Tag Archives: kristendom

Livsvägen – diken och fallgropar

marianna agetorp

Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson

Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
”Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, ”rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna ”famntag”.

Det som jag kan kalla min livsväg då – som var ”eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.

droppe1

 

Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.

Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på ”gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt ”överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också  texten om Willian Blakesom bla skriver ”Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)

Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form.  Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, ”paradisskildringar” och ”kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från ”New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på ”livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den ”ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande ”utanpåverk.”

prisma

 

Jag blev tidigt utsatt för en andlig ”våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det ”rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut.  Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor  politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.

På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.

Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från ”kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
”Allt har sin tid” -det  är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.

Foto: Eva S AnderssonMarianna Agetorp

Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp