Category Archives: 2022

Fotopoesi

Varje gång jag hör ordet fotopoesi känner jag mig hemma i det. Själv är jag poet och skriver dikter – ja allt jag skriver är en sorts poesi. Har alltid haft svårt att renodla orden och bena ut vad som är fakta och poesi, berättelse eller verklighet. Allt går in i vartannat.
Och ibland, ja ofta skriver jag med kameran. Då blir det fotopoesi.
Vill du ha mina foton upptryckta i storformat hör bara av dig.

Taket är klart på backstugan.

Äntligen kan jag säga att taket åter är på på Sofie Kalles stuga.
Det blev en spännande resa, men i dag 2022-04-29 är en dag att fira.
Vår fantastiske snickare Thorsås Bygg är klar och det ser mycket bra ut. Jag är oändligt tacksam. På taket ligger nu en pannplåt och lär överleva även till nästa generation. Mycket mer finns att göra, många sprickor i den gamla timmerväggen att laga och bjälkar att byta ut. Men jag tar ett steg i taget. Nu närmast skall jag behandla vindskivorna så de grånar vackert, eller måla med svart slamfärg. Utomhus håller Anders som bäst på att gräva för att dränera runt stugan och jag fortsätter att samla flata stenar till golvet i stugan och börjar snart att gräva bort jorden så det kan läggas stengolv med sand runt stenarna. Och så är det hög tid att plantera ett äppleträd. Små land runt stenarna har jag också gjort med gammaldags blommor som dubbel påsklilja, pärlhyasint, luktviol, hålnunneört mm. Drömmer om ännu ett omöjligt projekt där, nämligen att gräva en brunn. Den som lever får se.
Timmerbjälken dörren sitter på är helt rutten nedtill – så den är det ett stort behov av att byta ut.

Det av hembygdsföreningen byggda utedasset blåste ned i Gudrunstormen. Det har jag nu rivit och flyttat. Vägen har Anders röjt så nu är det lättare att komma fram till stugan. Men det skulle verkligen behövas grus på vägen.
Ett steg i taget.

Tro ditt hjärt om gott – vilken underbar boktitel

Sedan jag trädde ur Svenska kyrkan har jag varit mycket återhållsam med traditionell “kristen” litteratur. Den tycktes mig vara så förutbestämd, så missionerande alltid så räddhågad. Jag har tidigare läst enorma mängder kristen litteratur på alla möjliga teman, så jag tyckte det var nog.
Men så finns en bokström, ett flöde av friskt levande vatten från en teologisk, ödmjuk och lågmäld källa. Böcker som alltid lämnat mig med tacksamhet över att vara den jag är, över att få finnas till som människa, få kallas ett gudabarn, ett barn som inte får mig att rodna varje gång jag själv stavar fel när jag skall skriva Gud och det råkar bli Dug, och jag vågar le. Jag duger så här långt. Jag får mogna en dag i taget. Vi är inte färdiga men på väg.
Nu har en omarbetad och förnyad utgåva av Margareta Melins bok Tro ditt hjärta om gott kommit. Den blir ingen världsnyhet, men skulle förtjäna det.
De som vill finna ett språk för att tala om det innersta, det heliga, det gudomliga och det sköra oss människor emellan får nu en rik källa. Vid en första genomläsning av kapitelrubrikerna kan den vana läsaren tycka att allt känns rätt bekant. Men jag kan lova att det är nytt friskt vatten, från en gudomlig källa som inte sinar.
Ta med boken och vandringsstaven genom livet. Lägg den i ryggsäcken, läs vid rastplatser. Välj boken istället för nyheterna på tv och radio. Lägg den på ditt nattduksbordet, läs dig till ro. Du behöver inte läsa allt i följd. Låt dina ögon finna just de ställen du behöver finna. Läs den vid dagens fikastund, som morgonbön eller aftonbön. Ge bort den till den som suckat länge efter frid, den som är orolig för att dö och den som stressat länge. Ge den till den som lämnat alla krävande gudsbilder och som fått nog av det andliga språket. Ge den till dig själv och ge dig själv en större inre rymd, ett nytt språk och en frisk källa att ösa ur. Om Svenska kyrkan skall finnas kvar som instution kan denna bok självklart ingå i kyrkliga utbildningar, samtal och fortbildningar.

Margareta Melin Tro ditt hjärta om gott.



Mer om Sofias stuga

Jag vet inte hur många gånger som jag nu sagt och skrivit Sofie Kalles stuga när jag talar om min nya backstuga Björkemoen. Så vem var denna Sofia? Säkerligen var hon en kraftkvinna som man mindes och vördade. Henne skulle jag gärna vilja lära känna.

