Sanna sagor för framtiden
Välkommen in i min värld av berättelser. För varje människa är en egen berättelse om vi bara lyssnar på den.
Guldfågeln som inte kunde sjunga
Av: Marianna Agetorp
Det fanns en gång för länge sedan en underbart vacker fågel som glänste likt guld på vingarna. Alla som såg den blev förtjusta och ropade:
– O se på Guldfågeln, så vacker den är.
Men fågeln dolde en hemlighet som ingen riktigt visste om. Det var nämligen så att alla andra fåglar under himmelen hade fått en röst och kunde sjunga, men Guldfågeln kunde inte det. Inga ljud kom från hans strupe när han försökte sjunga. Och guldfågeln sörjde det så. En dag då fågeln putsade sina guldglänsande fjädrar i solen var det som om sorgen extra starkt vällde upp i fågelns hjärta och för första gången föddes hans innerligaste bön och längtan att en dag kunna sjunga med en alldeles egen vacker och klar röst. Guldfågeln hade nämligen hört en liten flicka spela på en liten guldglänsande flöjt, och just så som den flöjten lät, så önskade han att han skulle låta. Ju starkare solstrålarna lyste desto starkare blev hans önskan. Och för ett ögonblick råkade fågeln se rakt in i kvällssolen och blev liksom förblindad av det starka ljuset, och när fågeln åter kunde se såg han en vacker uggla sitta bakom en trädstam. Det var som om ugglan burrade upp sig lite extra mycket för att visa hur klok den var. Och utan att guldfågeln hade hunnit sätta sig tillrätta på sin egen gren, hörde fågeln hur ugglan sa:
-Det var en vacker önskan du hade!
Guldfågeln undrade hur ugglan kunde veta det. Och då sa ugglan igen.
– Jag ska berätta för dig hur du ska få din sång och kunna sjunga. Men du måste först ta dig till skogens mörkaste plats. Där finns din sång och ditt ljus.
Och precis när guldfågeln hade tänkt fråga ugglan var den mörkaste platsen i skogen fanns och hur han skulle hitta dit, så hade ugglan flugit iväg på sina väldiga tysta vingar, och kvällsdimman började lägga sig över den steniga ängen.
Men då var det som om en röst inom fågeln sa:
– Du måste fråga alla du möter om de vet var den mörkaste platsen i skogen ligger. Och Guldfågeln fick lite nytt mod och så flög den in bland träden. Där såg den plötsligt en stor och väldig björn, en björn som aldrig tidigare synts i den skogen. Och fast björnen var så stor och guldfågeln kände sig både osäker och lite rädd, slog den sig ner på en buske intill björnen som satt och mumsade på några blåbär. Och fågeln sa:
– Du herr Björn som är så stor, kanske vet du var den mörkaste platsen i skogen finns?
– Nej du brummade björnen, inte med säkerhet, men jag hade en gång en dröm att det fanns en sådan mörk plats. Allt jag fick veta var att det var östan om den stora stenen och att stigen dit var väldigt svår att finna.
– Åh tack sa guldfågeln. Då ska jag säkert hitta dit. Och Guldfågeln flög längre in i skogen. Den flög mellan alla grenarna och träden och kom till slut till den stora och väldiga stenen. Fågeln flög och flaxade i luften för att se var stigen som skulle vara så svår att hitta började, för fågeln ville så gärna komma fram och finna sin sång. Men ingen stig fanns att hitta och nu hade det blivit mörkt. Men guldfågeln visste att det var i öster som solen skulle gå upp nästa dag liksom alla dagar, så den satte sig på en tjock och kraftig gren och föll så i sömn.
Och natten gick och tystnaden och mörkret föll över skogen, men med ens när solens allra första strålar föll över Guldfågeln och skogen, vaknade fågeln och då såg den var stigen började. Och så började Guldfågeln följa stigen djupare in mot skogen. Men nu flög den inte. Nu trippade fågeln lätt på stigen för att liksom känna stigens botten med sina känsliga fötter. Det kändes som ett svårt och farligt äventyr, men fågelns mod fick honom att trippa fortare och fortare längs stigen och den glömde att se om det fanns några farligheter som lurade i skogen.
– Jaså, du har redan kommit ända hit sa en dov röst, och Guldfågeln blev rädd och flög upp på en sten längs stigen. Fågelhjärtat bultade under hans vackra guldglänsande fjädrar, och han kunde inte se vem det var som talade.
Det kändes som om det var den svagt upplysta skogen själv som talade.
– Jaså du var så modig? Är det ändå inte bäst att flyga tillbaka ut på ängarna och fälten igen? Ser du inte att det bara blir mörkare och mörkare ju längre in i skogen du kommer? Tänk om stigen inte leder någonstans? Tänk om mörkret som du söker bara uppslukar dig och leder dig vilse?
Guldfågeln kände sig med ens mycket, mycket rädd. Av solens strålar syntes det inte så mycket längre och stigen såg ut att bara sluta lite längre fram i en mörk öppning mellan träden, där inget ljus kunde leta sig in. Det kändes både kallt och ensamt där han stod.
Guldfågeln började darra där på sin sten och började ångra att han inte tänkt sig för. Han förstod nu att den mörkaste platsen måste vara en mycket farlig plats. Det var som det ekade av olika rädda röster som ville skrämma honom, men han såg fortfarande ingen som talade till honom. Djupt inom sig förstod han plötsligt att det vara hans egna tankar som gjort honom rädd.
Guldfågeln började se sig omkring och solljuset sken plötsligt in över stigen han gått på, och det starka ljuset bildade en jättelik skugga framför honom. En skugga som han förut aldrig hade sett, för fågeln var ju oftast i rörelse.
– En annan gång måste jag ta reda på vad det där var, tänkte han, men nu ville han bara vidare.
Stigen ledde bara längre och längre in i skogen och fågeln hade nästan tappat allt sitt mod och glädjen hade nästan runnit ur hans hjärta, när han hörde vingslagen från en annan fågel som landade precis bakom honom. Guldfågeln blev förvånad, men vände sig bara halvt om. Han kunde se att det var en fågel lika stor som han själv, och den liknade honom precis, men den fågeln var alldeles, alldeles svart.
– Tänk att du hittade den mörkaste platsen så snabbt sa den svarta fågeln.
– Har jag hittat den? tänkte Guldfågeln, och han undrade om den låg här eller lite längre in. Och när han just skulle fråga den svarta fågeln, så märkte han att rösten som kom ur hans strupe var den vackraste klingande sång.
Det lät som om någon suttit och spelat på en gyllene flöjt, och Guldfågeln blev lite rädd för sin egen sång. Då tystnade sången igen.
– Ja, du har hittat den mörkaste platsen sa den svarta fågeln. Den finns inom dig när du är rädd. Ingen mörkare plats finns.
Guldfågeln satt bara tyst en stund, men så kände han att det svaret var det rätta. Den egna rädslan var den mörkaste och hemskaste platsen. Den hade fått fågeln att tappa sitt mod, nästan ge upp och bli så rädd så han darrade.
– Den mörkaste platsen finns överallt där någon är rädd sa den svarta fågeln. Vill du veta något mer så finns jag alltid där när du är rädd sa den svarta fågeln, och flög upp som i en magisk ljusspiral mot himlen och ensam satt Guldfågeln kvar.
Den kände sig så glad, så ivrig och som om det bubblade av de vackraste sånger innanför dess glänsande fjädrar.
Och Guldfågeln lyfte och flög med sina starka vingar upp högt över trädtopparna, och hans nya vackra sång genljöd över hela skogen som ett klingande eko. Alla som hörde det blev glada och började genast vandra inåt skogen för att se vad det var för en fågel som sjöng så säreget och vackert.
Det var ju Guldfågeln.
Inanna och den blå nebulosan
© Marianna Agetorp
Baksidestext
En gammal mormor bor vid sidan av den vanliga världen. Vill du följa med längre in i världens parallella universum där tiden ibland står oändligt stilla eller skenar fram till en framtid vi inte vill se.
Men allt händer samtidigt.
Det parallella universum som bara uppstår i vardagstiden skall visa sig vara lika verkligt som räven i skogen, mossan på stenen och den försvunna magnetkraften i den blå Nebulosan.
Kvinnan som berättar och barnen är en egen hemlig rörelse som kan förändra allt bara genom sitt muterade dna. Men det vet de inte själva om.
Kapitel 1
Ett år har trehundrasextiofem dagar. Men det här året så verkade det som om det fanns en extra dag, instoppad lite nu och då, en dag då allt det där kunde hända som inte brukade hända.
Efter frukosten gick jag ut runt mitt hus och matade fåglarna som jag gör både sommar som vinter, vår och höst. Men det var extra tyst den där dagen. Inga fåglar hördes så jag stannade jag upp en stund, och då fick jag se något som jag aldrig hade sett förut. I ett av låga träden, det är en gammal lönn, där finns en gren, en gammal bastant gren och den sitter väldigt lågt ned nära marken så nästan vem som helst hoppa upp och sätta sig en stund och gunga med i trädets rörelser. Och vet du vad som satt där på den låga grenen? Denna dag, på den grenen, satt det, alldeles, alldeles stilla, precis intill stammen, en räv. Han lutade sig liksom lite försiktigt mot lönnens stam, men det såg ut som om han spejade på något. Och du må tro, jag har nästan aldrig sett en räv på så nära håll förut. Det riktigt lyste som eld och guld om honom, och det glänste så vackert i hans päls. Ja det var verkligen en fantastisk solig höstdag så där tidigt på morgonen. Och jag stod alldeles, alldeles stilla.
Och samtidigt som jag var väldigt glad för att ha en räv på besök, så var jag också lite förvånad, och tänkte – vad ville den här räven mig?
Och vet du vad jag tänkte sen – för jag vet ju vad rävar äter. Rävar äter andra små djur, och då blev jag lite orolig för mina fåglar. Så med ens kom jag att tänka på att jag måste börja mata också räven, så han får mat och inte äter upp mina fåglar. För jag förstod att det måste varit en torr sommar när till och med räven måste klättra upp i träden för att sätta sig och spana efter mat. Men till slut måste jag röra på mig, och då hörde räven mig och så snabbt som en skugga for han ned från trädet, och in under stenen. Den där stora stenen som har en så liten ingång under sig, så knappt ett barn kan krypa under den, fast det ser ut som en grotta där inunder. Men räven kunde lätt slinka in genom hålet.
Sen jag gick in och tittade i kylskåpet om jag hade någon mat som jag kunde ge till räven. Jag hade ett kokt ägg i kylen. Det skalade jag och bar ut och la på trappan. Sen tänkte jag att jag skulle kunna köpa lite mat till räven, och jag fick en idé om att räven skulle gilla samma mat som man köper till katter, så det tänkte jag köpa. Sen hände inte så mycket mer den dagen. Fåglarna hämtade mat som vanligt, ägget som jag lagt på trappan åts upp av någon men jag såg inte räven, ja jag såg honom inte på flera dagar.
Men plötsligt en dag när jag var på besök i staden för att köpa kattmat, två nya penslar och nya färger, då såg jag ett litet barn som satt med sin pappa på en bänk, och de verkade vila lite och prata med varandra. Och då såg jag en rävsvans som stack ut, som om det satt en räv mellan dem, ja nästan som om de satt och höll om den.
Och jag hade kanske inte tänkt på det, om det inte var för den där räven i trädet, och att just det där lilla barnet med en flygarmössa hade börjat dyka upp i mina drömmar om natten. Ibland gick barnet bara runt och letade efter sin räv tycktes det mig, och då visste jag inte ens vad räven hette. Ibland så var det som om jag såg barnet stod i ett isigt eller dimmigt fönster. Ibland i tåget som for förbi, eller i bilen som körde om mig när jag gick på vägen. Underligt, tänkte jag efter varje dröm. Men jag visste inget om den räven eller barnet och det kändes nästan alltid som om det var en dröm, för det finns väl ingen som kan ha en tam räv som sin bästa vän?
Men senare förstod jag att alla djur kan bli ens bästa vän. En vän som man behöver, när man är glad, eller rädd, eller ledsen, eller helt enkelt bara ensam och behöver någon att prata med. Så efter det, så har jag alltid försökt mata den där räven som kom fram till mitt hus. Jag vet inte alldeles säkert att det är just räven som kommer fram till mitt hus på natten och äter, men maten är i alla fall alltid borta.
Och en kväll när jag gick ut för att lägga maten på det där runda bruna fatet jag ställt under trädet skrev jag en liten lapp, till räven. Jättefånigt, jag vet. Jag skrev. “Hej kära räv, jag vill bli din vän”. Och du må tro att det var då efter det, allt det där magiska började hända. För alla de där vanliga dagarna av årets 365 dagar, då kan inte rävarna läsa, men det var som om räven kunde läsa den där natten då jag hade skrivit ett hemligt meddelande till honom, ”att jag ville att han skulle vara min vän”.
Jag hade nog inte riktigt trott att räven skulle svara mig, men lappen var borta och kan du gissa vad det låg på stället där jag lagt maten. Jo det låg ett underbart vackert rött höstlöv, som var format precis som ett hjärta. Aldrig tidigare hade jag sett ett sådant löv. Och sen dess har jag fått se räven många, många gånger. Jag ger honom mat och ibland, ja ofta ligger det de vackraste krokiga grenar vid matfatet när jag kommer ut på morgonen som jag sparar och sätter in på mitt bord och i mitt fönster. Ibland underligt formade kottar. En dag låg det den största trillingnöt på fatet. Och när första snön fallit, då må du tro, i det tomma matfatet hade räven satt dit tre tassavtryck, så det såg ut som en vacker blomma. Nu visste jag helt säkert att räven kunde tala, men inte på vanligt sätt, men i bilder, på sitt eget språk.
Och vill du veta hur det kom sig att jag fick se det där barnet igen och höra mer om räven så får du fortsätta lyssna eller läsa en annan dag.
Kapitel 2
Det finns alla möjliga spår och aningar man kan följa för att få veta vad man skall göra eller vilken väg man skall gå. Ibland tänker vi med hjärnan, ibland följer vi vårt hjärta och ibland den där känslan som det känns, som om vi hade i magen. Men ibland är det helt andra ting som hjälper oss. Något man plötsligt ser, eller en lukt man känner, ett ljud man hör eller hemliga meddelanden på papperslappar man finner på marken. Kanske är det ett ord eller en siffra som klottrats på en vägg, eller till och med ovanliga former på molnen som ibland fått mig att ta underliga steg in i andra världar och äventyr som jag annars inte hade hittat.
Jag skulle en dag åka in till tandläkaren för att laga en tand och skulle sen snabbt åka hem igen. Men när jag var klar och jag just skulle gå sa sköterskan att jag kunde ta en gratisgåva ur en skål där på bordet, och jag valde en tandborste med en liten tandkräm i en påse. Bra att ha om man skall på resa tänkte jag. Jag brukade aldrig resa, men något hade satts igång i mig, som ett tecken jag skulle följa.
När jag kom ut på parkeringen mötte jag någon jag inte mött på länge men som jag direkt kände igen. Det var min gamla vän jag hade haft sen barndomen. Vännen berättade att hon just hade hamnat i en svår valsituation. Hon måste ta hand om sin gamla mor som var på väg in med ambulans. Ja hon var kanske framme vid sjukhuset, men hon hade också lovat sin gamle granne att köra honom till ett 90-årskalas i en annan stad många mil bort, och grannen satt redan i bilen och det gick verkligen inte att ändra på, och mamman låg i ambulansen. Genast förstod jag att jag behövde min tandborste och tandkräm, så jag sa bara ja direkt utan att hon ens hade hunnit fråga mig om jag ville köra den gamle mannen till kalaset.
– Jag kan skjutsa din granne, sa jag. Och så, efter några meningar till så hade vi snabbt bytt bilar, ja nästan bytt liv, kändes det som. Vännen tog min lilla bil och körde vinkande iväg till sjukhuset, och jag tog hennes stora bil fullpackad med hennes granne, hans rullstol, resväska och en stor present. Hennes gamle granne såg bara glad ut att allt löste sig och att jag nappat direkt på idén. Ja, så körde vi på var sitt håll.
Vid första rödljuset, kom det andra tecknet, för där i bilen bredvid såg jag det där lilla barnet med räven, och nu stack bara rävens huvud upp från hans väska och tittade liksom ut genom rutan. Barnet såg nog inte mig förstås, men jag såg och tänkte.
– Nu börjar äventyret. Det underliga var att jag genast började tala om rävar med den gamle mannen som åkte med mig i bilen. Och han berättade att han var en stor jägare, att han hade skjutit på nästan allt som rörde sig i skogarna och han sa att han nog visste allt om rävar. – Nja – det vet du nog inte, för då hade du inte skjutit dem, tänkte jag inom mig. Just då sa Edvin, (ja så hette han) – som om han hade läst mina tankar.
– Ja nu skjuter jag inga djur, ja det var länge sedan nu som jag rörde en bössa. Nu bara matar jag djuren i skogen, för jag vill liksom be om förlåtelse.
– Å det gör mig glad flikade jag in, och jag fick som en lycklig tår som vandrade genom kroppen och den visste inte vilket öga den skulle trilla ut från.
Och nu förstod jag att vi skulle få en trevlig resa. För några skjuthistorier om dödade djur ville jag inte lyssna på. Och kan du tänka dig, sen sa Edvin
– Ja jag har en nästan tam räv som går hem till mig och han äter bröd på min trappa. Jag kan sitta inne i huset och se ut genom fönstret och se på räven hur han äter bröd, och han tittar på mig och jag tittar och blinkar och vinkar åt honom, och han springer inte bort. Ja jag kallar räven Tor efter min bror som hette Torvald, för bror min var min bästa vän, men bror min finns inte mer, och ja, inte räven heller. För du må tro, jag har nästan aldrig blivit så ledsen som den dagen jag fick veta att räven dött. Brevbäraren som kom ned med posten, sa att han hade råkat köra på en räv, så den dog,
– Jo jag hade nog haft lite för brått, det erkände han och han visade till och med en bild, som han hade tagit med sin mobiltelefon, och då såg jag att det var min räv, räven Tor. Och vet du hur jag kunde se det, ja du skall inte tro att alla rävar ser likadana ut. Tor hade lite extra vitt i ansiktet. Den vita svanstippen var särskilt vit, öronen var så tydligt markerade med svarta tippar på baksidan, och på framsidan var öronen så vita så vita så vita. Hans ben var dock väldigt svarta. Brevbäraren bara skrattade lite, och sa
– Det var galet att ha det så stressigt så man måste köra fortare och fortare.
Och sen hade han bara sagt ”hej då” och kört vidare.
– Jag stod bara kvar och jag grät sa Edvin.
– Ja jag saknade den räven som om det varit min bror som dött en gång till, ja så fäst kan man bli vid ett djur”, sa Edvin och suckade. Och jag hörde hur ledsen han lät.
– Och nu skall jag säga dig precis som det är, och nu talade han lite långsammare och tystare.
– En natt efter att min vän Tor hade dött, då drömde jag om honom, och i drömmen kunde han tala, och då sa han.
– Alla djur som någon människa verkligen älskat, kan få ta plats i en ny kropp, i ett gosedjur, ja helst av samma sort förstås som de själv varit när de levde, och det måste vara ett gosedjur som var älskat och som någon verkligen brydde sig om och pratade med. Sen blev det tyst en lång stund, ända tills jag sa.
– Såg du det där barnet med flygarmössan, som hade en liten räv som stack upp och tittade ut genom bilrutan.
– Ja jag såg det sa Edvin och tittade mot mig en liten stund och jag hann se att Edvin hade tårar i sina gamla kloka ögon.
Jag fortsatte att köra en lång stund under tystnad, men jag sa inget om den räven som jag sett i trädet och som jag brukade mata och som jag hade skrivit en liten lapp till. Men nu förstod jag att det måste vara samma räv, för jag och Edvin bodde bara några kilometer ifrån varandra. Och så många tama rävar fanns det nog inte. Det skulle jag berätta längre fram, för resan var lång och det blev jag som skjutsade hem Edvin också, efter det där 90-årskalaset.
Och vill du veta vad som hände sen och om jag fick träffa det där barnet med räven i väskan så får du lyssna eller läsa vidare.
Kapitel 3
Dagen efter den där 90-årsfesten, som jag hade skjutsat Edvin till, då var det dags att köra hela vägen hem igen. Men aldrig hade jag mött så många gulliga tanter och farbröder som på den festen. Ja det kändes nästan som ett vilt och galet barnkalas. Så jag började förstå att åldern inte spelade någon större roll. Jo förstås, lite långsammare är man nog, använder andra ord, och man behöver vila lite mer. Ja som riktigt små barn. Kanske är det så att de gamla blev som barn igen? Ja jag tror att vi är som allra klokas när vi är nyfödda, men då kan vi inte berätta allt vi vet, och så är vi visast när vi är gamla, men då kanske inte det är någon som har tid att lyssna på oss och det är ju synd. Resan hem gick bra, ingenting särskilt hände men jag berättade till slut om räven jag hade matat och Edvin trodde också att det var samma räv, den som nu hade dött. Och vi båda var övertygade om att den räven nu, var den räven som bodde hos ett barn som vi inte kände. Men vi hoppades på att få se honom igen, och vi skrattade åt att vi var så barnsliga och vilda i vår fantasi och det kändes som om det var räven som hade fått mig och Edvin att mötas och bli vänner. Så snabbt kan det gå att bli vänner.
Efter en lång stunds tystnad sa Edvin.
– Du skall få min gamla klocka som tack för den här resan. Den är det finaste jag har. För utan dig hade jag inte fått glädjen tillbaka. Nu känner jag att jag kan dö glad.
Det var skönt att höra tänkte jag, men vad säger man sen?
Jag la bara min hand i hans gamla mjuka hand, och tryckte varmt och länge och fortsatte att titta ut genom fönstret och träden vi susade förbi. Jag att jag skulle sticka en varm filt som han kunde ha på sig i kistan när han har dött, så han inte skulle frysa. Ja så sa jag, vad jag nu fick det ifrån och då skrattade vi båda två, för vi visste båda två att man inte fryser när man är död.
När vi nästa dag till slut kom fram och Edvin var lämnad och avvinkad, och jag och vännen bytt bilar igen då hade det hunnit bli natt. Och när jag skulle gå in till mitt hus och såg mig omkring, såg jag att det var alldeles stjärnklart. Och så tyst det var. Som om allt i världen sov, så otroligt tyst var det. Jag gick tillbaka ut till framsidan av huset, och sjönk ned på den gamla solstolen som man kan fälla ned till liggande. Jag har den ute året om för den är lika bra för att sola sig i som för att ”stjärna” sig i som jag brukar säga. För att ligga ner och se på stjärnhimlen, är fint. Det känns som om jag ser på en stor mörk filmduk som är uppspänd på himlavalvet, men filmen har ett språk som jag först inte förstår. Men jag låg där och tittade på, Pluto och Venus, Sirius, Eris och de olika stjärnbilderna. Polstjärnan – den är nästan placerad, som om du står på jorden och fäller ut ett stort paraply med stjärnhimlen på, och toppen, spetsen som sticker upp, där är Polstjärnan. Men man skall hålla paraplyet lite snett mot sin axel.
