Tag Archives: död

Ingvar Kamprad död och dubbelmoralens brytpunkt

Frid över Ingvar Kamprads minne

Frid över Ingvar Kamprads minne

Via Instagram fick jag igår vetskap om Ingvar Kamprads död, och det gjorde mig oerhört berörd, mer än vad jag kunnat tänka mig.

Och allteftersom dagen gick och alla nyhetsflöden rullat igenom mig blev jag allt mer sorgsen. I dag lyser vi inte frid, när någon har dött, vi hedrar inte. Vi kastar upp allt allt som den människan stod för, i ett enda gytter av skuld, sanningar, osanningar, avundsjuka, svartsjuka och personliga minnen och känslor. Men även sådant klarar Ingvar Kamprad. Han och hans världsgärning håller för mer än människors tyckande och personliga omdömen.
Varför blir jag så berörd? Ja jag har i hemlighet tänkt tanken att jag skulle vilja få vara officiant vid hans begravning. För att på så sätt få hedra hans minne. Naturligtvis utan att veta något om han var medlem i någon kyrka eller annan sammanslutning, eller hur han planerat din sista resa.Men jag hade velat få formulera de sista orden, överräcka honom tillbaka åt den småländska jorden och lysa frid över hans minne. För att han varit den gamla stränga far han varit och är för oss alla entreprenörer och ”Smålandsbrukare”.

Jag har alltid undrat över vad han hade för personlig innersta tro och föreställning om livet och döden. Om han alls haft någon relation till en frånvarande eller närvarande gud. Vad låg det för böcker på hans nattduksbord, vad läste han för litteratur, hur planerade han sin sista resa? Han föddes säkert lika obemärkt som vi alla. Hans första andetag var säkert inte lättare än någon annans. Och i det sista andetaget är vi alla nybörjare.
Och jag blir berörd när jag hör berättas om Ingvar Kamprads barndom, hans stränge far och det som alltid kommer att svärta hans minne. I sanning ett ”lik i garderoben” som luktar illa. Men det talar också om komplexiteten i hur vi formar vår världsbild, och hur vi som barn indoktrineras, oavsett om vi växer upp med nazistiska föräldrar, eller i ”vänsterreligiösa” sammanhang eller i radikala fundamentalistiska religioner och sekter.
Vi blir nedsvärtade i vårt intellekt, vi fastnar i stadfäst tro och får svårt att ta oss därifrån. Ingvar Kamprad var dubbelsidig som de flesta. Skuggorna i våra liv gör sig alltid påminda förr eller senare. De kommer ikapp oss.

Ingvar Kamprads ”Lillasyster”

Inte vet jag om Ingvar hade några syskon, men inom mig har jag känt mig som en frände, en liten och okänd ”lillasyster,” rebellisk som han och med stor tro på sig själv och med orubblig tro på det omöjliga. Sen är jag väl medveten om att ”alla jämförelser” slutar där. Vi valde helt olika produkter. Jag valde det osynliga, jag valde det som få människor ens känns vid, att de behöver. Han valde de platta paketen, jag valde orden, poesin, stämningarna, ”inombordet” det som ingen annan ser och som nästan inte går att sälja, även om boken också är ett ”platt paket”. Jag valde att locka ut människan i naturen, in i konsten, kulturen – det som nästan alltid tas för givet, är gratis och som inte kan köpas för pengar. Det gjorde mig inte förmögen, bara rik på att få bestämma över min egen tid, älska det jag gör i varje minut och att bygga upp relationer till läsare och vänner. Det gav mig välstånd och ”passionsförsäkring” och när jag dör lämnar jag efter mig ett imperium av tystnad, mellanrum och spridda ord i vinden.

