Allt har sin tid
Kan det sägas bättre?
Via tidskriften Lyrikvännen fann jag detta citat:
“Min största kärlek är marken, vi är oskiljaktiga,
till och med efter döden kommer vi att vara det.
Vilken annan älskare skulle hålla om mina benrester
genom århundradena, i evighet?”
Ecaterina Bargan
Jorden är vår större kropp. Vårt sakrament i denna dimension.
Poesi har alltid varit min livslust. Både att läsa andras poesi och att skriva. Här en dikt från en helt ny poet för mig.
Men hans dikt speglar precis min egen livsresa.
Vandrare, dina fotspår
är vägen, och inget mer;
vandrare, det finns ingen väg
man bryter ny väg när man går.
När man går bryter man ny väg
och när man vänder blicken bakåt
ser man stigen som man aldrig
åter kommer att trampa.
Vandrare, det finns ingen väg
bara kölvattenstrimmor i havet.
Och skulle jag säga det med egna ord – skulle sista raden vara ” det finns ingen väg, bara den vilda naturen”.
Grinden är öppen ut mot det okända.
Så är det att trampa upp en ny stig i sitt inre. Och på den vandringen fann jag Genekeys. Som en hållplats, som en vägvisare, som en röd tråd att att hitta in till mina gener, mina sår, mina skuggor och alla de gåvor som är just mina och den högsta essensen för mitt gudomliga jag.
De yrkesvägledare jag träffade i min ungdom berättade aldrig att jag kunde bli en poet. Det fanns inte ens i min egen vokabulär då. Någon utbildning till Stigfinnare fanns det inte heller. Men jag prövade det ordet i min mun och i mitt hjärta, och kände att det var jag, mitt sanna jag. Ja jag är och vill vara en Stigfinnare. Och kanske allra främst en inspiratör för andra – för att fler skall “våga gå sin egen väg. Alla andra leder vilse.”
Se boken Samtal med änglar.”
Må vi mötas där ute i den vilda naturen, och på alla de mötesplatser som finns i verkligheten och på internet.
Marianna Agetorp
Vi har alla vår egen väg att gå. Men att vandra ensam är för många väldigt svårt och hotande. Vi tar till allt för att slippa vara ensamhet och att känna vår enorma ensamhet i djupet av vårt jag. Genom min uppväxt, i en stor familj, blev detta min då dyrköpta lärdom. Ensamheten och “främlingskapet” i ett trångt sammanhang, blev en del av min livsväg. Och som så ofta, tror barnet att det är – “det är något fel på mig”. Men det är jag tacksam för i dag. i dag känner jag mig som sekulär människa men jag måste hela tiden öva mig i att komma ut som ANDLIG människa. En sån som tror på tomtar och troll och spöken och energier och allsköns ovetenskapligt dravel. Lite mer om det sen.
Industrialismen, naturvetenskapen och socialismen är faktorer som förändrat religionens inflytande – och MAKT inte minst. Under 1800-talet började den sekulariserade människan långsamt ta gestalt. Hon trodde inte på allt, bara för att samhället/kyrkan ville diktera normer, dogmer och rättesnören. Den nya människan gick inte längre med på att bli nedtryckt, dikterad och styrd. Individualismen fick också sitt genomslag. På gott och ont. Men vi ville värna om vår egen personliga frihet – inte minst i våra trosföreställningar, och utifrån de livserfarenheter vi fick.
Ja så tror jag många säger i dag. Ändå är de sällan gudlösa, utan har kvar många av kristendomens sedvänjor och tankemönster. Själv har jag kristendomen invävd i mig, mer än vad jag önskar. Men det går inte så lätt att “hjärntvätta sig”. Så jag säger i stället: Jag är andlig, men inte kristen. Jag går inte att “kodifiera”. Jag är ett rörligt vatten som är på väg mot mitt livs källa. En kraft som är bortom ord, större än allt beskrivbart. Jesus som förebild, som historisk person är dock en förebild också för mig- men bara en av MÅNGA män och kvinnor, men inte alla de dogmerna som förstört enkelheten i Jesu rebelliska liv och budskap. Skulle Gud välja att “bli människa” i dag tror jag han kommer som flykting vandrande till fots in i vårt land. Och ja det är det han gör. Han är en främling mitt i bland oss och i OSS ALLA. På flykt i oss alla.
Lyssnade nyligen på Teologiska Rummet med David Thurfjell, religionsvetare och Inga Sanner, idéhistoriker i ett samtal om “Det gudlösa folket”, och om vårt dubbeltydiga förhållande till religion.