Och jag tänkte på allt jag hört på tv om att vi människor är gjorda av samma material som stjärnorna och att vi var stjärnstoft och plötsligt var det som om stoftet liksom blåste uppåt, som om stjärnhimlen var en sandstorm, ja jag måste ha somnat, för stjärndammet ven omkring mig, drog med mig ut i rymden in i en blå nebulosa och jag svävade som om jag var en enormt vitt väsen gjord av ett lätt moln och jag bara lyfte och flög iväg upp i rymden, och jag som alltid velat kunna flyga som en fågel, jag svävade nu lätt, lätt som ett sommarmoln på den mörka väldiga natthimlen. Underligt nog, tänkte jag.
– Så här måste det ju kännas när man är död. Man liksom bara lämnar kroppen och tar bara med sig det som inte syns, sina tankar, sina drömmar, sitt skratt, sin kärlek, sin längtan och så flyger man iväg till alla de platser som man inte hunnit se förut, ja till och med till andra världar som man inte ens visste att de fanns. Och du må tro att det var spännande att vara ett stjärnmoln, och flyga till andra stjärnsystem och se andra världar, och skogar och städer och enorma palats som var byggda av flytande kristall, och man såg liksom allt samtidigt och in i alla djur och människor, och kunde förstå var alla tänkte och kände utan att ens fråga dem. Ja det var som om att se en underbar och overklig film, och bara flyga in i den och vara med i den och bestämma vilket slut den skulle få, ja det var så underbart, och underligt och lite skrämmande. För jag var liksom alla ”jag” jag hade varit förut. Jag var alla åldrar jag hade varit, men samtidigt, och jag kom ihåg allt från mitt liv. Det var som att se sig i spegeln och alla åldrar syntes samtidigt i spegeln på samma gång, och jag kände igen alla, för alla var jag.
Och du må tro, jag hade nog stannat kvar där än, som ett stjärnmoln, om jag inte plötsligt hade hört en uggla som hoade och jag vaknade upp och såg att jag låg i solstolen, eller skall jag kanske säga stjärnstolen, och det var mörkt och jag frös och i den gamla lönnen satt en stor kattuggla och hoade, på samma gren du vet, som den där räven satt en gång, han som blev min vän.
Fast jag frös, vågade jag knappt röra på mig, och inte ställa mig upp, för jag ville få se ugglan en stund, och den satt där och spejade mot sjön, ned mot den lilla dammen och med ens visste jag att jag hade fått en ny vän, en ugglevän, och det underliga var att ugglan med sitt hoande, tycktes säga.
– Skynda dig och gå in och lägg dig. Du behöver sova och vila. Du kommer få en lång dag i morgon.
Och så lyfte den sina väldiga vingar och flög ljudlöst bort ned mot den stora alen vid sjön och gissa om jag lydde ugglan? Jag la mig direkt efter att jag borstat tänderna och druckit ett glas vatten, och sen sov jag djupt utan drömmar. Och vad som skulle hända nästa dag visste jag inget om, men ugglan hade rätt, det vet jag nu. Det blev en lång och mycket spännande dag. Och då skulle jag få möta det där barnet med räven. Men det visste jag ju inte när jag somnade.
Men om du vill höra hur det gick får du lyssna eller läsa nästa kväll, för jag vet själv inte hur det kommer gå för dem.
Kapitel 4
Eftersom det skulle bli en lång dag, efter var ugglan sagt, så tänkte jag att det var viktigt med en lång morgon i sängen. Så när jag hade vaknat och sett att det regnade ute gjorde jag mig en stor kopp kaffe med mycket grädde i och satte mig i sängen och skrev ned allt som hade hänt de senaste dagarna. Men då knackade det hårt på fönstret. I vinrankan som klättrade på husväggen och som nu växt till sig så jag knappt kunde öppna mer än det ena fönstret, där satt nu en liten talgoxe och vred sitt huvud åt än det ena, än det andra hållet som om han verkligen hade bråttom och inte hann vänta på mig längre.
Jag förstod att fåglarnas tålamod var slut, så jag gick ut i bara nattlinnet för att fylla på fågelmaten som nu var slut på alla ställen i trädgården. Regnet verkligen öste ned, så fast jag var ute bara en kort stund hann jag bli både blöt och kall. Därför kröp jag ner i sängen igen, men det blev inte en lång stund för sen ringde telefonen. Men i telefonen fanns ingen som sa något. Då blev jag arg och la ned telefonen i en låda i skrivbordet och fick på mig kläderna och började ta fram lite frukost. Men jag hann inte så långt, för då knackade det på dörren. Utanför stod det en man som frågade om jag möjligtvis hade sett hans brevduvor, och han hade en vit duva på sin vänstra axel. Som du förstår blev jag lite förvånad. Utan att tänka mig för bjöd jag in dem båda två och duvan verkade vara van vid att vara inomhus. Duvan flög in och satte sig uppe på krönet till kakelugnen och mannen såg lite besvärad ut, men jag frågade om jag fick bjuda på kaffe för jag ville själv ha lite till. Och du må tro att jag fick höra en underlig berättelse. Han sa att han hade haft brevduvor ända sedan han var liten och han hade lärt att tala med dem och förstå vad duvorna sa, så nu behövde han inte längre sticka in några små ihoprullade lappar vid deras ben, som man annars gjorde förr. Och när han fick tillbaka svaren med duvorna från sin faster i Danmark fick han först meddelandet från duvan själv, sen läste han på lappen, och det stod alltid samma sak, så nu läste han nästan inte längre vad som stod på lappen. Så log han och sa. -Ja nu behöver man ju inte duvor längre. Nu mejlar man och sms:ar och postar på alla möjliga och omöjliga sätt, men ”de e liasom” roligare med duvor. Och duvorna de har ju lika moderna nätverk som de moderna människorna. Lika osynliga. De kan ju flyga och hitta rätt, flyga långt, fort och under natten. De är som naturliga gps: er.
Han pratade på rätt så länge och jag som älskade fåglar lyssnade intresserat, så jag höll på att glömma att servera honom kaffe men så kom han till slut fram till ärendet.
Han sa att han hade talat med Edvin i Målen om han visste någon som kunde tänka sig att ta över hans gamla mosters duvslag med alla duvorna, för hon skulle flytta till hemmet och kunde inte ta med duvorna. Och då hade Edvin nämnt ”Damen på backen” och så körde jag hit. Men det var underligt för den här duvan hon sa det till mig, innan Edwin sa något.
– Hon sa något om en räv också och något om en cittra. Det förstod jag inte alls, men nu när jag såg din röda bil på gårdsplanen här, då förstod jag ju vad det betydde.
Men duvan var tydlig med att det var hit hon menade att duvorna skulle flytta, det förstod jag när jag klev ur bilen.
Tysta satt vi sen och drack kaffe, och plötsligt flög duvan ned mot oss och landade flott på mitt stora köksbord. Gled fram en bit på den hala ytan så några papper flög i golvet, bland annat ett av mina utskrivna foton på den där tama räven, som brukade hållas här. Det såg mannen vid bordet och sa jaha, där var det tecknet, där har vi räven som duvan talade om. Och nu var det min tur att berätta. Jag berättade om min räv, och hur jag matade den med kattmat, och hur tam och tillgiven den blivit och att vi kunde tala med varandra på ett konstigt sätt. Och sen berättade jag för honom om postmannen och Edvin och resan till 90-årskalaset och om det lilla barnet med räven. Och då sa han: Det var ju underligt. Det är ju mitt barnbarn, och han kommer ut till mitt i eftermiddag. Då log vi båda två. Han var verkligen inte som andra, han trodde liksom på allt jag sa och tyckte inte ens att jag var konstig eller det jag berättade om.
Och utan att jag hunnit säga varken ja eller nej till om jag ville att hans gamla fasters duvor skulle flytta hem till mig, sa han att han kunde hjälpa mig att bygga ett ”duvslag”- ja så kallades det, det huset som duvorna skulle bo i. Och när vi var klara med kaffet, gick vi ut och skulle titta på hur man kunde inreda min gamla lada och bygga en stor bur med nät runt omkring på utsidan så inte höken kunde komma åt duvorna. Och jag visst precis hur jag ville ha det, för jag hade en gång sett en tavla på ett gammalt duvslag i England, och snart var allt bestämt och klart och min gäst tog i hand, såg mycket glad ut och skulle bara hem och hämta verktyg, bräder och spik och lite till. Men innan han körde iväg, vevade han ned rutan och sa – Och så tar jag med ”rävungen” sa han och log. Då blev det fart på mig, och istället för att sätta till degs som jag hade tänkt förut, gjorde jag en stor smet äggavåfflor, för det tror jag att den lille ”rävungen” skulle gilla. Fast jag alltid älskat barn blev jag lite blyg för att få så fint besök, så medan våffelsmeten stod och svällde, letad jag upp numret till Edvin och skulle just till att knappa in numret, då jag för mitt liv inte kunde finna telefonen. En lång stund fick jag leta tills jag kom ihåg att jag lagt ned den i skrivbordslådan, och såg då att jag fått ett sms. Från okänt nummer, men samma som ringt men ingen hade hörts då. Nu stod det. – Svårt att sova, ännu svårare att komma upp, men hoppas du har det bra. Tack för i går. Edvin i Målen. Nu blev jag riktigt förvånad. Edvin var nog inte en vanlig gammal herre som åkte på 90-års fester med sina gammelvänner. Han kunde till och med sms:a. Och när han rullade sin rullstol var det med fart, och ingen vanlig rullstol var det hellre. Den liknade mest ett hemmabygge. Snabbt svarade jag:
– ÅÅÅ så festligt med hälsning. Fint att höra från dig. Jag har fått duvkontakt skrev jag, och genast svarade han.
-Trodde väl det.
Det skulle inte dröja så länge innan duvslagssnickaren skulle komma, så jag satt mig ned i min gamla slitna fåtölj och tänkte ta igen mig efter allt som hänt, men då kom den vita duvan som stannat kvar hos mig, flygande mot mig och satt sig på armstödet och tittade lite snett upp på mig, med den vänaste lilla duveblick jag någonsin sett, och jag tänkte. ”Å den som kunde lära sig att tala med duvor”, och så slöt jag ögonen för att vara riktigt, riktigt tyst och koncentrera mig och se om jag kunde stilla mig riktigt, riktigt innerligt, och förstå duvan. Men istället för att lyckas förstå vad duvan ville säga, somnade jag till. Och jag drömde.
Ja jag drömde att jag satt uppkrupen i ett träd, som jag ofta gjorde som barn, ja jag var nog ett barn i drömmen och jag hörde någon som sa: ”Tre tår framåt, en tå bak. Duvan är sin egen sort. Hoar som vemodet, flyger som glädjen och lever i flock tills de dör”. Men det var inte duvans röst jag hörde, utan det var ugglan som var rösten jag hörde i trädet. Du vet den där ugglan jag hade sett på den låga grenen i trädet utanför mitt hus. Och ugglan fortsatte.
– Bara barnet kan höra, de vuxna glömmer så många språk. Bara kroppen förstår alla språk. Hjärnan tolkar, men förstår inte alltid rätt. Bara barnen förstår och deras händer kan tala.
Jag vaknade till med ett ryck, för det var duvan som flaxade till och flög runt runt runt i rummet. Och när jag tittade ut såg jag att det satt massor av duvor på marken, jag hann räkna till 14 stycken och då gick jag försiktigt ut och öppnade dörren och den vita duvan som varit i rummet flög ut till de andra och då flög de alla upp i den stora lönnen. Just då svängde bilen in på gårdsplanen med släpkärra lastad med nät och bräder till duvslaget. Då förstod jag att det var därför duvslagsmannen frågat om jag hade sett hans brevduvor. Då hade de inte hunnit fram, men nu satt de här, och jag såg att han gick fram till trädet och talade med dem. Och där såg jag ”rävungen” och räven. Blygt klev de ur bilen och gick fram till duvträdet och bara stod där och tittade upp. Och jag mindes vad Ugglan i drömmen sagt nyss.
-Bara barnen förstår och deras händer kan tala.
Duvorna lyfte från trädet och flög alla nedåt sjön, men jag var säker på att de skulle hålla sig här omkring och komma tillbaka framåt kvällen. Och du må tro att det blev fart i oss alla. Det sågades, mättes, kapades och spikades. Vi arbetade som om vi brukade bygga duvslag ihop och när ”rävungen” med sin räv tröttnade och jag gick för att se var de blivit av, såg jag att de klättrat upp och satt nu på den där låga grenen invid stammen, precis som min vän räven gjort förut, och på samma gren som ugglan satt på natten före. Först ville jag inte störa dem och det var så vackert så jag började gråta en liten lyckotår och visste med ens att allt i livet är små, små tecken som vi kan se eller gå förbi. Som ett jättepussel, som vi får en bit i taget av, och om vi vill kan vi lägga pusslet och så att vi kan se den stora bilden, eller bara strunta i det och klaga över att inte alla bitarna kommer med en gång. Just då visste jag att jag fått många nya pusselbitar på samma gång och när jag gick fram till trädet för att fråga pojken om han ville hjälpa mig att baka äggavåfflor, hörde jag en bil som körde in på gårdsplanen och det var Edvin och min gamla klasskamrat. Och i hennes stora bil låg den stora gamla klockan som Edvin ville att jag skulle ha. Så det var tur att jag gjort en stor våffelsmet, för nu var vi många som ville ha våfflor.
Men hur duvorna sen flyttade in i sitt nya duvslag och vilken hemlighet som vilade i klockan, det kan jag inte berätta än, men kanske en annan dag kan jag berätta om hur jag fick den pusselbiten och hur jag fick följa med på en spännande resa till duvdamen i Köpenhamn. Och kanske minns du att jag hade lagt min mobil i skrivbordslådan, och det var bra gjort skulle det visa sig, för där fann jag en gammal vacker halsrem, som de fick till sin räv, där de kunde skriva sitt namn och telefonnummer. Och det skulle bli viktigt må du tro. Men det visste jag inte då. För även rävar kan komma bort, och det är inte roligt alls.
Men om det berättar jag om en annan gång.
Kapitel 5
De hemliga tecknen är fullt synliga i vår värld. Finns överallt om vi vill se dem. Annars kan vi bara gå förbi. Men då är det som om alla färger slocknar, dofterna försvinner och allt bara blir grått. Som skillnaden mellan att solen lyser eller är bakom moln. Så är det för mig i alla fall. Därför finns det ingenting som händer i världen som jag inte uppmärksammar och tänker.
– Jaha, så då hände detta! Undra vad det kan leda till, undra vilken väg jag skall gå nu, vilken människa jag skall få möta här? Ibland fattar jag INGENTING ibland är det som om jag förstår först många år senare. Så känns det om jag missar tåget, eller om jag går vilse i en stad och villar bort mig totalt. Ja till och med om olyckor händer och jag hamnar på sjukhus så tänker jag – Oj nu gäller det att se efter särskilt noga så jag inte missar något viktigt. Ibland är det bara små saker som händer, men som sen blir så viktiga, för att veta, hur man skall komma vidare i livet. Nästan som om man går på en liten stig i en vild och gammal skog. Och så tar stigen plötsligt slut, för att stora träd ramlat över stigen och man kan inte komma under träden och inte över, utan måste gå en jättelång omväg, och så villar man bort sig totalt och så blir man rädd för att inte hitta hem igen. Men då ser man plötsligt en annan stig som man aldrig gått förut och så tar man den och då hittar man världens bästa kantarellställe. Och så plötsligt kan man ge alla de kantarellerna i födelsedagspresent till någon som man älskar mycket. Så allt kan vara ett tecken.
Minns du att jag berättade, att när den där första duvan flög in i mitt hus, så satte den sig på den vita vackra kronan över min gamla kakelugn. Det såg verkligen vackert ut. Så fort jag såg det tänkte jag inom mig. Ja just det, tänk om jag någon dag får hjälp att laga kakelugnen så jag kan elda i den igen. Min kakelugn är det vackraste smycket i mitt hus, och jag brukar elda varje dag, men nu fick jag inte elda längre för då var det risk att mitt hus skulle brinna ned. Och mina pengar räckte bara till fågelmat, färger och lite mer, så jag visste inte hur jag skulle få hjälp att laga den. Men det var som om jag hade fått ett litet tecken, för när en duva visar sig, då vet man att något bra är på gång. Även om det är en vanlig duva i skogen som slår sig ned på min trappa, eller om det är en duva i staden som råkar bajsa på min bil. Allt är ett tecken. När jag plötsligt fick ett helt duvslag med fjorton duvor, då visste jag att allt kunde hända. Kom du ihåg dagen då vi byggde duvslaget? När jag just skulle gå in och grädda våfflorna. Då kom också Edvin och hans granne och de hade med sig den gamla golvklockan. Målad i en så underbar färg, och själva formen fick mig att bli glad. Först berättade han inte så mycket om den, han sa bara att han ville att jag skulle ha den, för att jag verkade förstå mig på tiden och att jag inte rusade runt så mycket. Hur han kunde veta det förstod jag inte, men jag var jätteglad och han överlämnade också ett brev som var igenklistrat men han sa att jag bara skulle läsa det om jag var riktig, riktigt ledsen någon gång. Det lovade jag, och så bar vi in klockan efter att vi festat på våfflorna, och han visade hur jag skulle dra upp klockan, var jag skulle smörja den och hur man kunde öppna på baksidan till urtavlan om man behövde se in i det gamla urverket. Allt kändes mycket spännande. Och innan han skulle åka vidare sa han.
– Och det finns förresten ett hemligt tecken i klockan, men det är det få som kan tyda, men du klarar det nog om du behöver förstå det en dag. Och då log han, vinkade och så körde de iväg. Nu stod klockan där inne i mitt arbetsrum vid kakelugnen och tickade och slog så lugnt och dovt. Och precis som klockan gick, så vandrade tiden i väg och snart kändes det som om våren var kommen. Duvorna kuttrade och tog allt längre flygturer utanför duvslaget och de hade blivit ett underbart sällskap. Jag kan inte säga att jag förstod vad de sa, men det kändes som om de trivdes och som om de förstod mig när jag talade. En morgon när jag var ute och tvättade av deras reden och gav dem nytt vatten kom den vita duvan flygande, den som kom till mig allra först, och som suttit på min kakelugn. Hon bodde ju inte hos mig utan hos duvmannen och så skulle inte duvor bete sig, inte flyga hem till någon annan. Men dessa duvor verkade inte bry sig, de var liksom kompisar som hälsade på hos varandra. Men den dagen var det mig hon hälsade på. Hon satt sig på axeln och gned sitt huvud och sin näbb mot min kind, kuttrade och buffade på mig. Ja jag kände att hon verkligen ville säga något och att jag skulle förstå att något skulle hända. Och bara en timme senare ringde duvmannen och frågade om jag fått duvans meddelande, och
– Det hade jag, sa jag, -men jag förstod inte dialekten. Då skrattade vi båda. -Men att något snart skulle hända, så mycket förstod jag, sa jag.
– Just det sa han. Jag tänkte vi skulle ut och resa sa han, ut till Jyllands västkust, ut mot havet, så långt tåget går, så du förstår de var duvorna har bott förut och så du får träffa deras matmor. Det förslaget var jag genast med på och snart hade jag ordnat både duvvakt och fågelvakt och husvakt. Så en dag senare satt jag, duvmannen, barnet och räven Tor på tåget ned mot västkustsidan av danska Jylland. Å så spännande det kändes. En stor matsäck hade jag ordnat, med kokta ägg och stekta ägg, långa landgångsmackor, kaffe, frukt och rullar med isländska pannkakor och hallonsylt. Till räven Tor hade jag med ett litet förkläde som jag hade sytt till honom, om nu Rävar behöver sådant. Men han passade mycket bra i sitt nya förkläde, som skyddade hans ljusa mage. För inte vet jag vad rävarna tar sig för när de har ledig tid och vi människor inte ser på. Kanske de också målar tavlor, eller diskar eller lagar sockerdrickspannkakor?
Och kan du tänka dig, den vita duvan följde med på tåget och den var så väluppfostrad, så den flög ut och luftade sig när tåget stannade, men den bajsade inte på en enda passagerare, och satt tätt, tätt intill halsen på duvmannen. Det var verkligen en underbar magisk duva, som kändes lika förståndig som den tamaste husdjur.
Resan var som en enda lång semesterdag och kändes bara tråkig en kort stund och då passade jag på att somna till. Men kan du tänka dig. Det som inte fick ske, hände, ja det var helt otroligt att något sådant kan ske, för vet du vad. När vi äntligen var framme och var helt lyckliga bara längtade ut och bort till havet som vi redan på långt håll kunde känna lukten av. Ja kan du tänka. ”Rävungen” glömde räven Tor. Tor han måste ramlat ned mellan sätena i tåget och i all uppståndelse och alla väskor och kassar vi hade med, så glömde vi kontrollera allt. Så räven Tor blev kvar. Gissa om det var näst intill omöjligt att somna den natten, hur kul allt annat än var, när vi väl kommit fram. Men hur det gick med räven och hur vi tillslut fick vandra längs havet, se det gamla duvslaget, och allt det andra, det berättar jag för dig sen. För ännu har inte mysteriet med räven blivit löst, och jag tror helt säkert att du vill att Tor skall hitta tillbaka till sitt gosebarn, men räven är ännu på väg på sitt eget äventyr.
Om det berättar jag, när jag får veta mer. För ännu har det inte hänt.
Kapitel 6
Det är inte lätt att vara räv, om man blir kvarglömd på ett tåg och hamnar under sätena, på golvet. Men annars är det lätt att vara räv, om man är ett mjukisdjur och heter Tor, och har en vän som är ens allra, allra bästa vän.
Och det är särskilt roligt att heta Tor när man heter som en dag i veckan, då torsdag är ens egen dag och man har många namnsdagar som Torwald, och Torsten, Torborg Torun Torild Tore och Torkel. Det finns så mycket på Tor men det fanns också en rasande blixtrande gud som hette Tor, och som förr var åskans och blixtarnas gud. Man kan tro att han jämt var arg, men det var han inte, men ibland är det bra att kunna bli riktig, riktigt arg, om någon skall lyssna på en. Så där uppe bland molnen laddade han iväg lite kraft, precis som barnen ibland måste stampa med foten och säga ifrån, ja precis som åskans Tor.
Men nu är det så att allting kan hända. Det kan hända att man blir kvarglömd på ett tåg och att tåget stannar, att alla hoppar av, och att någon låser alla dörrarna och sen går därifrån. Och sen blir det natt. Då är det inte så roligt att vara räv och ligga under sätena för då är det så mörkt och ensamt och till och med kallt. Men nu är det så, att om man är mjukisdjur, så kan precis allting hända. Då har man en egen värld, som är precis bredvid vår värld, och i den världen är mjukisdjuren precis lika levande som människobarn. Och i den världen, där mjukisdjuren bor, där kan de springa och gå och hoppa och de är så nyfikna så de kan nästan göra vad som helst.
