Tag Archives: genekeys

Gott nytt 2022

Pelargonfrö som rullat sig ut ur “storknäbben”.

Så då rann det gamla året ut ur timglaset. Igen. Och vi fick ett nytt år. En ny födelse som vi inte vet något om. Också rent fysiskt har jag fått ett nytt litet liv att vårda mig om. En ny liten växande planta. Jag var dumdristig nog att så de små fröna mitt i midvintern, den 14/12. Trodde nog inte riktigt att de skulle komma upp men den 29/12 upptäckte jag en sirlig liten planta som kommit upp och i går på nyårsaftonen kom också det andra fröet upp. Känns som ett underbart löfte om det som komma skall under det nya året.
Men hur skall jag klara av att ge de små plantorna nog med ljus, omsorg och vatten så de överlever? Det är alltid ett stort hängivet arbete. Det finns många frön i min frösamling som jag ännu inte vågat så eftersom jag inte vet hur jag skall kunna ge dem rätt omvårdnad. Det är som med barn, ett livslångt åtagande även om de växer bara en säsong. För, för plantan är det ett helt liv. Det är väl därför jag älskar det vilda, som klarar sig själv utan mig. Men det är fint att vara beroende av, och ge hängiven omsorg och eremiten i mig övar sig på det.

Jag har hela mitt liv, både i vaket och i drömmande tillstånd begrundat bibelordet Joh 12:24 “Vetekornet måste falla i jorden och dö” och jag har grunnat på om det är så att fröet måste dö, och har ännu inte fått en biolog som kunnat säga vad som är “död” för ett frö. Jag tror att fröet måste torka, mogna på sin fröställning, för att bli redo, skiljas från moderplantan, falla ifrån, frökapslen måste öppnas och fröet måste våga ge sig ut i världen “på egen hand”. Och det kräver mod. Så många faror möter ett litet frö. Så mycket skall stämma. Och är man ett litet pelargonfrö som fallit från fönsterkarmen är det inte lätt om kan flyger ut genom dörren i snöfyllda småländska midvintern, eller sugs in i en dammsugare som julstädar. Men jag lyckades fånga upp det mogna fröet i rätt ögonblick. Gav #Storknäbbens frö namnet Sophia efter #Gaia Sophia Moder Jords namn och ville hylla den Gudomliga kvinnliga aspekten av vår värld på detta sätt. Och båda fröna grodde och jag andas på dem som en sorts näring tänker jag mig och oroar mig för att de inte skall torka ut, eller bli dränkta i för mycket vatten och om jorden verkligen är den bästa för dem. Precis som när jag fött mina egna barn. Tre av mina fyra barn födde jag dessutom hemma och kände ansvaret tungt på mina axlar. Fick liksom uppfinna moderskapet varje dag men hämtade kraft ur gamla källor och ur mitt eget inre moderskap.
Varje frö påminner om om en spermie eller ett ägg. Vi själva började så. Var fullständigt beroende av omsorg och näring.
Nu har ett nytt år fötts. Hur kan vi ta hand om det på bästa sätt? Vilka frågor behöver vi ställa oss. Genom Gene Keys har jag lärt mig att några av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss i varje given situation är “Vad hade kärleken gjort” och den gamla Gralfrågan ” Hur kan jag vara till störst tjänst åt helheten”? Inte bara de som står mig nära, utan helheten, både mänskligheten, växtriket, djurriket, mineralriket, kosmos och hela den helheten som är så omöjlig att ens omfatta tankemässigt. Men det börjar med fröet i min fönsterkarm. Det börjar i det lilla. Kärleksfröet i mitt inre. Hur kan jag vårda det, hur kan jag få det att växa och sprida nya ringar på världens vatten och bli till välsignelse. Svaret måste jag öva mig på hela livet. Jag måste likt Etty Hillesum “rädda Gud” över till nästa generation, till nästa år, genom varje kris och katastrof som drabbar vår värld. Stå upp för det jag menar vara Gud, allt innersta kärna, kärleksfröet i alla våra liv. Rädda kärleken genom alla faror som hotar den. För mig är det ett heltidsarbete, ett stilla, tyst arbete och allt vill störa mig och locka mig ifrån det arbetet. Men det är bara att börja om, igen och igen. Gå tillbaka till fröet, plantan och kosmos innersta tickande hjärta och svara Ja, ja jag kommer att göra allt jag någonsin förmår. Men ge mig vishet, ge mig klarhet ge mig mod.
Gott nytt växande livsår.

