Marianna Agetorp

Livet är nästan för spännande ibland. Och ibland måste man helt ge upp sin dröm – dväljas i den svarta sorgen, för att få den drömmen tillbaka. Ända sedan barnsben/tidig ungdom föll mina ögon på detta hus längst vägen mellan Ryd och Urshult. Mina föräldrar kallade det för Ryssastugorna. Dessa små låga byggnader. Inte visste jag vem det var som bodde i den och jag dristade mig inte till att bara gå och knacka på. Hade tänkt skriva brev först – och fråga om jag fick komma. Brevskrivning har alltid varit en del av mitt kontaktskapande. Tillslut fick min make som arbetade på Vårdcentralen i Ryd veta vem som ägde huset – men hon bodde inne i Urshults samhälle. På en liten lapp fick jag namn och adress. Skrev ett långt brev och frågade om jag fick komma. Anna Birgit ringde och sa att vi skule ses i Urshults kyrka nästkommande söndag. “Tycke uppstod” – och redan då hade Anders och jag fyra små barn. En tid blev bestämd för besök och sen i vårens ljuva tid när Poet-narsisserna blommade blev vi dit bjudna och min lycka var total. Sen varade vår vänskap i 30 år – och jag fick följa Anna Birgit mot den sista resan och sitta vid hennes dödsbädd. Bara några dagar före då hon skulle fyllt 103 år slutade hennes resa på jorden. Ett långt och innehållsrikt liv. Många av de åren var hon distriktssköterska i Urshult med omnejd – och hade ett rikt intresse för natur, trädgård, djur och resor. Ett på alla sätt hedersamt liv.
Och så kom den lilla stugan ut till försäljning – och en enorm sorg vällde upp i mig – för mina ekonomiska resurser var inte sådana att jag kunde köpa och definitivt inte kunna låna på banken. Så jag grät och sörjde, somnade och nästa morgon fanns ett mail från en vän som ville låna mig pengar. Utan att jag ens bett om det. Det sägs att kan inte skall låna av vänner och det är nog en klok hållning. Men med en lånesumma – dristade jag mig till att fråga en annan vän om det resterande. Och då fick ja ett ja direkt. Så tillslut kunde jag andas ut. Vågade tro att huset skulle kunna bli mitt och ur mina ögon “räddas för eftervärlden – denna gamla backstuga byggd ca 1859.
I den förträffliga tidskrönikan “Urshults krönikan” årgång 1964 står att läsa om stugan. Jag visste att Anna Birgit köpt den 1963 – det år jag föddes. Kommunen sålde den på auktion och det var snöstorm den dagen så inga fler än hon bjöd på stugan så hon fick den för en mindre summa än vad det annars kunde blivit.
För mig är hela denna resa mot att få äga, vårda, förvalta och dela med mig av detta hus ett totalt under av magi och tillit. Känner en enorm tacksamhet och kommer på allt sätt att bjuda in fler att besöka den.

Detta var första fotot jag såg på lilla stugan i Dunshult. Jag fann det i kistan med alla foton som min moster sparat genom åren. Det kändes magiskt att stugan också dök upp i det sammanhanget. Min undran var – hade någon i släkten månne bott i stugan, månne min moster? Det kan jag inte få klarhet i bara spekulera i. I Urshultskrönikan där Henning Tarstad skrivit “Dunshult – Fortsatta öden och ägare” står det bland annat:
Sven Nilssons backstuga.
” I brandstodlängden 1859 finns en stuga värderad till 120 riksdaler med en ladugård värderad till 40 riksdaler. Bebodd av Sven Nilsson. Angivna världen säger oss, att stugan är ganska nybyggd. Ganska säkert är det fråga om en stuga som ännu finns kvar och som i folkmun kallas för Faste-Svens stuga.