Sofia Svensdotter föddes den 21 mars 1886 (i bästa vårdagjämningstid) i Almundshylte på ett torp benämnt Norratorp (Norretorp) Härlunda församling.

Torpare under Amundshylte omkring 1920. Kan det vara Norratorp i Amundshylte?



Sofias föräldrar Sven Månsson och Katarina Larsdotter köpte hela gården Ellagölsmåla (Björkemoen) 1864 så hon växte upp i Björkemoen (Björksjölund)i Ellagölsmåla. Dvs på gården ett stenkast ifrån backstugan Björkemoen. (Där finns inga hus kvar, bara ruinerna och en väldig stenmur). Karl och Sofia vigdes den 15 juni 1888.


Första dottern JENNY Martina föddes 18 juli 1888. Då bodde Sofia i backstugan Björkemoen, men endast under 1888, för sedan flyttade hon till Blekinge. Hennes make Karl Jönsson kom från Älmtamåla Hage Lösens socken i Blekinge.
Familjen bosatte sig i Tyskland och sonen ALBERT föddes där. Tiderna var svåra också i Tyskland så familjen återvände till Sverige.
Sofias make Karl fick arbete i Karlskronas hamn, men det var dåligt betalt, så han lämnade familjen hos sin bror, Änkemannen Holger och reste åter till Tyskland. I Tyskland fick han arbete på ett tegelbruk, men sen mönstrade han på en båt som kollämpare och tog sig över till Amerika och han begav sig till Kanadas skogar. Senare också till Sydamerika men inte heller där var tiderna bra. Så han återvände till Tyskland. I tre år hade han varit borta utan att ha hört av sig till familjen. Karl fick arbete som Kogubbe på en gård i Tyskland och därifrån skrev han hem till Sofia och bad att de skulle komma dit. Det gjorde Sofia och i Tyskland föddes två barn till. ELNA Cecilia f 1894 (som dog 2 år gammal) och JOHN August f 1896.
Men längtan efter fosterlandet blev stor och de flyttade åter till Sverige. Karl tog plats som ryktare på Engeltofta gård i Barkåkra, Skåne och där stannade familjen i fyra år. Där föddes tre barn till.
HILDA Cecilia f 1901, JOHN Teodor f 1904 och JUDIT Selma Katarina f 1905.
När Sofias mor Katarina Larsdotter dog f 1835, ville Sofias far Sven Månsson f 1834 att Karl och Sofia skulle köpa Björksjölund ( Ellagölsmåla) av honom.

På verandan i Björksjölund, Ellagölsmåla. Mer info

Och där blev de verksamma fram till Sofia dog 14 mars 1924. Sofia dog av cancer i bröstet.

Sofias kista och utfärdsbön. Mer info se

Karl sålde då gården till sin dotter och måg Hilda och Otto. Karl renoverade den gamla backstugen på gården kallad Björkemoen och flyttade dit.

Tänk så mycket mer som skulle kunna sägas om denna Sofia.
Jag har också fått höra att hon hade en helt fantastisk trädgård på gården Ellagölsmåla, strax intill Backstugan Björkemoen. Ännu har jag bara gjort en första inventering av växter och funnit: Kaprifol, Stormhatt, Tibast, Renfana, Gullris. På den gamla gården finns också en stor Ormgran.

Sofia och Karl


Nyårsdag vid Björkemoen

Fint att börja året med att besöka Sofie Kalles stuga. Och till vår stora glädje fick Anders och jag besök av massa barn och deras föräldrar som var ute på vandring och sen kom andra grannar till stugan och bjöd på kaffe och bullar. Vi eldade en brasa, försökte hitta hur stor tomten var, bar lite virke och fick se hur stugans nya tak tog sig ut utan massor av snö. Längtar efter lite värme och vår och nya arbetsprojekt vid stugan.
Jag försökte borsta rent trappstenen för det ser ut som om någon hoggit in en bild eller tecken i stenen. Och det berättas om att det funnits en Hällkista i området. Kan trappstenen komma från den?
Och det som för mig var allra mest glädjande var att en uggla lyfte som suttit under skorsstenshuven och flög in mot skogen på tysta vingar. Känns som ett mycket gott tecken och och en välsignelse för stugan och platsen. Nästa gång skall jag smyga mycket sakta när jag besöker stugan och ha kameran med mig.
Vi letade också efter den gamla brunnen vid gården intill, för vatten vore bra att ha tillgång till, men vi fann den inte.