Alternativt CV

Påfågelfjäril

När ett år rinner ut och firandet av ett 30-årigt äktenskap just avslutats och en djup intention tagits till minst 30 nya år – uppstår också eftertanken.

Vad är jag verkligen stolt och tacksam för?

Det är naturligtvis oändligt mycket. Från det minsta smultronstrå till den längsta resan till sonen som funnit sin kärlek i Kina –  till förväntan att åka till Shanghai ännu en gång för att ännu en son funnit kärleken i landet i öster. Tusen och en ting kunde jag ta upp som jag känner tacksamhet för. Att ha fyra barn och fyra kärbarn till – gör tacksamheten fullkomligt outtömmlig. De bara finns, är, överraskar, besöker oss och gestaltar sin liv på egna och underbara sätt.
Och så finns där stjärnhimlen, vintergatan, sommarvägen och vårbäcken och alla vännerna som jämnat vägen, stöttat när jag fallit och hejat på när jag gjort det jag trott på. 2016 blev det bästa, underbaraste och mest arbetsintensiva året i mitt 53-åriga liv. TACK.

Därför försöker jag nu summera mitt liv hittills i ett nytt alternativt CV – för min egen skull men också för att inspirera dig att göra detsamma. Vad vill du lyfta fram ur ditt liv?

Alternativt CV

  • Fyra underbara varmhjärtade barn
  • Fött tre av mina barn hemma
  • 30 årigt underbart äktenskap- trots kärlekssår och skilsmässodalar.
  • Försonades med min mor- trots stort “känsloläge av utanförskap”
  • Fortsatt att tro på och utveckla Stensjöäng till ett öppet hem och mötesplats
  • Två räddade skogar som “biotopskydd på Stensjöäng
  • Skrivit flera böcker och fortsätter skriva ur mitt personliga perspektiv.
  • Medverkade till att rädda Bilkyrkogården Kyrkömosse
  • Valde att gå min egen andliga väg. Fritänkare – Gick ur Svenska kyrkan.
  • Fann vägen till Genekeys
  • Öppet sinne för skilda sociala medier och ny teknik.

För varje punkt skulle jag behöva skriva ett långt inlägg – för att tydliggöra både skuggsidorna och solsidorna i livet. ( och de kommer nog senare). Men det är inte mina utbildningar, mina jobb mina prestationer jag i första hand är stolt över. Jag valde min väg. Inte bättre, inte sämre, bara min.

SÅ gott nytt år alla, kända och okända.

Vi vet inget från den ena dagen till den andra.
Ta väl hand om varandra.  Nuets stressiga ord, gester och omdömen
kan bli de sista vi för vidare.
Håll livet i famnen nära dig,
håll orden som eld i din mun,
håll kärleken som ett levande ljus i dina händer.
Ditt hjärta är en droppe vatten i livets kärleksocean.


Kram Marianna Agetorp

 

Att komma ut som andlig varelse

Livets väg är en ensamväg.

Vi har alla vår egen väg att gå. Men att vandra ensam är för många väldigt svårt och hotande. Vi tar till allt för att slippa vara ensamhet och att känna vår enorma ensamhet i djupet av vårt jag. Genom min uppväxt, i en stor familj, blev detta min då dyrköpta lärdom. Ensamheten och “främlingskapet” i ett trångt sammanhang, blev en del av min livsväg. Och som så ofta, tror barnet att det är – “det är något fel på mig”. Men det är jag tacksam för i dag. i dag känner jag mig som sekulär människa men jag måste hela tiden öva mig i att komma ut som ANDLIG människa. En sån som tror på tomtar och troll och spöken och energier och allsköns ovetenskapligt dravel. Lite mer om det sen.

