Marianna Agetorp

Jag har tidigare skrivit om min syn på konstverket Pissed Elin.

I kväll var jag kallad in till invigningen av konstverket. Vi var förutom Konst-kultur och politiker – sex personer i en Talstafett – som fick uttrycka vår mening. Det var ord och “inga visor”. Somliga lite stötande – väldigt rigida, fastlåsta åsikter om konst och konstverket. Men men. Ordet var fritt.Ett fantastiskt vackert konstverk. Mångtydigt och innerligt. Verkligt roligt var att så många kom för att vara med på invigningen. Rekordet för konstinvigningar i Växjö.

Och härligt sång och musik av Justine Her / Leona Frantzich, musik.

16.10. Gunilla Friman, förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, hälsar välkommen.

16.15. Invigningstal av Eva Johansson (C), ordförande kultur- och fritidsnämnden.

16.20. Nicolas Hansson, avdelningschef kultur och konst, om Pissed Elin.

16.25. Marie Eriksson, universitetslektor, institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet, om kvinnlig vrede som drivkraft.

16.40 Talstafett: Olika Växjöbor säger sin mening om Pissed Elin.

17.00–17.10. Justine Her / Leona Frantzich, musik.

Själv fick jag avsluta – och då passade jag på att lägga in en Tyst minut för Elin Wägner, för konsten , vår värld och Moder jord.
Och några bilder finns här nedanför.

Tal till Pissed Elin

Hur skall man kunna skildra en så stor och värdefull människa som Elin Wägner?
Vad hade vi själva gjort för skulptur? Vad hade jag gjort?
När vi nu haft så många åsikter om denna skulptur och dess namn, är det en intressant fråga.
För vi är alla med i livets stora ”konsttävling”, om hur vi bäst kan påverka och förändra världen.

Vi är själva den skulptur som står i vår vardag och skall påminna oss andra om det som förändrar, det som förvandlar, det som rymmer – det som ger rymd.
Vad hade vi själva gjort för skulptur?

Jag älskar konst när den får oss på fall, sätter krokben för oss. När den blottlägger våra innersta känslor, fördomar – när den får oss att gråta, skratta eller äcklas.

Vad är det vi är så rädda för?

Konst är inte farligt, vill bara öppna oss, vill bara knäcka oss, så vi aldrig mera blir som förut.

Konsten vill öppna oss så att ljuset kan komma in i en av våra största rädslor – nämligen vår tro på att inte duga, ha en plats och va bra nog.

Vi är alla bra nog!

Låt denna skulptur öppna oss. Låt den knäcka oss, få oss på fall- så ljuset kan flöda in i alla våra rädslor.
Tystnaden är en oerhörd kraft! Låt oss stilla oss i en tyst minut för

KONSTEN, FÖR VÅR ÄLSKADE ELIN WÄGNER OCH FÖR VÄRLDEN.