Och räven Tor, han hade det väldigt mörkt och ensamt, men inte så lång stund, för kan du tänka dig, i samma tågvagn fanns det en varelse till. Och det var en mjuk liten skatunge. Du vet vad en skata är för något va? De där svartvita fåglarna som är så vackra när solen lyser på dem. För då ser man att det glänser en aning av blått och grönt och gredelin. Och de är kloka också, må du tro. Mycket klokare än vad vi vet. Men det finns inte många skatungar i vår värld som den här. Det här var en skatunge som var hemmasydd, som en moster hade sytt till ett barn som hade varit sjuk, väldigt länge. Och skatungar de är envisa och modiga. De ger sig aldrig. Och mostern tänkte att det här barnet behövde en skatunge, så hon kunde bli lika envis och modig som de små tuffa skatungarna. Så nu låg det alltså en skatunge och en räv, i samma vagn och var kvarglömda. Bortglömda var de inte, men så förunderligt kan det bli. Skatungen var snabbast och hoppade direkt bort till räven och sa. – Kan du inte hoppa upp och komma bort till mig och sitta hos mig för jag är så ensam. Och jag längtar hem. Jag kan inte sova utan mitt mjukisbarn. Tor tog på sig sin myndigaste ton och sa. – Ja men hallå, har du inte tänkt på att du får träffa mig i alla fall. Kan du inte lugna dig lite. Jag är ju här. Vi kan ha det kul hela natten. Vi behöver ju inte sova. Och där satt de sen och grunnade på vad de skulle göra på tåget. Och natten gick rätt så fort. De letade efter mat och hittade brödsmulor och tappade godisbitar på golvet. Sen hittade de en kopp med vatten som någon hade lämnat kvar, en äppelskrutt och på ett bord låg några kvarglömda ostbågar och en halv brödbulle. Det var riktigt gott att få äta tillsammans. Och nu satt de där och berättade för varandra om hur de hade det på dagarna. Och det var olika liv må du tro.
Hur räven Tor hade det, det vet vi ju lite grand, men hur skatungen hade det vet vi inte så mycket om. Skatungen berättade att hen hade bott på sjukhus i flera, flera veckor för det barnet som skatungen bodde hos, hade varit mycket sjukt. Och varit tvungen att bo på sjukhus. Och skatungens mjukisbarn hon hette Elfrida och hon älskade sin lilla skatunge, fast den nu var en riktigt sliten och lite smutsig skatunge. Och skatungen älskade sitt mjukisbarn. Och Elfrida bodde i Köpenhamn och pratade danska så skatungen pratade också danska, men skatungen och Tor förstod varandra så väl. Och kan du gissa, skatungen kallades Elfrid så det var Elfrid och Elfrida, det skulle liksom höras på namnet att de hörde ihop. Och natten kom och det var dags att sova för de båda mjukisdjuren. Men de glömde att hoppa ned och lägga sig där de var när de lämnades av sina mjukisbarn, under sätena på golvet. Så gör mjukisdjuren alltid annars, för att människorna inte skall börja undra. Tidigt, tidigt nästa morgon hörde de hur någon kom och öppnade tågvagnen för nu var det städning på gång. De förstod direkt att någon skulle städa alla vagnarna innan tåget skulle ge sig av igen. Och det var slammer, och sladdar, och slangar och soppåsar, och flaskor och sprej och allt vad man kan tänka sig. Och kan du gissa vad som hände så. Jo där satt skatungen Elfrid och räven Tor, och såg så där lite lagom rädda ut, när städolle kom. Ja de andra kallade honom städolle fast han hette Oliver. Och när han kom fram sa han Oj då. – Sitter ni här alldeles ensamma. Har ni bott på tåget hela natten? Men mjukisdjuren svarade inte alls. De satt bara tysta. Men städolle tog dem i sin famn och vyssjade dem lite och blåste lite på dem för att se om han kunde väcka liv i dem. Sen flyttade han på några flaskor på sin städvagn, och där fick de sitta sen, hela morgonen, ända tills han städat klart. Och när han städat klart, så körde han iväg städvagnen bort till ett stort hus, och där blev det alldeles mörkt inne i städskrubben.
Men nu är det så att mjukisdjuren de ser också i mörkret, så när ögonen hade vant sig så såg de att det inte bara var en städskrubb, utan där fanns också massa andra saker, som människor hade glömt. Böcker och vantar och kuddar och små väskor och en kofta, ja där hängde allt möjligt. Och det satt faktiskt också en ekorre i skrubben. Och ekorren sa. – Tur för mig att ni kommer hit, men jag skall säga er. Här är det inte roligt att vara. Jag har suttit här i två veckor och jag längtar hem till mitt mjukisdjur. Oj sa Elfrid och Tor. Men vi vill inte vara här. Vi MÅSTE hem till våra barn. Ja det kan ni ju tro sa ekorren. Så lätt är det inte. Men så sa ekorren något. Titta du har ju ett halsband runt din hals. Det kanske står hur man skall hitta hem. Och skatungen flög upp. För i mjukisdjurens egen värld där kan skatungar flyga. Och mycket riktigt, där stod det både adress och telefonnummer. Men skatungen hade ingen adress på sig, Ingen alls. Så hur skulle det gå för skatungen Elfrid? Skulle hon få sitta där med ekorren och bara vänta och längta? Jag kan berätta för dig att allt blev riktigt bra. Först var det skatungens mjukisbarnsmamma som ringde upp det där städbolaget som städade tåget, och berättade att skatungen var borta, och mamman hade till och med gråtit i telefonen och sagt att hennes barn grät och saknade skatungen, när hon talade med städolle. Så skatungen kom och hämtades redan nästa dag. Och kan du gissa vad som hände med räven Tor. Ja du kom väl ihåg städolle. Han var en riktigt god människa. Han tittade på halsbandet och läste adressen och kollade telefonnumret och såg att det var i Sverige. Därför ringde han inte, men han gjorde ett vackert paket och skrev en vacker adresslapp och sände räven Tor ända till Sverige där ju räven bodde. Det är inte lätt att vara räv, och inte att behöva sitta hoptryckt i ett trångt paket, och fraktas på tåg och bussar och fraktband, bil och så äntligen komma fram till rätt adress. Och hela tiden ligga med massa andra brev och paket och kastas hit och dit. Tur att mjukisdjursvärlden finns vid sidan om. Men när man sen kommer dit man ska och hamnar i rätt barnafamn, då är allt bara härligt igen. Så blev det. Men än är inte sagan slut för än har inte rävungen kommit hem från sin resa. Snart berättar jag mer, så du får veta hur det gick. Och på ett förunderligt sätt hör allting ihop i vår värld. En dag, hörde jag sagorna viska, fick till och med Tors och Elfrids gosebarn träffas. Det ordnade deras mjukisdjur om. Men hur det gick till, det vet jag inte än. Kanske du vet?
Kapitel 7
Ibland är det som om morgonen bestämmer hela dagens ton och färg. Så snart jag hade satt mig upp i sängen och tittade ned över sjön var det som om allt var insvept i en tät vit dimma. Det var som om hängbjörkens grenar längde och slängde närmre marken och dimman var liksom ett grått vackert filter som jämnade ut alla vassa kanter och konturer, suddade ut alla ojämnheter och fast jag var inomhus var det som om allt därute tystnat och stillat. Det var som om jag hörde, det som just avstannat, allt som klingat av. Som ett eko långt borta. Därför var jag inte säker på att det jag såg faktiskt hände nu, denna vackra vanliga söndagsmorgon, eller om det redan hänt för många hundra år sedan eller om det var något som skulle hända längre fram i livet när jag själv inte längre levde. Och när jag satt där på sängkanten, spelade det alls ingen roll. För i ögonblicket stod allt stilla, forntid, nutid och framtid. Den vita täta dimman som låg över sjön och markerna började långsamt lyfta, men så såg jag att det inte bara var dimman som lyfte, utan det var många vita sångsvanar, som med stora svepande vingrörelser lyfte från vattnet och sjön, å, ja du må tro att det var vackert. Svanarna cirklade i en stor väldig spiral en lång stund över sjön, som för att vänta tills alla svanarna hade lyft och kommit med i den cirklande rörelsen. Och nu ställde jag mig upp för att riktigt kunna se, och när den sista svanen var flygande i luften, bröt solljuset igenom molnen och dimman, och det var så vackert att få se det starka ljuset som lyste upp sjön, ja inte bara sjön, utan också alla de svävande svanarna, som flög och cirklade över sjön. Ja det var så vackert så jag började gråta och det var nog bra, för när man gråter är det som om en gammal otäck känsla man länge haft instängd, bara måste komma ut och flyga och det kändes som om jag också lyfte från mitt gamla sovrumsgolv och som om jag också kunde sväva ut och cirkla med svanarna över sjön.
Ja precis som i en dröm på natten kunde jag flyga. Mina armar var som stora kraftiga vingar som bar mig och det kändes som om jag inte bara hade svanevingar utan också svanehjärta och svaneögon och jag lyfte mig högt över sjön och skogen, tillsammans med de andra svanarna och fast vi till slut var mycket, mycket högt upp, kunde jag se allt på jorden tydligt och klart. Och ju längre vi kom bort från jorden, ju klarare såg jag att jorden var ledsen, trött och nästan färglös. Jag såg hur vattnet och allt som lever i vattnet var förgiftat och förtvivlat, hur fåglarna som levde vid havet var sjuka och höll på att dö. Jag såg hur skogarna inte var skogar, utan bara spökskogar, tradiga stubbar, sönderslitna, och mossmattor, bäckar och sjöar var söndergrävda i raka fula korsmönster och sjöarna var utgrävda och såg liksom fyrkantiga ut och utan blommor och grönska runt om kring. Och mitt i allt det eländiga och fula såg jag hur alla fåglar lyfte och flög upp från jorden, ja det kändes som om alla fåglar hade bestämt sig för att lämna jorden och alla fåglarna cirklade i enorma flygande formationer, högt, högt uppe i lufthavet och jag kunde känna hur de var rädda, förtvivlade och trötta och mycket, mycket oroliga för hur djuren, och växterna och insekterna och fjärilarna och paddorna och älgarna och vitsipporna och tranorna och kolibrierna skulle kunna överleva och flyga och hoppa och skutta och krypa och kräla och simma och gro och växa i vår värld. Ja jag förstod att alla fåglarna hade samlats för att försöka rädda världen. Och i ett rasande blixtrande huj, var jag så tillbaka vid min säng. Jag tittade ut genom mitt gamla vanliga fönster och både dimman och svanarna var borta och jag fick plötsligt bråttom och klädde på mig och gjorde mig klar för att börja dagen, så jag kunde mata mina fåglar, både de vilda och de tama duvorna och alla andra djur som brukade smyga runt mitt hus när det var natt, och som jag inte hann se. Och nu visste jag att det var fåglarna som skulle rädda vår värld. Jag visste att de hade en plan, men inte hur de skulle göra. Men så mycket hade jag förstått under den korta stunden jag själv varit svan, att om de skulle lyckas, måste alla hjälpa till och människorna måste börja lyssna på djuren och prata med dem och bli vänner med dem på riktigt. Och barnen, ja barnen var de viktigaste av allt, ja de var liksom skrattet på jorden, det som gjorde så att människorna ännu orkade leva. För det är barnen som kan lägga örat mot jorden och lyssna på allt som de stora människorna har glömt. Men de stora människorna måste stanna tiden, stänga kranen till allt som de tror att de måste göra, annars tar tiden slut, för det som de verkligen vill göra och då räcker tiden bara till det som gör människorna trötta och gråa och skrumpna och spökiga. Så när fåglarna fått mat gjorde jag en bricka med mat och dryck till mig själv och gick ut och satt mig på trappan och njöt i solen som nu hade blivit riktigt varm och skön. Molnen var borta och dimmorna hade flugit iväg. Och när jag satt där tyst och stilla såg jag plötsligt räven igen. Först bara ryggen och svansen, men nu tycktes han ståtligare och kraftigare än någonsin och så vände han på huvudet och tittade på mig, och då såg jag att han log mot mig som om vi hade en riktigt stor hemlighet ihop och det förstår jag nu att vi hade. För i den stunden förstod jag att rävar är förunderliga djur och de har liksom olika liv samtidigt. Och fast jag såg att han var levande så fattade jag att han samtidigt kunde vara en liten borttappad räv som ramlade ned mellan sätena i ett tåg och som sen måste sändas hem med post och landa i sitt vanliga hus och trivas i famnen på sitt lilla gosebarn, hänga med honom till skolan, eller ut i skogen för att hitta på nya äventyr och allt det här var inte konstigt alls, för fast jag hört att Edvins räv blivit påkörd och dött, så satt han ju här och liksom tröstade mig. Så jag skulle inte oroa mig. För det var fåglarna och rävarna, och myrorna och snäckorna och korparna och ugglorna som skulle rädda vår värld. Och just när frukosten var uppäten kom postbilen nedkörande till mitt hus och damen som körde bilen sträckte fram ett paket och hon sa att det var ”träskopost” från räven Tor. Inte ens det kändes ovanligt. Men eftersom postdamen aldrig brukade köra ned till mitt hus utan lägga alla brev och paket i min brevlåda uppe vid vägen, kom vi att börja prata med varandra. Och jag berättade om att jag just dagen före kommit hem från Danmark och jag berättade att mina brevduvor hade bott där förut. Och jag berättade om deras gamla matmor som flyttat till ett hem där duvorna inte kunde flytta med. Och jag berättade om barnet som jag hade åkt tåg med och om räven Tor som hade kommit bort och om räven som brukade sitta i min trädgård och ge mig vackra presenter och ja – jag berättade om den vita duvan och kakelugnen och allt.
Tillslut såg postdamen både förvirrad och glad ut och sa. Ja gissa om ett litet barn här borta i grannbyn härom dagen fick ett paket med posten och i det fanns den där goseräven Tor, så därför tror jag dig. För jag såg det själv.
Men så skyndade postdamen vidare, för hon hade en lång postrunda.
Och när jag öppnat mitt paket, där jag satt på min trappa var det just den här boken som du håller i handen, om räven Tor och de hemliga tecknen. Och allt jag läste i den kände jag igen och bilderna var som i en väldigt vacker saga. Ändå visste jag att allt fanns och hade hänt på samma gång som jag satt och läste boken. Så förunderligt kunde den sluta den här berättelsen. Men just som jag skulle gå in och börja koka dagens soppa, kom duvmannen och barnet cyklande in på min gårdsplan. Och räven Tor var förstås med. Och Tor hade fått en cykelmössa och ett förkläde för räven ville både laga mat och måla med färger. Och så gick den dagen och blev också den, till en saga utan slut.
Och inifrån huset slog Edvins gamla klocka tolv slag och det var därför vi äntligen började ana att det inte var en vanlig klocka. Men klockan var inte alls tolv. Men det är en helt annan berättelse.
Orkar du läsa mer?
Kapitel 8
Jag är lite galnare än de flesta. För flera år sedan fick jag för mig, när grannen skulle köra ett lass till återvinningen, att be om en gammal grön soffa och en lika grön fåtölj- och jag fick dem och han slapp kasta dem. Så möblerna ställde jag ut i skogen, klädde omsorgsfullt med grön tjock mossa från en skog i närheten där man huggit ned alla träd och mossan låg slängd och bortriven från stenarna. Jag brukade gå förbi dem då och då men de levde sitt eget liv och såg allt mer ut som en del av skogen själv. Men en dag såg jag att någon hade tänt en eld framför dem, som om någon hade suttit där, eldat och vilat i de gamla sofforna. Det kändes nästan som om en närvaro fanns kvar där. Men jag såg inget och hörde inget. Jag tyckte mest det kändes spännande och tänkte att jag själv skulle gå dit ned, tända en eld och grilla något och njuta av stillheten. Sjön låg alldeles nära. Men dagarna flöt på tills en fullmånekväll då jag mindes detta och jag tog med mig lite ved, några biffar att värma vid elden och en termos te. Jag hade tänkt mig en kväll i ensamhet. Men redan på väg ned kände jag rök i kvällsluften och när jag kom närmre såg jag att det brann en eld framför soffgruppen. I den mossklädda fåtöljen satt en räv uppkrupen med svansen elegant under sig och mötte min blick. Utan ord sa han till mig
– Tack för den här platsen – den har jag haft god användning av.
Rösten lät varken som en räv eller någon jag hört utan som en ung flicka. Ja jag fick för mig att hon var 13-14 år. –
-Jag ser att du inte är rädd för mig sa räven, och det är bra. Jag kanske kan visa mig som den jag är, sa räven och som om någon bara tryckt på fjärrkontrollen och ändrat kanal satt nu en ung flicka framför mig i den mossklädda fåtöljen.
När man inget förstår vet jag att det är klokt att bara sätta sig och grunna. Så det gjorde jag. Jag satt mig i den mossiga soffan, efter att jag lagt veden jag hade med mig på elden. Och eftersom det var jag som kom sist så liksom väntade jag att hon skulle säga något mer. Men vi blev bara tysta och satt och tittade in i elden. Var det 10 minuter som gick eller var det en tidlös dröm? Jag bara lyssnade på flickan som till slut började berätta. Hon kom från andra sida, andra sidan tiden. Ja från en annan värld där tiden är som en flytande å som flyter utan ljud, vågor eller motstånd sa hon mycket tyst. Jag förstod inte mycket men jag förstod att hon hade något mycket spännande att berätta.
Vill du också höra vidare så glöm inte att lyssna alldeles stilla som om orden var musik.
Eller var det jag som berättade för flickan? Jag minns inte längre.
– Bakom en stor gran, du vet en sådan som alltid verkar stå helt tyst och lugn hur mycket det än stormar och blåser och viner, bakom den ledde en stig in i skogen. Gräs, ris, högar av grenar och hallonris hade med åren sedan växt över stigen. Efter många år fanns det nästan ingen möjlighet att se att det fanns en stig. En dag när det fallit ett tunt skirt lager av snö som nästan smälte direkt kunde jag i skymningsdunklet se en svag kontur, för jag böjde mig ner, för att ta upp en av mina tappade vantar och då dök ett gammalt minne upp, om att stigen skulle leda till en gammal vattenkälla som man använt förr.
Fast jag var på väg in efter dagens tunga arbete började jag röja undan några tunga grenar och dra upp hallonris och snår. Min iver fick mig att fortsätta en lång stund och när jag väl kommit förbi de värsta snåren var stigen lätt att hitta. Nästan som om någon gått den ofta. Ja, nästan som om det bara var ingången som var dold eller blockerad. Snön låg vit längs sidorna på botten av stigen. Så är det alltid med stigar när nysnö faller, att man ser den tilltrampade bottnen i en stig för snön smälter och lägger sig senare vid kanterna. Det är därför man ska skynda sig ut så snart snön börjar falla; och det är också då de osynliga visar sig, det som vi annars inte märker. Kanske var det rådjuren, älgarna och alla de andra djurfötterna som vandrat på stigen och hållit den så upptrampad fastän en grön och tjock mossa täckte hela den gamla skogen. Stenarna var täckta av mossa, stensöta, ormbunkar, blåbärsris. Marken var så grön, så grön och även trädstammarna var täckta av lavar, och på grenarna hängde det skägglav och kruslav och vindlav. I alla spindelväven hade det fastnat snöflingor. Så alla spindelnät hängde som spetsar och stjärnor mellan grenarna i håligheter och i grottor som bildats mellan stenarna. Ja också över stigen fanns snöprydda spindelnät som om någon lagt ut fällor för att kunna fånga den som gick längs stigen. Och fångad blev jag, på ett sätt. Jag glömde liksom bort att jag skulle gå in och äta. Jag bara fortsatte och tänkte att det faktiskt skulle gå att hitta en källa där i skogen. Och hade det inte varit för att en korp plötsligt kraxade till mitt över mitt huvud hade jag kanske bara gått vidare framåt längs stigen. Men när jag stannade för en kort stund, för att titta upp och se om jag kunde få syn på korpen såg jag att jag måste kommit till en öppning i skogen, som en glänta. För träden tecknade sig som mörka väggar runt en lite ljusare kvällshimmel. Som en stor rund öppning i den gröna skogen som nu var nästan helt mörk. Ja det var verkligen tur att korpen fick mig att stanna till med sitt kraxande över grantopparna. För nu såg jag att något blänkte till på marken, som en spegel på marken. Men det var en vattenspegel. Ja, jag måste ha funnit källan som stigen sagts leda till. Och med ens mindes jag att min mor hade kallat den Sorgekällan. När jag skulle gå de sista stegen fram mot källan stannade jag istället upp och sjönk ner på knäna i den mjuka mossan och blev sittande där och glömde liksom tid och rum och bara stirrade bort mot källan och träden bakom. Och du vet, när man bara stannar upp ett tag, tar en paus, låter tankarna stanna upp och bara ser, så är det som om själva tiden stannar upp och ögonen bara ser bortom, ser något annat. Ja, som i ett annat ögonblick, någon annanstans någon annan gång då tiden också stannat för en stund. Och just så blev det nu. Allt fanns kvar på platsen. Jag var densamma men ögonblicket hejdade sig. Jag såg en flicka stå vid källan. Jag såg hur hon böjde sig ner för att knyta sina skor, eller halvhöga kängor var det. Och jag tittade, du vet när allt plötsligt försvinner runt omkring en. Och jag såg! Och det inte var ögonen jag såg med, utan som en annan del av mig såg. Och hon var jag och jag var hon. Ja det låter konstigt, men det kändes som om det var mitt hjärta som kunde se. Och jag inte bara såg, jag kände hur jag såg. Jag kände hur jag var så förskräckligt ledsen, som om jag druckit upp en hel sjö av sorg och hur sorgen hade gjort mig lika ensam som en borttappad knapp på landsvägen, som ingen ens vet om att man tappat.
