borgerlig | Marianna Agetorp

Tag Archives: borgerlig

Jag slutar som borgerlig vigselförrättare

januari 20, 2015 Marianna Agetorp One comment

Jag slutar som borgerlig vigselförrättare
Vilka spännande och lärorika år det har varit. Jag har haft Länsstyrelsens förordnande att vara borgerlig vigselförrättare från 2010-09-10 – 2015-02-01.

Lite modigt var det att pröva något helt nytt och massor har jag lärt. Att viga på kommunhuset och ha deras fantastiska ”tjänstekvinnor” som skötte pappersarbetet, var ju enkelt. Men att sen viga för helt egen hand, ha hand om alla papper, sända dem rätt, svara på alla frågor, skaffa internationella vigselcertifikat, viga par från norden, viga på både engelska, tyska och ibland få mina ord tolkade till annat språk har varit en utmaning för mig. Jag har dessutom varit av den åsikten att jag försökt ställa upp på alla möjliga och omöjliga tider, så jag har vigt både på midsommardagen, julafton och vid tolvslaget på nyårsnatten mm.
Vem som helst kan nog förstå att det inte är så många som ställer upp på dessa tider utanför ”kontorstiden”. Jag har också åkt iväg till många olika platser, dit bröllopsparen kallat mig, och också haft vigslar här på Stensjöäng. Särskilt fantastiskt har det varit att få viga två av mina söner vid deras ”käresta”. De har varit så fantastiskt så inte ens jag kunnat drömma om det.

Men det är ett gammalmodigt ”system” att vara borgerlig vigselförrättare. Länsstyrelsen trycker på att det är ett hedersuppdrag, så därför får jag inte ta ut någon avgift. Av länsstyrelsen får jag 110:- före skatt- 77:- när skatten är dagen.
Det kan vem som helst förstå att det inte ens räcker för bensin in till mitt kommunhus. Så det har blivit ett dyrt nöje. För mig innebär inte en vigsel en kvarts ceremoni och sen är det klart. OFTA möter jag paren, både en och två gånger. Ofta fina långa samtal. Flera, ja riktigt många mail oss emellan, för jag skriver ett personligt tal och planerar hela den omkringslutande ceremonin. Och så är det efterarbete. Ibland när paren vigts här, så är det lokal som används, smyckas och det innebär både för och efterarbete.

I senaste brevet från Länsstyrelsen, förtydligas deras bestämmelser än klarare, med att jag inte få ta några avgifter, varken före under eller efter. Citat: Regeringen har varit tydlig med att uppdraget som vigselförrättare inte får användas i kommersiell verksamhet. Det är inte tillåtet att erbjuda tjänster exempelvis ceremoni- eller festarrangemang, eller bröllopspaket som brudparet skall betala för”.

”Det är inte heller tillåtet att ta emot gåvor i samband med uppdraget”… Både förberedelser och efterarbete ingår i uppdraget för att förrätta vigseln och är inget som det utgår extra ersättning för.”

Tydligt och klart från statens sida, men sorgligt för alla par som vill göra den borgerliga vigseln till ett festligt arrangemang, och förmera den högtiden.
JA jag måste säga att det känns så gammaldags. Undra om det är så att religiösa samfund som förrättar vigseln också måste göra allt utan ersättning? Har man en kommunal anställning är det väl ok att göra det i tjänsten, men är man ”poet” och egen företagare känns det underligt. Jag har inte räknat efter, men jag har haft en stor del av de borgerliga vigslarna under dessa år.

Så därför: Så mycket tid som jag lagt på detta, och skulle behöva göra, resor inte minst, och sen betala ur egen ficka – det väljer jag nu att överlåta till andra. Troligen blir det då politiskt folkvalda, eller de som redan har en anställning av kommunen. Och färre vigslar lär det bli i privata trädgårdar, skogskatedraler, sjöstränder och kärleksplatser. För det är så som vi vill ha det i Sverige. Så många par har sökt mig, för att jag gärna går utanför ramarna och kommer till de platser dit man kallat mig. Jag lämnar mitt uppdrag med saknad, men ”allt har sin tid. ” Nu får jag mer tid för att berätta sagor…..

Jag brukade säga att jag har ”Kärleken som uppdragsgivare”. Så kände jag det verkligen, när jag fick viga dessa bröllopspar. Men det var staten som var den formella uppdragsgivaren.
Nu får jag återgå till andra riter och ceremonier, där det inte är några juridiska protokoll och bevis som är inblandade och övergå till anda livsceremonier som namngivning av barn, förnyande av äktenskapslöften, begravningar, ”skilsmässoritualer”, minnesceremonier, pensionsavgångar, avslut, mm. Ett otroligt spännande och kreativt fält. Och nu har jag bara människorna och ”kärleken” som uppdragsgivare. Naturen kommer i allt större utsträckning bli mitt ”samfund”. Där är jag hemma – i liv, död och i kärlekens alla ceremonier. Sist: Ett stort tack till alla er jag fått viga under dessa år. ”Det finns bara en kärlek, och den älskar vi alla med. Den kan aldrig förstöras, och den växer ju mer vi älskar”. Marianna Agetorp

Stensjöäng i Nymånetid. 2015-01-20

Den ljuvaste av årstider

april 30, 2014 Marianna Agetorp One comment

I den vackraste, ljusaste och ljuvligaste av årstider kommer döden för mig. Kanske för att livet är fyllt av dessa kontraster, mörkt ljust – men vad jag förstår mer och mer finns det alltid ett tredje betraktelsesätt. Ljus och mörker tillsammans – livets alla färger. Att jag går och tänker på döden och begravningar är också för att jag får fler och fler samtal runt döden, begravningar och Promession. Läs mer om Promessa En miljöanpassad begravning också kallad Ekologisk beravning.