Faste Sven Hette Sven Nilsson f. 1816, d. 1889 och han var stavhuggare till yrket. Änkan Elin Håkansdotter bodde kvar i stugan till sin död 1897 och dottern Märta Kristina Svensdotter född 1841, till sin död 1917. Senare ägare var August Svensson f. 1864, en tid eldare vid bärtorkeriet, som under första världskriget fanns i stationssamhället. Han skänkte stugan till Urshults kommun, som därigenom fick möjlighet att “bereda en kostnadfri bostad” till någon Urshultsfamilj. Under många år har Axel Gustavsson bott i denna stuga.
Efter hans död har kommunen försålt stugan till distriktssköterskan AnnaBirgit Lindbladh. Reg nr 2:20
I denna stuga föddes sedemera musikfanjunkaren Frans Herman Holm i Växjö som son till ovan nämnda Märta Svensdotter. Trots en bitter barndom i Urshult var han hela livet starkt bunden till denna bygd. Detta visade han bl.a genom den gåva om 28 statsobligationer som han strax före sin död 1962 överlämnade till Hembygdsföreningen Gamla Urshult.”

Så långt Urshultskrönikan.
Min vän och ständiga stöd i livet Karin Ljungberg som också är hela Spjutaretorpsbygden och Härlunda behjälplig med att forska kring bygden och vilka som bott och verkat där – har hjälpt mig med namn även för denna stuga. Se Härlunda Hembygdsförenings digitala karta och utomordentliga bygdeforskning.
Och jag vill på allt sätt rekommendera att läsa i Urshultskrönikan 1960 Henning Tarstads förträffliga artikel om “Ryssastan, Ryssastugrna och Stug-raden” mm.

Men varför kallas backstugan för Faste-Svens stuga? Jo också det fann Karin Ljungberg. Svens moder var dotter till Jöns Fast. När Sven Nilssons dotter Marta/Märta Kristina föddes bodde familjen i ett nybygge i Smöramåla.  Sven föddes i Ramsjölia i Hätteboda. Innan Svens föräldrar Nils Göransson och Marta Jonsdotter blev torpare där, hade där bott en avskedad soldat Jöns Fast född 21 sep 1757 och hans fru Sissa Månsdotter född 16 jan 1757. 1851 flyttade man till backstugan under Dunshult Lillegård. Innan dess hade familjen bott i en backstuga i Dunsmåla.

Den siste som bodde där när det var backstuga var August Svensson född 1864 död 1932. August Svensson flyttade in i backstugan 19 okt 1917.

August föräldrar var Sven Carlsson f 1822 – Eva Carlsdotter 

Sven Carlssons föräldrar Carl Nilsson – Gunild Nilsdotter

Eva Carlsdotters föräldrar Carl Petersson – Kajsa Eriksdotter

August hade varit i Amerika.

1932 blev backstugan en lägenhet som ägdes av Sven August Magnusson Molin född 1857 död 1950. Men han lämnade Dunshult redan hösten 1934.

Hösten 1934 flyttade Johan Emil Johansson född 1874 in från Amerika. Efter ett år lämnade Johan Emil Dunshult och flyttade till Almundsryd – men då hade han tagit sig ett nytt namn och kallade sig Kastell.

På våren 1936 flyttade fd vedhuggaren Axel Vilhelm Gustafsson född 1888 in tillsammans med sin fru hemhjälpen Anna Maria Johansdotter född 1881 .

Det lite märkliga är att Axel Vilhelm inte står som “Läg äg. utan Häg” – alltså hemmansägare. Det är nog bara en felskrivning – men samtidigt står det över hela posten att det är kommunen som äger stället.

Axel Vilhelm och Anna Maria bor fortfarande kvar 1948 när längden tar slut och de överförs till den nya boken ( som inte är offentlig ännu). I Sveriges Dödbok står att Axel Vilhelm dog 9 jan 1961 och bodde i Dunshult. Det känns som om han och frun bodde i huset ända till hans död. Hustrun dog 13 mar 1966 Ekbacka, Dunshult. Så kanske var det dit de hade flyttat båda två. Men tidsmässigt stämmer det bra att de bodde i Dunshult 2:20 till 1961 och sedan blev huset Anna Birgits 1963.

Väldigt mycket mer finns att berätta om denna Backstuga – och det kommer så småningom. Se också vårt arbete med våra andra Backstugor på Stensjöäng och i Ilagölsmåla. Detta är vår tredje backstuga.
Och vill du se filmen som släpptes i höst se den här på Youtube.
https://www.youtube.com/embed/dG2b_Klf5R4?si=FI7ULTks1eUnC1ZK