Religionen har sin egen utvecklingsväg.

Industrialismen, naturvetenskapen och socialismen är faktorer som förändrat religionens inflytande – och MAKT inte minst. Under 1800-talet började den sekulariserade människan långsamt ta gestalt. Hon trodde inte på allt, bara för att samhället/kyrkan ville diktera normer, dogmer och rättesnören. Den nya människan gick inte längre med på att bli nedtryckt, dikterad och styrd. Individualismen fick också sitt genomslag. På gott och ont. Men vi ville värna om vår egen personliga frihet – inte minst i våra trosföreställningar, och utifrån de livserfarenheter vi fick.

Jag är inte kristen men

Ja så tror jag många säger i dag. Ändå är de sällan gudlösa, utan har kvar många av kristendomens sedvänjor och tankemönster. Själv har jag kristendomen invävd i mig, mer än vad jag önskar. Men det går inte så lätt att “hjärntvätta sig”. Så jag säger i stället: Jag är andlig, men inte kristen. Jag går inte att “kodifiera”. Jag är ett rörligt vatten som är på väg mot mitt livs källa. En kraft som är bortom ord, större än allt beskrivbart. Jesus som förebild, som historisk person är dock en förebild också för mig- men bara en av MÅNGA män och kvinnor, men inte alla de dogmerna som förstört enkelheten i Jesu rebelliska liv och budskap. Skulle Gud välja att “bli människa” i dag tror jag han kommer som flykting vandrande till fots in i vårt land. Och ja det är det han gör. Han är en främling mitt i bland oss och i OSS ALLA. På flykt i oss alla.

Det gudlösa folket?

Lyssnade nyligen på Teologiska Rummet med David Thurfjell, religionsvetare och Inga Sanner, idéhistoriker i ett samtal om “Det gudlösa folket”, och om vårt dubbeltydiga förhållande till religion.

Det jag tyckte var allra mest intressant i programmet var deras samtal kring “Skräpreligiositeten” . Det som också benämns som nyandlighet, esoteriska strömningar, teosofi,new age,Jungs andlighet, och allmän andlighet och alla som tror på spöken, kristaller och energier. Och i den kategorin hör jag hemma – men för den skull känner jag mig långt ifrån samhörig med alla strömningar och riktningar inom denna vida  “skräpkammare för religionen”.
Men det är så sant att min andligheten finns rikt representerad inom vår populärkultur. I musik, filmer,romaner och allehanda uttryck. Och varför vi blir så föraktade – som jag så tydligt känner av i vissa kretsar- det är för att vi vill finnas i två läger och försöker sammanblanda/sammanföra andlighet och den senaste vetenskapsforskningen.

Och vi kallar det till och med Andlig vetenskap. “Vilken skymf”… för de “vetenskapsrättläriga”. Ja som sådan kommer jag nu ut, och skäms inte längre. Tycker inte ens att det är finare att vara en “accepterad” renlärig kulturkatolik, protestant – även om jag vet att det är finare, väcker mer vördnad och respekt. Det tror jag bla är för att kristendomen, de dogmatiska religionerna har så lång historia och min alternativa andlighet är så ny. Men det stämmer inte.

