Category Archives: Döden

Den heliga människan

En av mina senaste visor.

Och lite bilder – några helt nya från denna våren.

Refrängen har jag trallat ett tag, i dag satt jag ord till.
”Du är den heliga människan”

Du är den heliga människan

Ref:Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om

Din stam din krona är rymd och ljus

din sorg och smärta är källans djup

Allt är av evighet
Allt är av evighet


Ref: Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om

Din kropp är vävd av din morgondag

ditt nu alltid din dröm

Allt är av evighet
Allt är av evighet

Ref: Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om


Din själ är fri som ett vattenfall

du är allt det du vill bli

För allt är av evighet
För allt är av evighet


Ref: Livet är nytt som ett andetag
Håll det så innerligt ömt

Du är den heliga människan

världsalltet drömmer om

Slutord:

För allt är av evighet
För allt är av evighet

Samla pensionspoäng

Nej jag har inte gått in för att samla pensionspoäng. Men jag samlar på saker som får själen att jubla och håret att resa sig på mina armar och huden att rynka ihop sig i skattrynkor, sådan skatt som man finner i livets åker och som man säljer alla sina aktieposter för och drar sig längre inåt mittpunkten, vänskapen och vanlig hederlig jordisk kärlek – som det finns hur mycket som helst av. Min son sa när han var lite ”Mamma- du måste förstå att jag älskar pengar”.  En ögonöppnare för mig. Man kan älska pengar – och man kan använda dem för att göra världen till en vackrare plats att bo på. Det försöker jag göra.
Skogen är min pensionsförsäkring. I den hoppas jag kunna samla min ved, om vintern blir för kall. I skogen skall jag vandra omkring i och finna ro, tröst och läkedom – vad som än händer mig.

I vår har vi fått ännu ett Biotopskydd på våra marker. Skogen är därmed fredad för all framtid – även den dan jag ”ligger begravd” under dess rötter. Skogen är guld – där dem står. Skogen är min  törst, min tröst och mitt sätt att förhålla mig till tid. Vi växer långsamt. Stenarna rullar genom tidsåldrarna. Vårt korta ögonblick är en solkatt som glittrar till i en regndroppe. Livet är för mig heligt. Det är en gåva att få finnas till. ”I morgon” finns inte än. Bara i kväll. Men jag lägger denna dagens drömmar i blöt – för att koka en ny närande gröt – om solen går upp också andra sidan natten.
Här en film från ett gamalt projekt om Kvinnliga skogsentreprenörer. TACK Mats Harrysson och Arkimedes
för ert tillstånd att visa filmen.

Tidlösetid allhelgonahelgen

Tidlösa

Tidlösetid

Tidlösetid och trädgården är full av höst
överflöd av löv och vissna växter
Inget är för evigt
samtidigt
som allt är för evigt

Bara nu är du både lök och blomma
och frö – bara nu

Styr åt ett annat håll
det som ligger bakom framtiden
före tiden och bortom rummet
Drick solljuset direkt ur källan
gå inga omvägar
nuet har alltid
vederkvickande andetag

Gå ur tidens tröskverk
Ställ in mottagaren på nu
Inte fm inte last fm inte sen
bara nu
Där spelar
den eviga tystnadens ton

På trappan under dig
ännu värmd av solen
bor alla solkatter du inte hann smeka
Sommaren har sparat dem åt dig.

Marianna Agetorp

 

Mariannas minneslådor

memory

Mariannas minneslådor

Det har varit en synnerligen lekfull och skapande vinter. Något av det konkreta ställer jag ut under Spjutaretorpsbygdens konst och kulturrunda 14-17 maj 2015.

Här något om mina Minneslådor.

Äkthetsbevis:
Garanterat skräp, skrot och återvunnet material. Bortsprättade knappar, spetsar, förbrukade lådor, förgyllda reservdelar, naturens förbrukade fjärilsvingar, fallna blomblad och ”bjälken vi inte kunnat finna i vårt eget öga.”  Våra minnen är som livets skräp-dna – vad skall vi ha det till? – Det mesta glömmer vi, men i någons minne lever något kvar. Jag har plockat upp det andra förbrukat och återanvänder igen. Vad blir kvar av oss när vi dör?
Vad kommer någon spara som ett kärt minne. Vem vågar gå på sin egen soptipp och leta efter guldflagor, bland misslyckanden, pinsamheter, högtidsstunder, krossade
drömmar och förkolnade tankar.

Välkomna till Galleri Stensjöäng och Spjutaretorpsbygden i Älmhults kommun.

