Allt har sin tid
Jag tror jag själv har odlat så länge jag kan minnas. Kanske är det en konstform, kanske en livsstil eller bara ett sätt att se livet i ett djupare sammanhang. Alla kan odla. Vi är själva frön till en ny verklighet.
Tack till Nelson Garden för fröer och till alla barn som kom till Stensjöäng 2023
I trädgården föds livet
Det är en ganska enkel sak att skriva ned några rader om min trädgårdspassion, ord som doftar lavendel, sena kvällar under fullmånen i min natträdgård och varför vi behöver umgås mer med vår trädgård. För mig var det länge en skillnad mellan nyttoträdgården och lustträdgården. Om vi odlade för födan eller för glädjen. Många har numera kunnat sammanföra detta perspektiv och blandar blommor och mat hejvilt – och det är oerhört positivt.
Varför skall vi ha en trädgård?
Men nu hade jag tänkt gå ett steg djupare. Varför skall vi över huvudtaget ha en trädgård, om vi nu inte bara drabbats av en modenyck, vill ”ligga rätt i tiden” och göra som alla andra villaägare som spenderar massor av tid, pengar och hängivenhet på den lilla ytan som omger våra bostäder. Det allra enklaste och det mest vinnande konceptet har i långliga tider varit att anlägga en grön gräsmatta och sätta upp ett litet staket stort nog för att själv skall kunna se in till grannen och för att grannen skall kunna se in till mig hur ordentligt jag har det. Förlåt nu hårddrar jag villaområdets ”myt.
Men är det något som det gått mode i så är det våra trädgårdar och det följs ofta åt med hur vi har det inrett hos oss inomhus.
Trädgården blir ett ytterligare rum som vi vill inreda, visa upp och vistas i, även om det oftast är när vi arbetar där- som vi har tid att vara där. Sen går vi in, om det nu inte råkar vara grillväder.
Nu raljerar jag inte enbart, jag tror verkligen det är så. Våra lusthus och trädgårdshörnor är rätt outnyttjade under våra nordiska breddgrader, ändå älskar vi trädgård och investerar massor av tid och pengar i dem. Och jag vill verkligen framhålla att vår stora trädgårdspassion är ett utlopp för vår kreativitet, vår kärlek till naturen och vår längtan efter ledighet och avkoppling. Sen blir det inte alltid som vi tänkt. Är det inte myggen som oroar oss, så är det grannen som klipper gräset på fel dag, eller har för vilda fester eller har en trädgård som vi själva måste se ut över och som inte passar oss alls utan väcker irritation. Men andra ord. Vi har oss själva med oss ut i också detta rum, och det svåraste av allt är att trivas med sig själv, sin skröplighet, sin latmask, våra drömmar, vår intolerans och vår eviga längtan efter frihet, kärlek och sann gemenskap.
Treklöver
Så vad finns det i trädgården som kan stödja denna ”treklöver” – frihet, kärlek och gemenskap? Ja för mig allt. Trädgården är för mig ett rum som stödjer mig i all denna längtan. Jag kommer hem till mig själv i den skapande övningen, i det hårda arbetet, i kampen, mödan och längan. Jag kommer nära mig själv, känner och upplever vad jag har för sanna behov, får kontakt med min trötthet, min arbetande kropp, och mitt behov av egen tid, stillhet och närvaro. Och skall jag vara sann, måste jag också nämna den totala utmattning som trädgården ger upphov till ibland, när det bara inte går att sluta, det är bara för roligt, och jag har så innerligt många drömmar som jag försöker förverkliga.
Ogrästyngd trädgård
Jag har valt ett trädgårdsrum som inga grannar har insyn till, så jag har inte det ”kravet på mig” att jag skall klippa gräset och uppfylla alla skrivna och oskrivna regler – men jag har under olika perioder i mitt liv haft min trädgård öppen för besökare, både enskilda och ”busslass” – så jag har fått svälja min ogrästyngda trädgård och dra av på kraven hur jag skulle vilja visa upp den. Med ålder och mognad har jag också valt att stå för den jag är och den trädgård jag har. Bett alla pedanter att gå in på egen risk och påtalat att de kan öva sig i att kunna njuta av det tysta ,det enkel och det osynliga.
Flera är de som tackat för att jag vågat visa, trots min trädgårds ofullkomlighet och det bjuder jag så gärna på.