Det jag tyckte var allra mest intressant i programmet var deras samtal kring “Skräpreligiositeten” . Det som också benämns som nyandlighet, esoteriska strömningar, teosofi,new age,Jungs andlighet, och allmän andlighet och alla som tror på spöken, kristaller och energier. Och i den kategorin hör jag hemma – men för den skull känner jag mig långt ifrån samhörig med alla strömningar och riktningar inom denna vida “skräpkammare för religionen”.
Men det är så sant att min andligheten finns rikt representerad inom vår populärkultur. I musik, filmer,romaner och allehanda uttryck. Och varför vi blir så föraktade – som jag så tydligt känner av i vissa kretsar- det är för att vi vill finnas i två läger och försöker sammanblanda/sammanföra andlighet och den senaste vetenskapsforskningen.
Och vi kallar det till och med Andlig vetenskap. “Vilken skymf”… för de “vetenskapsrättläriga”. Ja som sådan kommer jag nu ut, och skäms inte längre. Tycker inte ens att det är finare att vara en “accepterad” renlärig kulturkatolik, protestant – även om jag vet att det är finare, väcker mer vördnad och respekt. Det tror jag bla är för att kristendomen, de dogmatiska religionerna har så lång historia och min alternativa andlighet är så ny. Men det stämmer inte.
Jag vill mena att det ALLTID funnits de som varit rebeller, som opponerat sig, som sökt sig en egen väg- genom och bortom religionen för att finna en väg till transformation och livsförvandling för sitt eget liv. Det har alltid funnits en tredje väg. Och i dag finns det många inom kultureliten som befinner sig utanför, och det skrivs, läses och säljs enorma mängder av denna typ av läror, men det talar vi knappt om. Det är lika pinsamt som det förut var att säga att man var med i pingstkyrkan, livets ord, eller att man som jag gick till rastandakt under högstadiet eller gymnasiet. Religion och andlighet är pinsamt. Men det är också-vill jag mena- en klar klassindelning – utifrån vilken position man har och hur aktad “kändis” man är. Hur mycket “min andliga väg” än hänvisas till Skräpkategorierna – som går att skratta åt och som inte passar in någonstans-är det min ERFARENHET av livet som är den bärande. Den tredje vägen är inte kristen, inte judisk inte stadfäst och har ingen färdig religion bakom sig.
Läs gärna mer om de Esoteriska lärorna, som ett exempel. I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.
Jag och inte minst kvinnor, väljer en ny världsbild som inte styrs av makt, dogmer och patriarkala strukturer. Den vägen är en frukt av ett långvarigt inre uppror och en bekräftelse av mig själv och min inre verklighet. “Jag kommer aldrig mer att svika mig själv eller min egen övertygelse”. Jag tror inte längre på Gud som jag gjorde förut som kristen. I dag är jag övertygad.
Men inom alla religioner finns det en mystik gren. Där kan, vill jag mena alla religioner och de esoteriska religionerna mötas. Där är det den egna erfarenheten som är bärande, det innerliga relationen till ett högre jag som bär och där är dogmerna underordnade.
Ja jag vill inte ens hävda att jag är religiös längre, fast jag varit en trogen kyrkkristen anhängare, som inte gick ur kyrkan förrän efter 47 år. Hela uppväxten var gammalkyrklig, men jag har prövat både väckelsefromhet och högkyrklighet. Ja jag räknade mig till de mycket innerligt troende. Det enda jag aldrig varit så är det ateist.
Jag tror också att fler och fler söker sig till olika s k. humanitetsreligioner, som tror på MÄNNISKAN. Den uppstod tidigt som ett alternativ till kristendomen. Och när andlighet klassas som naturen, trygghet, etik, bön och vördnad tror jag att många kan skriva under på den. Men vill inte vara bundna. Vi behöver obundenhet för att lösgöra oss själva. Ändå vill en del ha ett större sammanhang, en gemenskap. Då blir det genast svårt för mig. Jag behöver ingen kyrkbänk, ingen högmässa. Jag söker mig inte ens till “Arenarocken” dyrkan av musikgrupper och nyandliga möten. Ja jag är ju inte ens med i Svenska kyrkan.Går inte ens dit när det är jul och varmt och mysigt. Och jag citerar Carl Olof Rosenius som lär ha sagt om de svenskkyrkliga – “De är horder av döpta hedningar som rusar mot fördärvet.” Så vad hade han då inte sagt om mig?
På mina andra bloggar har jag skrivit mer om den ensamma väg jag funnit. Genekeys.
