ort der Meditation – ein Minihotel mitten in der Natur – Restauration schwedischer Holzhäuser im Stil des 19.Jhd.

Alle Folgen von “Landträume” gibt es hier: http://bit.ly/landtraeume
Abonniere wocomoLIVING: https://goo.gl/g1YUqT

“Mitten in einem mystisch erscheinenden Märchenwald im äußersten Süden Smålands leben Marianna Agetorp und ihr Mann Anders. Ihr rosenumranktes rotes Holzhaus liegt auf einer Lichtung, ganz in der Nähe des Sees Stensjön. Marianna ist eine spirituelle Frau, die ihre enge Verbindung zur Natur in Gedichten und Prosa ausdrückt. Die Abgeschiedenheit des Waldes ist Voraussetzung für ihr persönliches Glück; dennoch genießt sie auch die Gegenwart von Familie und befreundeten Künstlern wie Hans und Inga, deren Objekte sie gern in ihrem großen Waldgarten installiert. Zu dem gehören ein nach Farben gestalteter Garten in der Nähe des Hauses, aber auch naturbelassene Bereiche unter Bäumen und am See. In milden Sommernächten übernachtet Marianna hier gern. Ihr Mann Anders hat derweil ein neues Hobby für sich entdeckt, in dem das Element Feuer eine Rolle spielt: Er schweißt. Die Ergebnisse seiner Arbeit sollen die Wipfel der Bäume in der „Waldkathedrale“ schmücken, einem von Mariannas Lieblingsplätzen.”

Kroppen mitt tempel

Kroppen mitt tempel

Och jag går med ett ljus i min hand.

Ta från mig mina rättigheter,

ta från mig mina rätt-ig-heter att mötas

ta från mig mina sociala lagar,

ta från mig min rätt att tala och kritisera

ta från mig mitt jobb, min pension, min tillhörighet

ta från mig min religionsfrihet, mitt självbestämmande, mitt ordförandeskap


Ta från mig min rätt att äga, mitt hem, min mark

ta från mig mina skyldigheter

ta från mig mitt ansvar

ta från mig min värdighet

men låt mig behålla min kropp


Låt mig behålla elden, glöden, gräset vattnet

Låt mig behålla himlen  molnen, skogen och fåglarnas sång

Låt mig behålla regnet, glittret i vattnet, vintergatan och alla stjärnor

Låt mig behålla ljudet från havet ,doften av rosen, daggen och färgerna vid solnedgången

Låt mig behålla min kropp min utpost i galaxen där jag fötts


Låt mig behålla mina fotsulor som den mun jag talar med jorden

Låt mig behålla mitt hår som stiger i vinden och hämtar tröst ur tystnad

Låt mig behålla etern den som samlar in nåden

Låt mig behålla jorden som ännu är vårt hem

Låt mig behålla tron på mänskligheten

tron på människan och

tron på det gudomliga i henne

Låt mig behålla intigheten där bönen får vingar

Låt mig behålla ljuset i mitt hjärta, blodet i mina ådror och luften i mina lungor

Låt mig be-hålla bönen ,be ihållande

Låt mig få behålla min kropp mitt tempel för det heliga det okränkbara det eviga

Det oskapade ljusets hem


© Marianna Agetorp

Dimma över Stensjöäng

Det sitter en Gud förklädd

Marianna Agetorp
Marianna Agetorp hos Mare Hilstra på Galleri Fyra Vindar i Loshult.
Foto: Anders Agetorp