Men så här i gryende sjudande vårtid, när naturen ännu ligger naken och trädgården morgnar sig i vårsolen tycker jag min steniga trädgård är som vackrast ( ja jag erkänner – ibland säger jag det året om, även i november)- naken och yrvaken som citronfjärilarna som sveper över de tidiga vårblommorna.
Jag har fortfarande drömmarna kvar om att jag skall hinna kratta alla stigarna, alla avdelningarna, rensa dammen på löv och och flytta alla växter som spridit sig till fel ställen. Det har ännu inte lyckats. Lär aldrig lyckats.
Jag har inte heller hunnit komma ned till bästa trivselvikten, börjat jogga, stoppat alla strumpor, lagat alla trasiga kläder. Ja inget är fullkomnat än.
Att försonas med sitt storhetsvansinne
Men trädgården lär mig att försonas med min skröplighet, mitt storhetsvansinne, min svaghet och min litenhet. Allt får jag framemot hösten återigen lägga på min inre och min yttre kompost och låta det bli till nytt liv igen, ny jord och ny mylla till nästa år.
Precis så är det. I trädgården gror livet, livet föds på nytt och på nytt. Att arbeta i trädgården är att gå i livslång skola av förlåtelse, förnyelse och livskraft. Såsom ovan så och nedan som de gamla alkemisterna sa. Inom dig så också runt dig.
Naturen är nog
Kanske kan trädgården också lära oss att öppna för det oväntade, det omöjliga, undret och det långa evighetsperskektivet. Är det någonstans som den sakrala evighetskänslan infinner sig hos mig så är det i naturen och i trädgården- om det vilda tillåts få tala sitt språk. Naturen är inte till för människan. Naturen är sig själv nog, har ett egenvälde och har en större betydelse för hela ekosystemet än att jag skall ha rätt att vattna min gräsmatta, när markerna runt omkring ligger uttorkade och törstiga. Vi behöver läsa oss se på naturens eget återhämtningssystem, hur naturen skyddar sig mot torka och näringsförlust. Vi behöver tänka om och fråga oss hur vi kan samarbeta bäst med jorden för att få en hållbar trädgård, med bördiga jordar också för sju generationer framåt.
Trädgård från vaggan till graven
I trädgården är både döden och livet ständigt närvarande och naturen och trädgården kan vara en stor tröst för oss som människor från vaggan till graven och i både med och motgång, hälsa och sjukdom.
Naturen är den plats där trädgården hämtar sitt liv. Vi bara lånar en stycke mark, leker en stund under solen och lämnar vidare till nästa ägare. Men glöm inte, att allt är ett lån av daggmasken, tordyveln, guldbaggen, skogsmusen och lodjuret.
Marianna Agetorp Stensjöäng Spjutaretorp
Det tredje världskriget har börjat- det är mitt ibland oss! Dess första vittne är inte sanningen! Dess första offer är friheten! Lika gammalt som döden, är rädslan för döden! Den går mitt ibland oss! Sitter bredvid oss på lekplatsen, köar med oss i rest-resans incheckningskö. Den ligger bredvid oss på badstranden, i toalettkön på bokmässan, i ankomsthallen och i påskhandeln! Den hoppar med oss runt midsommarstången, simmar bredvid oss i bassängen, cyklar med oss i rusningstrafiken! Dess bomber briserar i våra tv-apparater, i radion när du lagar mat inför dotterns studentfest, när du läser din mobil, strax innan din älskade kryper ned bredvid dig i sängen! Det tredje världskriget har börjat, inte som en ton utan som en hel symfoni av rädslotoner! Du kan inte värja dig, inte besvärja dig fri, inte hyckla dig ur det, inte engagera dig fri från det. Det går inte att debattera eller twittra sig orädd, inte klimatkompensera sig ur det. För de som sitter på knappen, de som väntar med fingret på knapparna och gaspedalerna är själva offrens rädslolakejer insnärjda i sina bombers och fordons tysta förspel. Du tror du ser dem över allt, de blickar mot dig i rädslans välporlerade spegel, i vattenledningsrören, i sommartorkan, och springer fatt dig i elljusspåret. Du behöver inte vara gammal för att kunna stava till detta krig! Du får det genom navelsträngen, modersmjölken och fadersblicken som inte låter dig gå till skolan utan följer dig ända in! Vi gör allt vi kan för att hjälpa varandra! Dela-knappen sitter i ögonlocken, i den strama mungipan som inte vågar le, i kramen vi ger varandra efter gudstjänsten! “Var rädd om dig” ekar över gatorna, blandar sig med glädjen över dansgolvet och solar sig med oss när vi vänder ansiktet i tyst bön. Rädslan är vår största fiende. Mot den råder inga poliser, inga försvarsstrateger, inga internationella fredsklausuler inga rymdprogram. Det finns bara en väg och den är stängd!