Läs gärna mer om det intresserar dig. Eller Homosanctus.
Och nu under helgen den 14-15 november skall jag och en vän finnas med under Harmonimässan i Stockholm. Ett gigantiskt hopkop av nyandliga tankar och erfarenheter.
Så det är bara att lyfta på hatten och KOMMA UT. Hoppas vi ses där.
”En enda insikt från ditt eget hjärta är värt mer än visdomen från alla vishetslärare från tidens begynnelse.”
Richard Rudd, Grundare och författare till Gene Keys
Foto: Marianna Agetorp Stensjöäng
Tidlösetid
Tidlösetid och trädgården är full av höst
överflöd av löv och vissna växter
Inget är för evigt
samtidigt
som allt är för evigt
Bara nu är du både lök och blomma
och frö – bara nu
Styr åt ett annat håll
det som ligger bakom framtiden
före tiden och bortom rummet
Drick solljuset direkt ur källan
gå inga omvägar
nuet har alltid
vederkvickande andetag
Gå ur tidens tröskverk
Ställ in mottagaren på nu
Inte fm inte last fm inte sen
bara nu
Där spelar
den eviga tystnadens ton
På trappan under dig
ännu värmd av solen
bor alla solkatter du inte hann smeka
Sommaren har sparat dem åt dig.
Marianna Agetorp
Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat “gallerist”, eller kanske “arrangera”, vara en “kurator” för en utställning, “kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, “autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.
Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.
Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.
Trasor i vinden
Bildvävnader har jag bara flyktigt prövat på. Men väver mitt liv gör jag jämt, varje dag, som vi alla. Så när jag fått möjligheten att göra en parafras över Elisabeth Bergstrand-Poulsens Gobeläng “Kvinnans årstider”, är det mina inre årstider jag vill skapa mönster ur.
Här ett par foto då jag föreläste i Långasjö. Målningen är bakom ryggen. (rätt nyklippt var jag då, se “Ett helt hår sen“).
Kvinnans årstider är ett tema jag känner mig hemma i, även om jag helst föreläser om Människans Livsårstider. Våra livscykler ser så olika ut. Sällan är våra “livsår” 365 dagar. Så mycket händer och sker i våra kroppar och främst i våra inre liv, och det är så mycket som inte syns på utsidan. Denna sommar 2015 känns som ett helt år, som en livsomfamning, där liv och död, glädje och sorg så synligt vävts samman. Och det är så lite som syns på utsidan.
Foto: Melsene Laux
Foto: Melsene Laux
Jag är ett blomblad
fallen från gudomlig rymd
nåd på alla språk
själen kan förstå
Ett heligt frö
som bara kan födas genom mörker.
Gudomen som stavas hon
men som bara är en annan sida av han
Kärnan av diamanten
kraften i ljuset
smärtat i det bländande skenet
signetringen på den dolda
handen som skapar
nåden ur tomma intet
mellan tyngden och tystnaden
utan tid “inte två”bara ett vi.
Jag är min egen årstid
Skimrar gör allt det
som inte lyser igenom
Men inombords lyser en annan glöd
som är min stämpel
Nåd – rätt att finnas till
utan att be om lov
Mitt spegelglas av guld
reflekterar ett större jag
-som är vi alla
Min årstid är inte samtidigt som din
men vi föds alla under stjärnornas tystnad
utan språk för vad vi inte förstår.
Varmt välkomna på Vernissage på Smålands Museum 29/8 14.00
Marianna Agetorp poet och skapande människa
Jag är jätte tacksam för att det här projektet har kommit till, för redan tidigt hade jag en relation till Elisabeth. Jag kan själv inte måla föreställande som hon gjorde, jag målar i ord, men hennes bilder visade på en skönhet, en väg att följa, skönheten, inspirationen att göra det vackert.
Då jag fick frågan om att delta i projektet, så tänkte jag direkt på våra, mina inre årstider. ”Inre årstider” kallar jag min målning och jag började måla guld, en romb, jag tror det heter så, två trekanter som bildar en enhet – i bladguld. Och sen har jag målat på den här målningen och den har förändrat sig och jag har skrivit på den och till slut ser jag den som en spegel med en dubbel triangel. Men just eftersom det är en gobeläng så valde jag att måla på båda sidor av den här linneduken. På ena sidan så har jag målat mitt liv som en traditionell trasmatta, en livsväv, där jag vävde med sorg och med lycka och eld och glöd och saknad och åtrå och allt som livet innehåller. Det som är osynligt, det som är min inre årstid, det som är det viktigaste i mitt liv. Och allra innerst i den kärnan finns det en gudomlighet, som kan stavas på så många olika sätt, och jag är helt övertygat om att varje människa och varje levande väsen bär spår av den här gudomligheten och det är det jag har försökt att skildra i min målning.