När man ser med hjärtat ser man andra saker. Jag såg hela den lilla flickans liv, hennes tankar, hennes skratt som satt inlåst i hennes skelett som hopsnurrade spindelvävstrådar som var omöjliga att reda ut igen. Jag såg att hon grät, fast jag egentligen bara såg hennes rygg. Hennes slitna ljusgröna duffel, de blå byxorna och hennes slitna rödbruna kängor. Det är ett underligt sätt att se på. Och lika plötsligt som det kommer, lika plötsligt försvinner det. Och med ens blinkade jag till med mina vanliga ögon och borta var flickan. Och nu var skogen bara mörk. Där borta vid källan var det alldeles tomt och stilla. Men jag hann inte resa mig, och sorgen jag nyss känt, kändes fortfarande tung i mig. Då hörde jag plötsligt korplätet igen, det kluckande, vemodiga, melodiska lätet som man blir så ledsen av, och med ens kände jag mig alldeles förtvivlad. Om man nu kan bli mer ledsen än när man just känt en sorg från en flicka som har en hel sjö av sorg inom sig. Men kanske var det just det, för jag satt kvar alldeles, alldeles stilla och orörlig som om jag var en av alla de tysta stenarna i skogen. Och vet du vad som hände då, ja kanske kommer du inte tro mig. Jo, då kom den stora, stora korpen nedflygande och satte sig på källans kant och lutade sig ner över källan som om den skulle dricka. Och den drack både en, och tre gånger, och för varje gång så blev den ljusare och ljusare. Det mest fantastiska var att det var en vit korp. Ja, jag talar sanning. En alldeles stor, ståtlig, glänsande och vit korp. Fast jag är en riktig fågelmänniska och få har sett så många fåglar i den här skogen som jag, så har jag då aldrig sett en vit korp förut. De andra vanliga korparna i skogen de är så svarta, så svarta så de alldeles glänser. Deras fjädrar glänser som om botten i dem är så svart så de lyser av blått – korpblått. Den djupaste svartaste färgen av dem alla. Hade man kunnat måla en tavla med korparnas blåsvarta färg hade den varit så mörk, så mörk som en kolbit. Men ändå förunderligt vacker. För i det svartaste svarta finns en ton av något helt annat. Precis som i vemodet eller moll-ackordet, för där bor kärleken. Men nu var det ju inte riktigt än som jag skulle berätta om kärleken, det var ju om korpen jag höll på att berätta, och inte vilken ståtlig skogskorp som helst, utan en alldeles vit korp som skimrade som om han lyste inom sig och det gjorde han nog. Det var bara hans ben som var alldeles svarta som på de vanliga korparna. När han eller kanske det var en hon, vände sig om så såg den rakt mot mig, öppnade sin stora vita näbb och kluckade och kvorlade som bara en vit korp kan. Denna kväll måste varit en ovanlig kväll, för jag som förut inte kunnat förstå vad korparna sa, förstod nu helt klart vad dess kvorlande sång ville berätta. -Så bra att du hörde min sång och hittade stigen till sorgernas källa, sa den. Vi har väntat på dig länge, länge. Sorgen börjar bli för tung för människorna att bära på. De måste komma hit och dricka källans vatten så att de kan bli lätta och glada igen. Jorden orkar inte bära dem länge till. När jag har flugit iväg, gå då fram och kupa din vänstra hand. Drick, drick tills du blir otörstig. Gå sen hem och lägg dig och sov, så ska du se att sorgen flyter iväg som regnet som tyst förenar sig med alla bäckar, och flyter iväg mot det stora havet där allt blir vatten. Det söta vattnet från alla bäckar och åar av vattenböljor och sjöar rinner sen ut i det salta havet där själva solen får saltet att sjunka och stanna i havet och vattnet att åter stiga mot himlen och bli regn. Regn som blir till små rännilar på dina kinder och axlar, som lägger sig och fuktar dina ögonfransar. Så är det också med sorgen. Sorgen måste få ut och vandra, röra på sig, vändas och vridas, klappas, smekas, bollas med. Sen när människan burit den länge nog, då kan den bli till snökristallar, rimfrost och gnistrande skarsnö. Precis som vattnet. Och plötsligt bara lyfte korpen med ett lite gladare kluckande. Jag kunde känna hur vingarna flaxade som om någon viftat med en solfjäder helt nära mig. Och jag satt åter ensam. Men nu reste jag mig upp och gick fram till källan. Mina ben hade nästan somnat efter att ha suttit på knä så länge i den våta mossan, så min gång var lustig och stapplande. Men jag böjde mig ner och la mig igen på knäna och mindes att den vita korpen sagt att jag skulle kupa min vänstra hand och dricka mig otörstig ur sorgens källa. Ja det gjorde jag också. Tre gånger fick jag kupa handen, fylla den med det mörka kalla vattnet och låta det fylla min strupe. För säkerhets skull fick jag för mig att hälla också en kupad hand över mitt huvud. Och det kanske inte var det jag borde gjort. Men om det berättar jag senare. Skogen var nu nästan helt mörk och stigen var ny för mig. Så hade inte den nyss komna snön fallit på stigbottnen hade jag haft svårt att hitta hem. Nu gick det ganska enkelt och snart var jag hemma. Jag åt min kvällsmat, skrev ner det jag nu har berättat i min hemliga bok som jag gömde i bokhyllan bakom de gamla böckerna som ingen läste. Sen gick jag och la mig ganska snart. Och vill du veta om sorgekällans vatten tröstat mina gamla sorger så får du höra mer nästa gång vi möts.
– Men vem var den vita korpen? sa jag efter hennes berättelse.
– Det var du sa flickan.
Jag förstod inte vad hon menade eller hur den vita korpen kunde vara jag
Fler ord var ändå liksom onödiga och elden höll på att brinna ut.
– Lägg dina biffar på glöden sa hon.
– Vi ses, och så reste hon sig ur den mossiga soffan, men föll liksom ihop och blev en räv med lång och yvig svans som stegade in under granarna
Den natten drömde jag också något väldigt, väldigt sorgligt som jag gärna berättar om, om du orkar höra förstås. Men det kommer i ett annat kapitel.
Kapitel 9
Jag vaknade mycket tidigt nästa morgon och som tur var hade jag inte dragit för gardinerna så solen lyste rakt in i rummet på de guldgröna väggarna. Så med ens kände jag mig något gladare även om jag låg och blundade halvt vaken och helt förskräckt efter en dröm som gjort mig mycket rädd. Jag drömde att jag var ute i skogen och plockade trattkantareller. Allt var bara härligt grönt och vackert med höstlöv och sol som lyste mellan trädstammarna. Men när jag kommit upp på en liten kulle, precis så jag kunde ana andra sidan, såg jag hur massor av stora svarta korpar flög omkring. Upp och ner, och ned på marken och så upp i luften. I verkligheten skulle jag inte blivit rädd men i drömmen vet man alltid mer. Man känner om en fara hotar. Och det var en fara. Något mycket otäckt. Jag såg att det låg något på marken, något som var dött, och att korparna åt av det. I drömmen blev jag totalt vettskrämd, och ville bara springa därifrån. Men i drömmen bestämmer man inte alltid själv så lätt. Så istället för att springa bort började jag gå en aning närmre och såg då att det var en stor älgtjur som låg på marken. Den såg förskräcklig ut. Död och hemsk och otäck. Ja jag tror att du förstår hur hemskt det var. En av de svarta korparna såg jag särskilt hur han slet och drog i älgens kropp. Det såg precis ut som det gör när lejonen på djurparken äter sina stora köttstycken. De sliter och drar och verkar vara hur nöjda som helst. Jag ville bara därifrån i drömmen. Men jag stod liksom ändå kvar. Och då ändrade sig drömmen. Älgen, korparna och skogen bleknade bort. Kullen i skogen blev ett berg. Skogen blev ett hav och solen gick ner. Vågorna var stilla och vinden måste ha gått och lagt sig och allt var vackert och stilla. Men det var någonting som närmade sig ute på havet. Det var en liten båt. I den satt en tant och rodde. Som det bara kan ske i drömmarna så rodde hon upp till mig på kullen, steg ur båten och sa att hon hette Signe med den blå sjalen. Och det var verkligen en väldigt blå sjal hon hade runt axlarna. Så blå att den nästan levde och sjöng. Som om nu färger kunde sjunga. Och så sa Signe; Så bra att du vågade stå kvar i drömmen och titta på den döda älgen och de svarta korparna. Det är det inte många som gör, de flesta bara springer ifrån döden. Och jag undrade hur hon kunde veta att jag just hade varit i den skogen med den döda älgen och korparna. Jag är helt säker att jag inte sa detta högt. Men ändå sa den gamla sjaltanten; det är ju jag som är din nattsyster, det är jag som bestämmer vilka drömmar du ska drömma, vilka du ska minnas, vilka du inte ska komma ihåg, vilka drömmar som en dag ska ta dig till andra världar än den här. Åh, tänkte jag, och hon log. Jag sa;
-Jag har alltid undrat var alla drömmar kommer ifrån. Varför jag inte kan komma ihåg alla drömmar. Jag vill ibland veta hur de slutar.
-Vissa drömmar är ju inte färdiga än, sa hon, du är inte färdig än. En del drömmar är bara frödrömmar, jag har liksom bara sått dem, som om jag sått dom i dig som i en kruka. De har inte fått tid och vatten, sol, vind och värme än. Därför kan de inte växa sig starka och stora, därför kan du inte komma ihåg dem än. Ungefär som om du skulle bygga ett pussel. Du får bara en suddig bild, men inga bitar att bygga med än. Men den här hemska drömmen har börjat växa nu. Jag ville bara testa dig om du vågade stå kvar eller om du skulle springa bort ifrån döden.
Och så höll hon upp den blå sjalen framför mina ögon. Och då såg jag drömmen igen. Men nu var det mer som på 3d film, för det kändes inte lika hemskt längre och nu kunde jag liksom redan i drömmen förstå vad det var jag såg. Och en av korparna var så nära mig så jag hörde hur han tänkte; vilken tur att vi korpar finns. Vem skulle annars städa bort allt dött i skogen? Alla fåglar som inte längre orkar flyga. Alla rävar som sprungit så länge så de bara måste dö. Alla djur som bara dör för att djur dör. Till och med vackra rådjur dör och stora älgar med vackra kronor. Vem skulle annars ta hand om allt som dör? Det är därför vi korpar fick vår vackra djupa blåskimrande fågelfärg på våra vingar. Det är därför vi fått så långa, långa vingpennor. Och den som hittar en vingpenna som tappats av en korp den människan hon måste skriva. Hon måste skriva om allt som kommer i hennes tankar, hon måste till och med skriva om sorgen och det hemska och till och med om döden.
Jag visste med ens, utan att någon sa det till mig i drömmen, att jag måste ta en vass kniv och skära av en spets på vingpennan och doppa den i bläck och börja skriva.
Ja och det var där jag vaknade och såg den härliga solen lysa. Och det var tur, annars hade jag kanske legat kvar och bara grunnat och grunnat och tyckt att drömmen var hemsk och sorglig. Men nu gick jag istället upp och satte mig på trappan med fönster ut mot skogen på husets östra gavel och skrev ner drömmen så jag inte skulle glömma den. Jag gick sen och hämtade plåtasken med mina vattenfärger och försökte måla en bild över nattsystern, du vet Signe, som jag mötte på berget vid havet. Hon, med den blå sjalen.
Och när jag satt där och målade på min gamla glasveranda förstod jag att korparna jag drömt om och korparna som den unga flickan berättat om nere vid elden var ett och detsamma. Bara berättat som på olika plan. Och jag tänkte på den gamla korssymbolen – som är en mycket gammal symbol i flera religioner och berättelser. I mina tankar blev det öppna korset med en spiral i mitten och tiden och den vanliga verkligheten som korsades mitt i spiralen och att allt hände samtidigt, eller för länge sen eller just nu, om vi bara kunde se allt som det verkligen var och bo i varje ögonblick.
Jag tycker om att äta ute, ja nästan både på sommaren och vintern. Och nu var det precis början på vintern men eftersom solen sken så ville jag äta ute. Och därför tog jag på min gamla långa långa kappa som jag fått efter min Gudmors död och som nästan släpade i marken, ja den var så lång så den värmde både mina ben och fötter. Men först gjorde jag en stor kopp te och bredde två grova brödskivor. Jag var liksom inte klar med allt arbete i den gamla vilda trädgården, fast det var dags för vinter. Jag åt upp ganska fort och började sen bära bort grenar från det gamla trädet som fallit i den senaste stormen. Ja, den stormen skulle jag gärna berätta mer om. Den höll på att blåsa omkull mig, nästan ta död på mig.
Men det får jag berätta sen, en annan gång. Om du har lust att höra vidare.
Kapitel 10
Ja jag är helt säker på att de fanns en gammal bokskog på andra sidan sjön för mycket länge sen. Stora gamla väldiga bokar, som sträckte sina väldiga stammar upp mot stjärnhimlen. Nu finns det bara några få riktigt gamla träd kvar, för de flesta har fallit och så finns det några gamla undanträngda små bokar kvar, undanträngda bland alla väldiga gamla granar. Men varje gång en gammelgran faller och ljuset letar sig in i skogen, bruka det så småningom växa upp en ljus och spenslig lite bok. Och jag tror det finns massor av bokollon i marken som bara väntar på att få växa upp. Och jag nämnde väl att det hade vart en väldig storm här i trakten, och det är den jag skall berätta om nu. Men spåren ser jag redan nu, massor av små bokplantor som vill ha ljus bland allt ris och elände som lämnats kvar i stormgatorna.
Det var en vanlig lördag den senhösten. På nyheterna hade de varnat för storm men jag var rätt van vi alla stormvarningar, det brukade inte vara så illa som de sagt. Och jag var ju van vid skogen och skogen var min bästa vän. Solen lyste lite blekt när jag gav mig i väg. En spann och en liten flaska vatten som jag hade i min stora rockficka, var allt jag hade med mig. Men ganska snart gick solen i moln, men jag gick vidare längre in i skogen till en särskild backe där jag visste att lingonen brukade växa på en södersluttning. Vinden tog tag i mig rätt så rejält nu och då, en gång tog jag till och med tag i ett träd, för det kändes nästan som om jag skulle blåsa omkull. Men så vilade vinden och jag plockade lite lingon till. Det blåste inte hela tiden men när vindarna tog tag i mig var de nästan otäckt starka. Plötsligt föll ett träd, ett gammalt torrt träd. Braket gjorde mig rädd, och jag började äntligen se mig om och såg hur träden svängde och böjde sig och virvlade och hade svårt att stå emot blåsten.
I skogen fanns det massor av stora stenar och jag som aldrig var rädd för skogen började plötsligt känna mig både rädd och osäker.
Kanske var det en riktigt otäck storm som var på väg. Och det skulle ju finnas en gammal grotta här bland stenarna det visste jag. Hur skulle jag hitta den – tänkte jag – innan träden föll över mig. Så jag började springa mellan granstammarna. Flera redan döda granar och flera väldiga grantoppar hade fallit och för varje nytt brak blev jag vettskrämd. Stormen var som ett vilddjur som försökte krossa och förstöra allt som kom i dess väg. Jag hann tänka att det inte skulle bli några träd kvar i skogen om det fortsatte blåsa såhär. Molnen på himlen såg nu så mörka och hemska ut, så som jag aldrig sett dem förut, och du skulle hört ljudet i skogen. Det var inte bara stormen som skrek det var som om alla träden skrek, grät och var förtvivlade och ledsna. Nästan som en morrande ylande monstermaskin. Ja det var så skrämmande så jag ville också bara skrika och gråta. Då föll ett träd rakt emot mig. Jag hann precis springa åt sidan men stora tunga grenar slog till mig över axeln. Jag hann bara vända mig om så såg jag ännu en väldig gran som föll mot mig. Sen blev allt svart. Men jag måste ha vaknat till för jag minns hur förfärligt ont det gjorde i kroppen, sen somnade jag bort in i mörkret. Jag vaknade till igen under natten och jag minns att jag tänkte. ”Så det var skogen som till slut skulle ta mitt liv. Den som var min bästa vän”. När jag vaknade, det hade börjat ljusna då, hörde jag fåglar som sjöng, kvittrade och kvirrade runt mig. Det satt massor av fåglar runt mig i träden. Finkar och koltrastar, och kråkor, sparvar och mesar ja även några stjärtmesar, och nere precis vid mitt huvud, satt en liten vänlig tyst och snäll liten rödhake, och han såg så uppfordrande på mig, så jag förstod att jag inte var död, utan hade lite liv kvar i mig i alla fall. Ont i kroppen hade jag, men jag var inte död, och jag ville inte för mitt liv vara död där bland alla fåglarna, när de sjöng så ljuvt. Så jag tog mina sista krafter, fåglarna blev nog lite rädda när jag försökte resa mig för de flög och svirrade runt mig. Jag förstår nu efteråt, att det var de som hjälpte mig, och väckte mig, så att jag lever i dag. När jag krånglade mig ur alla grangrenarna, såg jag den förskräckliga förödelsen. Nästan inga träd stod kvar. Allt låg huller om buller. Det fanns inte längre en skog. Och jag började gråta och tänkte att jag skulle komma att dö. Särskilt inte med min skadade kropp, ja jag kunde knappt stå upp. Jag höll på att falla ihop av gråt och elände och smärta. Men så hörde jag ett brummande ljus. Och snart kom det närmre, uppifrån. Jag fick nytt mod, försökte snabbt ta av mig min knallgula halsduk som jag stickat – den jag hade för att våga gå i skogen när det var älgjakt, så att ingen då skulle tro att jag var en älg – och nu fick den också hjälpa mig. För det var en helikopter som kom flygande. Den rörde sig som om den inte sett mig. Men så kom den tillbaka, och så vände den igen. Hade den sett mig eller flög den bara vidare? Men den kom tillbaka, någon klättrade ned på ett tjockt rep, och någon hjälpte mig ner i en korg av tyg, och hissade upp mig över den nedfallna skogen och upp i helikoptern – denna stora metallfågel, som nu verkligen räddade mig och flög mig till ett sjukhus. Jag hade alltid älskat fåglar, nu älskade jag också flygande helikopterfåglar. Och hur jag sen blev omplåstrad, och hur jag sen fick hjälp, men det är en så lång berättelse så den struntar jag i men nu visste jag att jag skulle leva lite till, men det tog hela vintern innan jag kunde gå på riktigt igen, innan kroppen slutade göra ont överallt. Jag vågade inte heller gå ensam i skogen lägre, bara på vägarna. Egentligen var jag ju inte rädd, för skogen och träden. Men rädd var jag. Rädd för att det skulle storma igen. Det enda som tröstade mig den vintern var alla fåglarna som kom och åt mat vid mitt fågelbord. Jag är säker på att det är samma fåglar som kom och kvittrade mig och höll mig sällskap den natten det stormade så illa. Jag har tom börjat prata med fåglarna, de har blivit mer och mer orädda nu. När jag är ute för att fylla på solrosfrön, så händer det ibland, att de sätter sig på min axel eller på mitt huvud. Då står jag blickstilla och njuter. Förut visste jag inte hur viktiga fåglarna skulle bli i mitt liv. Jag visste inte att de skulle bli mina vägvisare. Det som räddat mig den där natten när träden föll, var att de inte helt och hållet kunde slå mig till marken, för det var de stora väldiga stenblocken som tog emot träden. Så det var stenarna som också blev mina räddare. Långt senare skulle jag gå dit till den skogen och tacka dem. Men det kunde inte bli i den vanliga verkligheten med klocktiden utan det skedde en natt på årsdagen av den våldsamma stormen.
Men mycket mer kommer jag berätta om. Orkar du läsa vidare?
Kapitel 11
Ja det var ju källan jag skulle berätta om och den skogen som jag återvände till i drömmen, skogen där källan låg, den skogen som fortfarande stod kvar. Men många skogsområden runt omkring mig de blåste ned. Ja långt senare skulle jag få höra att det var en kvarts miljon träd som blåste ned. Ja det var många träd. Aldrig förr hade jag hört så många träd gråta.
Men en skog stod nästan orörd kvar. Det var skogen bakom mitt hus, i den som jag funnit den gamla källan. Alla talade om det i bygden, och jag minns nu att en av de gamla tanterna i byn sa till mig, “Det kan man väl förstå att den skogen står kvar, den är inte lik de andra skogarna”.
Just det kom jag att tänka på när jag åter hade beslutat att gå in i källskogen och längs den gamla stigen, vars första början jag nu hade röjt upp riktigt fint. Ja jag berättade ju för dig att jag den där första kvällen hade varit vid källan, och sett flickan med duffeln och kängorna, och den vita korpen, och då jag hade druckit ur källan, tre gånger. Då hade jag också, utan att tänka mig för hällt en hand med källvatten över mig, bara på lek liksom, men jag minns att jag ryste och kände mig frusen, som om hela kroppen ryste. Inte en vanlig rysning, som när man fryser, utan mer som när en kall lucka öppnas över ditt huvud och du vet att något skall hända, men du vet inte vad. Men något skulle hända, något mycket snart, det visste jag och jag gick liksom och längtade till källan och jag tänkte också att jag känt mig så särskilt glad de senaste dagarna. Men då fick jag för mig att jag skulle gå till källan, för att hämta lite vatten i några flaskor, för om det kom någon som var mycket, mycket ledsen som hälsade på, så kunde jag bjuda på det vattnet. Det var nog dumt tänkt, för det är ju bättre att de går dit själv och får se den gröna skogen och den vackra öppningen runt källan, Så jag gick och gick. Flaskorna i korgen klirrade av mina steg, men hur det var så kunde jag nu inte hitta källan, fast det var ljusan dag och det var inte ens på väg mot skymningen det hela kändes mycket märkligt. Men märkligare skulle det bli. För jag började höra små ljusa klingande klockor. Vackra fina spröda toner. Först trodde jag det var ett underligt eko från mina klirrande flaskor som skogen hade tagit upp som ett sorts eko, men jag kunde inte alls se var ljudet kom ifrån, först verkade det finnas överallt, men när jag lyssnade, började jag gå i riktning mot ljudet och närmade mig en av de där bjässestora stenarna. Och såg som ett svagt ljussken under stenen, när jag böjde mig ned. Jag har aldrig varit så särskilt modig, men nyfiken har jag alltid varit, så jag la mig på knä och kröp ned under stenen och det var visst bara ingången som var lite trång, under stenen var det gott om plats. Jag kunde lätt sitta rak, ja nästan ställa mig upp, men nu var det plötsligt alldeles, alldeles tyst där inne i grottan, jag nästan slutade andas så spänd var jag över att få se vad det var för klockor som ljöd. Men det var inga klockor som lät, men vet du vad jag såg, jag såg ett svagt vitt sken som kom från ett hål under stenen i stenens botten det som var mitt tak, i grottan där jag satt. Jag la mig på knä och kikade upp, och du må tro att jag blev förvånad, och det jag såg var det vackraste jag sett, inte visste jag att denna stora väldiga sten var ihålig, men det var just vad den var.
En stor ljus sal kunde jag se där inne, men ljuset var så starkt och det liksom dallrade, så jag blev först bländad, och ryggade tillbaka.
Vill du veta vad det var jag såg där inne så måste du sova och drömma en natt först sen skall jag berätta.
Kap 12
Det finns sådant som egentligen bara kan sägas med tystnad. Det jag såg inne i den väldiga stenens grotta var just något sådant. Men hur beskriver man tystnad? Kanske du kan försöka att bli alldeles alldeles tyst inom dig så skall jag försöka berätta mycket tyst.
Tänk dig igen skogen som jag var i. Grön, rätt mörk och gamla tunga susande granar. Stora stora stenar klädda i mossa. Och så går du in i en grotta och grottan är en helt vanlig grotta av stenar som ligger på varandra och de bildar som ett stort rum. Men så särskilt vanlig grotta var det visst inte. Minns du klockorna jag hörde som lät som en porlande kristallbäck, och sen ljusstrålen som sipprade in i grottan, och hålet i taket. Det var bara en liten liten stund som det kändes ovanligt då när jag stack upp huvudet genom hålet. Sen kändes det som om jag varit där förut. För när jag var barn och om jag var mycket ledsen eller rädd, så hade jag en låtsasvärld som jag brukade gå till och den var helt underbar, och det var som om jag så ofta hade varit i den världen och som om den nu fanns på riktigt, och nu fanns den här under grottan, inne i stenen.
Vad en fantasivärld verkligen är det vet ingen, men det är inte så lätt att visa den för någon annan. Och vad jag tror, så finns ingenting som kan bli till om vi inte först tillåter det att bli till. Så kanske jag hade tänkt fram min värld så den fanns, så jag nu kunde hitta tillbaka till den? Jag vet inte så noga.
Du har nog på grusvägar och gårdsplaner hittat vita stenar, kiselstenar. De är vackra, glänser och glittrar, särskilt när de är våta. Och så finns det en annan sorts sten, eller mineral som heter glimmer. Den är också vit och mycket ljus.