Så vi måste gå inåt, gå långsamt, gå stadigt och andas med hela vår kropp! Det tredje kriget kan inte räkna offer i miljoner! Alla är vi redan dess slagna hjältar, dess tystade intet-sägare, dess lyssnande flygsoldater dess stammande ordbajsare! Mer poliser, mer vakter, fler försvarsberedningar, övervakningskameror, drönare och civilgarden! Det finns ingen bot! Det hjälper inte att tagga den #fuckrädslan. Det hjälper inte med all världens droger sömnmedel och lyckopiller! Du kan försöka vända dig mot alla världens religioner och Gudar – men blir snart varse att de har annat för sig, och dess präster verkar inte funnit knepet än!
Vi behöver en ny berättelse, om vilka vi faktiskt är och vi behöver alla vara med och formulera den för att orka vidare. Vi behöver alla finna kärleken inom oss, inte göda rädslans hungriga vargar.
Hur bråttom vi än har – för att rädda världen, värna friheten, välja kärleken – behöver vi alltid ha tid för att hejda tiden, kyssa dem vi älskar och le och visa medkänsla mot alla vi möter. / Marianna Agetorp
Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska.
Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.
Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.
Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.
Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill.
För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.
En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist kväkare och författare på sin tysta kammare.
Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.
Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?
En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner (om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)
Från min utställning och Ordinstallation på Lilla Björka 2008 “Tusen ord i Småland”
Läs också gärna mer om Elin på Birger Schlaugs blogg.
Konsten skall vara till för alla
Alla våra sinnen är en oerhörd källa för upplevelser, känslor och intryck.
De ofärdiga är arbetsnamnet för vårt nya samverkansprojekt. Alla har vi olika begränsningar, inte enbart de vi traditionellt kallar rörelsehindrade eller rullstolsburna. Syn- eller hörselnedsättning, blyghet – alla kan vi vara ”ofärdiga” på något sätt. Det kan också gälla olika former av känslighet för upplevelser, starka sinnesintryck etc eller bara oförmåga till social gemenskap. Vår mångfald av sinnen ger oss möjlighet att vara kreativa och skapande människor. Det vi kan uppleva som en begränsning kan istället bli vår tillgång, eftersom andra sinnen ofta skärps.
Nu behöver vi din hjälp för att skapa en digital berättelse om våra obegränsade sinnen och om det du upplevt på Stensjöäng. Sänd dina bilder, din filmsnutt, dina ord, tankar, minne så kommer vi under året att sammanställa dessa. Sänd till
Tack för ditt bidrag.
Läs mer om vårt projekt på Stensjöäng.
http://www.crowdculture.se/se/projects/stensjoang-for-alla-aven-rullstolsburna
Kan det sägas bättre?
Via tidskriften Lyrikvännen fann jag detta citat:
“Min största kärlek är marken, vi är oskiljaktiga,
till och med efter döden kommer vi att vara det.
Vilken annan älskare skulle hålla om mina benrester
genom århundradena, i evighet?”
Ecaterina Bargan
Jorden är vår större kropp. Vårt sakrament i denna dimension.
I dag har jag fått hem boken The Secret Life of Plants. Inte helt ny, men mycket intressant för den som tror att allt levande har ett medvetande, som vi till fullo ännu inte förstår. Jag längtar efter den dagen då vetenskapen “erkänner” det så många anat eller intuitivt vet.
The-secret-life-of-plants
Här är en intressant och belysande artikel publicerad i FOKUS i ämnet. Studier av växters känslor har länge förknippats med 1970-talets flumforskning. Inte längre.
Och hur är det med allas vår MODER JORD. Vi har nog alla hört om begreppet moder jord, eller “Gaia-hypotesen” och hur planeten inte bara är gjord av död materia, utan är en medveten, levande varelse. Ja tänk om jorden helt enkelt är en planet som andas, ja en levande organism. När jag tänker på jorden holistiskt, som en levande varelse i eget majestät, i stället för summan av dess världsdelar, hav, öar, berg, hav…. får det en större innebörd. Jag menar att vår planet fungerar som en enda organism som upprätthåller nödvändiga villkor för sin egen överlevnad oberoende av oss människor.