Det sitter en Gud en Gud förklädd

som i sången som i visan, som i arian som i eposet

Det sitter en Gud förklädd 

Som i bibeln, som i Koranen som i Bhagavad-Gita

Det sitter en Gud förklädd 

i stenen i trädet i svampen

i drogen i bilen i bussen på tåget

Det sitter en Gud förklädd

i berget i havet  vid graven 

Det sitter en Gud förklädd

Det är Gud som går bredvid dig 

före dig på stigen

plockar alla kantareller

på dina hemliga ställen

Det är Gud som går bredvid dig

som knuffar ned dig från dina höga höjder

och förlåter all din styrka

Det är Gud som går bredvid dig 

i den mjukaste av mossa

i det grönaste av gräs

Det är Gud som går bredvid dig 

när du vågar gå ensam

Det är Gud som går bredvid dig 

när fickorna är tomma

när kontot är tomt

när skulderna överstiger din värsta rädsla 

Det är Gud som går förbi

det är Gud som går bredvid 

i den tysta skogen 

i den utmätta tiden i den och lånade sorgen

Det är Gud som går förbi dig

på den djupa myren

Det är Gud som väntar i det utkylda huset

på den tomma stationen i det slocknade ljuset

Det är Gud som skrämmer dig i mörkret

Det är Gud som går in i väggen

in i den mörka tunneln

och blir våldtagen med dig

Ut ur ljuset

in i svärtan

upp genom golvet

Det är Gud 

det är nåden det är alltet är intet

Det är Gud 

det är jag 

det är vi 

det är allt som någonsin funnits

Det är Gud som brinner i skogen

Det är Gud som lämnar det bästa smultronstället orört

det är Gud som får dig på fall

sätter krokben och håller dig vaken om natten 

Det är Gud som väcker dig, som drar sig undan som jagar dig

Det är Gud i månen i skymningsljuset och middagens starkaste hetta

Det är Gud

The Lost garden of Stensjöäng

Don’t ask me any longer the names of the Roses! Ask them and they will know! Ask the Butterflies where they get their wings broken, ask the wind from who’s desert they blowed up from!

Ask the white flowers from    which dark night they was born out from

Ask the stones from which galaxy they have falling from

Ask the weed from which heaven they grow from 

Dont ask me the names – they are blessed in silence

Don’t ask me for my name

I fall from heaven

as all sacred stars.

My hair is old like the moss on the stones

My tears just fall from a hill eons ago

Don’t ask me of my religion

Life is my religion

And my God is crowed in everything and all.

I have only one cat in my garden

and he is my lover

You may call him God

And do so or which name you prefers

Just call him

the only work you had to do

All his angels do the rest

Från min veranda

Här kan du höra några av dessa tankar. Tryck på pilen.

 

Tankar från min veranda

Kulturnatten i Växjö

Ses vi på Kulturnatten i Växjö?

För många är det mycket läskigt att framföra eller bara läsa högt ur sina egna texter. Det har jag erfarit på alla skrivarkurser, skrivarklubbar eller på olika typer av framträdanden! Så har jag också själv känt det, men samtidigt är det en stor lust att ha tillfälle att få göra det. Att nå ut till fler- inte bara till “byrålådans” mörka vrår!

Nu utmanar jag mig själv ytterligare ett steg- genom att sjunga mina texter själv, med min egen tonsättning! Helt utan instrument – a capella. Jag tröstar mitt oroliga hjärta att ingen, mig veterligt har dött av det… Det värsta som kan hända är att jag tappar bort mig i texten, förlorar rösten, börjar gråta av egen rörelse mm Men allt hör människosläktet till! Vill jag nå ut- så är det bara att tillåta nya former att få blomma ur mig. Hoppas vi ses då! Och visst drömmer jag om att få spelande vänner, att körer skall sjunga mina sånger! Allt har sin tid! Så jag fortsätter att drömma.

Lyssna gärna på mina sånger under Mariannas Visor

Och se programmet nedan över Växjö kulturnatt den 27 Januari. 2018

Gott nytt 2018

Ny epok utan synlig ram

När stenarna vaknar
gungar marken under våra tankar

När träden vaknar
blåser vinden på gamla sår

När vattnet vaknar
vågar vi mera

När människan vaknar
vaknar stjärnorna i dem

Så rör på dig och
håll ömt om framtiden

i ett nytt tidevarv runt vår värld

Marianna Agetorp

Sten med okänt namn

Välsignad vardag

Möten är ofta oväntade och känns som “gåvor”. Möten kan ske i verkligheten eller via “internet” eller via telefon. I dag är det en sådan dag – då möten verkligen berikat mitt liv. Ett telefonsamtal kan förändra och lyfta en tung dag.