Allt inne i den stora stenen där jag satt var gjort av detta skimrande material. Väggarna golvet och taket. Lampor, lyktor och bord, en säng och en stor rund fåtölj och alltihopa var liksom självlysande. Jag var tvungen att kisa, blunda och titta igen. Ned från taket hängde det millioner små stjärnor som var gjorda av glimmer, tunt, tunt slipat i vackra former och det var som om någon blåste lite lätt så allt rörde sig en aning och då glimmerstjärnorna rörde vid varandra, klingade det och det var det ljudet jag hade hört, det som jag tyckte lät som klockor. Om du en gång får höra det ljudet, må du tro att tiden stannar upp. Man blir själv helt stilla och bara lyssnar. Först är det bara ljus, sen blir tonerna som små små klingande röster som skrattar och ropar och hoppar och skuttar och dansar fram. Ja allt allt allt var så vackert så det går inte att förklara. Men jag tog sats och fick in mina ben över kanten och satte mig ned i den stora släta vita fåtöljen. Som inte var kall som jag trodde utan varm och mycket skön att sitta i. Och jag kände mig hemma och lika lycklig som man känner sig när man blir omkramad av den man vet älskar en mest i hela världen. Och här inne i den glimrande grottan var det liksom världen själv som kramade om mig och samtidigt var det jag själv. För jag såg ingen annan där och i det ljuset var det också som om jag lyste och som om allt såg flerdubbelt ut och overkligt och vackert vitt. Och i det vita ljuset fanns samtidigt alla färger, som i regnbågen eller som ljuset från en prisma och i grottan tycktes mina tankar mycket klarare och jag förstod det här rummet fanns inte bara i stenen, utan inuti allting, i mig och i valarna och i myggorna och i vattenmolekylerna och i sandkornen och i blommorna och trollsländorna och plötsligt kände jag mig själv som en trollslända och jag flög omkring i rummet som inte var ett rum utan en hel osynlig värld som jag försökte utforska och det kändes som om jag i hela mitt liv bara hade varit en ihopvirad puppa, men nu var jag äntligen fri. Jag var varken glad eller lycklig eller ivrig eller andfådd. Jag var bara fri liksom och det fanns underligt nog ingen tid så jag hade inte ens bråttom. Och plötsligt såg jag massor av trollsländor och flicksländor och jungfrusländor och dagsländor, nattsländor och mosaiksländor. Och ingen var på väg någonstans, alla flög utifrån glädjen att få leka med vingarna i vinden. Och det var en vind, inte stark men den steg uppåt mot en ännu ljusare punkt än där vi varit förut, men med ens föll vingarna liksom av mig och jag satt åter i den vita fåtöljen och lyssnade på de klingande klockorna. Då märkte att jag inte var ensam.
En vit skogsduva satt på golvet. Tung och stadig och jag förstod med ens att den hette Tålamod. Men så upptäckte jag att den satt fast med ena foten i en tjock silverlänk och jag kände sorgen över att inte vara fri och att inte kunna flyga. Duvan bad mig liksom om hjälp men jag förstod inte hur eller vad jag skulle göra. Men när jag försökte se var länken satt fast, såg jag att den försvann ned genom det hålet som jag hade kommit in igenom. Och med ens var jag själv också nedanför grottan – och inne i den vanliga stengrottan i skogen och jag kröp ut i skogen. Jag borstade bort mossor och lavor som hade fastnat på kläderna, rätade på ryggen och såg att länken här ute i skogen inte alls såg ut som en länk utan var som en liten porlande vattenbäck som jag sen började följa mellan stenar och träd och tillslut var jag framme vid källan där jag varit förut, men nu hade jag kommit från ett helt annat håll, och jag sjönk åter ned på mossan, drack ur källan tills jag var otörstig och genast kände jag mig glad och livad, nästan som när jag brukade bada i havet under vintern. Men jag mindes glimmergrottan, alla spröda toner, trollsländorna och den fastkedjade vita duvan. Då hörde jag ett annat ljud som jag kände igen. Det var korpens tunga flaxande vingar och den landade helt nära mig, och den syntes så vit och så väldig så jag ryggade bakåt.
– Du har inget att frukta. Ditt uppdrag är snart slut. Du måste bara först befria den vita duvan så människornas tunga sorger åter kan flyga och lösas upp. Och jag förstod att Sorgekällans vatten inte ensam kunde hjälpa människorna att inte tyngas av gamla sorger. Det var något mer som måste till, och korpen verkade tro att det var jag som skulle göra det. Med ens blev mina egna sorger tyngre och tyngre och det kändes som om allt jag någonsin varit ledsen över, nu var samlat som i en tung mantel av bly som hängde på mina axlar, och som om det skulle bli omöjligt att någonsin resa mig upp igen. Jag skulle bli liggande där i skogen och dö, för här skulle ingen hitta mig och sorgerna skulle bli som mossa som började växa på min kropp.
Men med ens kom jag på en mening som jag hört en vän säga, en vän som gråtit mycket. Hon brukade säga att ”Mossa är stenarnas tröst” och det gjorde mig lite gladare och lättare, och då började jag ana att det var ingen annan än jag själv som kunde hjälpa mig, ingen annan som kunde lätta på sorgerna och så började jag tänka på alla fåglar som brukade komma fram till mitt hus och hur de hjälpte mig att hålla mig vid liv i skogen den natten då det stormade så vilt. Och så tänkte jag på de klingande klockorna, på alla trollsländor och alla snöflingor som dansar varje vinter, alla brödkakor och alla tårtor jag skulle kunna baka, alla skratt som jag ännu inte hunnit skratta och alla barn som föddes i vår värld. Med ens var den blytunga manteln borta från mina axlar. Snart kändes den bara som en grå skugga som släpade sig bakom mig på marken och jag vände mig om och tog tag i den, fast den mest såg ut som ett spöke och jag virade ihop den och sänkte den snabbt i källan och med ens skedde det jag aldrig kommer att glömma. Skuggan den mörka och tunga förvandlades till en tunn skir spets, som ett vackert spindelnät, stort och lite svårt att hålla i händerna och jag såg att korpen tog tag i det med sin vita näbb och lyfte upp nätet mot gläntans bleka himmel och med ens såg jag den vita duvan som jag sett i den glimrande grottan och den stod stilla i flykten framför mitt huvud och jag kände med hela min varelse att den tackade mig och berättade för mig som bara en duva kan göra. ”Vi ses i nästa dröm. Där får du möta mig igen, men först måste månen bli blå, nätterna vita och solen gå upp och ned över bergen. Då först möts vi igen”. Och så flög duvan i väg högt upp över grantopparna. Inte förstod jag riktigt vad som hade hänt, hur duvan hade befriats och hur jag själv hade sluppit mina gamla sorger. Men jag kände mig lätt som en svanfjäder och upprymd som en sprudlande fontän. Den vita korpen hade jag nästan glömt bort men nu i halvdunklet såg han än mer lysande ut. I sin näbb hade han en vit genomskinlig sten, en Solsten förstod jag fast han inte sa det till mig, men jag visste det, och lätt la han den på marken och med sin näbb rullade han den sen fram mot mig på mossan där jag låg på knä. Och jag förstod att det inte var en vanlig sten vilken som helst utan en sten som skulle hjälpa mig att minnas sådant på vår jord som andra glömt. Och jag tog solstenen i min hand, alldeles sval kändes den och så såg jag hur korpen lyfte sina vita vingar och snart seglade han iväg högt över källan och gläntan och över hela skogen.
Kvar satt jag och jag visste att den stenen skulle lära mig att ha tålamod, för inne i den fanns all tid lagrad, all tid som varit och all tid som skulle komma. För i solstenen bodde ögonblicket och i varje nytt ögonblick bor tiden och räcker till för allt som människorna vackrast kan drömma om.
Och så slutade drömmen om korpen och sorgekällan. Jag fick gå hem genom skogen, in genom min vanliga gamla dörr i huset. Allt var sig likt, ändå var inget sig likt. För nu var det som om jag såg på allt med nya ögon, för nu visste jag att sorgen inte längre hölls kvar av tiden, utan att sorgen är som en duva som kan flyga iväg på vita vingar, bara vi inte håller fast den.
Men jag mindes också vad duvan hade sagt ”Att den flög bort till nästa dröm”. Följer du med?
Del två
Kapitel 13
Det var en riktigt kall vinter det året. Jag höll mig mest inomhus men fick för mig att gå ned för att se om isen höll nere på sjön, för det hade varit kallt länge. Så jag tog den gamla sparken för jag inte skulle halka och för att kunna susa fram över isen på den gamla sjön. Det var alltid en lika skön känsla när isen bar.
Men den dagen anade jag inom mig att världen inte bara är ljus och vacker. I de djupa skuggorna kring sjön tycktes det mig som om det bor de som gräver hål för mänskligheten, sotar ned allas själar och osynliga tankar reser upp murar som dränker det goda i djupa vallgravar. Det skrämde mig. Det fanns så mycket jag då inte förstod.
Senare samma dag tog jag mig in till staden för att låna böcker. Det gjorde jag nästan varje vecka. De senaste gångerna hade jag känt mig förföljd av en kvinna i lång rock blanka och skor. Håret satt i en knut och hon såg sträng ut. Också denna dag såg jag henne på filosofiska avdelningen. Det var ofta där jag själv satt. Mest för att det var tyst och för att böckerna jag lånade där var så tunga så de lånade jag aldrig utan läste dem på plats. Mest var det en stor röd bok med guldskrift, för mig magisk bara att öppna utan att förstå varför. Men i dag satt kvinnan med den sjabbiga rocken och läste i den boken. Hon såg inte mig men jag såg henne. Men det verkade nästan som om hon känt av mig, för hon slog ihop boken, la den på hyllan där den stod med den vackra framsidan fullt synlig. En del människor vet man bara att man skall akta sig för. Kvinnan kom mot mig i dörren och hon var en dålig skådespelare. Jag visste att hon såg mig och inte bara såg. Jag måste kommit vid helt fel tillfälle och jag borde inte sett att hon också läste den boken jag brukade läsa. Det måste vara något särskilt med den boken. Eller var det mig som hon på något sätt var intresserad av? Den dagen visste jag inte vad som pågick, men jag skulle få uppleva att mina aningar varit sanna.
Men när marken ger vika, och man faller ned i jorden, är det lätt att tro att det är ner i underjorden bland maskar, skalbaggar och fuktig jord som man hamnar. Så borde det varit, men gissa om jag blev förvånad. Jag hade, fast jag inte borde, sneddat över en stor gräsmatta utanför biblioteket där jag skulle låna några böcker. Jag borde gått runt istället, för så väluppfostrad var jag fortfarande men jag var redan sent ute och halvsprang när jag i vänstra steget blev förskjuten och högerfoten kom liksom aldrig fram förrän jag plötsligt hade fallit rakt ned i något som mest kan liknas vid ett stort garage för bilar.
Men inte vanliga bilar utan farkoster i silvermetall sådana som jag aldrig tidigare sett. Smärtan i benet och höften var visserligen rätt stor men jag hade fallit ned bredvid och längs en pelare, så det hade förhindrat att jag fallit hårt. Förvåningen över att där fanns ett svagt upplyst garage runt mig var större än smärtan som också sträckte sig uppåt i ryggen. När jag försökte resa mig upp såg jag att jag tappat mobilen och att glaset gått sönder så jag la den bara i fickan och hoppades att den fortfarande skulle fungera. Jag måste bara hitta ut eller åtminstone hitta ljusknappen. Då blev jag varse att någon såg på mig och hade öppnat en dörr och var nu på väg mot mig.
– Förlåt sa jag, jag fattar inte hur jag hamnade här men jag måste fallit genom marken. -Du tror väl att jag skoja men jag gick ju bara över gräsmattan. Jag hörde själv hur fånigt det lät.
– Du är väntad. Ledsen om du skadat dig. Gå in här och duscha så har vi lagt fram andra kläder till dig. De gamla lägger du bara i den gula lådan.
Jag brukar inte lyda några order, hur vänligare än är framställda.
– Och du kan lägga din mobil här så han och räckte fram en glasbricka. Jag bara lyssnade och gjorde som hon sa.
– Och så tar du den röda dörren ut.
– Ja men Judith min mor, jag skulle hämta henne, jag är redan sen. Hpn ska åka till landet över helgen.
– Ja vi vet men vi ordnar det sa hon vände sig om och gick. Den öppnade dörren blev liksom min enda väg framåt och jag hörde hur den sen gick i lås bakom mig. Ja, jag var nog väldigt rädd egentligen, men mest förundrad och otroligt nyfiken och alla ord han sagt gick bara runt i huvudet.
Så jag bara lydde, började klä av mig. La försiktigt kläderna i den gula lådan som stod på ena väggen. Väskan ställde jag på en bänk och öppnade glasdörren till det jag kunde tänka mig var en dusch. Det var svårt att förstå sig på knapparna men det fanns sex olika stora knapparna där det stod: Garden, Cinnamon, Forest, Snowflaks, Church, och Red.
Eftersom jag alltid älskat trädgård tryckte jag på den direkt och ut ur duschen eller rättare sagt ur taket väggarna och golvet kom som en dimma eller gas, som doftade underbart som det gör om våren som sol på varma stenar, rosor buxbom, viol och andra de mest underbara dofter som under ett helt år kan finnas i en trädgård. Jag till och med en svag doft av förmultnade löv, kompost och kogödsel. Ja det var inte bara doft. Jag hörde alla ljuvliga trädgårdsljud som jag bara någonsin kunnat drömma om. En grind som stod och gnisslade i vinden, en rödhake som sjöng, skogs-snäppan, bofinken, morkullan och vinden som sjöng genom bambusnår och symfonin när vinden rörde sig i asparnas kronor eller vattnet som droppade, rann, plaskade och lekte mellan stenarna. Allt fanns där på ögonblicket och jag glömde liksom tid och rum och njöt bara av denna ljuvliga dusch. Ja jag kunde känna något mot huden men det var inget jag verkligen kunde se som studsade mot min hud men det kändes oerhört skönt mjukt varmt smekande och lent. Men inte nog med det. Jag kände en otrolig lycka. Det jag nyss känt av oro och stress var helt borta. Jag visste fortfarande var jag var och var förundrad, men all min oro var borta. Jag visste att min mor skulle få överleva julen och att vi alla skulle få en fin jul tillsammans på landet.
Jag kände att allt var bra att jag skulle hinna köpa alla julklapparna ja jag visste exakt vad jag skulle ge till alla i familjen och i vilken affär jag skulle hitta dem och jag såg mig själv hänga upp stjärnan i granen och att gröten på den gamla vedspisen just blivit klar. Allt hann jag uppleva inne i min hjärna eller i duschen eller var det nu var. Vad jag inte hade sett först var att allt hår på kroppen hade försvunnit som om vattnet själv bara mjukt hade sköljt av det, och jag hade inte ens märkt att det försvunnit ned genom gallret i golvet där jag stod. Var det för att duschen just hade slutat strila som jag åter började oroa mig och håret på hjässan kändes så ohjälpligt borta så jag gick ur duschen och såg kläderna som hängde på en tråddocka och började klä på mig. Kläder kan jag väl inte riktigt kalla det. Den vägde nästan ingenting var grå som grafen och de sög sig liksom fast runt kroppen som om det var gjorda av levande flytande textil, eller trögflytande ljus. Plötsligt kändes det som om jag var med i en film och gränsen mellan mig och golvet den var otydlig och jag vet inte om det var jag som gick över golvet mot den röda dörren eller om det var golvet eller dörren som gick mot mig. Innanför den röda dörren var det ett behagligt ljus som nådde mina ögon. För det var som om ljuset rörde vid hela kroppen och gjorde att jag kunde se åt alla håll. Ja jag såg att den röda dörren stängdes bakom mig men på denna sidan var den färglös eller som glas och jag såg att taket var ljust, golvet svagt silverfärgat, ja det kändes som att gå på mjuk sand. Runt omkring i rummet gick eller stod massor av människor jag aldrig sett tidigare men en del kändes bekanta. De log, nickade, någon hejade och så kom en av dem fram till mig och sa.
– Så bra kläderna passade eller hur? Ja visst sa jag och kom plötsligt ihåg att allt mitt hår nu var borta och jag lyfter handen och kunde känna att det fanns där men ändå inte. Det var liksom bara känslan av att det rörde mot axlarna, föll fram emot kinden eller täckte mitt öra.
– Det ser bra ut så hon eller var det en han? Det kunde jag inte riktigt se och det spelade ingen roll kändes det som.
– Kom med hit bort skall du få se.
En skärm på väggen, ja den största skärm man kan tänka sig tändes ljudlöst och jag fick plötsligt se rakt in i mitt eget kök. Jag såg allt både uppifrån, nerifrån och ja igenom väggarna. Såg mitt gamla kök, min hatt som låg i den mjuka stolen och hur jag låtit disken stå. Mina skor låg slarvigt på golvet. Och jag hörde hur någon rörde sig i hallen och utan att förflytta mig var jag där och där fanns jag själv.
Jag backade liksom bakåt och hostade till och hon och jag var exakt densamma. Inte som en syster eller en docka utan helt detsamma. Ärret över ena ögat var där liksom mina sneda ögonbryn, mina lockar som alltid föll fram som en lång lugg, min gångstil, mitt sätt att röra mig och jag plockade upp något ur fickan och skulle just ta tag i handtaget och gå ut genom dörren.
Det var som om något i världen stannade till just där. Ljuset i skärmen avtog och blev åter bara en del av den ljusa väggen utan kanter eller fogar.
– Som du förstår kommer hon klara det är mycket bra.
– Hon, jag vad då menar du? Jag är ju här. Jag måste ju åka. Mor väntar på mig.
– Ja så förstår jag att du tänker men de kommer att klara sig bra utan dig. Vi behöver dig här. Du är den enda som kan hjälpa oss.
Vad ville de mig? Jag förstod inte. Kanske inte du heller – men hoppas du fortsätter läsa. Annars kanske jag inte kan komma tillbaka till den vanliga världen.
Kapitel 14
Med ens mindes jag nattens dröm. Den var så verklig som om jag just drömde den och fast jag inte skrivit ned den, var det som om jag hade satt på tv:n.
I drömmen såg hur jag hade kommit gående på stigen vid mitt barndoms hem. Hur en bil hade stannat och att två kvinnor hade stigit ur och att jag blivit vettskrämd och att de sagt, att de måste ha min röda kappa och hur de tog den för att de skulle kunna få mitt DNA men att jag inte vågade säga till dem att det var min mors kappa och att de måste missförstått. Men de tog kappan och jag följde med in i bilen och jag kände att de ville döda mig, nej inte ville, men måste döda mig för de ville ha min lycka och mitt samvete för den var unik och de tittade avundsjukt mot mig och sa
– Det går lättare om du samarbetar.
Och så fortsatte drömmen fast i den verklighet där jag nu befann mig efter att jag fallit igenom marken ner i ett okänt garage. Det måste varit så allt börjat men var, var jag? Var jag drömmande eller var detta verkliga livet och vilka var det jag talade med?
– Vi skall visa dig till ditt rum.
– Vill du oss något, så hängde hon en tunn länk runt halsen. -Tryck på den så kommer vi. På länken hängde ett smycke i form av en lotusfrukt med hål i smycket som var av guld men i de olika hålen kunde jag skymta som små hologram som ändrade sig när jag vände och vred på smycket och så var jag redan inne i nästa rum, som vad han sagt, var mitt.
På väggarna hängde tavlor av det slag som lockade min fantasi. Golvet kändes inte som sand utan som mjuk mossa. Fåtöljen som stod i hörnet var klädd i ett grönt sammetstyg som lika gärna kunde ha varit riktig mossa så snyggt gjort var det. Ljuset kom ut ur väggen från små, små ljuspunkter och bredvid på en mjuk kudde som mest liknade en slipad sten låg en läsplatta som lyste svagt.
– Hur hamnade jag här? sa jag högt.
– Du har ju själv bett om det, svarade någon och jag vet inte om det kom inne ifrån min hjärna eller ur golvet eller ur taket.
– Har jag?
– Ja du har ju alltid lekt med din fantasi, svävat över marken, spanat på himlen och levt i dina drömmar mer än i verkliga livet. Och alltid har du haft så starkt samvete. Alltid trott att du gjort fel. Och det är ditt samvete vi skulle vilja veta mer om. Det skulle vi behöva.
– Hur vet ni allt detta? hörde jag mig själv säga.
– Minns du inte seraferna?
– Seraferna? sa jag. Dem hade jag nästan helt glömt bort och aldrig berättat om dem för någon annan människa.
-De minns ju dig i alla fall.
-Va sa jag och såg att en mycket ljus varelse satt på sängen, ja det såg ut som de ljusa varelse jag liksom förnam runt mig när jag var liten.
Och då mindes jag plötsligt ljusvarelsen som jag sett stå bredvid långsidan av min lillasysters säng och hur min syster just den dagen hade kommit hem från sjukhuset och att jag bara var sex år och att det brukade dra kallt från de gamla innanfönstren där man kunde se ned mot den lilla gölet och att den gamla gungstolen brukade stå där och att jag brukade sitta i fars knä och gunga i den och hur han brukade läsa någon gammal bok för mig som jag aldrig förstod. Och hur han en gång tog fram den långa svarta pipan som hängde i gardinstången och hur sött tobaken smakade.
Men nu i min minnesbild stod där en gammal vacker vagga som far hade gjort och i den låg min nyss födda lillasyster och den där fantastiskt ljusa varelsen som liksom flög in igenom de gamla vita nylongardinerna och änglavingarna var bara som ljus eller som flytande kristall och så försvann bilden för att jag kände det var kallt på golvet och jag måste gå på utedasset och kissa.
Men det var så mörkt och jag brukade vara så rädd fast jag var åtta år. Men änglavarelsen hade gjort mig trygg så jag tog ficklampan som lyste svagt och sprang upp till toaletten bredvid verkstaden. Öppnade luckan och kände den äckliga lukten och satt mig ned för att kissa så fort jag bara kunde och sprang sedan ner för backen in i huset tillbaka till sängen där mina andra syskon låg och sov.
Kapitel 15
Jag minns inte hur jag föll i sömn den första natten men något hade plötsligt gjort mig fruktansvärt trött och jag hade nog bara lagt mig i sängen och somnat. Men när jag vaknade i det där ovanliga rummet som hela tiden skiftade i utseende utifrån vad jag tänkte på eller om jag stod upp eller satt med eller bara tänkte på att jag var hungrig, så stod det en bricka på bordet med ett glas med något att dricka och små höga muggar med sugrör. Och ibland smakade det salt och gott som bacon, kyckling eller som popcorn eller kaffe eller som citron. Ja verkligen som riktig mat gjord på äkta grädde, och parmesanost.
Allt smakade utsökt gott, lika bra som den mat jag brukade laga när jag var på festhumör och jag inte måste stressa, och radion står på utan att jag behövde tänka så mycket.
Men det enda som liknade mat var ett tuggummilikt runt kex som låg på brickan och jag förstod med ens att det var det enda jag skulle få att äta här. Det smakade friskt och gott som grönt äpple eller mint men om jag tänkte på lakrits smakade det lakrits. Om jag tänkte på morot var det som om jag verkligen tuggade på morot eller kakor eller chips. Jag fick en otäck aning om att någon läste mina tankar eller hade gjort det alltid, för plötsligt kände jag en aning om smultron som jag åt mycket av som barn, men inte känt smaken av på länge. Jag mindes med ens vad jag var, också smycket om halsen och jag vidrörde det lätt och genast, som på sekunden stod hon som mötte mig igår i mitt rum, och sa godmorgon.