Här är en underbar film från NASA som ger en sinnebild för mig om MODER JORD som en varelse med egenvärde-helt oberoende av mänskligt liv.
Läs också denna artikel som jag tagit dessa citat ifrån. Här om Svampar.
– “Enkla organismer kan bete sig mycket smartare än vad forskare tidigare har trott, visar ny forskning. Egenskaper som minne, inlärning och beslutsfattande verkar finnas hos nästan alla organismer.”
– “Det finns fler organismer som är oväntat intelligenta. Anthony Trewavas, professor vid universitetet i Edinburgh, arbetar med intelligent beteende hos växter. Många växter har förmåga att väga in information från mängder av olika källor, innan de slutligen bestämmer sig för vart de ska sända sina skott eller rötter.”
– “Växter har både effektiva sinnesorgan och förmåga att reagera på förändringar”
Här är länken från DN om intelligenta svampar
Alla har vi våra egna agendor. På min agenda står det att återupprätta Växtrikets egenvärde och otroliga sinnliga liv, som vi vet så lite om.
I den vackraste, ljusaste och ljuvligaste av årstider kommer döden för mig. Kanske för att livet är fyllt av dessa kontraster, mörkt ljust – men vad jag förstår mer och mer finns det alltid ett tredje betraktelsesätt. Ljus och mörker tillsammans – livets alla färger. Att jag går och tänker på döden och begravningar är också för att jag får fler och fler samtal runt döden, begravningar och Promession. Läs mer om Promessa En miljöanpassad begravning också kallad Ekologisk beravning.
Döden – ett inslag i livets gobeläng
Breven och telefonsamtalen till mig handlar om att människor redan nu vill skriva ned hur de vill ha sin begravning, och i flera fall, att de vill uppge att de vill ha mig som officiant vid sin borgerliga begravning. Läs mer här. Om detta finns mycket mer att tillägga, än det jag redan skrivit, och jag tror också att vi kommer att se att de borgerliga begravningarna ökar stadigt eftersom fler går ur Svenska Kyrkan. Jag tror verkligen vi behöver fler officianter för begravningar och tror att jag kommer få fler förfrågningar framöver, även från dem jag inte känner. En roll som jag känner mig hemma i.
Men behöver vi kalla det begravning? Är inte minnesstund bättre? Ja det tycker jag själv, för det är verkligen ett tillfälle att minnas den som lämnar livet. Minnesstunder kan vara innerliga och ljusa, men också mycket svåra och fyllda av smärta, och allt annat än “goda minnen”. Som officiant behöver jag också vara medveten om att “den vi minns” kan ha gett efterklang av totalt olika karaktär. Den jag älskar – kanske min “bänkgranne” haft det smärtsammaste avståndstagandet till, ja ett oförsonligt hat. Därför är min intention att låta minnesstunden vara öppen i sin form, och att inte endast en “anhörigs röst” skall få förnimmas. Svårt men viktigt.
“Under hela min uppväxt brukade min far påminna oss om att “du har tid till att dö”. Ja inte skriver vi in varken sjukdom, smärta eller död i almanackan. Den bara kommer, överrumplar oss. Men att sörja tar tid, och vi kan vara hjälpta av att våga tänka till om vår död, även i den ljusaste årstid. Allting har sin tid.
Många frågar mig också – måste en begravning vara så dyr? Hörde just att en borgerlig begravning kostar runt 40.00. Om det är sant är det en gigantisk summa för mig, och jag tänker “vilka har råd med det”? Jag tror därför att det behövs fler alternativa begravningsbyråer, som ger också mycket enkla prisvärda alternativ, och som stöder oss i att göra mycket av arbetet själva. Enkelhet – kommer att vara ett viktigt ledord för dessa nya begravningsbyråer – som dessutom vågar ställa sig utanför de etablerade kedjorna.
Under stjärnhimlen är vi alla lika. Häromnatten sov jag utomhus under stjärnhimlen. Den enorma tystnaden kallade ut mig. Önskar att fler skulle lockas ut under “vintergatan” under denna ljusa tid.
