Den rosa syrenen blommar
Inte hela sanningen, men en början. Allt har MINST två sidor. Reklamen förpestar, förstör, förfular, förringar, klär av, ljuger men ger också upplysningar som vi verkligen behöver. Så att vi finner det vi söker. Vägen till den plats vi söker, det mål vi söker efter.
Jag har lätt för att falla ned i diket “förakt”. Förkasta allt, allt som jag inte vill ha, inte söker eller inte förstår.
Många blir upprörda för att Facebook gör så mycket reklam, smyger in det över allt. Vad hade vi väntat oss, att socialt nätverk, helt gratis, utan att vi behöver betala på något sätt? Naivt, verkligen naivt. Många slutar använda facebook av den anledningen, och den ryggmärgsreaktionen drabbas jag också av, men så tänker jag till. Dagstidningen – ja massor av reklam – men jag slutar inte läsa, plockar upp morgontidningen nåd. Tidningar hemsidor på nätet, OTREVLIGT mycket reklam, men nog läser jag ändå. Har tackat nej till reklam i brevlådan , för den pappersmängden vill jag skall vara kvar i “skogen”, hellre reklam på nätet, än som pappersreklam.
Det finns reklam jag verkligen älskar, ja som får mig berörd och som får mig att börja gråta. Naturskyddsföreningens reklam kan vara mitt i prick. Många hjälporganisationers reklam. Reklam som inte får mig att vilka konsumera, utan som får mig att tänka till, engagera mig och börja tänka på nytt sätt.
Men om ni ser mig göra reklam för underkläder, ting, resor, hotell eller dyligt via bloggen här eller via facebook – SÅ ÄR DET INTE JAG! Det är systemet som nyttjar (utnyttjar) min kommunikationsglädje-strävan. Gratis blogg – nej tusan – vi får betala, via massa reklam som inte stämmer med vår övertygelse. Ändå älskar jag sociala medier, hur oärliga de än kan tyckas. Jag blir lätt antingen eller. Är uppfostrad med tvåpoligt tänkande. Gud-Djävulen, himmel-helvete, got ont, liv-död, älska-hata, bra-dåligt.
I dag försöker jag komma fram till en tredje väg, en för mig mer sann väg. På stan är det massor av reklam – som jag som ovan lantis – inte kan värja mig mot, ser, tittar, läser och tror att det gäller mig. Är inte lika avtrubbad som de som bor i staden alltid. Förr hade jag protesterat och velat åka hem direkt – vill inte bli påverkad, men självklart älskar jag staden, all den mänskliga energin där – men ack så trött jag blir, av alla ljud, av alla bilder, allt som “vill mig”.
I skogen och på ängarna är det annorlunda. Ett annat tempo, helt andra synintryck. Men nog tusan har också naturen “sina reklampelare” – allt säger något, berättar och vill förföra mig. Kom ut till oss!!! Häggen berättar med dofter, blommor och blad, gullvivan ropar mig längre ned i fruktträdgården, göken fångar min uppmärksamhet, sjön glittrar, alpklematisen täcker hela fält med sin blå färg och säger kom, kom nu, i morgon kan det vara försent. Och ramslöken ropar: ät mig, och syrenen – kom och älska med mig, och snart börjar rosorna förföra mig rejält, ja berusa mig, och jag vet somliga dar inte vilket ben jag skall stå på. Blir yr av fröjd. Så jag sätter mig ned i solstolen och låter alla sinnen bara ta in, låter allt ha sin tid. Låter årstiderna ha sin gång genom mitt liv och min dag. Jag älskar reklam, som får mig att gråta, som får mig att byta till nya positiva tankar. Älskar reklam som får mig att vilja ÅTERANVÄNDA, öppna mitt hjärta eller börja tänka nytt. Reklam för mer konsumtion av onödiga prylar, det behöver jag inte! Men fortsätt att göra reklam för att leva Nu, älska mer och stressa mindre. Och genast dyker den tredje tanken upp – jamen vadå? – jag är inte bättre jag – jag gör reklam för att jag vill sälja mina tavlor, och mina böcker vill jag verkligen sälja. Instängda i lådor gör mina böcker ingen nytta. Att göra reklam för sig själv är inte lätt, ofta ett nödvändigt ont, för en skapande människa. Men JAG VILL OCKSÅ SÄLJA. Så med andra ord, reklam är dubbelbottnat och omöjligt att värja sig mot. Men det gäller att öva sig, se igenom, tänka ett varv till – och sen sjunka ned i sig själv och konsumera allt det som är gratis – SJÄLVKÄRLEK, solsken, vind, och doften från en annan värld som vi bara anar.