– Det ser ut som om du sovit gott?
– Ja jag måste ha somnat! Vad är klockan?
– Ja det kan vi dessvärre inte tala om för dig, men du ska nog snart hitta din egen rytm. Här finns mycket att upptäcka för dig.
– Ja men jag måste hem nu. Jag måste hälsa på min mor som är sjuk.
– Det har vi redan ordnat. Hon som ersätter dig är redan där. Din mor fick en stroke och ligger på intensivavdelningen. Du kommer dessvärre inte att få träffa henne igen men du ska få se hur hon har det.
Genast förvandlades ena väggen i rummet till en skärm och jag såg min gamla mor ligga i sängen i en sjukhussal som jag tidigare inte sett och bredvid henne på en bekväm högryggad svart stol såg jag mig själv, fast jag också stod i rummet och såg på från en helt annan plats. Jag fylldes av verkliga känslor samtidigt med en stor sorg som jag inte kände igen.
Jag satt mig ner på sängen och började gråta och genast såg jag att hon på bilden också börjat gråta. Inga riktiga tårar som jag kunde se, men jag såg smärtan i hennes händer som knäpptes som mina och hon böjde ner huvudet och hela hennes kropp såg uppgiven och sorgsen ut. Men sorgen jag kände var inte bara över min mor utan allt bland sammanblandat, och sorgen var en sorg över mig själv som satt i ett rum som inte var ”mitt hemma” och att en annan varelse såg ut att ha mina känslor och min kropp och den varelsen hade tagit min plats i det verkliga livet och jag kunde se allt men inte vara där och ändå var min kropp för stunden, mitt enda trygga jag, min plats, min ram och min verklighet. Jag kände på min hud. Fortfarande inget hår, fast känslan av det var lika verklig som när man haft mössa och sedan tagit av den, och ändå hade stark förnimmelse av att den var kvar där.
– Jag heter Sally sa hon och hon vidrörde mig mycket lätt på axeln.
– Jag hoppas vi ska bli vänner sa kvinnan framför mig. Ju fler känslor du kan få fram desto tacksammare blir vi. Orden repeterades genast tyst i mitt huvud.
”Ju fler känslor du kan få fram tacksammare blir vi.”
Jag borde frågat direkt om varför och vilka ”vi” var, men jag vågade liksom inte ännu få det svaret.
Vilda aningar störtade runt i mitt huvud men jag fick ingen rätsida på mina iakttagelser. Var var jag, vad för ställe hade jag hamnat på? Var jag verkligen fånge här eller var det bara min känsla?
– Fråga gärna om det är något sa Sally, som om hon läst mina tankar.
– Vad tyckte du om maten?
Något hindrade mig från att svara och just då reste sig kvinnan på skärmen som var min avbild och tog min mors hand smekte den och hon böjde sig ned och kysste henne.
Och det var som om jag också kände det, när hon vidrörde henne och kysste henne jag som om jag också kunde känna varje rörelse. Jag kände doften av hur min mor doftade och det doftade svagt av det slags rengöringsmedel min mor brukade använda när jag var barn, och hur hon, när golvet ännu inte var torrt alltid hindrade mig från att gå på golvet så jag fick hoppa mellan stolarna. Min mor låg helt stilla i sin säng.
Sally gick försiktigt ut men lät skärmen som nu gick över hela rummets långvägg vara kvar och jag kände mig instängd som i min egen film som jag både såg och spelade med i på samma gång. Men det var inte bara jag som påverkade bilden på väggen. Det som skedde på skärmen blev till sinnesförnimmelser dofter och verkliga känslor och lätt beröring.
Aldrig tidigare hade jag känt mig så ensam så ohjälplig och samtidigt så tacksam över att få bo i min kropp även om jag inte kunde känna igen mig i det underliga kläderna jag hade på mig, nästan som fodral, som jag nu bar.
Mina lår var lika konformade, mina fingrar och naglar såg ut som de alltid gjort med sina fräknar och rynkor och ärret på min vänstra handled hade samma underliga form som jag alltid tyckt det haft.
Då mindes jag med ens hur jag har brutit handleden i duschen när jag halkat under en semester, ja inte bara handleden. Ja jag hade fallit så illa att sex revben var också brutna och ett av dem hade trängt in och punkterat lungan och jag mindes hur hela kroppen, efter det att jag vaknat upp på sjukhuset, hade varit som en enda värkande kropp oförmögen några andra känslor och hur jag hatade det där sjukhuset och min kropp och de ständiga provtagningarna, de återkommande narkoserna för nya operationer och hur jag inte fick träffa någon annan på tre veckor och hur jag inte kunde förstå varför och plötsligt kände jag mig lika hjälplös som då. Jag kände smärtan igen som vred sig omkring min kropp som om någon vridit ur min kropp som en gammaldags skurtrasa som luktade fruktansvärt illa och all kraft och glädje och livslust hade liksom bara pressats ut mig och jag mindes att den enda ljusglimten under de veckorna var den unga läkaren som jag aldrig frågade om namnet på.
Ja vi talade verkligen inte särskilt mycket men hon hade en förunderlig känslighet som jag aldrig tidigare känt av, nästan så jag kände den i kroppen, fast hon inte direkt berörde mig, bara kontrollerade att läkningen gick som det skulle, eller när hon informerade om nästa operation eller förklarade utförligt om den svåra smittorisken på sjukhuset och varför jag inte, på något sätt, fick ha några kontakter med omvärlden eller få några personliga saker tillsänt mig till sjukhuset.
Det var hennes ögon som då hade fått mig att köpa allt. Jag litade på henne hur underligt det nu i efterhand verkade och jag drog mig till minnes att hon hade en tatuering på sin vänstra handled.
Inte en bild utan en text och jag vågade inte fråga henne då vad det stod, där men jag kunde bara se att det var tre korta ord och bokstaven det såg ut som om det började med ett sirligt D.
Men var hon inte väldigt lik Sally? Tänkte jag tyst, när jag sjönk ned på sängen och fortsatte titta på skärmen. Skulle jag våga fråga om det hade ett samband men hur jag hamnat i denna underliga värld, som både fanns och ändå inte kunde finnas.
Allra sista dagen på det där sjukhuset, när jag skulle åka hem sa läkaren på kliniken där jag vårdats – och jag fattade inte alls varför då: “Människan måste lära sig älska sig själva om de inte skall dö ut som art.”
Ja livet är som en bok man bara läser vidare i, fast man inte förstår. Är du med mig än?
Kapitel 16
Kvinnan som var en kopia av mig på den väldiga skärmen stod fortfarande vid min mors säng, men nu vände hon sig mot mig och jag såg in i min egen spegelbild och hon måste sett mig, hur nu det var möjligt, och nej det var inte ett leende, men det var med en djupt liggande känsloblick hon såg på mig rakt in i ögonen och hon och jag kände varandra och vi kände att vi tänkte samma tankar och vi stod en lång stund och bara såg in i varandras ögon tills vi båda grät, men på henne såg jag inga tårar bara smärtans skuggor runt ögonen och munnen som skälvde på samma sätt som min fars mun skälvde, de få gånger han grät. Och jag förstod att det inte bara var min fars mun, utan min mun och att jag som så sällan grät hade lärt mig hur hans mun grät och nu lärde jag mig gråta utan att dölja mitt ansikte och tiden stannade.
Och jag vet inte om mitt hjärta för första gången slog rot där eller om det bara var en liten orädd grodd som sökt sig utanför mitt skal och jag såg hur hon i sjuksängen och varelsen som såg på mig och grät utan tårar var samma jag men olika kläder, under vår stund på jorden.
Och jag hade aldrig tidigare känt mig så fri, så lätt, så svävande och maninnan på andra sidan skärmen eller i skärmen eller på andra sidan väggen eller tiden eller tillvaron log mot mig med ett leende jag aldrig själv trott mig om att kunna le. Bara ren medkänsla, frihet från beräkning eller lockelse eller åtrå och i samma ögonblick lyfte hon handen och hela skärmväggen slocknade och jag stod där med hela min glädje I famnen men med en ännu större overklighetskänsla än förut. Men jag brydde mig inte.
Och i samma ögonblick visste jag inom mig att min mor dog och lämnade sin kropp och att jag aldrig skulle få möta henne mer och sorgen vällde ut genom varenda cell i mitt blodomlopp och kramade och vred och larmade och sved. Hon var borta jag skulle inte ens kunna komma på hennes begravning.
Hur jag visste det funderade jag inte ens på, men jag förstod att den kropp som jag var, var den enda jag hade kvar av den vanliga världen, som jag nu såg bara fick iaktta på dessa väldiga väggjutna skärmar.
Jag kan inte säga att det var bara hunger jag kände men en hunger kombinerat med stor tomhet och ensamhet fick mig att sätta mig, och på bordet, utan att jag beställt fram det, fanns åter en bricka liksom det funnits på morgonen och jag drack några klunkar över ett glas som mest smakade som färskpressad kiwi och på brickan stod ett muggliknande glas med en svagt blåtonad vätska i och jag vet inte om det var muggen som var blå eller vätskan men det blanksvarta sugröret som stod i glaset lockade mig till att höja glaset till munnen och dricka.
Jag hade nog väntat mig alla andra smaker som tidigare den morgonen eller var det ens samma dag? Men glasets innehåll smakade absolut ingenting. Fullkomlig frånvaro från smak, lukt eller struktur. Jag kunde inte ens känna att det rann ner något i halsen men det kändes fruktigt, men i ett nyfiket begär att kunna tyda det jag just drack tömde jag allt utan att tänka mig för och jag kände det som om något spreds eller fortplantades, växte och förenades ned i vart enda skrymsle, varje ådra, varje cell märgpipa sena och kroppsdel.
En mycket behaglig känsla nästan som en mjuk inre vibration som bara rann ut i varje cell i mig och jag la mig åter på sängen och föll i sömn. Just innan jag somnade såg jag i högra ögats inre blickfält en svag men ändå stark lampa som lyste med ett reflexgult sken. En mycket liten lampa som en okänd fyr långt ute i en annan verklighet och jag fäste mina ögon fast jag redan blundade på denna punkt och föll i någon sorts drömsömn.
Kanske du också drömmer i natt? Då hoppas jag vi möts där.
Kapitel 17
Det hade börjat som en dimma, så intensiv och tät att ingen med säkerhet kunde ana mer än sig själv. Hela samhällen blev under en tidsrymd av två dygn helt lamslagna och satta på obestridlig paus. Som om någon tonat ned ljuset totalt, men ändå inte. Ljusets våglängder var kvar men allt vad människan trott sig veta och ha kunskap om, var under ett stigande intensivt flöde insnärjt i en ogenomtränglig dimma, utan stråk av höjdskillnader i landskapet. Allt var ett med dimman.
Jag blev i drömmen ändå varse att jag skuggades. Någon ville komma i kontakt med mig och det kändes mycket hotande. Jag gick på en skola, och de som förföljer mig verkade behöva en av mina kappor, men det var ett svepskäl förstod jag.
Så jag lämnade kvar en kappa, men den var inte min, utan min mors. Men jag började tala med dem. Jag antydde att de kan få det de ville ha. Jag antydde att jag vet att de tänkte döda mig. De blev förvånade att jag så direkt förstod det, men erkänner att jag har rätt. Jag är mycket nobel och hjälpsam, och de erkänner att allt i världen vore så mycket bättre om alla var så sanna som jag. Själva åldrades de mycket fortare såg jag. Den äldsta av dem kunde inte dölja det med smink. Jag förstod att de ville ha mitt DNA mina gener- men jag visst inte varför- men de ville ha det utan att de behövde döda mig. Mitt DNA hade gjort ett kvantsprång sa de och de vill att sådana som jag skall dödas och förhindra att det sprids. Jag förstod att det var därför jag måste dö. Mitt DNA fick inte föras vidare.
Allt detta kunde jag veta i drömmen.
Dimman, eller var det vattnet som talade, skrek ja bäddade in allt i darrande röster och dovt mummel. Alla som öppnade sig för dimman, behövde ingen föda. De kunde bara öppna kroppens porer och få all näring de behövde. Så kunde de överleva medan andra inte kunde.
Åter vaknade jag upp och jag visste inte längre om det var en dröm, eller vad som var verklighet eller vem jag var.
Men det var som om spegelväggen eller skjutdörrarna jag vandrade in genom blev mina ögon, åldrar, liv, bostadsorter och ogenomträngliga väggar som jag trängde mig igenom och ut ur. Som om alla mina åldrar var kartlagda och förvarade på en onåbar plats och att jag tvangs gå igenom dem igen och igen och igen. Inte samma men några utvalda och jag var tvungen att uppleva allt igen utan möjlighet att ta mig därifrån. Jag måste känna hur jag pressades ut ur min mos förlossningskanal hur det värkte kramade ihop min kropp. Jag varken kunde andas eller låta bli och hur något höll på att strypa och förlama mig runt min hals och så äntligen drogs jag ut av ett par händer som höll hårt om mitt huvud och hur verkligheten där utanför var så oändligt ljus och jag slöt ögonen och min kropp klappades, skakades och badades. Ströks, smektes och lindades in i något som gav trygghet och som höll ihop mig igen och jag kunde se min unga mor som satt upp krupen i en säng och hon såg på samma gång vettskrämd ut men hon log också milt, grät och höll mig i sina armar.
Jag vaknade upp mycket bryskt av att Sally stod i mitt rum.
– Ja det är bra att du drömmer vidare men det kommer du få mer tid till senare. Du ska få träffa Maximilian nu.
– Och vem är det, är det någon jag träffat förut?
– Det kan man kanske säga.
– Gud älskar den som frågar, men här vill vi att du ska ge svar.
Maximilian var, som jag då kunde förstår det rätt, en datorlik varelse. Ja den liknade lite som om en korsning mellan en modern cementblandare, ett kassaskåp och en väldig dator som hade transformerats till en ny form av varelsemaskin. En ovanligt klumpig robot.
Ja vad visste jag då? Datorerna i min vanliga vardag var jag van vid, och så några olika typer av spelmaskiner. Det hade jag också sett och så var det denna varelse! Ja varelse är det enda jag kan beskriva den som. Inte kall, snarare lite varm och den utstrålade något som jag bara kan säga var mycket kännbara radiovågor, kraftfält eller som att stå framför väldiga högtalare och inte höra annat än vibrationerna och bastonerna i golvet. Underligt nog dök ingen annan upp på en lång stund.
– Kanske dags för lite mer arbete? sa Sally, ja hon som liknade den läkare jag haft för länge sedan.
– Och vad är det jag kan göra sa jag lite tvekande.
– Du skall bara berätta för Maximilian om ditt liv, dina tankar, vem du är, vem du skulle vilja vara, dina dagdrömmar, dina nattdrömmar. Allt du skäms för, allt du är stolt över och allt som bara dyker upp i din hjärna. Han är mycket intresserad av allt och när han inte förstår så säger han det och ber att du skall berätta mer. Ju ärligare du kan vara desto bättre och fortare går det. Ja särskilt allt det du inte berättat för någon annan om och hur du känt det.
– Och du skall veta att han kan direkt känna av om du ljuger. Han läser av ditt ansikte perfekt så försök inte dölja något, särskilt inte om du blir ledsen, arg eller upprörd. Allt vill vi få veta allt om dig. Ju mer du berättar ju fortare går det upprepade hon.
Och jag började berätta även om det kändes mycket underligt och svårt, men Maximilian var väldigt deltagande, frågade vänligt, skrattade ibland och betedde sig nästan som en människa. Det var det som kändes mest läskigt. Jag vet inte hur länge jag satt där, men tillslut blev jag trött och bad att få gå in till mitt rum och det fick jag och leddes in igen. Maximilian sa med en mjuk röst.
-Vi ses i morgon.
Jag sa ingenting och det var något som inte kändes bra inom mig, kanske just för att han lät så vänlig. Och vad hade jag egentligen sagt? Han visste redan mer om mig än någon annat skulle komma att få veta.
Om du bara visste hur jag längtade hem. Jag vågade inte riktigt erkänna det ens för mig själv men jag brukade sällan vara hemifrån mer än några få dagar och nu hade jag tappat tid och rum. Tiden verkade inte finnas på det sätt som jag var van vid. Tiden var redan som en underlig ton som följde mig som från ett osynligt instrument, nu när jag inte hade någon klocka. När jag var vaken sken ett milt ljus, ja flödade över allt och ingenstans. Jag lyckades inte se var det kom ifrån. Och så snart jag la mig i det som var min säng, föll ljuset och ett totalt ljudlöst mörker infann sig runt mig. Kanske var det därför det var lätt att sova för att allt fick ske i min egen takt. När jag ibland sov middag verkade samma sak ske, och min uppfattning blev än svårare att se om jag hade sovit i 10 minuter, timmar eller dagar. Vad spelade det längre för roll? Jag ville bara hem. Hem till min skog, min gamla trädgård, hem till alla och allt som jag älskade. Hur spännande allt än var här var det inte min verklighet och jag förstod att min värld fortsatte någon annanstans och här var jag som insvept i en blå nebulosa i en helt ny rymd som jag inte kunde känna till eller ens ville veta något om. Om jag ändå hade vågat fråga när jag fick komma tillbaka till min vanliga värld. Tänk om jag inte fick? Tanken skrämde mig, och jag vågade knappt tänka den av rädsla för att någon skulle höra tanken och sen berätta att jag aldrig mer fick komma hem. Och hur skulle jag kunna rymma? Jag vågade knappt ens tänka det. Ville bara att min starka önskan skulle väcka mig i min vanliga värld.
Läser du än? Och kanske du undrar hur det gick för Tor och Skatungen. Det visste inte jag heller men ofta när jag hade tråkigt i den andra världen och inte kunde sova tänkte jag på dem och hoppades de ofta fick träffa varandra.
Kapitel 18
När jag somnade en kväll försvann jag in i ännu en dröm.
Kråkorna flög där skränande mellan tallarna – lågt, från träd till träd.
Tyngda av det mörka molnet ovanför verkade det som om de samlade ihop sig, som om någon kallat på dem, som om någon ropat in dem för natten.
Allt som förut jagat fram över gårdsplanen som jag gick över, hade gått till ro. Också de nyplanterade lindarna vilade sina löv, och gräset väntade på nattens dagg, som skulle fukta dess smala strån.
Allt var stilla, och runt mig var det bara tystnaden som lämnats kvar.
Men en ensam lampa lyste ännu i biblioteket dit jag var på väg, för att hämta min kvarglömda skrivbok. Alla andra verkade redan gått och lagt sig och en trötthet hade brett ut sig i världen.
Inte trodde jag att jag skulle möta någon i biblioteket denna sena natt, då jag ensam sökt mig dit. Men tänk om någon annan skulle hitta min skrivbok och läsa den? Jag skulle dö av pina.
Ändå kunde jag inte vända i dörren, som just skulle slå igen bakom mig, när jag såg att det satt någon i den höga karmstolen längst in i biblioteket.
Mannen som satt där sovande i stolen, satt där med sådan självklarhet, som om jag kommit in i någons hem, och tanken kom aldrig för mig, att väcka honom och fråga honom varför han satt och sov på natten i biblioteket.
Istället stod jag och bara såg på honom, och anade på ett underligt vis att han visste att jag var där.
Hade det varit mitt gamla vanliga försiktiga och rädda jag, hade skräcken i det ögonblicket tagit tag i mig och format mellangärdet till en tung brännande sten som rullat genom mig.
Men nu stod jag bara där, och väntade, som för att få tillåtelse att komma längre in i rummet.
Å om jag hade kunnat minnas vad han sa när han först tilltalade mig. De orden tog en väg in i mig som jag nu inte hittar, och orden fångades liksom upp av det slitna träet i väggarnas brädor, av ådrorna i golvets plank, och rösten föll in i mig, som jästen som jäser degen utan att synas, och som gödseln som ger sig åt jorden och ger växtkraft genom att tiga still. Nej orden minns jag inte, men jag minns att jag frågade mycket tyst
– Har du sett min kvarglömda skrivbok.
Jag behövde inte vänta på ett svar. Jag såg till min skräck att den låg i hans knä, och hans fingrar vilade mellan några av sidorna i boken.
– Har du läst i den? frågade jag och hörde hur min fråga lät både onödig och mycket barnslig.
– Nej läst har jag inte, sa han efter en lång stund. Bara försökt följa den penna som format bilderna och gjort livet till ord.
Utan att jag bad honom började han tolka min skrivboks förtäckta ord. Allt det som jag inte vågat skriva, det som stod osynligt mellan raderna.
Han berättade om min rädsla, min glöd och min smärta, och formade min längtan med andra ord. Och det var jag, det var mitt liv han läste ur, som om det varit en bok, den jag själv aldrig vågat skriva, heller aldrig någonsin skulle våga skriva.
Vad visste han om min kropp som formad ur en ekstocks hårda väggar? Vad visste han om sömnen som aldrig vilade, om mina fötter som alltid ville vidare, men aldrig vågade dansa när livet bjöd upp? Vad visste han om ensamhetens stenport i mitt inre, om törsten som inte vågade dricka, trots vatten som sköljde över mig?
Men jag frågade inte varför- varför får ofta fel svar, blir missförstått och lägger oss i försvar, men för honom var det som om han alltid velat svara, som om han suttit där på stolen för att bli väckt.
Han ställde sig upp, och då förstod jag, att han inte var en av oss, vi som vandrar med fotsteg efter oss, med ljud från våra kläder, och med dofter från våra kroppar. Han var en, som för sedan länge lagt av den mantel vi kallar kropp, en av dem som varken behöver tid eller rum, för att bli till.
– Följ bara myggan sa han och rösten dog bort som om någon höll andan.
Och jag böjade gråta, med en gråt jag förut inte gråtit med, med hela den kropp som var min livsandes hem. Jag grät, som saven som stiger hos ett träd, som isen som smälter i skogsbäcken, som regnet som vilat i molnen, och länge velat falla.
När gråten långsamt avtagit och jag åter såg upp, bad han mig om hjälp att lyfta ur en bredryggad bok, från en av de högsta hyllorna, och jag sjönk ned på golvet, med boken över mina knän och började läsa, sida efter sida, kapitel efter kapitel. Eller läste jag högt för honom, eller läste han för mig? Var det bara jag som formade orden, han som målade bilderna in min själ, vände bladen och höll igen tidens flöde?
Fråga mig inte.
Jag hade väl suttit där än på golvet, med boken i mitt knä, om inte solen hade fallit in genom östergavelns höga fönster.
Han var borta och det förvånade mig inte. Jag var där, i hela min tillvaro, och hade jag bara kunnat minnas hur han först tilltalade mig, just när jag mötte hans blick, vet jag att jag åter kunnat hitta den bredryggade boken, som jag då den morgonen bara ställde in i hyllan utan att se dess rygg och titel.
Men så mycket minns jag fast det vara var en dröm och det som jag här berättar vill jag att du skall veta. För det sista han sa var:
– Du måste berätta allt för barnen för de som ännu bär koderna till den nya världen.