”Inre årstider” – tvåsidig gobeläng
akryl på linneduk 157 x 97 cm
Se också Aktuellt
27Juli -2 Augusti Kreativ Skaparvecka på Stensjöäng
27 Juli Måndag
Vi arbetar tillsammans i vår Sagoskog, och på Förundrans äng.
28 Juli Tisdag
Vi gör “böneflaggor”. Donera en färgglad skarvs till skogen på Stensjöäng. Skriv något på den och låt vinden sprida dina tankar, din bön, din önskan.
29 Juli Onsdag
Kreativ skrivardag. Låt dig inspireras av naturen och möten på Stensjöäng och skriv ur ditt hjärta.
30 Juli Torsdag
Vi arbetar i Livslabyrinten – krattar sågar, klipper. Som ett Landartprojekt.
31 Juli Fredag
Fritt skapande, måleri, färg form.
1 Augusti Lördag
Vi skapar med Skot
2 Augusti Söndag Finissage Galleri Stensjöäng
En dag av stillhet och meditation.
Ibland behöver vi stilla oss, klä av oss våra sysslor och öva oss i “Konsten att göra ingenting” The art of doing nothing.
Lägg eller sätt dig i Skogskatedralen och bara vila. Stilla dig på bryggan, vandra på stigarna och låt tiden stanna upp en stund.
Stensjöäng har öppet hela dagen från 11-16.
Besök stensjöäng och se vad andra har skapat i Natur skog och trädgård. Denna söndag är också den sista dagen för Gunnel Oldenmarks Utställning. “Mångfaldens poetiska uttryck och förvandling”.
på utställningens sista dag vill vi särskilt lyfta fram Gunnels målning med text.
“Mitt i en värld fylld av oro och smärta finns för varje människa en väg, en frid som ingenting kan rubba. Vägen är kärlek och enhet med allt liv.”
“Vägen är enhet och kärlek” Gunnel Oldenmarks text.
Ett av Gunnels verk på utställningen.
Serigrafi Gunnel Oldenmark “Budskap nära och långt ifrån”
Informationen finns också på Visit Smålands hemsida över Älmhult
Trasor i vinden
Det finns många sätt att få uppleva naturen. För mig är det optimala- att få sova i eller nära naturen. Helst ute under öppen himmel.
I vår skog har vi en enkel backstuga. Läs mer om backstugan här
Ett enkelt hus nedgrävt i marken.
Spisen är enkelt uppmurad av stenar och elden öppen och lysande.
I Stensjöängs eget naturreservat vakar trollen och allehanda varelser, synliga och osynliga.
Elden är tänd i backstugan på Stensjöäng.
I år fick vi vår första Bed & Breakfast -gäst i backstugan. Inte många har sovit där förut.
Ida Andersen ville sova i backstugan -Lille Jans backstuga, som inspiration för eget skrivande.
Det finns många träd och varelser i Lillejansskogen som vakar över den som sover i backstugan
Kanske behöver du en retreat, tid för dig själv, egna tankar, tid för naturen, stillhet tystnad? Vill du också sova i backstugan? Kontakta mig gärna för att samtala om hur en eller flera nätter skulle bli bäst för dig.
Sommaren är som alltid full av frid, massor av möten, dofter och olika av aktiviteter. I en enda röra. Det är bara att gilla läget – och kondensera alla minnen inför vinterns lugnare dagar.
Här några bilder av aktiviteter vi har/haft i sommar.
En bild från Gunnel Oldenmarks vernissage på Sommarutställningen 2015. I Skogskatedralen sjöng och kulade Maria Bervelius.
Gunnel Oldenmarks Skulptur i Skogskatedralen.
Gunnel Oldenmark. Skulptur av återbruks-material
Gunnel Oldenmark på bryggan på Stensjöäng
Gunnel Oldenmark på Stensjöäng.
Britt-Marie Sjöberg Instickade hässjestörar
Just före ett av de större midsommarregnen sköljde över Stensjöäng hann jag ut och fotograferade Britt-Marie Sjöbergs nya objekt på Stensjöäng. Britt-Marie har förut ställt ut en separatutställning på Stensjöäng se hemsidan för denna utställning.
