Tag Archives: vår

Att försonas med sitt storhetsvansinne

I trädgården föds livet

Det är en ganska enkel sak att skriva ned några rader om min trädgårdspassion, ord som doftar lavendel, sena kvällar under fullmånen i min natträdgård och varför vi behöver umgås mer med vår trädgård. För mig var det länge en skillnad mellan nyttoträdgården och lustträdgården. Om vi odlade för födan eller för glädjen. Många har numera kunnat sammanföra detta perspektiv och blandar blommor och mat hejvilt – och det är oerhört positivt.

Varför skall vi ha en trädgård?
Men nu hade jag tänkt gå ett steg djupare. Varför skall vi över huvudtaget ha en trädgård, om vi nu inte bara drabbats av en modenyck, vill ”ligga rätt i tiden” och göra som alla andra villaägare som spenderar massor av tid, pengar och hängivenhet  på den lilla ytan som omger våra bostäder. Det allra enklaste och det mest vinnande konceptet har i långliga tider varit att anlägga en grön gräsmatta och sätta upp ett litet staket stort nog för att själv skall kunna se in till grannen och för att grannen skall kunna se in till mig hur ordentligt jag har det. Förlåt nu hårddrar jag villaområdets ”myt.

Men är det något som det gått mode i så är det våra trädgårdar och det följs ofta åt med hur vi har det inrett hos oss inomhus.

Trädgården blir ett ytterligare rum som vi vill inreda, visa upp och vistas i, även om det oftast är när vi arbetar där- som vi har tid att vara där. Sen går vi in, om det nu inte råkar vara grillväder.

Nu raljerar jag inte enbart, jag tror verkligen det är så. Våra lusthus och trädgårdshörnor är rätt outnyttjade under våra nordiska breddgrader, ändå älskar vi trädgård och investerar massor av tid och pengar i dem. Och jag vill verkligen framhålla att vår stora trädgårdspassion är ett utlopp för vår kreativitet, vår kärlek till naturen och vår längtan efter ledighet och avkoppling. Sen blir det inte alltid som vi tänkt. Är det inte myggen som oroar oss, så är det grannen som klipper gräset på fel dag, eller har för vilda fester eller har en trädgård som vi själva måste se ut över och som inte passar oss alls utan väcker irritation. Men andra ord. Vi har oss själva med oss ut i också detta rum, och det svåraste av allt är att trivas med sig själv, sin skröplighet, sin latmask, våra drömmar, vår intolerans och vår eviga längtan efter frihet, kärlek och sann gemenskap.

Treklöver

Så vad finns det i trädgården som kan stödja denna ”treklöver” – frihet, kärlek och gemenskap? Ja för mig allt. Trädgården är för mig ett rum som stödjer mig i all denna längtan. Jag kommer hem till mig själv i den skapande övningen, i det hårda arbetet, i kampen, mödan och längan. Jag kommer nära mig själv, känner och upplever vad jag har för sanna behov, får kontakt med min trötthet, min arbetande kropp, och mitt behov av egen tid, stillhet och närvaro. Och skall jag vara sann, måste jag också nämna den totala utmattning som trädgården ger upphov till ibland, när det bara inte går att sluta, det är bara för roligt, och jag har så innerligt många drömmar som jag försöker förverkliga.


Ogrästyngd trädgård
Jag har valt ett trädgårdsrum som inga grannar har insyn till, så jag har inte det ”kravet på mig” att jag skall klippa gräset och uppfylla alla skrivna och oskrivna regler – men jag har under olika perioder i mitt liv haft min trädgård öppen för besökare, både enskilda och ”busslass” – så jag har fått svälja min ogrästyngda trädgård och dra av på kraven hur jag skulle vilja visa upp den. Med ålder och mognad har jag också valt att stå för den jag är och den trädgård jag har. Bett alla pedanter att gå in på egen risk och påtalat att de kan öva sig i att kunna njuta av det tysta ,det enkel och det osynliga.

Flera är de som tackat för att jag vågat visa, trots min trädgårds ofullkomlighet och det bjuder jag så gärna på.
Men så här i gryende sjudande vårtid, när naturen ännu ligger naken och trädgården morgnar sig i vårsolen tycker jag min steniga trädgård är som vackrast ( ja jag erkänner – ibland säger jag det året om, även i november)- naken och yrvaken som citronfjärilarna som sveper över de tidiga vårblommorna.

Jag har fortfarande drömmarna kvar om att jag skall hinna kratta alla stigarna, alla avdelningarna, rensa dammen på löv och och flytta alla växter som spridit sig till fel ställen. Det har ännu inte lyckats. Lär aldrig lyckats.