Det funderade jag mycket på sen. Vet du han kunde mena med det?
Kapitel 19
Det som jag här ska berätta för dig hade inte kunnat hända en ljus kväll när solen smeker gräset och fåglarna sjunger sina vackraste sånger. Det här hade bara kunnat hända en regnig natt när det är kallt och mörkt i huset, då strömmen oförklarligt försvunnit och släkt ut allt ljus och du ensam blivit ombedd att gå ut för att hämta ved för att kunna tända elden för få lite värme innan sömnen.
Det var inte strömmen som hade gått. Hela vår värld hade förändrats. Allt var mörker. Långt senare skulle vi förstå att det var månen där ute i rymden den som alltid brukade hänga på sin vanliga plats och le mot oss jordbo- det var månen som hade tappat kurs. Den hade halkat ur sin omloppsbana och vi visste inte hur vi skulle få den tillbaka igen. Var det ett okänt svart hål som förändrat dess magnetfält?
Alla var lika upprörda. Hade vetenskapen inte kommit längre? Hade vi ingen lösning? Hur kom det sig att vi inte kunnat förutse det här? Mänskligheten hade många frågor. Bara månen hade svar och vi visste inte hur vi skulle få månen att tala. Stjärnhimlen såg inte längre ut som vi brukade se den. Gravitationsfälten hade inte samma magnetiska kraft. Inget var längre som vi förutsatte eller räknade med. Mänskligheten på jorden höll sig inte längre gående upprätt. Mänskligheten flöt omkring i ett föränderligt hav, och lufthavet var inte längre luft utan starka magnetiska kraftfält som ömsom drog människor ut i rymden eller kastade den mot marken. Ingenting var längre förutsägbart. Rädslan och fasan för vad som skulle hända härnäst växte och ingen hade svaret.
Och jag var så glad att det var en dröm jag vaknade ur även om jag inte med säkerhet visste. Var kanske drömmen ett omen om vad som komma skulle?
För i det tillstånd som jag nu befann mig i fanns ingenting som påminde om natur eller mitt vanliga liv. Och det var det jag längtade efter mest av allt. Lite äkta vatten, lite mossa eller varför inte en liten fågel som var levande. Det var då jag blev varse en mygga som satt på skärmväggen som jag såg in i. En mygga! Det var som en hälsning från en annan värld? Jag tittade noga, försökte se om den var äkta eller bara en projicerad bild för att jag skulle känna mig hemma.
Jag kom plötsligt ihåg den vintern när det var så mycket snö, att vi sågade upp en helt ny dörr på baksidan av den gamla vedboden för att få tag i den allra torraste äldsta och mest lätteldade veden. För det var väldigt kallt och veden gick åt och vi behövde den torra veden för att få varmt snabbt på morgnarna. Där längst inne bland vedträna fann jag mängder av övervintrande myggor. Den vintern höll myggorna mig sällskap, hur ynkliga och obetydliga de än var. Och jag hade börjat mata dem med socker och resterna av min morgongröt.
Efter det hade även myggorna blivit mina vänner. Å vad jag längtade tillbaka till min värld av myggor och träd och solljus. Plötsligt var det som om den verkligen världen var en dröm jag inte kunde komma tillbaka till.
En av dagarna när jag hade varit extra länge inne hos Maximiliandatorn och svarat på mängder av frågor och berättat om olika åldrar i mitt liv såg jag liksom myggan ännu tydligare när jag kom tillbaka in i mitt rum.
Jag bara ställde mig och stirrade på den. Den hörde liksom inte till den världen jag befann mig i nu. Och ju längre jag stirrade, ju tydligare förnam jag en röst inom mig som mjukt men uppfodrande sa
– Kom med, kom med, kom med flera gånger i rad.
Och med ens mindes jag drömmen, drömmen om mannen i biblioteket och att han sagt att jag skulle följa myggan.
Och ju längre jag stod där desto mer längtade jag tillbaka till min skog, mossan och det vanliga livet som människa.
Alla spännande upplevelser jag upplevt på sista tiden var också fantastiska men jag längtade bort och hem mer än någonsin. Och så var det som om myggan började cirkla framför mina ögon och med ens kände jag doften av skog mossa och sjövatten. Och utan att jag vet hur, hade myggan tagit mig med och bort till en helt annan verklighet.
Och snälla, följ med vidare. Det är ju bara du som läser som kan vandra mellan alla världarna.
Kapitel 20
Så förvandlades de gamla drömmarna till aska över mina marker. Drömde jag dem vaken om dagen eller om natten? Drömde de mig? Till oro och orubblighet? Jag vet bara att jag brann eldigt, lugnt och tåligt och att elden ännu brinner. Vet inte om den är i mig eller om den starkaste delen av mig redan flyttat in i en annan värld.
Aldrig tidigare hade solen varit så stark även om man nu varnade för dess strålar var dag på radion. Solen blev någon man skylde sig för skydde och fruktade. Årstiderna blev en kamp, inte en rytm som tidigare. Vad kunde vi ens rädda över av växtligheten från en årstid till en annan? Sällan anade vi när sommaren skulle övergå i vinter. Hösten var så kort som ett handslag ett ”hej då” och snart och plötsligt var vintern redan djupt inborrad i landskapet. Små öar av frid kunde jag dock finna i min dag. Natten var en vaken segelfärd full av all oro som vällde in från dagens vetande, om att vår värld var hotad, ja inte bara vår värld utan också vår mänsklighet.
Man nämnde aldrig längre på radion hur många människor som dött efter alla jordbävningar under veckan eller att ödeläggelsen av byar var förödande runt om i vår värld. Vi ville inte veta. Ingen ville längre veta. Ville vi ens förstå? Ville vi ens leva?
De som utplånats hade det enklare än de som fortfarande samlade frön, planterade nästa vårsådd och som fortfarande drömde om att bli mätta utan dåligt samvete. Samvetet var inte längre mycket att ha för oss som oroade sig. Inget var längre personligt. Allt var allas fel allas skuld, och allas ansvar. Men det sades sällan högt. Få drömde in sig i en ny framtid mer än de där grupperna som bildade trygga kolonier och som sade sig leva av ljus, som åt solsken och som tog energi direkt ur solen till allt vad de behövde. Jag var beredd att söka mig dit men än trodde jag att mina inre syner om natten skulle rädda mig. Det visste jag men det gränslandet var en osäker flotte.
Och då kom nästa solstorm. Den stormen som fullkomligt drog iväg hela mitt hus. Hade jag inte sovit på rätt sida om min väldiga gamla murstock hade jag varit som en av alla trasiga spruckna brädor som låg utslängda i landskapet.
När förödelsen kommer är det bara det inte landskapet som är sig likt. Att förfasa sig klaga och skrika var inte ett sätt att lösa några som helst problem med. Det förstod jag.
I det inre landskapet hade jag en punkt jag fortsatte att bo i, medan jag gick runt i all förödelse och bara såg och försökte förstå. Plockade bland sådant som skulle gå att återanvända bland alla spillrorna och försökte minnas i vilket rum just de tapeterna suttit. Mitt liv var tillsynes totalt förstört och skulle inte kunna fortsätta som förut. Och så tänkte jag på min väldiga skorsten, murstocken av väldiga stenar från skogen som har räddat mig och hur den nu fick bli min enda trygga punkt.
Jag anade att den skulle bli mitt nav där mitt liv skulle förankras för att inte helt gå sönder som allt annat som var brustet och sargat. Jag trodde jag hade vant mig vid allt men förstörelsen var så total att det var inte mycket som var helt eller användbart. Min verktygsväska var så tung så den hade inte rörts ur fläcken och den hade sin vanliga plats under min säng. Vilken tacksamhet jag kände för att den fanns kvar. Hur skulle jag klarat mig utan den? Sängen min gamla tunga treskottasäng var skadad men den fanns där och skulle gå att laga. Men det mesta av allt det som var invant i mitt och mitt liv låg utspritt. Det syntes som om det skulle ta ett helt liv att reparera samtidigt som jag anade och visste inom mig, att nästa fasansfulla storm kanske redan var på väg i natt, så var skulle jag gömma mig? Fanns det en enda plats så att mitt liv kunde räddas? Tankarna var som en film utan slut och jag visste att det bara var handens och kroppens hårda arbete som kunde rädda mig. Rädda det som ännu gick att bruka. Samla till ved det som gick att elda så jag inte skulle frysa ihjäl, för vintern kunde komma när som. Resten fick stormarna ta hand om. Ensamheten var svår jag som alltid älskat den. Oron blev som tunga godståg som for genom mig. Stanna kvar! Håll ut var mitt nya ordspråk. Rädda inte världen, rädda ögonblicket, rädda dig själv och de som ber om din hjälp om någon skulle någonsin nå fram till denna öde plats. De tankarna tvingade jag mig att tänka.
Men vem vill bo i denna skog dessa dagar? Jag blev en ensam fyr som slutat lysa, en fyr utan att vägleda någon annan.
Men jag började tala högt, tala högt med mig själv. Jag berättade allt jag gjort. Tystade tankarna så bara det som var sant rätt och som betydde något som fick komma fram. Jag förklarade situationen om och om igen för mig själv, som om jag hade ett barn som gick bredvid mig. Ja jag började svara mig själv klok och förståndigt som om jag inte var ensam eller som om vi var två, ja kanske fler. Somligt sa jag bara rakt ut i luften och någon svarade mig mycket klokt, stundtals förvånande klokt, så jag nästan vände mig om. Men det fanns ingen där.
Den del av taket som låg på marken nära det som varit huset, förstod jag att jag måste baxa fram mot muren och åter försöka få till tak innan vintern kom. Vilken oändlig tur att det i min murstock fanns denna avsats som brukade kallas luffarvrån och där luffare sovit över i gamla tider. Men innan jag kunde flytta taket måste jag bära fram alla stenarna och försöka mura ihop en skyddande vägg in till den gamla spisen och skorstensmuren.
Nej det låter inte lätt, men du skall se att det finns en fortsättning om du läser vidare.
Kapitel 21
Efter några dagar kom det som tillslut kändes övermäktigt. Det var en olidlig stank som kom ifrån skogen. Skogens asätare var väl det enda som gladdes och frodades. Alla i naturen hade sin uppgift, men vem var min? Inga vägar var längre vägar, skogen var ett slagfält. Ingen skulle någonsin kunna ta sig igenom dessa skogsmarker det närmsta året. Jag måste hålla ut och hålla om min värld för att rädda mig själv. Det fanns ingen annan väg om nu inte någon annan fann mig.
Stanken gick inte att vänja sig vid. Död förruttnelse och liklukt. Jag visste inte ens om det var från djur eller människa eller både ock och lukten tog bort all sinnesfrid. Hade någon ropat eller jämrat sig hade det fått mig att försöka ta mig inåt skogen, men inte stank. Stank kunde bara betyda att det redan var för sent och utan återvändo. Jag började lära hjärnan att tänka om, låtsades att stanken var en växt, något som var sött och gott och som gav behagliga känslor eller hopp. Ja min gamla hjärna måste hela tiden lära om, börja om på nytt och allra mest försökte jag bara ta den ur bruk för att inte grubbla för mycket. Magen talade med mig desto mer. Hunger har många ord många språk och en orolig mage fick ny betydelse. Men mest ledde den mig vidare som en ny sorts tankar som gav mig bilder om hur något skulle vara eller bli om jag bara vågade följa en ny oprövad tanke. Lika viktigt som sömnen var, var det nu också att hålla mig i rörelse. Jag kunde inte längre vandra eller ströva på alla vägar och stigar för de var oframkomliga. På en liten plats runt muren hade jag nu röjt undan så mycket så jag kunde gå springa och hoppa runt muren, muren med sin lilla sovplats som nu var mitt hem och min enda trygghet. De gamle som bott här för mig de visste vad de gjorde när de byggde jordkällare och skorsten i ett. Om det ändå hade funnits en eldstad också i källaren. På något sätt måste jag mura för att göra en ny rökgång. Bara i underjorden skulle jag kunna överleva vinter och frost. Men överleva till vad? Så tänkte jag ofta. Överleva till nästa storm och nästa katastrof eller bara överleva den utmätta tiden eller överleva mig själv. Det mesta av tidens ting hade längre livslängd än människans tidsålder eller ett ögonblick från en annan värld. Så drack tiden mig som en klunk, så var jag nedsvald i ett stort svart hål, i tidens eviga matsmältning och förruttnelseprocess.
Vad var jag sen? Vad skulle jag bli? Sand jord och nya träd. Bara det långa perspektivet kunde svara på de frågorna. Ja visst. Jag hade en skrivbok men det tog flera dagar innan jag kom mig för att skriva i den. Jag som alltid fört dagbok sen jag var åtta år hade nu nog av att bara leva min dagbok. När jag ändå började föra någon sorts journal över mitt liv var det rätt ynkliga försök. Det handlade mest om solen som om solen blivit den enda ersättningen för väderleksrapporten. Inte för att jag kunde tyda om det var nya solstormar på väg och all radiokommunikation vad sedan flera månader tillbaka helt avbruten. Men ändå var det solen som blev mitt nav liksom skorstenen som allt snurrade runt. Skulle stenen blev mitt nya solur? Solen gick upp och solen gick ner och så gjorde jag. Det första jag skrev, när jag väl började, där vid min murstock var.
– Dagbok från ett oskrivet blad.
Kanske skrev jag så bara för att allt ännu var så oskrivet, så osäkert och utan framtid. Finns det något mer osäker är det tomma oskrivna bladet? Det kan bli ett klotterplank, en handlingslista, ett korsord, bara förbli tomt eller obrukat som livet och tiden.
Behöver jag berätta att inget längre var sig likt? Det var nu inte den första solstorm som jag varit med om och överlevt det var den tredje den som alla varnade för skulle komma och som kom. Nu kunde ingen längre varna varken mig och troligen inte någon annan heller. Jag visste I alla fall inte om världen ännu stod kvar, om jordklotet kastat sig ut i rymden eller kommit nära solen eller om det som var vår vanliga jord som snurrade i samma takt. Dagar och nätter tycktes lika långa men var hade jag att ställa den känslan emot? Var fanns mina gamla minnen i kroppen och i de gamla årstiderna?
På det oskrivna bladet skrev jag bara
1. Jag lever
2. Fann brädor som passar till ved.
2. Frös i natt
3 Fann en ask tändstickor tappade bakom sängen. Vilken lycka.
och längre ned
8. Vad kommer bli kvar av mig?
.
.
.
.
Aldrig någonsin hade min morgondag känts lika osäker, ag även varje ögonblick och nästa stund men jag skrev korta meddelanden till någon som kanske skulle hitta mig. Eller var det ord till mig själv för att jag ännu fanns till och ville finnas till? Nu kan jag le åt det. Då log jag inte. Jo kanske jag log när jag talade för mig själv och försökte vara rolig ibland och lyckades få mig själv att skratta. Det var dock ovanligt, men nu i efterhand kan jag se att jag som i stor förvåning skrev ned alla gånger jag skrattade eller kände glädje. Årstiderna brukade jag fira tidigare i mitt liv och det var en källa till ordning och ro men nu hade jag tappat den kompassen. Jag började ana att den jord jag då höll mig levande på skulle få helt andra cykler och årstiden? Jag visste att om jag skulle överleva skulle inget vara sig likt. Hela gravitationen upplevde jag var totalt förändrad.
Tror du att jag kan klara mig? Läs lite till och se hur det går.
Kapitel 22
En av dagarna då jag kämpade med några alltför tunga stenar sjönk jag ihop på en av dem helt utmattad och uppgiven. Jag förstod att jag i fortsättningen fick hålla mig till mindre stenar, och att jag ändå hade ett enormt arbete framför mig. När jag försjunken i tunga tankar bara stirrade tomt framför mig så var det som om stenen bredvid mig ändrade färg, inte färg, bara ytan började långsamt lösas upp som om den var av flytande glas och jag kunde se rätt in i den som om den varit en dövstum tv apparat som inte fått ström de senaste 20 åren och som plötsligt tänds igen av en inre vilja och den berättade nu en aldrig tidigare visad film. Jag såg nu in i stenen. Såg flytande landskap öknar berg sandstormar och floder av eld, trögflytande massa som rann genom ett mörkt landskap. Allt vad stenen varit med om i sitt liv, istider landhöjningar, vulkanutbrott och lavaströmmar som flutit genom hela dess evolution. Jag förstod att den värld jag befann mig i nu och som höll på att gå under levde i en förändringens tid. Om nu också evigheten som vilat i stenarna skulle visa sig och söka kontakt med människan då anade jag att allt var möjligt. Ändå hjälpte det mig inte för stunden. Jag vara kall, alltid mycket hungrig och visste inte längre fram än en dag i taget.
Ja jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag såg djupare in i allt och jag tyckte det var mycket spännande samtidigt som jag var rädd för att jag blivit galen. Stenen som liksom antog en annan ålder och som om jag nu också fått vara med om. Som att se en annan tid i stenens liv. Som att se ett befruktat fågelägg och samtidigt se hela processen bakåt och framåt mellan tillblivelsen, äggkläckningen och död och se allt i ett och samma ögonblick och förstå allt glasklart utan att ha ställt några frågor utan att summera bara genom att se och förstå i samma ögonblick.
Uppgivenheten jag först känt var så gott som borta. Stenens öga hade mött mitt och jag förstod att min gamla blick hade fått ett nytt synfält. På dagboksbladet stod det:
24. Mötte stenens blick.
Inget mer eller som om jag inte skulle behöva hjälpa det minnet. Minnet behöver inte hjälp men nya minnen tar vid och precis som att man inte med lätthet minns din egen förlossning eller när man var bebis, lika lite skulle jag idag kunna återge vad stenen berättade i sin ordlösa tidsrymd. Det var som jag alltid tidigare varit döv men att jag nu hörde. Som om jag förut sett utan att se. Som om mitt liv fram till dess varit som en bild utan djup och färg.
Förut hade jag aldrig upplevt hur det var att vara äng, vara blomma, fjärilsföda och doftande behag. Men det visste jag nu.
Nu när döden var så nära mig så var jag ändå inte längre lika rädd. Också stenarna på ängen blev en levande varelse mellan tid och evighet, ja allt blev tidlöshet.
Men jag väcktes ur mina tankar av att mitt känsliga doftsinne kände brandrök. Men det var inte jag som eldade. Det måste finnas någon levande varelse längre bort som eldade. Jag blev både lycklig, rädd och förundrad.
Vem var det? Bakom mig, eller framför mig? Och tänk om det var en skogsbrand?
Vilket håll skulle den ta? Men jag kunde inte se varken rök eller eld. Kanske var den mycket långt borta så långt att jag inte skulle få veta vad eller vem som tänt eld. På mitt skrivblad stod det.
25. Rök men det finns ingen eld.
Det fanns en eld men den skulle jag inte bli varse förrän efter flera dagar. En brandrök som skrämde mig till fasa. Tänk om det verkligen brann. Brann i den torra nedfallna skogen. Då skulle jag vara lika skyddad som en grankotte i en skogsbrand.
Elden kom närmre men rädslan tog inte över denna gång heller. Synen i stenen fick mig att bli den där elden som brann, som bara var eld utan syfte, utan önskan utan mål. Bara eld. Men denna kväll som kunde blivit min sista för elden låg på åt mitt håll och det hade varit ett säkert självmord att försöka hinna nå ut till sjön, min räddning, ja den enda, om nu någon räddning fanns?
För jag vill leva. Ville inte ge upp. Men hur länge skulle luften räcka om jag stängde in mig i jordkällaren? Hade det inte varit för den lilla ljusspringan jag sett en natt i muren som var skorstenens nedersta fundament och att jag lyckats göra den sprickan större med mitt spett tror jag inte att jag hade skrivit några fler ord på det nu ganska fullklottrade bladet. Bara tiden om den nu fanns också nästa dag, skulle visa om syret hade räckt för att hålla mig vid liv när elden kom. Något i mig ville leva, något i mig hade lärt sig andas så stilla, något ja kalla det var du vill, väckte min kropp till liv och nästa dag kunde jag kravla mig upp ur min tillfälliga gravkammare och jag såg åter den blå himlen över mitt huvud. Elden hade svept över mitt hemman, men hade inte trängt in sina vassaste eldklor. Bara svept över skogen, bränt, förkolnat och sen dragit vidare. Det var inget vackert landskap som lämnades kvar. Bara en förkolnad bortbränd värld. Men himlen var blå, himlen var oändligt blå och som alla eldar verkade den nå sitt slutmål och den måste till slut ha nått sin fulla styrka försvagats och stannat vid sjön. Allt utom stenarna var skadat bränt och förstört. Stenarna var det enda jag kunde lita på.
”Var var du när jag bildades i havets djup. Var var du när jag band samman sjustjärnan.” Jag mindes inte längre ordagrant vad det stod bibeln som jag hörde läsas ur som barn men just så liten kände jag mig och samtidigt rik och lycklig. Inte heller elden hade tagit mitt liv. Det lilla förråd av mat jag sparat nere i jordkällaren hade inte förstörts och var nästan som vanligt igen. Ingen död utan liv ingen eld utan nytt liv. Och jag visste att om bara regnet kom skulle den brända svarta marken åter kunna blomstra och ge mig föda. Ännu kanske vintern dröjde? Ännu kanske det fanns tid att mura, samla och ordna skydd. Men vem hade tänt elden? Fanns det fler som levde? Hur skulle jag kunna meddela mig med omvärlden om den ens fanns? Ibland tvivlade jag på verkligheten som den tedde sig.
Nu börjar boken ta slut, men här kan den ju inte sluta. Så läs lite till.
Kapitel 23
Det var inte utan att min barndoms gamla bilder dök upp när jag några dagar senare såg en ormvråk segla över min svartbrända skog, ja det var hans ljud jag hörde först, hans läte. I min ensamhet trodde jag att skogens alla djur hade dött i branden miltals bort. Så när jag hörde ormvråkenens läte blev jag lika glad som om jag hade hört någon ropa mitt namn. Ormvråken seglade över mitt tillhåll i livet som om den verkligen sökte något och det gör väl en fågel alltid. Säkert sökte den mat, men för en stund tänkte jag att den sökte mig och att den snart skulle finna mig bara jag vinkade och viftade med armarna och ropade på den. Men den seglade vidare och försvann ur synhåll. Men nu visste jag att det fanns en levande varelse till och när mörkret föll den natten var jag något mindre rädd.
Mörkret var så oändligt tyst. Hur jag än lyssnade kunde jag inget höra och hur hemskt elden än varit hade den varit renande. Elden kanske trots allt skulle bli en gåva. Inget var länge varken ont eller gott. Allting bara var. Det var liksom bara att säga tack och välkommen och vad hade jag mer att säga?
Ormvråkens besök gjorde mig glad i flera dagar och jag började fantisera om att vildgässen som kanske levde i norr snart snart skulle komma flygande ner över mina marker. Eller var det inte dags för det stora höstmörkret än? Ett osynligt fönster av hopp bar jag inom mig. Men fanns det verkligen inte fler djur som överlevt skogsbranden? Fanns det då ingen som hade levt under marken eller lyckats fly upp i ett högt träd?
