Marianna Agetorp

Sommarsolståndet 2014-2015

Klockan 3.23 Vaknade jag upp på sommarsolståndets dag. Ämnade möta soluppgången nere vid Stensjön. En kopp te på min glasveranda först. Total tystnad, ro och förväntansfull lycka. Sommarsolståndet, det “äkta” skulle inträda 12.51 – då hade jag planerat att meditera in den nya “året”. Vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning – är viktiga firningshögtider i mitt liv, för mig personligen och med egna ceremonier – och oftast i ensamhet. Så hade jag tänkt också i år.
I år kände jag en särskild förväntan, en glad förväntan och en stark känsla om att något stort, positivt och förändrande skulle ske. Av vad slag visste jag inte alls.
Morgonstunden nere vid sjön var mäktig i sin stillhet och i solglittret i vattnet – samtidigt som små stråk av nattens dimma över vattnet lösgjorde sig och lyfte som andeväsen över sjön.

Endast jag och Anders var hemma – så förmiddagen förflöt i mycket lugn takt. Jag vilade mest på min solsäng, och Anders röjde grenar i trädgården, längs vägar och stigar – ett intresse han fått särskilt starkt denna sommar. Allt för att våra väldiga stenblock skall synas och framträda tydligare. När jag under förmiddagen avbröt min vila för att se vad min make gjorde- såg jag hans pågående arbete med att röja fram en sten i vår trädgård – och jag såg stenblockets skönhet på ett nytt sätt, och som det framträtt tidigare under mitt trädgårdsarbete för många år sedan. Och som en ivrig paus i min vila sa jag – “kan vi inte klättra upp på stenen och röja bort några av grenarna där”. Anders var med på tanken – och via en stege klättrade vi upp, han först, sen jag. Minuten/sekunden senare – sen jag tagit tag i en av lönnens grenar för att räta upp balansen – brast genen och jag föll bakåt, utför stenen. Ca tre meter ned – marken under var inte stenfri. Aldrig förut i mitt medvetna liv har jag varit döden så nära. Jag förstår den vånda Anders kände som stod kvar på stenen, innan han hann ned till mig-och fick liv i mig. Jag hörde honom ropa – långt bortifrån – och tänkte – “kan du inte lugna dig – jag har just överlevt”. ( Ur mitt perspektiv behövde jag tid att komma tillbaka, ur hans -en ögonblicklig respons….)

Stenen jag föll från – fast från baksidan.