Nu får en mindre utställning locka besökare och vandrare på väg ned till Stensjöäng och Skogskatedralen. Det är de gamla Hässjestörarna som nu fått nya kläder. Som en modern hässja, för den som lagt småbruket åt sidan och ägnar sig åt natur och kulturvård. Det är en rikedom att få välkomna kreativa människor och deras konstverk och installationer på detta sätt. Det lockar ofta till skratt. Och jag undrar vad min far sagt om han levat, han vars händer burit hässjestörar för sin , familjens och primärt djurens överlevnad under långa vintermånader. Han som så ofta skakade på huvudet och sa “mycket förståndigt” åt min onyttiga påhittighet. Själv hässjar jag inte längre hö eller “samlar i lador” – men min lada fylls nu och då med konst och kulturevenemang av olika slag. För livets skapande lust och glädje. Men i mitt cv skulle kunna stå – att jag kan hässja hö, lava ved, handmjölka kor och mycket annat som hörde till småbrukarnas liv och levebröd. Ja, jag kunde det åtminstone förr – nu skapar jag med ord, bilder, färger och naturens föränderliga skönhet. För att se mer som händer på Stensjöäng i Sommar då vi firar 10-årsjubileum se under AKTUELLT
Britt-Marie Sjöberg instickade hässjestörar
Britt-Marie Sjöberg instickade hässjestörar
Britt-Marie Sjöberg instickade hässjestörar
Från att en tanke föds, till att den blir till verklighet kan ibland ta många år.
För några år sedan kom jag helt oförberedd upp på Gunnel Oldenmarks ateljévåning och blev överförtjust i de fantastiska hängande skulpturer jag fick se. Genast tänkte jag att detta ville jag får se på Stensjöäng, i Skogskatedralen – svävande mellan himmel och jord, gungande i vinden, bland träden. Likt “ljuv musik” för ögonen och själen.
I år när Galleri Stensjöäng firar 10-årsjubileum blir detta verklighet. (se mer om våra utställningar) Och mer till. Gunnel tar med både skulpturer, objekt, och fotogravyr. För inomhus och utomhus.
Det skall bli så spännande.
Efter utställningen skall också något verk få stanna kvar, för att likt andra konstverk på våra marker, få vävas in i vår kulturskog.
Jag är också förtjust över att få presentera ännu en konstnär som återbrukar material, som andra kastat bort.
Läs mer på Gunnel Oldenmarks hemsida.
Gunnel Oldenmark från tidigare utställning.
Skulptur Gunnel Oldenmark
Varmt välkomna till vernissage, och inte vilken vernissage som helst. Det är fullmåne och således en fullmånsvernissage nere i Skogskatedralen.
Maria Bervelius sjunger kular över sjö och skog.
Se också mer från Aktuellt och på affischen nedan.
Varmt och innerligt välkomna.
Skulptur Gunnel Oldenmark
Jag vet inte om allt berättande är läkande, men vi behöver berätta och förmedla vad vi tänker, känner och erfar. Somliga berättelser lämnar mig totalt oberörd, jag minns dem inte ens. Andra berättelser, griper tag, berör, får mig att känna in, bli “ingekänd” och engagerar mina inre och yttre sinnen. Första gången jag var på konferens i Läkande berättande var det en “hemkomst”. Jag sa “ja” med hela mig. Det är detta jag vill samverka till. Själv har jag svårt att berätta en viss berättelse om och om igen. Jag kan bara berätta det som kommer just då, från mitt eget liv, och erfarenhet. Och så mina sagor förstås. Men inte gamla sagor som jag berättat förut, utan nya som kommer under tiden som jag berättar.
En god berättare “bjuder upp till dans” – jag lever med, känner med och blir berörd. Berättelsen handlar om mig. Jag gör den till min. Så är myter, sagor och berättelser läkande. Jag förstår mig själv, jag börjar ana och förstå andra. Det som gör ont i mig, sårar också andra. Det som läker mina sår, blir läkedom också hos andra.
Nu bjuder vi in till en kväll med LÄKANDE BERÄTTANDE och HELANDE DANS – i Skogskatedralen på Stensjöäng.
Eftermiddagen blir vad vi gör den till – och självklart öppnar vi upp för besökare att också dela sin berättelse.
Mitt bidrag denna kväll blir också att berätta om min passion, sagor för barn. Sanna sagor för framtiden
Välkomna!
Se också ALBA -Läkande berättande
Läkande berättande
Mariannas minneslådor
Det har varit en synnerligen lekfull och skapande vinter. Något av det konkreta ställer jag ut under Spjutaretorpsbygdens konst och kulturrunda 14-17 maj 2015.