Vi får livet, och måste ge det tillbaka i en sista utandning. Vår föreställningar om döden varierar. Som borgerlig officiant känner jag mig mycket fri att ta in alla önskemål om hur minnesstunden skall utformas – och sjävklart är jag mycket öppen för att ta in andliga inslag – från olika traditioner. Så låt oss tala om livet – där döden är ett inslag och en självklar del – i den stora livsgobelängen. En dag skall vi alla omslutas av Moder Jord.
Kan en dikt förändra världen. JA det är jag säker på. Varje dikt förändrar världen. Här är en Poet och andlig livsresenär som försöker ett nytt sätt, och ber om massor av nya dikter, med medkänsla, inlevelse och liv – som kan förändra hans värld
Se Richard Rudd filmvädjan på Youtube http://youtu.be/2WJF7kehehY
Vad blir ditt bidrag?
Jag skriver med hjälp av Google translate…..
Dear Cavanna home
Stop there the houses already grows freely from the earth
Stop right there, where the city already live.
Stop there, where people chose to live in amount
Stay right there where the communication is already high.
Let the open countryside to be free
Let the growing trees continue to extend towards the light.
Let freedom closest to human beings who have chosen silence and nature
spawning lustfully kiss the ground
where Mother Earth HEART STILL BREATHES
Kära Cavanna home
Stanna där, där husen redan växer fritt ur jorden
Stanna där, där staden redan lever.
Stanna där, där människor valt att att leva i mängd
Stanna där där kommunikationen redan är hög.
Låt det fria landskapet vara fritt
Låt de växande träden fortsätta att sträcka sig mot ljuset.
Låt den fria människan som valt stillheten och naturen
lekande lustfyllt få kyssa marken
där MODER JORDS HJÄRTA ÄNNU ANDAS
Marianna Agetorp Sweden Se också min Bokblogg
Hoppfull regnbåge
Dra ut på Luffarvandring för en dag – i gemenskap?
Kanske är det fler än jag som vill ut och vandra – och utgå från Stensjöäng.
Aktuella hälsovandringar just nu!
4 Juni, 10 juni, 12 Juni.
Kommer du långt ifrån finna ett enkelt B&B i vårt hem – eller gratis övernattning i enkelhet (du tar med egen sovutrustning) på Luffarloftet i vår lada.
Vi börjar kl 11 och vandrar fram till ca 16. Vandringen sker i tystnad – förutom vid pauserna. Och vi avslutar med ett gemensamt samtal.
Var och en har med egen matsäck och fika. Minst tre pauser. INGEN motionsövning. Vi vandrar i lugnt tempo, njuter av vägen, av vädret (även om det regnar) och vandringen.
300:- per person. Självklart kan du ta med hunden.
Här är min sida om vandringar och natur
Anmäl dig via mail eller via min mobil: 070-6739916
Foto: Stig Sandelin
Den 4 maj, 19.00
medverkar jag i ett efterföljande samtal på Teater Tribunal i
Stockholm. Naturen – Förebild framtid och hopp.
Boka biljetter mm på följande länk.
Efter en lång vandring över mina marker fick jag idag inspiration till en text om träd. Härligt initiativ av Vi-skogen att locka oss skrivare att skriva om träd.
Hoppas nu innerligt att jag kommer med i den planerade boken – men jag kan tänka mig att de får in massor av bidrag.
Min egen bok om träd
Jag har alltid älskat män. Funnit dem underbara, annorlunda, vackra och fyllda av mystik. Ofattbara, ogenomträngliga och och lite charmigt vilsna. Det kommer jag alltid göra. Min kärlek till kvinnor har varit svårare. Det var en läxa jag fick med mig hem från terapeuten – och som jag sen lyckats väldigt väl med – att lära älska kvinnor – och kanske allra svårast älska mig själv, som kvinna, med de manliga drag jag alltid haft, och som jag fått med mig från min far – som pappas flicka. En tillgång, styrka och också som en sårbarhet – i min styrka och duktighet.
Jag har börjat bli rädd
Men nu har något hänt – jag har börjat tappa förtroendet för män – jag har börjat bli rädd för män och jag känner alltsom otrygg med män jag inte känner väl, och oftast en enorm vrede för vad män gör mot kvinnor världen över. Så vill jag inte ha det!
Jag tror inte jag överdriver om jag säger att så fort jag sätter på radion, tv eller alla sociala mediers flöden så störtar denna enorma svarta, otäcka flod av nyheter berättelser mot mig, och jag kan inte värja mig, vet att något MÅSTE göras – och att det måste ske något NU.