Jag vill mena att det var min lyckligaste dag hittills i livet – av många olika anledningar som jag inte tar upp här – min höjdpunkt, och den dagen förvandlades i ett nu till min smärtsammaste dag. Så fort det går. Vi får sällan en förvarning. Ändå vill jag säga att olyckan är min lycka. Jag vet et är så, jag känner det så tydligt, och jag kommer att få fler bekräftelser på att denna olycka blev min hjälp att komma vidare som änniska – att leva mer enkelt, mer öppet – och framför allt är olyckan en hjälp för att få mitt hjärta öppet, och omfamna min smärta och svaghet – som jag förut inte vågat nå så djupt.
Att leva är att dö en smula – och livstråden jag så gärna vävt med, haft som livslång metafor – hade kunnat gå av så enkelt, ett steg åt fel håll. Och jag hade dött lycklig…. Men jag dog inte – och det i sig var en smärta, lika stor som glädjen över att ha överlevt. En ofattbar smärta, som jag inte visste var jag skulle härbärgera eller tolka.
Jag upplevde på ett plan att jag för första gången vågade tro på att jag hade rätt att leva, hade rätt att finnas till och jag skulle inte heller behöva be om ursäkt för att jag fanns till. Nej sådana tankar syns inte utanpå. Våndan som jag känt som barn- att jag inte var värld att leva var djupare än ord, djupare än medvetna tankar. Först på senare år, när jag tagit itu med mina inre hjärntvättade tankar hörde jag vad jag verkligen “tänkt” “känt” under alla år.
Nu hade jag överlevt. Någon ville att jag skulle leva. Lycka- djup lycka har jag sedan känt hela denna sommar – förenat med stor smärta, den värsta jag någonsin känt och stor sorg och kraftlöshet.
Vad jag inte ännu sagt var att jag just före fallet, när jag ännu låg och vilade på min solsäng hade med den hittills djupaste avsikt och intention bett det gudomliga att få uppfylla mitt livs högsta syfte. Den bönen har jag bett länge, men nu intensivare än tidigare. Jag kände mig gammal nog att träda in i tjänst, för ett högre syfte.
Jag har också i hela mitt liv sökt en större rymd – en högre kunskap. Mer intensivt sen 2013, då jag fann Genekeys, läs mer här.
Ja jag vill så mycket mer, så otroligt mycket mer med mitt liv, än det enkla liv och strävan jag levt i. Jag har alltid velat tro att jag har en viktig uppgift, och livet är så kort – och mitt tålamod är inte stort.
JA nog fick jag bönhörelsen fort – och lite väl tufft svar kändes det som, när jag satt stel och värkande i bilen med Anders som chaufför in till Akuten i Växjö. Ambulansen hade vi inte ringt till. Tänkte då att det bara skulle fördröja infärden till sjukhuset. (ja jag vet, inte så klokt kanske)
Sjukvård och helande hemmiljö
Och från lycklig midsommarro – till akutvård, traumapatient – då ringarna slits från fingrarna, kläderna klipps upp, morfinet in i kroppen och sen fortsätter berättelsen, länge länge. Inte här – men jag är innerligt tacksam för att finnas inom Sveriges goda vård, hur förskräckt jag än var och så mycket jag tillslut ändå skulle ha att säga om den. Men tacksamhet är det viktigaste ordet.
Dag tre skrev jag ut mig – läkaren uppfattade mig som totalt galen kändes det som, och det var det tuffaste passet under de första dagarna. Men jag längtade till mitt hem, hem till min helande trädgård, min familj och min “värld”. Jag var ihopsydd, omplåstrad – så nu var det bara mödosam läkning och tid som återstod – massor av tid och gråt och långsam seg smärta. (Aldrig hade jag i min föreställningsvärld kunnat tro att jag själv så intensivt skulle behöva min tysta läkande trädgård. Varenda tröttande arbetstimme i den, var det värt, att nu få sitta i den, se ut över de, och se barnen plocka blommor till mig i min säng.

Smärtkropp
Jag hade också- en för mig oombokningsbar vigsel uppe på Urnatur – som jag som Borgerlig vigselförrättare ville fullfölja. Så allt går om man vill, om man verkligen vill och har en familj som stöttar och hjälper till. Jag är idag mycket tacksam för att jag hade denna vigsel “som jag måste komma upp på benen för”. För egentligen hade jag ingen lust, ork eller kraft för att använda benen igen….överhuvudtaget. Kroppen var inte längre mitt trygga goda hem. Den hade förvandlats till en smärtkropp.  Några faktiska synliga skador som blev, var en mycket komplicerad bruten handled, och skadade mjukdelar, som krävdes två olika operationer för att få på plats igen, sex brutna revben och en punkterad lungsäck.

Att sen hela kroppen föll och blev mörbultad är också en viktig del av berättelsen, liksom att tilliten föll och gick i tusen bitar – så rädslan dök upp med sitt ansikte – och den gör mig fortfarande rädd för att snava, falla, halka eller bara allmänt skada mig, t.ex. när jag åker bil. Kör bil gör jag inte än på ett tag, även om jag nu satt mig själv på nedtrappning av morfinintaget. Mängder av träning har jag kvar, och inga löften om att kunna använda min vänstra hand som förr. Men min högra skrivarhand hoppas jag kunna använda desto mer. Den är stark och villig både till att rensa ogräs, måla tavlor och göra lätta hushållssysslor. Livet kan inte avta helt – för att stå ut med smärta och sorg behövs aktiviteten som kontrast. Jag pendlar däremellan.

Stenar och smärta
Min make har för något år sedan målat denna sprängsten på vår väg så vackert – just så smärtsamt livet kan upplevas. Ja kanske också en sten upplever smärta. Tack Lotta för att du tog bilden i februari i år, och tack Anders för detta ditt konstverk.
Min tacksamhet till livet, till familjen och till alla vänner som stött mig är stor. Tack ni alla.
Utan änglarna hade jag inte levt i dag.

Mer om olyckan/lyckan senare.