Jag har inte heller hunnit komma ned till bästa trivselvikten, börjat jogga, stoppat alla strumpor, lagat alla trasiga kläder. Ja inget är fullkomnat än.

Att försonas med sitt storhetsvansinne

Men trädgården lär mig att försonas med min skröplighet, mitt storhetsvansinne, min svaghet och min litenhet. Allt får jag framemot hösten återigen lägga på min inre och min yttre kompost och låta det bli till nytt liv igen, ny jord och ny mylla till nästa år.
Precis så är det. I trädgården gror livet, livet föds på nytt och på nytt. Att arbeta i trädgården är att gå i livslång skola av förlåtelse, förnyelse och livskraft. Såsom ovan så och nedan som de gamla alkemisterna sa. Inom dig så också runt dig.

Naturen är nog

Kanske kan trädgården också lära oss att öppna för det oväntade, det omöjliga, undret och det långa evighetsperskektivet. Är det någonstans som den sakrala evighetskänslan infinner sig hos mig så är det i naturen och i trädgården- om det vilda tillåts få tala sitt språk. Naturen är inte till för människan. Naturen är sig själv nog, har ett egenvälde och har en större betydelse för hela ekosystemet än att jag skall ha rätt att vattna min gräsmatta, när markerna runt omkring ligger uttorkade och törstiga. Vi behöver läsa oss se på naturens eget återhämtningssystem, hur naturen skyddar sig mot torka och näringsförlust. Vi behöver tänka om och fråga oss hur vi kan samarbeta bäst med jorden för att få en hållbar trädgård, med bördiga jordar också för sju generationer framåt.

Trädgård från vaggan till graven


I trädgården är både döden och livet ständigt närvarande och naturen och trädgården kan vara en stor tröst för oss som människor från vaggan till graven och i både med och motgång, hälsa och sjukdom.
Naturen är den plats där trädgården hämtar sitt liv. Vi bara lånar en stycke mark, leker en stund under solen och lämnar vidare till nästa ägare. Men glöm inte, att allt är ett lån av daggmasken, tordyveln, guldbaggen, skogsmusen och lodjuret.


Marianna Agetorp Stensjöäng Spjutaretorp

Livsvägen – diken och fallgropar

marianna agetorp

Marianna Agetorp i rosengången
Foto: Lars Torstensson

Det finns bara en väg att gå för mig – men tiden gräver gropar, jag gräver mina egna skyttegravar och dikena längs vägen är stundtals mycket skrämmande och spännande.
Ja jag tänker och skriver i bilder – för att förstå själv hur jag känner det.
Min första sträcka av livet, tycks det mig som om ett av dikena var min livsväg, något jag tillsynes inte hade valt själv. (Barndom/ungdomstid)
”Diket” var familjen, släkten med dess givna ordningar och lagar, regler och livsdogmer – Mycket av detta fick sin energi från en sträng kyrka, Kristendomen, ”rätta och sanna” lärare och historiens och släktens alla mer eller mindre påtvingade och självpåtagna ”famntag”.

Det som jag kan kalla min livsväg då – som var ”eget val” var naturen, skogen, ängen, leken – korta ögonblick av upplevd frihet. Som små rastplatser – där det bjöds smultorn, körsbär, äpplen mossa och blåbär. Att klättra i träd gav frihet, utsikt och tillhörighet med något annat. Naturen som rastplats är självklart lika värdefull- och en förutsättning för min överlevnad och lycka i dag.

droppe1

 

Men jag upplever att livsvägen i dag har två rejäla diken. Ett av dikena är kyrkan, den gamla övermakten, den gamla gudsdyrkan, den gamla tron på makten och hoten mellan himmel och helvete.

Fast jag tycker mig länge ha gått stadigt på min egen väg, halkar jag lätt ned i det gamla diket. Hjärnan är alltför inprogrammerad på ”gamla sanningar”. I det diket sitter all guldförgyllda påvar, präster, prelater, gudabilder, Jeusustavlor, Lutherdomar, regler, skuldsedlar, … ja ja jag känner mig helt ”överbemannad”(ja det är främst män) på all eländespropaganda som väller upp ur det diket och skrämmer och skymmer min sikt. Hela det diket är kantat av höga offerkullar, golgatahöjder, helvetesprofetsior och dödsbeskuggade dalar. Och det är bara att klättra upp, och jag gör det igen och igen.
På andra sidan om min livsväg finns ett annat dike, och jag upplever att det mest är andra som verkar tycka att det finns risk att jag halkar ned i det. Det är New age -diket. (läs gärna på den infogade länken. Se gärna också  texten om Willian Blakesom bla skriver ”Fantasin är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.” ( ack om ändå Blake hade illustrerat min barndoms biblar! Se mer av hans bildvärld här)