Här något om mina Minneslådor.
Äkthetsbevis:
Garanterat skräp, skrot och återvunnet material. Bortsprättade knappar, spetsar, förbrukade lådor, förgyllda reservdelar, naturens förbrukade fjärilsvingar, fallna blomblad och ”bjälken vi inte kunnat finna i vårt eget öga.” Våra minnen är som livets skräp-dna – vad skall vi ha det till? – Det mesta glömmer vi, men i någons minne lever något kvar. Jag har plockat upp det andra förbrukat och återanvänder igen. Vad blir kvar av oss när vi dör?
Vad kommer någon spara som ett kärt minne. Vem vågar gå på sin egen soptipp och leta efter guldflagor, bland misslyckanden, pinsamheter, högtidsstunder, krossade drömmar och förkolnade tankar.
Välkomna till Galleri Stensjöäng och Spjutaretorpsbygden i Älmhults kommun.
Mer info. på www.agetorp.se
Två veckor till och Finissage.
Ännu två veckor hänger Therese Hägebys utställning på Galleri Stensjöäng. Kommer du i veckorna får du boka tid, så jag säkert är hemma. Under helgerna är det öppet 11-16.
Alltså helgen 2-3 maj och 9-10 maj. TEL: 070-6739916
10 Maj är det dessutom finissage 14-16. Marianna läser sina texter och Therese Hägeby är på plats och berättar om sagosamarbetet. Marianna skriver sagor och Therese illustrerar.
15.00 leder Anders Agetorp en musikvandring genom skog och mark i bl a Skogskatedralen med suggestiv och magisk musik.
Några av mina texter till Thereses målningar som nu är utställda på
Galleri Stensjöäng.
Ömt ömt talar hon med oss, ömt, ömt, öppet måste vi lyssna, sluta munnen, öppna tanken, vidga ögat och kupa själen så att dropparna kan urholka tiden till andetag. Källan är ett med droppen.
Spindelväven fångar in allt det som månen inte vet, men när månens baksida åter vandrar och vänder andra kinden till, blir våra fågelhjärtan likt sand som silar ljuset till hägringar och nystämda ackord. Guldmånens tystnad lär oss att lyssna.
Kungakronans sång bor i varje vattendroppe. Planeterna är den säd som såtts i dig. Släpp ut ditt hår över skogens matta. Somna sökande, allt det som är du. Du är en himlakropp som vilar i gräset.
Den blå älgens värld bor i varje saga varje snöflinga och skrivs i björkarnas bark.
Djuret inom dig vilar redan, så stilla dig, stilla dig. Lägg dig ned bland timotejsnåren och plocka smultrondoft ur vinden.
Flygbered dig och ta i av alla krafter. Låt allt falla. Sök sårbarhet och flygcertifikat och bara flyg flyg. Det är tid att tänka om nu, omvänt, framvänt, spegelvänt. Tanka om, omtanken och våga ana det nytagna steget. Var inte rädd för skuggan, den vill bara väcka gåvan som du längtar till. Väck dig och du väcker världen och barnet är du och du är evig.
Det mumlar i marken och något vill upp, bli synligt. Ljusgatorna mellan träden bildar hängmattor för stjärndjur och fågelfröjd.
Låt den vita hästen visa sitt dolda horn. Kom fram ut skuggorna och låt visheten nynna in en ny röst i dig.
Med stora ögon möter vi livets magi som om den inte fanns. Varenda cell är ett magiskt stjärnfall och det gåtfulla språnget måste du tillåta, tillåta utan synliga synpunkter.
Barnet i dig är källan till din framtid. Lev alla dina åldrar varje dag. Du har alltid tid att dö. Barnet som funnit sin vilosten blir aldrig mera hemlös
Magin i den glömda skogen vibrerar av den röda kraft som kärleken brinner av. Du är barnet, du är kärleken.
Björksaven bleker tidens svärta. Stammarnas ljus sträcker sig in i framtiden och lånar kläder av din längtan. Var varsam med det knappt hörbara suset. Skatan vet redan det du drömmer om. Och i den mörka skogen bor din bästa vän.
I den tysta skogen behövs du, om du någonsin skall vakna. Res dig upp och ta ny gestalt.
I den tysta skogen är du ett träd, ett löv, en fågel, som kan närvarande ta dig dit du vill. På tidens kyrkogård, väcks en gång alla fåglar åter till liv. Dirigenten övar ännu.