En tredje väg

Jag vill mena att det ALLTID funnits de som varit rebeller, som opponerat sig, som sökt sig en egen väg- genom och bortom religionen för att finna en väg till transformation och livsförvandling för sitt eget liv. Det har alltid funnits en tredje väg. Och i dag finns det många inom kultureliten som befinner sig utanför, och det skrivs, läses och säljs enorma mängder av denna typ av läror, men det talar vi knappt om. Det är lika pinsamt som det förut var att säga att man var med i pingstkyrkan, livets ord, eller att man som jag gick till rastandakt under högstadiet eller gymnasiet. Religion och andlighet är pinsamt. Men det är också-vill jag mena- en klar klassindelning – utifrån vilken position man har och hur aktad “kändis” man är. Hur mycket “min andliga väg” än hänvisas till Skräpkategorierna – som går att skratta åt och som inte passar in någonstans-är det min ERFARENHET av livet som är den bärande. Den tredje vägen är inte kristen, inte judisk inte stadfäst och har ingen färdig religion bakom sig.

Läs gärna mer om de Esoteriska lärorna, som ett exempel. I vid bemärkelse används begreppet esoterism för allt från frimureri, teosofi, ockultism och alkemi till parapsykologi, efemerider, rollspel, yoga och tarot, och är dessutom ett bärande tema i fantasylitteraturen.
Jag och inte minst kvinnor, väljer en ny världsbild som inte styrs av makt, dogmer och patriarkala strukturer. Den vägen är en frukt av ett långvarigt inre uppror och en bekräftelse av mig själv och min inre verklighet. “Jag kommer aldrig mer att svika mig själv eller min egen övertygelse”. Jag tror inte längre på Gud som jag gjorde förut som kristen. I dag är jag övertygad.

Mystik

Men inom alla religioner finns det en mystik gren. Där kan, vill jag mena alla religioner och de esoteriska religionerna mötas. Där är det den egna erfarenheten som är bärande, det innerliga relationen till ett högre jag som bär och där är dogmerna underordnade.

Alternativ religiositet

Ja jag vill inte ens hävda att jag är religiös längre, fast jag varit en trogen kyrkkristen anhängare, som inte gick ur kyrkan förrän efter 47 år. Hela uppväxten var gammalkyrklig, men jag har prövat både väckelsefromhet och högkyrklighet. Ja jag räknade mig till de mycket innerligt troende. Det enda jag aldrig varit så är det ateist.
Jag tror också att fler och fler söker sig till olika s k. humanitetsreligioner, som tror på MÄNNISKAN. Den uppstod tidigt som ett alternativ till kristendomen.  Och när andlighet klassas som naturen, trygghet, etik, bön och vördnad tror jag att många kan skriva under på den. Men vill inte vara bundna. Vi behöver obundenhet för att lösgöra oss själva. Ändå vill en del ha ett större sammanhang, en gemenskap. Då blir det genast svårt för mig. Jag behöver ingen kyrkbänk, ingen högmässa. Jag söker mig inte ens till “Arenarocken” dyrkan av musikgrupper och nyandliga möten. Ja jag är ju inte ens med i Svenska kyrkan.Går inte ens dit när det är jul och varmt och mysigt. Och jag citerar Carl Olof Rosenius som lär ha sagt om de svenskkyrkliga – “De är horder av döpta hedningar som rusar mot fördärvet.” Så vad hade han då inte sagt om mig?

På mina andra bloggar har jag skrivit mer om den ensamma väg jag funnit. Genekeys.
Läs gärna mer om det intresserar dig. Eller Homosanctus.


Och nu under helgen den 14-15 november skall jag och en vän finnas med under Harmonimässan i Stockholm. Ett gigantiskt hopkop av nyandliga tankar och erfarenheter. 
Så det är bara att lyfta på hatten och KOMMA UT. 
Hoppas vi ses där.

”En enda insikt från ditt eget hjärta är värt mer än visdomen från alla vishetslärare från tidens begynnelse.”