I dag fick vi nya vänner från Kina. Ett land som följt mig genom livet på olika sätt. Alltid lika fint att få se mer, lära mer och vilket gott te vi fick i dag. Ett heligt te för själ och sinnen. En helig dag – då vårens värme kom i rikt mått, vinden hade stillnat och sjön glittrade.

 

Elin Wägner och den nya statyn i Växjö

Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska. 

Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.

Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.

Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.

Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill. 

För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.

En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en  kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist  kväkare och författare på sin tysta kammare.

Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.

Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?

En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner (om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)

Från min utställning och Ordinstallation på Lilla Björka 2008 “Tusen ord i Småland”

Läs också gärna mer om Elin på Birger Schlaugs blogg.

Romanverkstad i Malmö

img_2451

Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg.
Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, “som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I “misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.

Konsten med konstnären

Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat “gallerist”, eller kanske “arrangera”, vara en “kurator” för en utställning, “kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?

vetsintid
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, “autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.

Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.

Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.

Trasor i vinden

Trasor i vinden

Döden och dikten

Döden

Ett fönster ut mot det okända

Man andas ut
men så andas man inte in igen
Så kan döden beskrivas.

Det är alltid lättare att skriva om döden än att samtala med andra om den. Vi har ofta så olika erfarenheten, utgångspunkter och föreställningar. Men jag hoppas på fler mötesplatser där det är mer öppet att också tala om vår ångest, rädsla och dela ett nytt språk för det vi inte vet så mycket om.

Dagens program i Radions P1 om Dödsögonblicket i konsten och verkligheten gav mig många nya värdefulla reflektioner.
Här lägger jag in några av mina dikter på detta tema, livet/döden.

Glasäpplen

Genom höstens mörker kan jag om natten höra

hur glasäpplena faller i trädgården utan att gå sönder

Omärkligt som ett stjärnfall

De frusna grässtråna sjunger tystnadens höga visa

och allt vänder åter till jorden

Det gamla äppelträdet som redan hälsats av döden

blir den harpa där det outtalade stannar upp

och vinden fyller dess strängar

(C) Marianna Agetorp

Bakom ljuset bortom mörkret

Bakom ljuset bortom mörkret

Väck inte döden
Långsamt långsamt skall du åter färdas in mot födslovattnet

Dränkas i den flod du förut föddes ur

Vem vet ditt namn vem ropar åter liv vem vaktar ljuset runt din iriskrans

Väck inte döden låt den ännu slumra

Så rosor runt hans öken och häng fågelholkar vid hans frukostbord

Foto Marianna Agetorp

Döden går med vita skor

Döden går med vita skor
Döden går med vita skor. Ställer dem varsamt i människans mörka tambur.
De sovande märker ingenting. Avtrycken syns inte på morgon.
Nya dagar börjar om och börjar om.
Vi ligger sovande medan någon räknar våra pulsslag.
Tick tack tiden kommer emot oss, oändlighetens stora återvinningscentral.
Som samlar agnarna och vetet. Allt sås igen och om igen.

I svart stol sitter dagen. Vi märker honom inte.
Han har inte bråttom som vi.
Lyssnar till våra andetag, ögonblick efter ögonblick läggs till livets radband.
Tills det brister och går av.
Döden går med tysta vita skor.
(C) Marianna Agetorp

Av en vän fick jag inspiration genom denna länken. Death Cafe?

Dödscafé -javisst behöver vi fler mötesplatser, både på webben och i verkligheten där vi kan tala om döden. Läs mer om dödscafé här.  Death Cafe?