Läk dina sår och världen helas. Vörda jorden och dina celler kodas med ljus. Den större bilden ser du inte nu, bara utsnitten skuggorna och siluetterna. Livets gåva finns i spegeln om du vågar se dig i hela din skönhet.
Naturens läkande antikroppar skyddar dig från stressens tyranni. Skrik skrik, gå ut och ropa in dig själv. Länge nog har skogen gått vilse i dig. Vattnet som frusit till spegelbilder är inte hela du. Visheten ser tålmodigt på och ditt ansikte är inte längre din gamla bild. Du är större.
Förändra världen i dig själv. Timglaset rinner ännu. Ta ombord pingvinens tålamod, hoppets vingar och det frusna ögonblickets nu. Du har vingar, du kan använda tankarna som tillflyktsort.
Therese Hägeby på Galleri Stensjöäng
Gläntor och ord ur vinden.
Det är så innerligt berikande med nya människor som bara dyker in i ens liv. Therese Hägeby är en sådan kontakt som genast blev en vän och “kollega” i skapandets och livets konst. Känner både vördnad och tacksamhet.
Jag skriver sagor och Therese illustrerar.Vi ger och tar och berika varandras skapande.
Och nu kommer Therese med sina för mig fullkomligt magiska målningar till Galleri Stensjöäng. Varje målning är en hel värld och fylld av berättelser. Jag har dess-utom förmånen att få skriva korta bildtexter till målningarna i denna utställning utifrån min tankevärld. Självklart bör var och en beröras av bilderna utifrån sin inre värld.
Jag vill varm och innerligt rekommendera dig att komma .
Efter vernissagen är det dessutom en Visstuga på Stensjöäng.
Skogskatedralen är öppen året om, alla dagar, alla årstider, dag som natt. Skogskatedralen finns inte bara här, utan överallt där vi håller skogen “HELIG”.
Men på det lilla stycke mark, vid Stensjöns vatten där vi krattat och “befolkat” natur till kultur hyllar jag tystnaden och naturens egen röst.
Då och då bjuder vi in trummor, röster, teater, dans, och konst.
Så blir det också i år.
Först den 11 april. Med Moa Brynell. Boka den dagen om du vill sjunga, kula, vårskrika, vara tyst eller lyssna på fåglarna. Allt har sin tid.
Själv har jag nästan tystnat, när jag är tillsammans med andra. Fick nog av gemensam sång efter alla år i kyrkan – i psalmsångens gemensamma ensamhet. Jag förväntades sjunga med, fast orden inte stämde med hjärtat, så tillslut blev det NOG. Dessvärre sjunger jag heller aldrig Allsång. “Sångsåret” tar tid att läka. Nu sjunger jag och trallar för mig själv. Ofta och högt, när ingen hör på. Helst vill jag sjunga för att “kalla på det heliga”. För mig blir det oftast ordlöst. Kände så väl igen mig i boken “Samtal med änglar” när (tror det var) Lilli, får till sig ordet. “Sjung för mig i skogen”.
Så vill jag sjunga för “det heliga” i mig.
Och senare i sommar blir det mer kulning. Men då i samband med Gunnel Oldenmarks vernissage här på Galleri Stensjöäng 2 juli Aktuellt. Mer om det då.
Jag slutar som borgerlig vigselförrättare
Vilka spännande och lärorika år det har varit. Jag har haft Länsstyrelsens förordnande att vara borgerlig vigselförrättare från 2010-09-10 – 2015-02-01.
Lite modigt var det att pröva något helt nytt och massor har jag lärt. Att viga på kommunhuset och ha deras fantastiska ”tjänstekvinnor” som skötte pappersarbetet, var ju enkelt. Men att sen viga för helt egen hand, ha hand om alla papper, sända dem rätt, svara på alla frågor, skaffa internationella vigselcertifikat, viga par från norden, viga på både engelska, tyska och ibland få mina ord tolkade till annat språk har varit en utmaning för mig. Jag har dessutom varit av den åsikten att jag försökt ställa upp på alla möjliga och omöjliga tider, så jag har vigt både på midsommardagen, julafton och vid tolvslaget på nyårsnatten mm.
Vem som helst kan nog förstå att det inte är så många som ställer upp på dessa tider utanför ”kontorstiden”. Jag har också åkt iväg till många olika platser, dit bröllopsparen kallat mig, och också haft vigslar här på Stensjöäng. Särskilt fantastiskt har det varit att få viga två av mina söner vid deras ”käresta”. De har varit så fantastiskt så inte ens jag kunnat drömma om det.