Och det är säkert välmenat och vältänkt. För det är oerhört lätt att halka från en fundamentalistisk syn till en annan fundamentalistisk form.  Men risken är för mig inte hotande eller lockande. Jag har varit tillräckligt hjärntvättad (dåligt begrepp för Indoktrinering- min hjärna är istället totalt nedskräpad, belamrad och sotad och stundtals känns det som om alla goda kloka tankar är brända till sot och aska,) för att inte känna av när det börja stinka av övertygelser, övermakt, lockelser, indoktrinering, smicker, ”paradisskildringar” och ”kom till oss vi vet allt” -lockrop. Från ”New age – diket” har jag funnit oändligt många vänner, OVÄRDERLIGA böcker och fått tips på ”livskartor från andra som gått sin egen väg”.
Jag har fått nog av både himlar och nya helveten.
Vad är det då jag behöver, vad är det då jag söker mig till. Jag söker friskt vatten, klara källor, närande föda för sinnena – för kropp själ och ande. Jag önskar rena mitt eget liv, jag strävar efter att min egen andning och andedräkt skall vara klar och levande. Jag söker gemenskaper där det är högt i tak, där allt får sägas och uttalas, men där ingen har den ”ultimata sanningen.”
Min egen väg, min egen gudomliga livsgnista är glädje nog och det är ett livslångt arbete att slipa min gudomliga inre diamant/prisma – efter alla år av svärta.
Min själ har ett särskilt doftsinne för odör, svavelosande predikningar, för låtsasparfymer, för över dimridåer och glittrande ”utanpåverk.”

prisma

 

Jag blev tidigt utsatt för en andlig ”våldtäkt”. Jag känner igen dess språk, dess doft och dess fruktan. Jag är inte längre inlåst en kyrkans vämenande, utsmyckade guldglitterbur. Men dess svarta kappor, manliga förkläden och gudomliga ensamrätt har jag fortfarande en stor skräck för, en lätt uppblossande själslig allergi för. Jag hör direkt när det ”rasslas med nyckelknippan”- hur vackra och guldglänsande nycklarna än ser ut.  Kyrkans och religionens tal och antydningar om skuld, smicker, blod, synder, korsfästelser och slaktade lamm – metaforer – är fortfarande tortyr för min barnasjäl.
Och lika stor avsmak har jag för samtliga religioner som lockar med himlar och paradisutfästelser – men som vill stänga in människorna/mig i dogmer, lagar, paragrafer och Sanningar.
Därför är också rabiatateister, vetenskapsfundamentalister, försäkringskassor  politiskapåvar och sjukvårdsinstanser som enligt vetenskapen eller sin egen ideologi VET vad skadade, sargade människor behöver – istället för att se till helheten, sammanhanget och människans hela begreppsvärld – lika vådliga och skrämmande för mig.

På så sätt kan jag bara gå min egen väg – ofta ingen väg alls, utan en stig -i bland inte ens en stig utan i väglöst land. Ibland blir det totalstopp, bara återvändsgränder. I bland öppnar sig fantastiska gläntor där jag och det gudomliga finner andrum och spirande lekplatser. Ofta är det människor som är dessa gläntor – där jag kan känna frihet, finna mening och hitta tröst och tro att också jag har arvsrätt till det levande livet. Inte i ett annat liv, annan himmel. Utan där himmelriket är inom mig, här och nu på jorden. Nu i dag när solen skiner och glasverandan värms och tiden kommer till mig varm och i överflödande skönhet.

Mina diken är just mina – och ingen annans. Det finns de som behöver diken – och ibland har de varit lärorika och berikande för just den livsfasen.
Men jag älskar vägrenarna – längs min väg, nära dikena, där det växer blåklockor, Linnéor, nävor, brudborstar, vivor, väddar, tistlar, vildrosor och törnen. Allt är vacker och skönt på sitt sätt.
Allt behövs i mitt livspussel. gamla koraler och enstaka ord plockar jag från ”kyrkan och helveteshimladiket”.
Böcker, erfarenheter, livsvisdomar, berättelser själs-och kroppsläkande redskap från det andra diket.
Och de egna fallgroparna som jag själv alltför ofta gräver ned mig i, de får jag tålmodigt fylla igen , läka, omvandla till livsspeglande vattenpölar eller värmande solgropar när det blåser.
”Allt har sin tid” -det  är mitt mantra. Det uttrycket lånar jag från bibelns predikare. Resten får livet själv predika för mig.

Foto: Eva S AnderssonMarianna Agetorp

Foto: Eva S Andersson
Marianna Agetorp