Richard Rudd, Grundare och författare till Gene KeysGenekeys book

Naturen har plats för alla religioner.

november 038

Foto: Marianna Agetorp Stensjöäng

Attityd och inställning

“Men vad hade du för inställning då?”
En synnerligen viktig fråga både när du fotograferar och i relation till hela livet.
Ibland lär man sig via den svåra vägen, ja rätt så ofta faktiskt och den påminnelsen fick jag i somras. Jag tog det mycket lugnt under min rehabilitering efter den svåra olyckan (som kunde tagit mitt liv) och min smärtkropp. Men naturen och trädgården var så enormt vacker och alla rosor doftade och fjärilarna påminde mig om sommarens närvarande nu. Jag ville bevara dagen, skönheten ögonblicket, rosen, fjärilen, ekorren och allt det vackra.
Nyss satt min make med kameran och väntade på att den lilla illern skulle titta upp ur sitt gömställe, så kameran var väl inställd för dagens aktuella ljusförhållande och möjligheten till närbilder. Maken åkte i väg och jag övertog kameran och gick försiktigt och mycket långsamt omkring i trädgården. Tyckte visserligen inte att kameran  betedde sig som vanligt, “men proffsiga” Anders hade ju ställt in den så jag fortsatte fotografera noggrant och hängivet. Trodde jag. Jag såg framför mig vilka fantastiska bilder jag tog, hur de skulle komma till glädje och nytta och faktiskt ge inkomster till hösten.

Sol över Stensjöäng

Sol över Stensjöäng

Men faktum var att jag egentligen hade noll koll. När jag senare på kvällen laddat in dem i datorn var de totalt misslyckade. Helt vita, ljusinsläpp på max, ja inte ens “läsbara”. Det var bara att kasta, “deleta” allesammans. Jag var så knäckt, besviken och sur.
“Hur kunde en så proffsig kamera vara så usel”. Jag la skulden på kameran, ja la skulden på att Anders haft fel inställning, och tyckte synd om mig en stund.
Men det här med inställning blev som en markör för varje bild som misslyckast. Jo jag hade den bästa av avsikter, men fel inställning. Så lärorikt, och en så övertygande lärdom. Jag måste ändra min egen personliga inställning. Jag kan inte lägga skulden på solljuset, inte på kameran, inte på Anders, inte på min vackra helande trädgård, inte på fjärilarna. Bara på mig själv. Och sen “switch” – förlåta, försonas med faktum. Bilderna blev kass, jag fick en lärdom som skulle komma att förändra mitt liv och lära mig på djupet. Och med ens kände jag av mitt viktiga “mantra”, jag försöker öva mig i “Who knows it`s not a blessing? Vem vet om det inte är en välsignelse.

Rätt attityd och inställning

Rätt attityd och inställning

Jo redan samma dag kändes det som en välsignelse, som något jag kunde “koda om mig med”. Hela “Internetlivet” och den nya tekniken, ger fantastiska nya lärdomar om vår mänskliga sårbara verklighet. Vi behöver “omprogrammeras”, “omkodas”, omskolas, trycka på “reset” och bara helt enkelt kasta massa gammal kunskap, åthävor och erfarenheter i “papperskorgen” -“deleta” den- och starta om hela vårt program.
Mycket enkare på datorn än i den egna hjärnan, känslokroppen, sinnevärlden. Men lika välbehövligt, livsnödvändigt.

Sedan jag fann Genekeys har den processen fått ännu djupare betydelse, för det går att omprogrammera oss in på cell/DNA nivå, och det är så befriande och upplyftande.
Så vi behöver inte vara offer för någonting i livet. Allra minst vår attityd eller vår vanliga inställning. Vi kan välja en ny!

Om att dö en smula

Sommarsolståndet 2014-2015

Klockan 3.23 Vaknade jag upp på sommarsolståndets dag. Ämnade möta soluppgången nere vid Stensjön. En kopp te på min glasveranda först. Total tystnad, ro och förväntansfull lycka. Sommarsolståndet, det “äkta” skulle inträda 12.51 – då hade jag planerat att meditera in den nya “året”. Vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning – är viktiga firningshögtider i mitt liv, för mig personligen och med egna ceremonier – och oftast i ensamhet. Så hade jag tänkt också i år.
I år kände jag en särskild förväntan, en glad förväntan och en stark känsla om att något stort, positivt och förändrande skulle ske. Av vad slag visste jag inte alls.
Morgonstunden nere vid sjön var mäktig i sin stillhet och i solglittret i vattnet – samtidigt som små stråk av nattens dimma över vattnet lösgjorde sig och lyfte som andeväsen över sjön.