Gott nytt 2022

Pelargonfrö som rullat sig ut ur “storknäbben”.

Så då rann det gamla året ut ur timglaset. Igen. Och vi fick ett nytt år. En ny födelse som vi inte vet något om. Också rent fysiskt har jag fått ett nytt litet liv att vårda mig om. En ny liten växande planta. Jag var dumdristig nog att så de små fröna mitt i midvintern, den 14/12. Trodde nog inte riktigt att de skulle komma upp men den 29/12 upptäckte jag en sirlig liten planta som kommit upp och i går på nyårsaftonen kom också det andra fröet upp. Känns som ett underbart löfte om det som komma skall under det nya året.
Men hur skall jag klara av att ge de små plantorna nog med ljus, omsorg och vatten så de överlever? Det är alltid ett stort hängivet arbete. Det finns många frön i min frösamling som jag ännu inte vågat så eftersom jag inte vet hur jag skall kunna ge dem rätt omvårdnad. Det är som med barn, ett livslångt åtagande även om de växer bara en säsong. För, för plantan är det ett helt liv. Det är väl därför jag älskar det vilda, som klarar sig själv utan mig. Men det är fint att vara beroende av, och ge hängiven omsorg och eremiten i mig övar sig på det.

Jag har hela mitt liv, både i vaket och i drömmande tillstånd begrundat bibelordet Joh 12:24 “Vetekornet måste falla i jorden och dö” och jag har grunnat på om det är så att fröet måste dö, och har ännu inte fått en biolog som kunnat säga vad som är “död” för ett frö. Jag tror att fröet måste torka, mogna på sin fröställning, för att bli redo, skiljas från moderplantan, falla ifrån, frökapslen måste öppnas och fröet måste våga ge sig ut i världen “på egen hand”. Och det kräver mod. Så många faror möter ett litet frö. Så mycket skall stämma. Och är man ett litet pelargonfrö som fallit från fönsterkarmen är det inte lätt om kan flyger ut genom dörren i snöfyllda småländska midvintern, eller sugs in i en dammsugare som julstädar. Men jag lyckades fånga upp det mogna fröet i rätt ögonblick. Gav #Storknäbbens frö namnet Sophia efter #Gaia Sophia Moder Jords namn och ville hylla den Gudomliga kvinnliga aspekten av vår värld på detta sätt. Och båda fröna grodde och jag andas på dem som en sorts näring tänker jag mig och oroar mig för att de inte skall torka ut, eller bli dränkta i för mycket vatten och om jorden verkligen är den bästa för dem. Precis som när jag fött mina egna barn. Tre av mina fyra barn födde jag dessutom hemma och kände ansvaret tungt på mina axlar. Fick liksom uppfinna moderskapet varje dag men hämtade kraft ur gamla källor och ur mitt eget inre moderskap.
Varje frö påminner om om en spermie eller ett ägg. Vi själva började så. Var fullständigt beroende av omsorg och näring.
Nu har ett nytt år fötts. Hur kan vi ta hand om det på bästa sätt? Vilka frågor behöver vi ställa oss. Genom Gene Keys har jag lärt mig att några av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss i varje given situation är “Vad hade kärleken gjort” och den gamla Gralfrågan ” Hur kan jag vara till störst tjänst åt helheten”? Inte bara de som står mig nära, utan helheten, både mänskligheten, växtriket, djurriket, mineralriket, kosmos och hela den helheten som är så omöjlig att ens omfatta tankemässigt. Men det börjar med fröet i min fönsterkarm. Det börjar i det lilla. Kärleksfröet i mitt inre. Hur kan jag vårda det, hur kan jag få det att växa och sprida nya ringar på världens vatten och bli till välsignelse. Svaret måste jag öva mig på hela livet. Jag måste likt Etty Hillesum “rädda Gud” över till nästa generation, till nästa år, genom varje kris och katastrof som drabbar vår värld. Stå upp för det jag menar vara Gud, allt innersta kärna, kärleksfröet i alla våra liv. Rädda kärleken genom alla faror som hotar den. För mig är det ett heltidsarbete, ett stilla, tyst arbete och allt vill störa mig och locka mig ifrån det arbetet. Men det är bara att börja om, igen och igen. Gå tillbaka till fröet, plantan och kosmos innersta tickande hjärta och svara Ja, ja jag kommer att göra allt jag någonsin förmår. Men ge mig vishet, ge mig klarhet ge mig mod.
Gott nytt växande livsår.