Döden – ett inslag i livets gobeläng

Breven och telefonsamtalen till mig handlar om att människor redan nu vill skriva ned hur de vill ha sin begravning, och i flera fall, att de vill uppge att de vill ha mig som officiant vid sin borgerliga begravning. Läs mer här. Om detta finns mycket mer att tillägga, än det jag redan skrivit, och jag tror också att vi kommer att se att de borgerliga begravningarna ökar stadigt eftersom fler går ur Svenska Kyrkan. Jag tror verkligen vi behöver fler officianter för begravningar och tror att jag kommer få fler förfrågningar framöver, även från dem jag inte känner. En roll som jag känner mig hemma i.
Men behöver vi kalla det begravning? Är inte minnesstund bättre? Ja det tycker jag själv, för det är verkligen ett tillfälle att minnas den som lämnar livet. Minnesstunder kan vara innerliga och ljusa, men också mycket svåra och fyllda av smärta, och allt annat än “goda minnen”. Som officiant behöver jag också vara medveten om att “den vi minns” kan ha gett efterklang av totalt olika karaktär. Den jag älskar – kanske min “bänkgranne” haft det smärtsammaste avståndstagandet till, ja ett oförsonligt hat. Därför är min intention att låta minnesstunden vara öppen i sin form, och att inte endast en “anhörigs röst” skall få förnimmas. Svårt men viktigt.
“Under hela min uppväxt brukade min far påminna oss om att “du har tid till att dö”. Ja inte skriver vi in varken sjukdom, smärta eller död i almanackan. Den bara kommer, överrumplar oss. Men att sörja tar tid, och vi kan vara hjälpta av att våga tänka till om vår död, även i den ljusaste årstid. Allting har sin tid.

Många frågar mig också – måste en begravning vara så dyr? Hörde just att en borgerlig begravning kostar runt 40.00. Om det är sant är det en gigantisk summa för mig, och jag tänker “vilka har råd med det”? Jag tror därför att det behövs fler alternativa begravningsbyråer, som ger också mycket enkla prisvärda alternativ, och som stöder oss i att göra mycket av arbetet själva. Enkelhet – kommer att vara ett viktigt ledord för dessa nya begravningsbyråer – som dessutom vågar ställa sig utanför de etablerade kedjorna.
Under stjärnhimlen är vi alla lika. Häromnatten sov jag utomhus under stjärnhimlen. Den enorma tystnaden kallade ut mig. Önskar att fler skulle lockas ut under “vintergatan” under denna ljusa tid.
Vi får livet, och måste ge det tillbaka i en sista utandning. Vår föreställningar om döden varierar. Som borgerlig officiant känner jag mig mycket fri att ta in alla önskemål om hur minnesstunden skall utformas – och sjävklart är jag mycket öppen för att ta in andliga inslag – från olika traditioner. Så låt oss tala om livet – där döden är ett inslag och en självklar del – i den stora livsgobelängen. En dag skall vi alla omslutas av Moder Jord.

Vad håller du på med?

februari 7, 2013 Marianna Agetorp 6 comments

Livets litania och orkidéblad med poesi

Frågan dyker upp på ett kuvert från “Försvarsmakten”. Yngste sonen är mottagaren. Jag är lycklig för att han låter brevet åker ned i papperskorgen. Men det hade varit kul om han hade svarat – och letat ord till varför han inte väljer att “kriga för sin överlevnad”.

Jag tror vi är många som starkt ogillar frågan som är rubrik för mitt inlägg. Vi börjar svettas och blir stumma. Det är som om hela vår identitet ligger i vad vi gör – håller på med, har för yrke/anställning. Och när vi svarar sätts vi ögonblickligen in ett ett fack, ja nästan bedömda “hur mycket är du värd lille vän”. Och det är väl därför frågan känns svår, om jag är sjukskriven, “utförsäkrad”, arbetslös, kulturarbetare eller “anhörigvårdare” eller förälder som valt att ta hand om barnen på eget sätt. Som poet och författare kan jag känna igen mig i känslan av att inte veta vad jag skall berätta – för att inte genast tappa i värde och anseende – fast jag med hela mitt jag vet att mitt värde aldrig kan sättas i pengar och fast jag själv vet att det jag gör är till glädje för många. Är jag på en företagarlunch – vilket jag med nöje gärna går på, försöker jag hinna före med frågan och istället fråga, var kommer du ifrån. Och det lär vara så att det är en självklar fråga i “Norrland” – om vilken by man kommer ifrån . Så spännande samtalen blir – och vi berättar mer om vår livsresa och hur vi hamnat där vi är, just nu.