Solglitter

Endast jag och Anders var hemma – så förmiddagen förflöt i mycket lugn takt. Jag vilade mest på min solsäng, och Anders röjde grenar i trädgården, längs vägar och stigar – ett intresse han fått särskilt starkt denna sommar. Allt för att våra väldiga stenblock skall synas och framträda tydligare. När jag under förmiddagen avbröt min vila för att se vad min make gjorde- såg jag hans pågående arbete med att röja fram en sten i vår trädgård – och jag såg stenblockets skönhet på ett nytt sätt, och som det framträtt tidigare under mitt trädgårdsarbete för många år sedan. Och som en ivrig paus i min vila sa jag – “kan vi inte klättra upp på stenen och röja bort några av grenarna där”. Anders var med på tanken – och via en stege klättrade vi upp, han först, sen jag. Minuten/sekunden senare – sen jag tagit tag i en av lönnens grenar för att räta upp balansen – brast genen och jag föll bakåt, utför stenen. Ca tre meter ned – marken under var inte stenfri. Aldrig förut i mitt medvetna liv har jag varit döden så nära. Jag förstår den vånda Anders kände som stod kvar på stenen, innan han hann ned till mig-och fick liv i mig. Jag hörde honom ropa – långt bortifrån – och tänkte – “kan du inte lugna dig – jag har just överlevt”. ( Ur mitt perspektiv behövde jag tid att komma tillbaka, ur hans -en ögonblicklig respons….)

Stenen jag föll från - fast från baksidan.

Stenen jag föll från – fast från baksidan.

Jag vill mena att det var min lyckligaste dag hittills i livet – av många olika anledningar som jag inte tar upp här – min höjdpunkt, och den dagen förvandlades i ett nu till min smärtsammaste dag. Så fort det går. Vi får sällan en förvarning. Ändå vill jag säga att olyckan är min lycka. Jag vet et är så, jag känner det så tydligt, och jag kommer att få fler bekräftelser på att denna olycka blev min hjälp att komma vidare som änniska – att leva mer enkelt, mer öppet – och framför allt är olyckan en hjälp för att få mitt hjärta öppet, och omfamna min smärta och svaghet – som jag förut inte vågat nå så djupt.
Att leva är att dö en smula – och livstråden jag så gärna vävt med, haft som livslång metafor – hade kunnat gå av så enkelt, ett steg åt fel håll. Och jag hade dött lycklig…. Men jag dog inte – och det i sig var en smärta, lika stor som glädjen över att ha överlevt. En ofattbar smärta, som jag inte visste var jag skulle härbärgera eller tolka.
Jag upplevde på ett plan att jag för första gången vågade tro på att jag hade rätt att leva, hade rätt att finnas till och jag skulle inte heller behöva be om ursäkt för att jag fanns till. Nej sådana tankar syns inte utanpå. Våndan som jag känt som barn- att jag inte var värld att leva var djupare än ord, djupare än medvetna tankar. Först på senare år, när jag tagit itu med mina inre hjärntvättade tankar hörde jag vad jag verkligen “tänkt” “känt” under alla år.
Nu hade jag överlevt. Någon ville att jag skulle leva. Lycka- djup lycka har jag sedan känt hela denna sommar – förenat med stor smärta, den värsta jag någonsin känt och stor sorg och kraftlöshet.
Vad jag inte ännu sagt var att jag just före fallet, när jag ännu låg och vilade på min solsäng hade med den hittills djupaste avsikt och intention bett det gudomliga att få uppfylla mitt livs högsta syfte. Den bönen har jag bett länge, men nu intensivare än tidigare. Jag kände mig gammal nog att träda in i tjänst, för ett högre syfte.
Jag har också i hela mitt liv sökt en större rymd – en högre kunskap. Mer intensivt sen 2013, då jag fann Genekeys, läs mer här.
Ja jag vill så mycket mer, så otroligt mycket mer med mitt liv, än det enkla liv och strävan jag levt i. Jag har alltid velat tro att jag har en viktig uppgift, och livet är så kort – och mitt tålamod är inte stort.
JA nog fick jag bönhörelsen fort – och lite väl tufft svar kändes det som, när jag satt stel och värkande i bilen med Anders som chaufför in till Akuten i Växjö. Ambulansen hade vi inte ringt till. Tänkte då att det bara skulle fördröja infärden till sjukhuset. (ja jag vet, inte så klokt kanske)
Sjukvård och helande hemmiljö
Och från lycklig midsommarro – till akutvård, traumapatient – då ringarna slits från fingrarna, kläderna klipps upp, morfinet in i kroppen och sen fortsätter berättelsen, länge länge. Inte här – men jag är innerligt tacksam för att finnas inom Sveriges goda vård, hur förskräckt jag än var och så mycket jag tillslut ändå skulle ha att säga om den. Men tacksamhet är det viktigaste ordet.
Dag tre skrev jag ut mig – läkaren uppfattade mig som totalt galen kändes det som, och det var det tuffaste passet under de första dagarna. Men jag längtade till mitt hem, hem till min helande trädgård, min familj och min “värld”. Jag var ihopsydd, omplåstrad – så nu var det bara mödosam läkning och tid som återstod – massor av tid och gråt och långsam seg smärta. (Aldrig hade jag i min föreställningsvärld kunnat tro att jag själv så intensivt skulle behöva min tysta läkande trädgård. Varenda tröttande arbetstimme i den, var det värt, att nu få sitta i den, se ut över de, och se barnen plocka blommor till mig i min säng.