Varje dag uppmärksammar och ser jag rapporter om de vidrigaste övergrepp våldtäkter och skändningar mot kvinnor världen över. Och jag SER HÖR OCH KÄNNER att Kvinnor världen över reser sig och bara VÄGRAR att tolerera detta.
Men nu är det dags att alla MÄN också MANGRANT reser sig för att stoppa detta. Jag vill verkligen INTE att min rädsla, svarta vrede och sorg skall drabba de goda männen, men ni/vi MÅSTE alla ta vårt ansvar. Nej jag har ingen lösning- men det måste ske något nu.
I dag (6 feb) är dagen för att uppmärksamma kvinnlig könsstympning. Ännu ett ämne som upprör mig så hela min kropp känner av det. Vi måste stoppa detta – om vi vill kallas människor – medvetna varelser. Vi kvinnor och män tillsammans. Det gick att avskaffa slaveriet -det går att avskaffa våld och kränkningar mot kvinnor.
Kära män – ja jag älskar er, men jag känner att om jag varit man – skulle jag för min egen värdighet resa mig upp och säga till Kvinnor i hela värden – Nu är det nog! Nu vill vi sluta fred. Nu måste vi finna en väg för att alla kvinnor skall få leva, arbeta, leka, leva i fred och frihet. Nu måste männens herravälde ta slut! Vi kvinnor klarar det inte längre själva. Vi måste hjälpas åt.
I dag talas det mycket om näthatet mot kvinnor, och alla vidrigheten som kvinnor – som vågar häva upp sin röst – får utstå. Jag vill bara säga tack – för att ämnet lyfts fram – och kommer i fokus, inför allas ögon och öron.
Låt oss bli människor – värda namnet.
Och som avslutning vill jag också säga – igen. Jag älskar er ni goda, varma, omtänksamma, sköna, ljuvliga, vackra män. Och till alla kvinnor och alla män vill jag också säga. Sprid de goda berättelserna om de goda männen. Jag vill inte längre höra om de som våldtar skändar och dödar kvinnor. Jag vill höra de fantastiska historierna om männen som är modiga – inte som strider mot lejon, fotbollar , tjurar och varandra. Inte om männen som krigar, skjuter och förstör. Jag vill höra om männen som det lyser om, männen som odlar jorden, som bakar bröd, som tar hand om sina barn, som vårdar sjuka, som älskar med alla sina sinnen, men männen som mediterar , som värnar om hotade koger, som står upp för barnens och allas rättigheter och som vågar vara starka i sin svaghet. Berätta för mig om männen som målar och skulpterar, om männen som vårdar sina komposter, plockar blommor och röjer nya vägar. JA jag hör också ofta dessa berättelser. Många besökare här på Stensjöäng har berättat detta om sina män – men underligt nog gör de det nästan med blygsel. Låt oss inte blygas – låt oss berätta om de goda männen – de ljuvliga älskande vårdande männen – de som är som vi alla. Vanliga sargade kämpande lekande levande människor. Och jag berättar gärna om min man – en man det lyser om -en man som har skaparkraften, omsorgen och lekfullheten i sina varma ömma händer. En man som är en gåva att vårda väl. En man som sprider goda ringar i världen.
Ja jag älskar män, och den växande MÄNNISKAN. Jag tror att också det lilla bidraget gör skillnad.
Marianna Agetorp
Låt ljuset lysa och berätta de goda berättelserna om de goda männen
“det är vägen som är mödan värd”… – eller kanske den tysta gemenskapen, eller det lugna tempot, naturen eller? JA för mig är det allt sammantaget.
Jag älskar de tysta vandringarna, i ensamhet, i tidlöshet. Ingen bestämt rutt, jag kan vika in på någon okänd stig, följa ett ljud, en bäck eller bara vandra planlöst.
Men jag älskar att få vandra med vänner- kända och okända – men som älskar vandringen, naturen och sökandet efter dagens lugna tempo. Jag brukar kalla dessa vandringar för Hälsovandringar – för jag tror de främjar hälsan. Inte i första hand som en motion – vi går sakta – här är det lika gärna själen som får motion, upplevelser och hela vårt jag får nya sinnesintryck. Kontakta mig gärna för en heldag eller halvdag. Vad som passar din arbetsgrupp, projektgrupp eller vängrupp.
