Tag Archives: offer

Nattens Prinsessa

Jag har inte alltid varit en trogen bärare av tålamodets rika gåva – men jag övar mig. För jag vet att ”allt har sin tid”. Det har i alla år varit mitt mantra. Allt kommer till mig, livet kommer mot mig. Jag dricker och tar emot.

En kaktus har tid att vänta. Många många år tog det innan mitt lilla bladskott behagade att blomma. Jag själv skulle sovit djupt den natten – men min älskade syster Lydia såg dess blomma, gick inte förbi utan gav den sin fulla uppmärksamhet och kallade på mig.

Vi alla behöver varandra – för att orka leva, för att orka blomma och bli dem vi är.
Varje blomning är ett sakrament- Kroppens Sakrament. Ett mysterium. Som kärleken själv. Varje blomma – liksom vi människor, frambär våra kroppar som ett heligt sakrament – när vi älskar oss själva och varandra utan förbehåll, utan att kräva något tillbaka.

Se också sakrament

Romarbrevet 12:1: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.”

På den tid jag läste bibeln var detta ett viktigt ord. I dag tolkar jag det annorlunda. Att älska – i kroppen, med kroppen och alla dess sinnen – med mig själv och med min älskade – är att frambära min kropp – välbehagligt.
En dag , frisläppta från kroppen, kommer vi förstå det oerhörda och heliga i att få vara kropp, materia – ande och jord i ett. Som blomman – Nattens Prinsessa. Och vilken doft – vilket välbehagligt ”offer”….

Nattens Prinsessa Foto: Marianna Agetorp

Nattens Prinsessa Foto: Marianna Agetorp

Attityd och inställning

”Men vad hade du för inställning då?”
En synnerligen viktig fråga både när du fotograferar och i relation till hela livet.
Ibland lär man sig via den svåra vägen, ja rätt så ofta faktiskt och den påminnelsen fick jag i somras. Jag tog det mycket lugnt under min rehabilitering efter den svåra olyckan (som kunde tagit mitt liv) och min smärtkropp. Men naturen och trädgården var så enormt vacker och alla rosor doftade och fjärilarna påminde mig om sommarens närvarande nu. Jag ville bevara dagen, skönheten ögonblicket, rosen, fjärilen, ekorren och allt det vackra.
Nyss satt min make med kameran och väntade på att den lilla illern skulle titta upp ur sitt gömställe, så kameran var väl inställd för dagens aktuella ljusförhållande och möjligheten till närbilder. Maken åkte i väg och jag övertog kameran och gick försiktigt och mycket långsamt omkring i trädgården. Tyckte visserligen inte att kameran  betedde sig som vanligt, ”men proffsiga” Anders hade ju ställt in den så jag fortsatte fotografera noggrant och hängivet. Trodde jag. Jag såg framför mig vilka fantastiska bilder jag tog, hur de skulle komma till glädje och nytta och faktiskt ge inkomster till hösten.

Sol över Stensjöäng

Sol över Stensjöäng

Men faktum var att jag egentligen hade noll koll. När jag senare på kvällen laddat in dem i datorn var de totalt misslyckade. Helt vita, ljusinsläpp på max, ja inte ens ”läsbara”. Det var bara att kasta, ”deleta” allesammans. Jag var så knäckt, besviken och sur.
”Hur kunde en så proffsig kamera vara så usel”. Jag la skulden på kameran, ja la skulden på att Anders haft fel inställning, och tyckte synd om mig en stund.
Men det här med inställning blev som en markör för varje bild som misslyckast. Jo jag hade den bästa av avsikter, men fel inställning. Så lärorikt, och en så övertygande lärdom. Jag måste ändra min egen personliga inställning. Jag kan inte lägga skulden på solljuset, inte på kameran, inte på Anders, inte på min vackra helande trädgård, inte på fjärilarna. Bara på mig själv. Och sen ”switch” – förlåta, försonas med faktum. Bilderna blev kass, jag fick en lärdom som skulle komma att förändra mitt liv och lära mig på djupet. Och med ens kände jag av mitt viktiga ”mantra”, jag försöker öva mig i ”Who knows it`s not a blessing? Vem vet om det inte är en välsignelse.

Rätt attityd och inställning

Rätt attityd och inställning

Jo redan samma dag kändes det som en välsignelse, som något jag kunde ”koda om mig med”. Hela ”Internetlivet” och den nya tekniken, ger fantastiska nya lärdomar om vår mänskliga sårbara verklighet. Vi behöver ”omprogrammeras”, ”omkodas”, omskolas, trycka på ”reset” och bara helt enkelt kasta massa gammal kunskap, åthävor och erfarenheter i ”papperskorgen” -”deleta” den- och starta om hela vårt program.
Mycket enkare på datorn än i den egna hjärnan, känslokroppen, sinnevärlden. Men lika välbehövligt, livsnödvändigt.

Sedan jag fann Genekeys har den processen fått ännu djupare betydelse, för det går att omprogrammera oss in på cell/DNA nivå, och det är så befriande och upplyftande.
Så vi behöver inte vara offer för någonting i livet. Allra minst vår attityd eller vår vanliga inställning. Vi kan välja en ny!