Men det är ett gammalmodigt ”system” att vara borgerlig vigselförrättare. Länsstyrelsen trycker på att det är ett hedersuppdrag, så därför får jag inte ta ut någon avgift. Av länsstyrelsen får jag 110:- före skatt- 77:- när skatten är dagen.
Det kan vem som helst förstå att det inte ens räcker för bensin in till mitt kommunhus. Så det har blivit ett dyrt nöje. För mig innebär inte en vigsel en kvarts ceremoni och sen är det klart. OFTA möter jag paren, både en och två gånger. Ofta fina långa samtal. Flera, ja riktigt många mail oss emellan, för jag skriver ett personligt tal och planerar hela den omkringslutande ceremonin. Och så är det efterarbete. Ibland när paren vigts här, så är det lokal som används, smyckas och det innebär både för och efterarbete.
I senaste brevet från Länsstyrelsen, förtydligas deras bestämmelser än klarare, med att jag inte få ta några avgifter, varken före under eller efter. Citat: Regeringen har varit tydlig med att uppdraget som vigselförrättare inte får användas i kommersiell verksamhet. Det är inte tillåtet att erbjuda tjänster exempelvis ceremoni- eller festarrangemang, eller bröllopspaket som brudparet skall betala för”.
”Det är inte heller tillåtet att ta emot gåvor i samband med uppdraget”… Både förberedelser och efterarbete ingår i uppdraget för att förrätta vigseln och är inget som det utgår extra ersättning för.”
Tydligt och klart från statens sida, men sorgligt för alla par som vill göra den borgerliga vigseln till ett festligt arrangemang, och förmera den högtiden.
JA jag måste säga att det känns så gammaldags. Undra om det är så att religiösa samfund som förrättar vigseln också måste göra allt utan ersättning? Har man en kommunal anställning är det väl ok att göra det i tjänsten, men är man ”poet” och egen företagare känns det underligt. Jag har inte räknat efter, men jag har haft en stor del av de borgerliga vigslarna under dessa år.
Så därför: Så mycket tid som jag lagt på detta, och skulle behöva göra, resor inte minst, och sen betala ur egen ficka – det väljer jag nu att överlåta till andra. Troligen blir det då politiskt folkvalda, eller de som redan har en anställning av kommunen. Och färre vigslar lär det bli i privata trädgårdar, skogskatedraler, sjöstränder och kärleksplatser. För det är så som vi vill ha det i Sverige. Så många par har sökt mig, för att jag gärna går utanför ramarna och kommer till de platser dit man kallat mig. Jag lämnar mitt uppdrag med saknad, men ”allt har sin tid. ” Nu får jag mer tid för att berätta sagor…..
Jag brukade säga att jag har ”Kärleken som uppdragsgivare”. Så kände jag det verkligen, när jag fick viga dessa bröllopspar. Men det var staten som var den formella uppdragsgivaren.
Nu får jag återgå till andra riter och ceremonier, där det inte är några juridiska protokoll och bevis som är inblandade och övergå till anda livsceremonier som namngivning av barn, förnyande av äktenskapslöften, begravningar, ”skilsmässoritualer”, minnesceremonier, pensionsavgångar, avslut, mm. Ett otroligt spännande och kreativt fält. Och nu har jag bara människorna och ”kärleken” som uppdragsgivare. Naturen kommer i allt större utsträckning bli mitt ”samfund”. Där är jag hemma – i liv, död och i kärlekens alla ceremonier. Sist: Ett stort tack till alla er jag fått viga under dessa år. ”Det finns bara en kärlek, och den älskar vi alla med. Den kan aldrig förstöras, och den växer ju mer vi älskar”. Marianna Agetorp
Stensjöäng i Nymånetid. 2015-01-20
Första åtagandet utåt i år blir ett Studiebesök på Stensjöäng. Två personer. En lagom grupp för ett lugnt samtal. Grön Hälsa är temat – utifrån Skog, natur och trädgård. Å så rätt. Detta talar jag gärna kring. Men “rehabilitering” vill jag egentligen inte använda i dessa sammanhang – hellre nyorientering, nystart och omstart.
Och vi kan bara lära ut det vi själva lärt. Och är det något jag vet att jag behöver så är det naturen och dess läkande gröna kraft. Särskilt efter förra årets olycka/lycka.
Välkommen du också. Stensjöäng är öppet alla årstider. Varma hälsningar Marianna Agetorp
Grön hälsa på Stensjöäng. Grinden är alltid öppen ut mot naturen.
Grönt tips: Min bok Helande trädgård kan du köpa här i min Webbutik.