På natten drömde jag ångestdrömmar om nya bränder som skulle flamma upp. Jag vaknade alltid lika förskräckt och blev lika lycklig över att det bara var en dröm.
Det enda stycke trädgård som återstod efter branden var i stenskrevorna där de stora stenarna skyddat. Jag hoppades att lavendeln vid stora stenen klarat sig och att de gamla fruktträden inte tagit för stor skada utan kunde överleva till nästa vår. Jag funderade mycket över vilka frön som varit gömda i jorden och som skulle komma upp och spira nästa år. Det välsignade regnet kom efter några dagar. Äntligen fick jag en välbehövlig dusch och äntligen infann sig en viss trygghet över att elden inte åter skulle flamma upp på nytt. Ja regnet varade i flera dagar och allt var liksom skönt och fint. Stanken vara utbytt med eld och rökdoft men det var nästan som hemkänsla och en sorts fridfullhet. Dagarna gick i cirklar allt handlade mest om att skaffa mat, drömma om mat och planera för hur jag skulle kunna leva vidare fast vintern väntade. De få dagar jag gick ur den cirkeln jag skapat och då jag inte ägnade krafterna åt att mura upp stenar som skydd vågade jag mig till slut vidare ut i den svarta skogen.
Eftersom många mindre träd hade brunnit upp och alla grenar var det något enklare att ta sig fram i skogen. Enn stark rädsla inföll sig direkt när jag lämnade min hemmazon. Tänk om någon kom för att söka mig och jag inte var hemma? Tänkte om jag skulle möta någon annan som också överlevt? Och hur många döda skulle jag inte tvingas finna ju längre sträckor jag gick? Jag visste inte om grannen levde. Den större cirkeln blev inte stor. Det var ett väldigt mödosamt arbete att bara komma några 100 m bort. De spillror som jag hoppas finna från mitt hus var förstörda av branden. Men solstormarna var inte som de vanliga vindarna. Förut när radion ännu fungerade och landet hade el hade de bara varnat för att de slagit ut all ström alla nätverk och all energi men solstormarna förde med sig all annan ödeläggelse som tromber stormbyar med mestadels stormstyrka och något som till en början kallades för energibomber. Ibland som explosioner som utplånade fält, byar, stadsdelar och hela dess närområden.
Det verkade inte bara vara vi själva som förstörde vår värld. Det var inte varelser från andra planeter som kom och förstörde vår planet som så många så länge hade trott. Det var rymden, galaxen själv som skruvade upp tempot frekvensen och energiströmmarna i vår värd. Månen hade verkligen tappat sin vanliga färd i rymden och snurrade nu runt sin egen axel oberoende hur jordens magnetfält kunde påverka den. Så mycket hade jag förstått. Nu var inte månvandringen över himlapällen som i vanliga trygga tider. Inget var sig likt, inget skulle någonsin kommer att bli sig likt. Den spillra vår planet nu var hade förändrats till ett stundtals brinnande klot och med den lilla sargade mänskligheten som bad om nåd. Och jag började ana att befolkningen sjönk i antal för varje vecka som gick. Klimatförändringarna nämnde man då med ett snett leende och de forskare som visste så mycket förut hade tystnat tvärt. Nu talade man om kosmotropi och överlevnadsvärlden. I media talade man sällan om utrotade arter för vi visste inom oss att vi var den art som med all säkerhet skulle dö ut. Djuren och växterna skulle överleva i högre grad än vi själva. Det var som om vi försökte uppleva hur det var att vara ett folk men ingen hade kunnat ana att vår påtvingade enhet skulle bli påtaglig så snart. Varje nyfött människobarn var inte bara ett framtidshopp. Det var vår eventuella framtid om man ens nämnde framtiden men aldrig hade vår vilja att samarbeta varit större. Aldrig hade vår enhet förkroppsligats som då. Men också den tiden var förbi. Det var innan de upprepade och återkommande solstormarna.
Ändå var jag nu fången i min ensamhet och jag måste nu bygga upp min värld hela tiden och vara beredd på att lämna den och hela tiden beredd att dela den med andra. Jag kanske många andra vad visste jag om varifrån människor kunde komma vandrande. Jag hade än så länge rent vatten och ofantligt många stenar som nu börjat öppna sin dolda historia. Men vad hade jag för nytta av det? Det var i alla fall en början.
Orkar du läsa lite till? Tror du jag kom tillbaka till min vanliga värld?
Kapitel 24
Vem bygger upp en förståelig värld när ingen annan dikterar den och det som sker? Det var längesen radion var mitt universitet och längesen vetenskapen var min måttstock. Ännu längre sedan tv:n eller datorerna gav människorna ett gemensamt vetande. Stafettpinnen i form av hörda berättelser gavs vidare som om det bara var gåvor om vad som hänt och skett på andra platser i vår värld. Vad som är sanning vet vi inte längre. Sanningens ögonblick är så korta numera. Nya berättelser nya sanningar står hela tiden i kö och väntar på att bli hörda och få trovärdighet.
Jag talade mycket och högt med mig själv, som för att besvärja tiden. Jag samlade stora grenar för att bygga med, små till ved och veden la jag i mitt lilla förråd i källaren. Allt förvarade jag där. Mitt första viktigare fynd på min längre vandring i den sönderbrända skogen var en stor tung plåt. Den var rejält sotig men jag bar den hemåt så långt jag orkade. Så gick jag tillbaka för att se om jag kunde hitta något mer av värde som jag behövde. Plåten skulle jag ha för att lägga över min källa i skogen där jag hämtade mitt vatten. Brunnen var för djup för att komma ned utan spann. Vattnet var det viktigaste. Det som jag betraktade som heligt efter allt som hänt. Utan det skulle jag dö. Och sjön låg ännu långt bort och det skulle ta lång tid innan jag kunde röja mig till sjön. Men där fanns det fisk, så det var mitt mål. Om nu inte alla fiskar hade dött? Bara flutit upp till ytan och dött av syrebrist som de hade gjort i min barndom. Men det fick jag inte tänka på. Då var det hoppet också borta. Förutom plåten fann jag också ett så gott som oskadat träd till min stora glädje. En bok som skogsbranden verkat gått förbi och bara svett lite i kanten. Granarna runt omkring var helt svarta och skadade. Men bokens grenar växte inte nära marken, så elden hade inte fått fäste. Jag stannade och bara kramade om trädet länge. Som om jag äntligen hittat en vän eller en familjemedlem. Någon att dela mitt liv med mitt i all sorg och bedrövelse. Boken stod inte på min mark, men vem ägde mark i dag? Allt var förött, och vem levde över huvud taget kvar i denna utspridda by? Ensam hade jag varit förut, än mer ensam nu. Nu kallade jag boken min Lejoninna, pratade med den och berättade allt som hänt. Den dagen fick jag inga svar, men jag kände en stark gemenskap och jag grät där vi dess rötter.
Jag nådde inte till grannhuset denna dagen heller och höjdskillnaden hindrade mig från att se så långt och jag kunde inte heller se om det stod kvar. Jag betedde mig som en rävunge som inte gick längre från grytet än att jag kunde känna dess doft. Hungern var svår också i dag. Den lilla mängd mat som fanns i den gamla jordkällaren skulle inte räcka länge. Det var därför jag ville komma och se om grannen levde och om han hade mat.
Den natten kom den första frosten. Den kommer alltid lika olämpligt och plötsligt. Frosten kröp inte ända fram till mitt hem vid muren, men strax nedanför backen. Kanske var det kylan som skulle ta mitt liv eller skulle källaren kunna bli en varm ö i vinterhavet? Det gick inte att spekulera. Jag fick inte tänka på det. Jag övade att tänka på andra saker och att säga tack. Det hade jag lärt av mor. Hur hemskt något än var kunde man alltid säga tack för något.
Från ett kärr där frosten ännu inte nått hämtade jag om dagarna stora fång av vitmossa som jag använde som tätningsmedel och som stabiliserade de murar som jag byggde upp mitt hus med. Så blev jag en byggmästare till slut. Nu hade jag inte längre något val. Jag kunde inte längre skjuta på några projekt. Ögonmåttet och någon sorts lekfull iver räckte långt. Och allt var så smått, ett lågt hus blev det med tjocka väggar. Jag kunde nätt och jämt stå rak i den högsta delen av stugan. Kom det ännu en storm skulle den inte kunna blåsa omkull de väggar jag murat. Några underliga svampar hade börjat skjuta upp efter branden på vägen mot kärret där jag hämtade mossan. De verkade klart ätliga fast jag inte helt kände igen sorten. Men de var inte starka eller osmakliga när jag prövade att tugga på dem. Så jag torkade dem på några snörstumpar som jag hängde vid elden. Humlekottarna som klättrat högt upp i trädet och som elden underligt nog gått förbi lyckades jag nu dra ned och samla in. Vad jag nu skulle få för användning av dem? Kanske till mjöd, eller bara till te som sömnmedel. De kunde ätas i värsta fall kunde jag minnas. Det som jag samlat och sparat och som inte elden ätit upp blev jag än mer rädd om. Det jag saknade mest var någon sorts grova rep som jag kunde binda och använda för att dra saker med. Jag fick uppfinna det mesta på nytt, och allt det som saknades var helt enkelt inte lönt att sörja. Varje nytt fynd jag fann blev som ett lyckorus – som min gamla plåtburk som stormen måste kastat långt iväg, och som jag nu igen fann. Det blev som en rit, en magisk akt att kunna lägga ned de torkade svamparna, humlet och torkad bark från en fallen gran i burken. I burken samlade jag allt torkat och det blev liksom livsviktigt. Så dröjer sig somligt levande kvar bland det döda. Som kullerstenarna på en gammal gata, i en stad som inte längre bebos av någon, mer än av spindlar, gråsuggor och kämparväxter och ogräs. Jag mindes en bild av en sådan övergiven stad vid medelhavet. Där bodde bara vemodet och gamla minnen av en mänsklighet som försvunnit. Som om människan varit en flyktig dröm.
Själv drömde jag ibland om att jag hade en katt. Lite värme och gemenskap. Kanske skulle en katt komma vandrande en dag? Min dröm skulle bli sann men inte helt.
Min gamle far brukade säga att det är droppen som urholkar stenen. Det lilla arbetet, det som man inte slutar göra. Utan fortsätter fast det kanske inte kan synas något mål på mycket länge. Allt arbete var nödvändig för min överlevnad. Ingen lön, ingen vetskap om hur det skulle gå. Bara en gnutta mer trygghet. Lön ja och pengar. De få sedlar jag hade kvar som stormen och elden inte tagit, låg nu instoppade vid muren där jag sov. Troligen helt värdelösa. Ingen kunde jag köpa något av. Om någon mer än jag överlevt denna sista tid i mänsklighetens historia så behövde vi inte pengar. De var pinsamt värdelösa. Möjligtvis kunde de komma till pass om jag måste tända upp eld och inte fann något annat eldfängt material. Det dyrbaraste jag hade nu var torkade svampar och torkad frukt. Näring, vitaminer och en gnutta socker. Jag hade det uslare än mina förmödrar. De försökte ha lager av mat inför vintern och frön och utsäde till nästa års sådd. Inget av det hade jag. Bara mat för en kort tid framöver. Det var som om döden stod och skrattade mellan de svarta förkolnade träden i skogen.
Men det kändes som ett otroligt viktigt budskap den dagen en skogsduva landade på min skorstenstopp. Ett levande tecken, en symbol på att någon mer än jag levde. Den var inte en brevduva men i min tanke blev den det och det kändes som om den bar bud om liv. Vad hade fört den hit? Ville den säga mig något? Tänk om den stannade hos mig? Var den också ensam och hjälplös?
Och vad i matväg skulle jag kunna dela med mig av? Ingenting, om jag själv skulle överleva. Ändå visste jag att jag skulle försöka få den att stanna. Och den flög inte vidare. Den flög ned och satte sig på marken och verkade hitta några frön som branden inte förstört. Jag måste börja tänka på att samla in det allra minsta frön från kottar. Man visste ju aldrig när man fick besök och också fröna kunde ge näring till mig själv.
Jag började planera för en längre vandring innan kylans skulle bli för stark. Om grannen var död kanske det kunde finnas någon mat i hans jordkällare? Det måste jag i så fall ta. När jag själv var så nära förtvivlan och förintelse. Jag fick en tanke om att jag måste öva min tålighet mot kylan. Så jag började sova i mitt nybyggda provisoriska hus, för att sen ha härdat mig inför den kalla vintern och då sova i jordkällaren. I alla trasiga rester av huset fann jag också en spegelskärva. Den sparade jag på säkert ställe. Man jag vågade inte spegla mig och se mig i den. Min egen blick vågade jag inte längre möta. Men jag visste att spegeln skulle komma att behövas.
En av dagarna fann jag att myntan var den växt som överlevt branden bäst och än var den inte nedfrusen. De små gröna bladen som jag fann blev som om jag funnit en guldgruva. Jag visste att det fanns näring i dem. Mynta och vatten kunde få en människa att leva en dag till. Inför varje måltid jag åt började jag med att meditera, verkligen försöka tänka mig att jag fick massor av god och näringsrik mat. Jag tuggade som om det var sant, beskrev smakerna för min kropp och svalde med förnöjelse. Fast det var en av de sista burkarna av konserverade gröna bönor som stått i källaren. Så jag försökte ge kroppen tankenäring och mättnad. Och det gick ofattbart bra. Jag levde än. Kände mig stark.
När byggarbetet inte längre tog all min tid började jag fundera på hur jag kunde sy kläder, eller rättare sagt laga de jag hade. Men någon nål hade jag inte så det var inte lätt. Men av ett gammalt örngott lyckades jag göra en sorts ryggsäck eller bärsele, som jag skulle ha om jag vandrade en längre sträcka.
Och så vandrade jag iväg och visste inte vad jag skulle möta eller få se.
Hoppas du fortsätter att läsa vidare, för lite till har jag att berätta.
Kapitel 24
Blåbärsriset var svartbränt och ljungen matt i sin svarta yta. På några enstaka ställen fann jag något som varken eld eller frost förstört, några syrablad som kylan färgat röda och rölleka som ännu var grön och hårda flenörtsfrön som ännu satt kvar på långa stänglar det tog jag som kommande fågelmat. Någon skulle säkert uppskatta dem och smälta dem till näring. När jag till slut och mycket trött kom fram till det som varit grannens hus var det en mycket eländig syn som mötte mig. Var han varit den natten stormen kom skulle jag kanske aldrig få veta. Det fanns i alla fall ingen levande varelse och det som varit hans hus och redskapsbod hade elden så gott som helt slukat. Allt var bara ett ihop smält eländes gytter och alla mina förhoppningar om att finna mat i form av torrvaror konserver eller det är jag längtade så mycket efter kaffe, te eller knäckebröd gick också upp i rök. Det blev en enorm besvikelse och om grannens kropp händelsevis ändå låg där inne under de brända rasmassorna kunde jag inte avgöra. Jag föll på knä en stund, sa högt allt vackert jag visste om honom såg upp emot himlen och sa farväl. Men allt var bränt förkolnat och stinkande. En sönderbränd skottkärra stod på den forna gräsmattan och en bit från huset fann jag en sönderbränd spade. Den tog jag med mig hem. Ett klent minne av ett förstört liv och plats. Var skogsgläntans ägare befann sig skulle jag nog aldrig få veta.
Med stor ansträngning lyckades jag ta mig hem och nådde min murstock och mitt uppmurade hus i skymningen. Det syntes på långt håll och skorstenen var min enda fyr som ledde mig hem utan ljus men med hopp om någon sorts trygghet och trevnad. Mina ben liknade nu mest svarta seniga trädstammar, men de tog mig hem igen utan att jag skadades. Den natten sov jag utan drömmar.
Det fanns så lite att irritera sig över i den tillvaron jag hamnat i. Ingen annan kunde jag anklaga, inte ens mig själv. Allt var som det var, allt det som kom emot mig. Inga störande ljud inga händelser. Men jag anade att allt kunde förändras så jag förberedde mig på att mössen skulle söka sig hit nu när det blivit kallt och vinter. Jag täppte igen varenda millimeter, var enda spricka med mossa och grus. Ljuden som hördes inifrån skogen var aldrig välbekanta inget vanligt vid sus. Snarare gnissel från träd som stod eller halvlåg och skavde mot varandra. Annars bara upprända grenarna tomma stammar och de få fåglar som vid enstaka tillfällen lät höra sig, var fantastiska avbrott i min tysta tillvaro där jag själv gjorde de flesta ljuden.
Hamaslag grävljud, stenar som slogs mot varandra eller när jag hackade i jorden efter rötter som kunde ätas som kvickrot, knölklocka eller tistelrötter. De inre tankarna som jag tidigare så ihärdigt hade försökt tysta var nu långa stunder tysta. Särskilt när jag arbetade med händerna och kroppen fick sina rörelser. Avundsjukan som var min husgud hade åtminstone oftast gått och lagt sig, eller sov den i något mörkt skrymsle av min själ och jag hoppades att den aldrig skulle vakna igen. Avundsjukan hade förstört mitt liv och fått mig att kämpa och streta och bli den jag var. Nu fortsatte jag att arbeta och kämpa men jag jämförde mig inte med någon annan. Avundsjukan var som en drake som somnat in i sagans värld som jag förr var så rädd för. För vem kan döda en drake eller få den på nya tankar? Inte kan man spänna plogen för dess styrka och skapa nya förråd för sådd och växt?
Efter en heldags arbete med stenar, hackor, jord och sönderbrutna brädspillror åt jag en kvällsmat med torkade blåbär och svampsoppa. En obeskrivbar njutning eftersom jag nästan alltid gick hungrig. Jag åt mycket långsamt, tuggade och gomsade och ville liksom inte svälja för jag visste att det inte fanns mer. Under sömnlösa nätter kunde jag hänge mig åt mat-orgie i sinnes världen och jag föreställde mig smak och doft som nykokta potatis, kakor, kaffe med vispgrädde och jag låtsades att tungan sjönk ner i den mjuka grädden eller badade i smör eller låtsades jag att jag kände doften av kanel och kaffe. Jag vet inte hur det påverkade min kropps verkliga behov av mer mat, men natten kändes inte lika lång och blev inte lika kall och ensam.
Nu är det bara ett kapitel kvar, så läs lite till.
Kapitel 25
På kvällen den 29:e dagen fanns inget att skriva, jag hade inte heller någon mat till nästa dag och jag vädrade snö i kvällsluften. Min oro var starkare än vanligt om jag skulle kunna överleva.
Men till min stora förvåning kom en räv och ställde sig i utkanten av mitt stycke mark som jag röjt och han liksom spanade in som om den undrade vem jag var. Hade inte elden varit tänd hade jag inte sett den. Att det var en räv gjorde mig extra glad. Räven hade liksom följt mig genom livet, fått mig att tro på det omöjliga och följa mina ovanliga infall. Och nu stod den där igen. Hade den börjat tala hade jag inte blivit förvånad. Men istället var det jag som började gråta högt och ljudligt. Ja alldeles övergivet. Det jag aldrig tidigare i livet tillåtit mig att göra. Jag grät lika otröstligt som den som förlorat sitt sista hopp, och som den som ätit upp sin sista måltid i livet och som visste att vintern och kyla långsamt skulle ta ens liv. Och det var inte bara min gråt jag grät för hela vår jord, för hela mänskligheten och det kändes som om hela den sönderbrända skogen grät med mig och stenarnas hela evighetperspektiv grät med mig. Och då började räven gå, men han vände sig om och såg rakt in i mina ögon, fick mig att resa mig från liggande och jag började i min förtvivlan krypa efter honom, som om han var min enda hjälp som inte fick lämna mig. Jag kunde följa efter hans steg, men ljuset avtog ju längre bort från elden han gick och den blå skymningens svaga ljus över snön som fallit under eftermiddagen tycktes mig så otroligt vackert men jag vågade inte stanna upp fast det kändes som om vi var på väg ut i rymden, som om vi just lämnat ett svart hål bakom oss och sögs in i en blå nebulosa och kanske var det så för stjärnhimlen blev så intensiv som jag aldrig någonsin hade sett den förut, som om jag själv vandrat över vintergatan och räven vände sig om ibland och såg till att jag verkligen följde med och jag förstod att vi var på väg bort, långt bort och att jag hela tiden hade varit där men inte vetat det och jag började springa för räven sprang och jag började hoppa; gammal som jag var, över trädrötter från urminnes tider och förfallna städer och eldsprutande kratrar och väldiga hav av tid, gnistrande irrbloss och stjärnfall.
Jag måste ha sprungit mig till sömns eller sovit min djupaste sömn för när jag vaknade fann jag mig liggande i den gamla mossklädda soffan jag själv släpat dit nere vid sjön och vid en tänd eld satt flickan som jag mött för så länge sedan och hon rörde runt i glöderna och sa.
– Å jag undrade just hur länge du skulle vara borta? Skönt att du äntligen kommit tillbaka. Vi har mycket att göra om inte vår värld skall gå under. För dit vill du väl inte komma tillbaka?
Och med ens förstod jag att jag återvänt från en framtid som jag aldrig ville någon annan skulle få uppleva, och jag slog armarna omkring min kropp och än en gång kände jag en enorm kärlek över att jag fortfarande levde. Jag reste mig upp och såg ned på mina bruna kängor och jag vände mig om och såg att flickan just börjat gå upp mot mitt gamla hus och hon var jag och jag var hon. Tiden måste vara människans påhitt, det förstod jag.
Efter allt som hänt ville jag leva varje dag som om den var min första och min sista.
Över vägen vi gick tändes stjärnhimlen också denna kväll och den blå nebulosan som jag färdats från kändes långt borta, eller kanske som om den bodde inom mig.
En sak visste jag och det var att det var på denna sidan vintergatan jag hörde hemma.
Man vet med säkerhet när dörren står öppen till en annan värld. Man känner hur det drar kallt och man går och hämtar en varm tröja för att slippa att frysa. Nu var den dörren stängd och jag gick in till mitt gamla kök satte eld i spisen och längtade mest av allt efter en varm kopp chokladmjölk.
Men du skall inte tro att det slutar här. Detta var bara början. För när jag kom in kände jag att det hängde något om halsen och det var samma smycke som när jag mötte Sally och Maximilian i den världen som var så totalt olik min egen. Mina händer började darra en aning när jag såg att hologrammet skiftade färg och speglade sig i mina ögon.
Jag förstod att någon från Maximilians värld fortfarande kunde följa alla mina steg, hörde allt jag sa och skulle försöka dra mig tillbaka.
Men jag ville inte dit och jag förstod att flickan och räven och alla de andra djuren i skogen, korparna, myggorna och molnen och stenarna skulle komma att bli mina viktigaste hjälpare.
Men när jag vände mig om var flickan åter borta. Eller var hon bara min skugga?
Inom mig visste jag att vi snart skulle ses igen.
Just då slog Edvins klocka 12 långsamma slag. Då kom jag ihåg att Edvin sagt att det fanns ett hemligt tecken i klockan, som få kunde tyda. Visst hade han också lämnat ett brev den dagen jag fick klockan? Låg det inte på botten av klockan?
Det skulle jag läsa när min varma chokladkopp blev klar tänkte jag och vispade grädden som skulle flyta på toppen. Nu ville jag inte bli störd på länge, och elden brann redan i spisen.