Så vad består då syskonskapet i? Jo i lyckan att få stå på mina egna ben och kämpa för det jag brinner för. Inte på bekostnad av andra. Inte utan att se att jag är beroende av andra. Men jag har alltid, sen barnsben haft som mantra ”Lanne kan, Lanne vill Lanne gör.” Jag vill inte be om tillåtelse, inte vänta bara sätta igång och skapa.
Och då är vi företagare – skapande kreativa människor. Om det inte redan finns det vi vill förmedla- då skapar vi det. Behöver jag det, så behöver säkert andra det. Sen vet jag att det är en LÅÅÅNG väg som leder till kapitalism och utsugande och naturförstörande. IKEA var en del i den utvecklingen av vårt samhälle – och det är vi alla. Alla de som nu skriker och beklagar IKEAS roll i förstörelsen av vår handelskultur, i hur småsnickerier gått under på grund av IKEA:s övertag och fula metoder, men det är som om de inte inser att vi alla är med i samma jaktlag. Det är vi vanliga som jagar de låga priserna, de lockande slit-och släng erbjudanden, och köper och slänger. Och tror oss vara fria från ansvar. Lägger ansvaret uppåt. Vi har var och en vårt ansvar vilket bord vi beställer, vilket bord vi skapar själva eller om vi handlar det på loppis och återbrukar. Det är inte företagarens fel det är vårt eget. Skulden måste läggas på oss alla. Vi får de entreprenörer vi förtjänar. Om jag går till IKEA och känner det osmakliga i att handla dessa superbilliga julgransprodukter, och jag inser att de som suttit och tillverkat dem inte kan ha fått mycket av vinsten, kan jag välja att handla och fylla på mitt onödiga förråd av prylar, eller att gå hem och sätta in några hundralappar istället och stödja en organisation som hjälper människor ut ur fattigdomen. Det är vi enskilda som väljer vilket samhälle vi vill ha, vilka ledare vi vill ha som bestämmer över oss och vilka företagare vi vill stödja. Det är smärtsamt, men vårt eget ansvar är enligt mig TOTALT. Jag kan inte skylla på någon. Vi står inför dubbelmoralens brytpunkt – varje dag i våra liv. Nu r den tydligare än någonsin.
Så för mig, som Älmhultsbo, som strävsam Smålänning och entreprenör i fädernejorden, kan jag bara känna saknad, och förnyad inspiration att kämpa vidare med det jag tror på, det jag vill sälja och mina egna platta bokpaket.

Så vad hade jag velat säga på Ingvar Kamprads begravning

Ja det lär jag inte få veta, hur denna högfärdiga önskan om att få vara officiant hade kunnat ta sig uttryck. Men Vila i frid är en vackert önskan, för alla de som lämnat oss.

Så jag säger
Vila i frid – vi skall fortsätta att borsta skorna på framtiden.
Vi skall bygga bord och skruva lådor.
Vi kommer att fortsätta i våra egna fotspår, men inte glömma dina.
Din själ var lika fri, lika oskrynklad som ljuset vi alla är en stråle av
Du spände bågen, du skar pilarna ut världsträdet, du cyklade den extra milen, du gav bort din sista skjorta att förmultna i jorden.
Ditt sista andetag var vårt och det som fuktade dina läppar
skall bli en berättelse för framtiden.
Kom tillbaka.Börja om.
Alla skall vi bli jord igen, aska och ljus. Och ljus igen.
Kärleken du lämnat blir det enda som evigt blir kvar.

Frid över Ingvar Kamprads minne.

 

Döden och dikten

Döden

Ett fönster ut mot det okända

Man andas ut
men så andas man inte in igen
Så kan döden beskrivas.

Det är alltid lättare att skriva om döden än att samtala med andra om den. Vi har ofta så olika erfarenheten, utgångspunkter och föreställningar. Men jag hoppas på fler mötesplatser där det är mer öppet att också tala om vår ångest, rädsla och dela ett nytt språk för det vi inte vet så mycket om.

Dagens program i Radions P1 om Dödsögonblicket i konsten och verkligheten gav mig många nya värdefulla reflektioner.
Här lägger jag in några av mina dikter på detta tema, livet/döden.

Glasäpplen

Genom höstens mörker kan jag om natten höra

hur glasäpplena faller i trädgården utan att gå sönder

Omärkligt som ett stjärnfall

De frusna grässtråna sjunger tystnadens höga visa

och allt vänder åter till jorden

Det gamla äppelträdet som redan hälsats av döden

blir den harpa där det outtalade stannar upp

och vinden fyller dess strängar

(C) Marianna Agetorp

Bakom ljuset bortom mörkret

Bakom ljuset bortom mörkret

Väck inte döden
Långsamt långsamt skall du åter färdas in mot födslovattnet

Dränkas i den flod du förut föddes ur

Vem vet ditt namn vem ropar åter liv vem vaktar ljuset runt din iriskrans

Väck inte döden låt den ännu slumra

Så rosor runt hans öken och häng fågelholkar vid hans frukostbord

Foto Marianna Agetorp

Döden går med vita skor

Döden går med vita skor
Döden går med vita skor. Ställer dem varsamt i människans mörka tambur.
De sovande märker ingenting. Avtrycken syns inte på morgon.
Nya dagar börjar om och börjar om.
Vi ligger sovande medan någon räknar våra pulsslag.
Tick tack tiden kommer emot oss, oändlighetens stora återvinningscentral.
Som samlar agnarna och vetet. Allt sås igen och om igen.