Den 6 November 2014 sitter jag och samtalar på Dödscafé på Blohméhuset i Älmhult. Hoppas vi ses där.

Dödscafé

Dödscafé
Affisch: Niklas Freidwall

Jag har tidigare skrivit på min blogg om Döden döden döden

Och under rubriken Den Ljuvaste av årstider

Kanske är döden livets sakrament.

Kärleksbrev till mig själv

Förenad i kontrasterna

Förenad i kontrasterna

Efter att jag sett filmen “Her”  av Spike Jonze  fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs “spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg    Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….

Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som “bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.

ÄLSKADE MARIANNA

Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad

Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och “kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att “hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv

Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.

Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.

Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
rosensdag 2014 #tusensträdgårdar

Rosens dag 2014 – Tusen trädgårdar

“Den ljuvaste tiden”, säger jag många gånger per år. Men det är ljuvt nu, när alla rosorna slår ut runt om i våra trädgårdar. Även här på Stensjöäng blommar det nu väldigt vackert.
Välkomna på Öppen trädgård och Rosens dag på Stensjöäng. Förhoppningsvis har inte alla rosor blommat över då. i Dag slog även Honungsrosen ut.
Den 29 juni 2014 har vi dessutom Vernissage för konstutställningen Subrosa
med Marie Karlsson och Inga Leo
29 Juni – Tusen trädgårdars dag – har vi öppet 10-17, fram till 2 Juli.
För vägbeskrivning se Vår hemsida

Härligt att dekorera mat och kakor med rosor och annat grönt

Härligt att dekorera mat och kakor med rosor och annat grönt

rosensdag 2014 # stensjöäng #tusenträdgårdar

En Sommar Damascena – gåva från en rosenvän i Tingsryd

rosensdag 2014 #trädgårdsriket

Doften av nyutslagen klätterhortensia sprider sig med dofterna från rosorna.

rosensdag 2014 #tusen

Sommar Damascena

rosensdag 2014 #tusensträdgårdar

Rosorna lyser upp sommarkvällen.

rosensdag 2014 #tusenträdgårdar

“Seven sisters rose” – en av favoriterna, inte minst för namnets skull.

Rosens dag 2014 på Stensjöäng.

Rosens dag 2014 på Stensjöäng 29 Juni Tusen Trädgårdar 2 Juli Rosens dag

Tusen trädgårdar 2014

Tusen trädgårdar 2014

inga - marie

 

 

Dear Cavanna Homes

Kan en dikt förändra världen. JA det är jag säker på. Varje dikt förändrar världen. Här är en Poet och andlig livsresenär som försöker ett nytt sätt, och ber om massor av nya dikter, med medkänsla, inlevelse och liv – som kan förändra hans värld
Se Richard Rudd filmvädjan på Youtube http://youtu.be/2WJF7kehehY

Vad blir ditt bidrag?
Jag skriver med hjälp av Google translate…..

Dear Cavanna Homes

Dear Cavanna home
Stop there the houses already grows freely from the earth
Stop right there, where the city already live.
Stop there, where people chose to live in amount
Stay right there where the communication is already high.
Let the open countryside to be free
Let the growing trees continue to extend towards the light.
Let freedom closest to human beings who have chosen silence and nature
spawning lustfully kiss the ground
where Mother Earth HEART STILL BREATHES

Kära Cavanna home

Stanna där, där husen redan växer fritt ur jorden
Stanna där, där staden redan lever.
Stanna där, där människor valt att att leva i mängd
Stanna där där kommunikationen redan är hög.
Låt det fria landskapet vara fritt
Låt de växande träden fortsätta att sträcka sig mot ljuset.
Låt den fria människan som valt stillheten och naturen
lekande lustfyllt få kyssa marken
där MODER JORDS HJÄRTA ÄNNU ANDAS

Marianna Agetorp Sweden Se också min Bokblogg

Hoppfull regnbåge över Stensjöäng

Hoppfull regnbåge