Se också gärna mer info på denna min sida
Det har hänt att vi gått långt – då har vi genom skogarna och längs vägarna gått till Bilkyrkogården och hem igen. Men så långt går vi inte ofta.
Kyrkö Mosse – Bilkyrkogården
Viloplatserna är viktiga under vandringen – Var och en har mat och dryck med med sig och vi njuter av att vila, äta och uppleva det närvarande nuet. I bland är solen med oss – somliga dagar öser regnet ned. Vi klär oss bra – och njuter av det väder som ges oss.
Välkommen med ut på vandring.
Jag är i röjartagen – älskar ordning och reda- men älskar också återanvändning – och att förmedla saker och ting till människor som behöver dem bättre än jag själv. Jag mår dåligt av att kasta, sådant som kan återbrukas.
För mig är det en stor skillnad mellan att återvinna och att återbruka. Återbruket innebär att vi avvänder varan, produkten tills den är “slut”. Sen kan den återvinnas. En T-shirt, tex kan användas så länge den är hel, självklart också lagas i sömmar som går upp – lindriga skador mm. Sen kan den återbrukas -som mattrasor, som tvättlappar, som skurtrasor. Ja det kräver tid och engagemang! Efter – när trasan också är slut, mattan trasig mm. då är det dags för återvinning. Men vem samlar in lump i dag. Det hoppas jag kommer åter.
Det som upprör mig mest är alla dessa stora och enorma förpackningar, ibland med “blandmaterial” som gör dem svåra att återvinna.
Efter att jag nu sporadiskt röjt i några veckor – har jag samlat på mig ett helt billass, som jag skall ta med mig till Älmhults återvinningscentral när ajg ändå har ärende in- Älmhult som har fler sorteringsfraktioner än de mindre uppsamlingsplatserna.
Här är mina olika uppdelningar:
Pappförpackningar
Mjukplastförpackningar
Hårdplast
Kemikalier
Färgat-ofärgat glas.
Tidningar/papper
Metallförpackningar
Metall
Elektronik.
Kläder för återbruk
Porslin
Lysrör/glödlampor
Wellpapp
Pelletssäckar
Tryckimpregnerat trä
Prylar att skänka till Loppis
och säkert någon uppdelning till….som jag inte minns
Komposten komposterar jag hemma.
Det som går till skräp/brännbart (vi har bara ett litet sopkärl – som sällan blir fullt) – är tex. trasiga gummi stövlar, kuvert, trasiga pärmar,filförpackningar som jag är för lat att diska och som har skruvkork, uttjänta trasor, bindor, tamponger, blöta plastförpackningar och ett ock annat som jag inte minns….
JA detta tar tid- kräver omsorg. Jag gör det inte för att klappa mig på bröstet – och döma de som inte gör som jag. Men det är en omsorg för moder jord, vår värld och VÅRA GEMENSAMMA RESURSER. Det är liksom inympat i mig, detta tankesätt från min mor och min i flera stycken torftiga barndom. För att familjens resurser skulle räcka, måste allt användas igen. Uppfinningsrikedomen blev stor. Detta “måste” pga knappa resurser vill jag inte försköna, bara se som en lärdomstid.
I dagens Epstein och Nordegren i P1 var Sopsortering ett tema. Tack för det. För kort som alltid. Medverkade gjorde också sopsorteraren Bertil Hedman. Han är som alltid enormt inspirerande att lyssna till.
Fler program om du googlar på hans namn.
Bertil Hedman
Att genbruka – som det heter i Danmark och att återbrukar – det gillar jag. Och alla loppisar av olika slag. De har börjat bli rumsrena även för de som förf såg ned på fenomenet. Men en god regel är – ta med dig dit och skänk – lika mycket som du köper med dig hem – om du inte vill utöka prylmängden i ditt hem.
“Här röjs för att få luft och ljus” skrev skalden. JA men tänkvärt i programmet var vad Mimmi Bissmont sa, (som jobbar som utvecklingsingenjör på avfallsavdelningen på VA Syd i Malmö.) “Sopor skall synas, för de är en del av vår vardag” Så klokt – vi vill så gärna forsla bort allt – så vi slipper se. Men om vi skall ta ansvar för vad vi förbrukar – måste vi ta in med alla sinnen och förståndsmekanismer – så vi handlar och agerar medvetet.
Fler bra initiativ är alla butiker som Röda korset har “Kupan” och alla andra loppisar mm.