I svart stol sitter dagen. Vi märker honom inte.
Han har inte bråttom som vi.
Lyssnar till våra andetag, ögonblick efter ögonblick läggs till livets radband.
Tills det brister och går av.
Döden går med tysta vita skor.
(C) Marianna Agetorp

Av en vän fick jag inspiration genom denna länken. Death Cafe?

Dödscafé -javisst behöver vi fler mötesplatser, både på webben och i verkligheten där vi kan tala om döden. Läs mer om dödscafé här.  Death Cafe?

Den 6 November 2014 sitter jag och samtalar på Dödscafé på Blohméhuset i Älmhult. Hoppas vi ses där.

Dödscafé

Dödscafé
Affisch: Niklas Freidwall

Jag har tidigare skrivit på min blogg om Döden döden döden

Och under rubriken Den Ljuvaste av årstider

Kanske är döden livets sakrament.

Om död och liv

För mig hör liv och död så intimt tillsammans. Liksom sommar och vinter och den överflödiga blomningen med kompostens förmultnande liv.

Ett sjunde sinne för det heliga

Jag har redan gått på många begravningar i mitt liv, har alltid tagit med mina barn och försökt förmedla om att döden är en självklar del av livet.
En begravning kan betyda så olika för oss, kanske att vi hedrar den som dött, kanske för att få ett eget avslut, kanske för att begrava ett minne, eller bara av sorg eller kärlek..
På sistone har jag både i radio och här fått höra att vårt deltagande i begravningar har minskat, och det det kan ha många förklaringar. För mig tror jag att det handlar om att vi behöver finna nya sätt att ta farväl, av kroppen – oavsett om vi tror på ett liv efter döden och att våt samtal fortsätter med de döda, men på ett annat plan, som är mer svårbeskrivbart. En älskad människa, bodde i en älskad kropp – som inte längre kunde tjäna livet.
Som borgerlig begravningsförättare, är min önskan att vara i tjänst när vi tar farväl av kroppen, och jag tror vi behöver finna många nya ord, formuleringar och tankesätt kring detta. (här berättar jag om en begravning)
Kanske behöver vi också finna nya platser där vi möts, för att ta farväl.
Här är en viktig artikel om vårt nya förhållningssätt till begravningar.

” I veckan visade Sveriges begravningsbyråers förbund, SBF, att antalet hedrande begravningsbesökare halverats sedan slutet av 80-talet. Välj inte bort begravningar av rädsla eller bekvämlighetsskäl.”

Läs mer i Expressens artikel. Den jobbiga döden.

Själv kommer jag fortsätta att går på begravningar – också de som inte känns värdiga de vänner som dött. Det har också hänt att jag ej kan närvara vid viktiga vänners begravningar, då har jag haft en egen ceremoni i ensamhet. JA vi behöver finna många nya former. Webb-begravningar av olika former kommer säkert att utvecklas än mer, särskilt de då sk. ”live”begravningarna via webben, då vi inte har möjlighet att fysiskt vara med. Allt verkar ha sin, tid, men det är mycket i våra liv som inte ”står inskrivet” i vår almanacka – men som vi måste ta oss tid till.
Döden – kommer aldrig ensam – vi får och måste alltid lämna tid för döden, eller som min far ofta påminde om ”Du har tid till att dö”. Vad han menade – och säkert i första hand sa till dig själv var. Ta det lugnt, stressa inte, arbeta  inte ihjäl dig – du kommer ändå alltid att bli tvungen att ta dig tid till att dö, eller vara den som står vid en älskades dödsbädd.
I trädgården och naturen finner jag ett för mig självklart förhållningssätt till min död och mitt liv. Kretslopp, försoning, kompost och nytt liv.
Därtill är jag fullkomligt övertygad om själens  odödlighet och ständiga rörelse in och ut i den enorma väldiga världssjälen. Min droppe vatten – som går upp i det väldiga brusande livshavet – det vi alla föds ur. Nej jag är inte rädd för döden – bara för att inte tillfullo förmå leva det liv jag så gärna vill leva – men som stundtals är så svårt att finna tillit och tålamod i.
Men jag fortsätter att säga till mig själv: Allt har sin tid.

Och redan i dag kan jag ta ställning hur jag själv vill att min kropp skall tas om hand.
Måtte jag inte dö förrän Promession är en självklarhet, så min kropp på ett naturligt sätt får gå tillbaka till moder jord. På min grav hoppas jag att det vilda ogräset får sjunga och blomma om livet enorma obeskrivbara skönhet och mångfald.

Prolifera är en ideell organisation som arbetar för att ge människor möjlighet att göra egna val för egen del och för vår gemensamma miljö, nu och i framtiden.
Ta ställning du också.

En tröstande Rödhake

En tröstande Rödhake