Skogen
Älska skogen?
Kan man älska en skog? Är träden inte bara gammal materia, som vi kan utvinna ny energi ifrån – eller omvandla till pengar? Som säd, som vi sår om våren och som vi senare mal till mjöl och äter upp. Eller djuren vi föder och sen äter upp?
Ja det finns de som ser på allt så, som förbrukningsvaror, som skall tjäna människans syfte.
Så kan jag inte se det, varken på skogen eller det “vi odlar”. Allt har ett egenvärde. Skogen tjänar inte människan, utan är en del i ett betydligt större system, icke till fullo “omfattbart” för människan. För vi ser så kortsiktigt, till vår livstid, till våra barn och barnbarn, och ett stycke före.
Jag förstår att skogen är en näring, att vi behöver använda skogen. Men vi behöver också skydda skogen, tacka skogen älska skogen.
Ja till och med vörda den.
Skogen bidrar till så mycket mer än vad forskningen i dag omfattar och känner till.
Men så gott som ingen, allra minst jag själv kan slå oss för bröstet och säga att vi inte utnyttjar skogens resurser. Hela vårt moderna samhälle, skövlar, våldtar och överutnyttjar jordens och skogens resurser.
Skogen är inte vår, kan inte ägas av människan. Skogen är sin egen, sin egen tid på jorden. När människans tid är över, kommer skogen att återta sin plats – oss förutan.
Skogen är fåglarnas skog, mossornas, lavarnas, de vilda djurens, bäckarnas, sländornas, myrornas och stenarnas skog.
Vi måste hushålla med skogens resurser, ge tillbaka och vårda.
Kan man älska skogen? Ja jag och många med mig älskar skogen – som sitt hem, som livets tröst, som läkedom, som en vän, som sällskap, som”skafferi” av bär, svamp,sav och grönska. Utan skogen vore vår jord inte densamma, inte människan liv heller.
När en gammelskog huggs ned- är det inte bara träden som försvinner. Det är mossorna, alla synliga och “osynliga” arter, vattenvägarna skadas, stigarna trasas sönder – stigarna som är en viktig del av vårt kulturarv, vår forntida infrastruktur. Djurens boplatser störs, skogens mycel och “nätverk” mellan olika arter trasas sönder.
Därtill de platser som kultiveras av människan, vårdade platser; skogsbryn , gläntor och alla kulturplatser som inte märkts upp, eller tagits hänsyn till.
Men jag försöker vara positiv. Allt har sin tid. Skogen växer upp. Även ett kalhygge kan tröstas. Livet vänder åter. Skogsägaren planterar ny skog. Mossor och lavar breder ut sig. Stenarna “sträcker” åter på sig, skakar av sig den förtorkade mossan och låter ny växa till.
Djur, fåglar och insekter återvänder. Vattnet letar sig nya vägar och över allt blickar stjärnhimlen. Människans tid på jorden är kort.
Betänk din tid på jorden människa.
I dag den 26 jan 2017 hör jag skogsmaskinerna gå. Jag går upp och sörjer min skog. Jag vet att detta skulle ske. När det sker blir jag ändå ledsen.
En kort film från min vandring.
Till min glädje fann jag dock (via sidan att det bara blir den ena sidan vägen ned mot Stensjöäng som huggs. Jag övar mig att se det så, att jag och stenarna fått en större glänta upp mot stjärnhimlen.
Se Spjutaretorps kartbilder och dina egna skogsmarker på Skogens pärlor.
Ett underbart sätt att börja året på är att vandra. I dag kom äntligen solen och jag gav mig ut en ensam långvandring. Stensjöäng ligger i Småland, Kronobergs län, men jag behöver inte förflytta mig så långt förrän jag kan vandra in i både Blekinge och Skåne. I dag hade jag inte Gränsstenen som Mål – Det södra Treriksröset – men kom bra nära. Näst jag vandrar dit, ensam eller i grupp lägger jag upp fler bilder därifrån.
Här är några bilder från dagens gröna vandring.