Smärtkropp
Jag hade också- en för mig oombokningsbar vigsel uppe på Urnatur – som jag som Borgerlig vigselförrättare ville fullfölja. Så allt går om man vill, om man verkligen vill och har en familj som stöttar och hjälper till. Jag är idag mycket tacksam för att jag hade denna vigsel “som jag måste komma upp på benen för”. För egentligen hade jag ingen lust, ork eller kraft för att använda benen igen….överhuvudtaget. Kroppen var inte längre mitt trygga goda hem. Den hade förvandlats till en smärtkropp.  Några faktiska synliga skador som blev, var en mycket komplicerad bruten handled, och skadade mjukdelar, som krävdes två olika operationer för att få på plats igen, sex brutna revben och en punkterad lungsäck.

Att sen hela kroppen föll och blev mörbultad är också en viktig del av berättelsen, liksom att tilliten föll och gick i tusen bitar – så rädslan dök upp med sitt ansikte – och den gör mig fortfarande rädd för att snava, falla, halka eller bara allmänt skada mig, t.ex. när jag åker bil. Kör bil gör jag inte än på ett tag, även om jag nu satt mig själv på nedtrappning av morfinintaget. Mängder av träning har jag kvar, och inga löften om att kunna använda min vänstra hand som förr. Men min högra skrivarhand hoppas jag kunna använda desto mer. Den är stark och villig både till att rensa ogräs, måla tavlor och göra lätta hushållssysslor. Livet kan inte avta helt – för att stå ut med smärta och sorg behövs aktiviteten som kontrast. Jag pendlar däremellan.

Marianna vid stenen
Stenar och smärta
Min make har för något år sedan målat denna sprängsten på vår väg så vackert – just så smärtsamt livet kan upplevas. Ja kanske också en sten upplever smärta. Tack Lotta för att du tog bilden i februari i år, och tack Anders för detta ditt konstverk.
Min tacksamhet till livet, till familjen och till alla vänner som stött mig är stor. Tack ni alla.
Utan änglarna hade jag inte levt i dag.

Mer om olyckan/lyckan senare.