Men tillbaka till frågan; Vad håller jag på med?

Som poet vill jag att mina texter skall leva – ja “ta liv” när de möter sina läsare och hamnar i “nya hjärtan”. Jag är lycklig för att mina böcker får ligga på människors vardagsbord, och stå prydligt uppställda i vackra hyllor. Allra härligast är när de memoreras, tills läsaren kan en strof eller rader. Det gör mig innerligt glad. Då lever mina ord. Mina dikter och formuleringar i texter lever också när jag får använda dem i olika livsceremonier som vigsel, begravningar och namngivningsceremonier. Eller när jag får leda besökare in i en meditation i Skogskatedralen eller när mina ord får en inramning av tysta vandringar.
Men vad gör jag mer? I dag har jag påbörjat en text för borgerliga begravningar – som jag sen kan bygga vidare på, när jag vet vilket människoliv jag får tala utifrån. Jag påbörjade också en svår och mörk saga – utifrån en livsberättelse jag fått berättat för mig. Den skulle för mig vara omöjliga att skriva som en beskrivande prosatext, för jag vill komma åt känslorna, utsattheten och barnets perspektiv. Om jag klarar att skriva den klart, så vackert som jag vill – det vet jag inte – men jag gråter när jag skriver och blir själv berörd. Och den sagan slutar mycket vackert. Det är jag helt övertygad om.

Inte så sällan kan jag få välkomna besökare – som hittat hit genom mina böcker, eller de filmer som spelats in här på Stensjöäng eller alla de artiklar som skrivit om vår trädgård. Det blir nästan alltid varma, innerliga och goda möten. Somliga dagar går i levebrödets tecken och surdegarnas doft. Och böcker då. Jo jag skriver på nya böcker. En ny “bönbok” ligger klar – jag behöver bara finna förlag och utformning. Det är “böneord” jag samlat ur mitt eget liv, men ännu mer – efter att jag mött människor i livets olika skeden, och också när jag mött vilt främmande människor, men upplevt att de burit på tunga bördor, sår och tunga erfarenheter.
Med en god väl leker, klipper och klistrar vi fram en bok – en Tröstebok. Kanske blir det en bok, kanske blir den en karta över vår gemensamma livsväg – som tröstar oss själva mer än andra.

En tung och svår roman skriver jag på – med mycket självbiografiskt material och händelser från min hembygd. Kanske blir det en bok – om jag låter mig ägna sammanhållen tid. Annars blir det en obok – som får följa med mig ned i minnets glömda hål.
I mitt kök står ett gammalt ek-slagbord – som är mitt livs altare. Där sker många möten, goda, lekfulla, jublande, djupa, sorgliga, vanmäktiga, upprörande samtal. Kring det bordet äter vi livets bröd både för kroppen och för själen. En mötesplats och ett altare för det heliga. För i min vardag är varje möte heligt, varje människa helig och varje dag helig.

Målning och text: Marianna Agetorp

Det händer att jag skriver i mina målningar, för att förenar känslor, färger och ord till en helhet, ett uttryck för det jag vill “berätta”. Orden ensamma hade inte kunnat leva ett eget liv. Bilden överst i detta inlägg är tagen på Elin Wägnes “Lilla Björka”. På ett guldtyg som fick fladdra för vinden, som kläder på klädsträck, hade jag skrivit “Livets långa litania”. En text som jag skrev i ett enda långt flöde. På bordet ligger två sammanfogade glasskivor – mellan dem ligger pressade Orkidéblad. Orkidéblad som jag samlat under året, torkar, strukit med varmt strykjärn och sen skrivit kort ord på – poesi för “förtorkade känslor”.
Hela utställningen innefattade olika objekt både inomhus, utomhus och i Elin Wägners skrivarstuga. Utställningen kallade jag “Tusen ord i Småland” – och utställningen som form kallade jag “Ordinstallation”. Just nu har jag ingen ny utställning på gång, men oj så kul det är. Barnet i mig får leka, skriva på mitt handgjorda papper, brodera ord, “trä dem på strå”, skriva dem på bokstammar och på olika sätt gjuta in dem i tiden – ja gestalta orden.
Undra var jag näst får leka fram en Ordinstallation – med sagor, sötord, drömspråk. Ja nu vet jag – på ett sjukhus, eller på ett stort och vackert bibliotek skulle jag vilja ställa ut mina ord- och låta besökarens egna ord och livsberättelser få vävas in i mina. Så blir språket rikare och livet vackrare.

Om jag nu har svarat på frågan om “vad jag håller på med” vet jag inte. Men något av det som lyfter mitt liv och får det att stråla har jag fått nämna. Så mycket mer glimmar, glänser och spritter i det som är mitt liv. Inte i första hand handlar det om vad jag gör utan om vad jag är och får dela vidare.

Och snart blommar Tibasten med sin ljuvliga doft.