Stensjöäng Digital bildberättelse 3

Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.

Se mer på Youtube

Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året. 

“Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”

”Tack för en avstressande dag”.

”Tack för att vi fick låna er natur”

“Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”

”We have all great fun here”

“Fantastiskt rofyllt och vackert”

“Jag smakar atmosfären”

lars-erik-andreasson-jpeg

Foto:Lars-Erik Andréasson

“En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”

”Underbart TACK”

“En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”

”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”

Foto: Lars-Erik Andréasson

Foto: Lars-Erik Andréasson

”En  utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”


lars-erik-andreasson

Foto: Lars-Erik Andréasson

Stenarna

ger stöd för en vacklande

Dammen

en vattenspegel växer fram

för den vilsne att hitta sig själv i

Skogen

en skyddande trygghet

som vaggar vandrarens ängslan till ro

Köksbordet

märkt av ålder och småbarnsår

där människor bjudits med

att dela måltid och tankar

Vännerna

som möter dig med kärlek

sätter ett redskap i din förlamade hand

Kramar i en famn

som bara vill gott

Stensjöäng

ger dig plats och mull

att växa på nytt

Jonas Holm, Dalby april -16

ma76


dsc_0100

Mossan rinner nerför storstenen

ett grönt vattenfall

hänger som en mjuk matta på tork

 

Klangfärgerna är djupa

Rören spelar

Jag leker

Stenarna längs stigen

sjunger för oss

välkomna

Sjunger ger ro

vinkar vidare

Vassen och vattnet sorlar

porsen fyller mitt andetag

ytan är gråsvart

lite dagg

anar regnet

långt borta

Tunn är järntråden

som fångar rutorna i portalens vägg

sträv av rost

lågmält brun

I fyrkantens titthål

lyser det rosa

äppelträdet

Snuffa


Stenblocket

från en annan tid

lyft av en större hand

rofyllt

nedsjunket i vårgrönskan

smyckat

med en slintande vit klematis

en krona över toppen

Göken kastar ut tydliga vårtons

som blandas med humlekören

i kastanjens blomtak

ett helande

i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar

733

Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar

Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. “Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”

I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.

Sa jag något om ord – de kommer senare.

Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.

Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.

”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv)
Mona Waldemar


Promenaden

Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.

–  Nu kommer han med blasten igen, suckade de.

En gång sade min son.

– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.

Det gav mig en tankeställare.

Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle

försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den

Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas

Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.

Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.

Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar  förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människo­värde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket.
Hans Billman


Vandring i sagoskog

Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.

Mellan  himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören.  Tankfulla träd

bugar  sitt bifall.

Testar klanginstrumenten.  Ljudvågor fyller luften.

Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot  det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.

Går  den  smala stigen mot Backstugan. Stöder  mig då och då, mot stenblockens gröna päls.

Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.

Småtrollen har gömt sig  i stenarnas skrevor och gömslen.

Luften doftar av solvarm skog.

Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.

Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.

Varma hälsningar

Elsa Engnell


Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.

Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.

Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.

Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.

Elisabeth Ydrén


För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.

Barnet vaknar av lekfulla stigar

Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.

Konsten är eggande, nyfiket väckande

slumrande känslor får liv igen.

Alla måsten och alla tankar

försvinner av vindarnas smekning vid sjön

och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.

Tack för att ni delar denna vackra plats.

Sanna Johansson


Vårkrattning i Skogskatedralen

Vårkrattning i Skogskatedralen

Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson


TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB


 

img_2746

Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter
Sven-Erik Svensson


När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt

Hur länge som helst

I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag
Greenleaves Andersson

img_2338


Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga

Pia Vukasovic


Limerick

En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng

Elsa Engnell


Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp

One comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *