Livsvägen – diken och fallgropar

marianna agetorp

Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson

Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
”Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, ”rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna ”famntag”.

Det som jag kan kalla min livsväg då – som var ”eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.

droppe1

 

Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.

Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på ”gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt ”överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också  texten om Willian Blakesom bla skriver ”Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)

Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form.  Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, ”paradisskildringar” och ”kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från ”New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på ”livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den ”ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande ”utanpåverk.”

prisma

 

Jag blev tidigt utsatt för en andlig ”våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det ”rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut.  Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor  politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.

På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.

Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från ”kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
”Allt har sin tid” -det  är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.

Foto: Eva S AnderssonMarianna Agetorp

Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp

8 comments

  • Helt underbart berättat och beskrivet – jag med mina erfarenheter – bara jublar inombords att någon – denna någon som är Marianna – kan beskriva en inre verklighet, inre konflikter, kampen att överleva och hitta sin ”väg” känns som att vandra i en underbart vacker ”saga” – där allt är möjligt, där det goda och kärleksfulla vinner och omfamnar med tillit, tröst och värme i just denna sagas slut! Tack Marianna för allt vackert och gott du skapar och delar 😉

  • Jag blev så berörd att jag knappt kunde läsa genom tårarna. Mitt uppväxtdike ser likadant ut, och jag förvånas över att såren jag fick där nere emellanåt gör ont fortfarande och att de inprogrammerade ”sanningarna” kan vara så svåra att skaka av sej. Du skriver så klokt och hoppfullt.
    tack

    • TACK Katarina för att du läser och fann mina ord i den väldiga ström av ord som är vår verklighet i dag. JA – vi kan mötas ”vid vägkanterna”, medan vi plockar blommor, erfarenheter, böcker och nya upptäckter. Berätta gärna mer – ju mer vi delar desto sannare blir berättelsen om hur det är att vara människa.

  • Hej Marianna! Jag hittade din blogg via Ekosofi.se. Det är så att jag har fått i uppgift av skolan att svara på några frågor om livsåskådningen ekosofi och nu undrar jag eftersom du verkar kunnig inom detta, om du skulle kunna tipsa mig om vart jag på enklast sätt finner svaren till frågorna jag fått, då jag inte hittar i bibliotekens böcker eller på internet?
    Frågorna lyder:
    Hur utövas livsåskådningen idag och historiskt i Sverige samt i omvärlden?
    Hur påverkar livsåskådningen människoliv? Är det skillnad för man och kvinna, rik och fattig? Hur ställer sig religionen till sexualitet, etnicitet?

  • Jag gissar att du googlat…. Ekosofi, ekologisk filosofi, och en av dess främsta företrädare är Arne Næss. Ordet är bildat av grekiskans oikos (”att hushålla”) och sofi (”vishet”). Ekosofer ser allt levande som en helhet, och enligt dessa är människan är inte naturens självklara höjdpunkt. Naturen har enligt ekosofer ett egenvärde. Åskådningen kan ses som en form av normativ etik.
    Ekosofi – ” frälsning från självtillräcklighet”, I linje med detta hävdar Naess varje varelses rätt till självutveckling. Målet för detta, självrealisering, blir därmed det centrala begreppet i Næss’ ”ekosofi”……. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekosofi
    Ekosofi är för mig inte på något sätt en religion – utan en mycket vid filosofi – som bygger på varje människas unika förklaringsmodell för vårt liv. Så jag kan PÅ INTET sätt svara för alla” Ekosofer” – jag kan bara svara för mitt eget tänkande kring dessa frågor. Om det är något värt för dig vet jag inte. Vi är födda som fria unika varelser. Och jag tänker mig att INGEN är den andra lik.
    Frågorna lyder:
    Hur utövas livsåskådningen idag och historiskt i Sverige samt i omvärlden? Mitt svar: Den utövas inte som jag förstår det – den bara levs och uttrycker sig i det personliga livet och och i min delaktighet i samhället, mitt sätt att handla, välja och visa min medkänsla. De tankar som FN formulerat kring Mänskliga rättigheter skulle jag tro omfattas av alla ekosofer. Ekosofin har inga dogmer eller regler som jag förstår det, varken i nutid eller historiskt.

    Hur påverkar livsåskådningen människoliv?
    Återigen svarar jag personligt. På otaliga sätt. Utifrån min syn på allas lika värde, och då inbegriper jag att också naturen med dess varelser djur och växter. Naturen har ett egenvärde, och kräver ett samspel och ett givande och tagande. Människan har ingen rätt att utnyttja den för sitt eget syfte, men vi är djupt beroende av naturen för vår överlevnad. Människan har i dag en ENORM skuld gentemot naturen efter som vi överutnyttjat dess resurser. Jag menar att ekosofin har mycket gemensamt med flera ursprungsbefolkningars syn och vördnad för naturen. För min personliga del är min strävan att leva enkelt och så ekologiskt som möjligt, även om också min skuld mot naturen är stor.

    Är det skillnad för man och kvinna, rik och fattig?
    Enligt mig finns det ingen som helst skillnad mellan oss människor. Vi har vårt lika värde oavsett vilka vi är, gör eller presterar. Totalt oberoende av kön, klass, etnicitet sexuell läggning, begåvningsbegränsningar eller något annat som på ytan skulle se ut som en skillnad.

    Hur ställer sig religionen till sexualitet, etnicitet?
    JA som sagt, Ekosofi är INTE en religion, har inga dogmer eller regler som är uttalade. Ingen ”helig bok”. Varje människa är född fri, unik och med ett självklart egenvärde utifrån naturens egen föränderlighet.
    Människan har en fri sexualitet som måste ske i samförstånd och frivillighet människor emellan.
    Kontakta mig gärna per telefon om Du har fler frågor. 070-6739916 M@

  • Det du skriver om naturen och livet är så extremt vackert! Älskar att det finns andra som vill leva med naturen och inte på naturen. Mina bästa stunder är när jag går ut i skogen och hittar en magisk plats där jag kan andas och må så fantastisk bra. Varför är inte naturen vår religion? Det är ju den vi har att tacka för allt.
    Tack för dina ord!!! /från en 18-årig tjej

    • TACK fina Jenne för att du läser skriver och reflekterar. För mig är det helt ok att ha naturen som religion, att värda och värdesätta den för att vi får finnas här och vandra en stund under solen. För mig är naturen helig och hjälper mig att komma i kontakt med det heliga. I varje människa finns det gudomliga, liksom i allt – i otaliga former. Har själv närmat mig Ekosonfin, men också Teosofin – vilken är en spännande sammanfattning av många religioner och trosläror. Finns mycket om du googlar – och tex läser om Helena Blavatsky.
      Må naturen och livet komma dig skönt till mötes. Vänliga hälsningar Marianna

  • Tack. Känner igen mig.

Lämna ett svar till Marianna Agetorp Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *