Marianna Agetorp

Nu är boken klar och jag vill rikta ett innerligt tack till alla er som på olika sätt stöttat mig hela vägen fram.
Tack till Almundsryds Sparbankstiftelse i Ryd för ert generösa bidrag.
Tack Mette Adolfsson för att du med tillit och självklarhet trodde och stödde mitt bokprojekt.
Särskilt tack till Elisabeth Enger för korrekturläsning och till Inga leo för fantastiskt grafisk form.
Tack också till Mixiprint i Olofström för utmärkt samarbete.
Och TACK alla ni fantastiska människor som trodde, som stödde och höll lågan vid liv hela vägen fram, in gemom det trånga nyckelhålet.
Nu är det er tur att läsa. Och jag får vila i att orden och bokens pärmar vilar tryggt i alla läsares händer.

Och här nedan lite mer om mitt skapar- och skrivarliv. För för mig är boken en skapelseprocess, inte bara ord utan ett konstverk som mejslats fram ur mitt liv, min smärta, min lust och en gestaltning i ord. Bokens pärmar blir ett rum som läsaren får gå in i, känna in, känna efter och stanna kvar i så länge som det känns välbekant, nytt eller så länge som nyfikenheten kan hållas vid liv

Livet har flera nyckelhål eller kalla det gärna portaler vi skall igenom. Vägsträckor som bara vi själva kan ta oss vidare på, fram genom livet.

Jag har försökt att hålla minnet levande över de som inte längre finns. Men minnen bildar spår i oss. Av en vän fick jag upp ögonen för ett begrepp som kallas Post Memory.

https://www.postmemory.net/
Beskrivs bla så här:
– “förhållandet som senare generationer eller avlägsna samtida vittnen bär till andras personliga, kollektiva och kulturella trauma – till upplevelser som de” minns “eller bara känner till genom berättelser , bilder och beteenden. “

Så har jag plockat upp minnet av min förmoder och det barn som förlorade sitt liv i detta trauma jag beskriver i min bok. Jag ville inte de skulle glömmas. De är en del av min berättelse liksom mina andra släktingar bakåt i tiden.