Mer info. på www.agetorp.se

Döden och dikten

Döden

Ett fönster ut mot det okända

Man andas ut
men så andas man inte in igen
Så kan döden beskrivas.

Det är alltid lättare att skriva om döden än att samtala med andra om den. Vi har ofta så olika erfarenheten, utgångspunkter och föreställningar. Men jag hoppas på fler mötesplatser där det är mer öppet att också tala om vår ångest, rädsla och dela ett nytt språk för det vi inte vet så mycket om.

Dagens program i Radions P1 om Dödsögonblicket i konsten och verkligheten gav mig många nya värdefulla reflektioner.
Här lägger jag in några av mina dikter på detta tema, livet/döden.

Glasäpplen

Genom höstens mörker kan jag om natten höra

hur glasäpplena faller i trädgården utan att gå sönder

Omärkligt som ett stjärnfall

De frusna grässtråna sjunger tystnadens höga visa

och allt vänder åter till jorden

Det gamla äppelträdet som redan hälsats av döden

blir den harpa där det outtalade stannar upp

och vinden fyller dess strängar

(C) Marianna Agetorp

Bakom ljuset bortom mörkret

Bakom ljuset bortom mörkret

Väck inte döden
Långsamt långsamt skall du åter färdas in mot födslovattnet

Dränkas i den flod du förut föddes ur

Vem vet ditt namn vem ropar åter liv vem vaktar ljuset runt din iriskrans

Väck inte döden låt den ännu slumra

Så rosor runt hans öken och häng fågelholkar vid hans frukostbord

Foto Marianna Agetorp

Döden går med vita skor

Döden går med vita skor
Döden går med vita skor. Ställer dem varsamt i människans mörka tambur.
De sovande märker ingenting. Avtrycken syns inte på morgon.
Nya dagar börjar om och börjar om.
Vi ligger sovande medan någon räknar våra pulsslag.
Tick tack tiden kommer emot oss, oändlighetens stora återvinningscentral.
Som samlar agnarna och vetet. Allt sås igen och om igen.

I svart stol sitter dagen. Vi märker honom inte.
Han har inte bråttom som vi.
Lyssnar till våra andetag, ögonblick efter ögonblick läggs till livets radband.
Tills det brister och går av.
Döden går med tysta vita skor.
(C) Marianna Agetorp

Av en vän fick jag inspiration genom denna länken. Death Cafe?

Dödscafé -javisst behöver vi fler mötesplatser, både på webben och i verkligheten där vi kan tala om döden. Läs mer om dödscafé här.  Death Cafe?

Den 6 November 2014 sitter jag och samtalar på Dödscafé på Blohméhuset i Älmhult. Hoppas vi ses där.

Dödscafé

Dödscafé
Affisch: Niklas Freidwall

Jag har tidigare skrivit på min blogg om Döden döden döden

Och under rubriken Den Ljuvaste av årstider

Kanske är döden livets sakrament.

Attityd och inställning

”Men vad hade du för inställning då?”
En synnerligen viktig fråga både när du fotograferar och i relation till hela livet.
Ibland lär man sig via den svåra vägen, ja rätt så ofta faktiskt och den påminnelsen fick jag i somras. Jag tog det mycket lugnt under min rehabilitering efter den svåra olyckan (som kunde tagit mitt liv) och min smärtkropp. Men naturen och trädgården var så enormt vacker och alla rosor doftade och fjärilarna påminde mig om sommarens närvarande nu. Jag ville bevara dagen, skönheten ögonblicket, rosen, fjärilen, ekorren och allt det vackra.
Nyss satt min make med kameran och väntade på att den lilla illern skulle titta upp ur sitt gömställe, så kameran var väl inställd för dagens aktuella ljusförhållande och möjligheten till närbilder. Maken åkte i väg och jag övertog kameran och gick försiktigt och mycket långsamt omkring i trädgården. Tyckte visserligen inte att kameran  betedde sig som vanligt, ”men proffsiga” Anders hade ju ställt in den så jag fortsatte fotografera noggrant och hängivet. Trodde jag. Jag såg framför mig vilka fantastiska bilder jag tog, hur de skulle komma till glädje och nytta och faktiskt ge inkomster till hösten.

Sol över Stensjöäng

Sol över Stensjöäng

Men faktum var att jag egentligen hade noll koll. När jag senare på kvällen laddat in dem i datorn var de totalt misslyckade. Helt vita, ljusinsläpp på max, ja inte ens ”läsbara”. Det var bara att kasta, ”deleta” allesammans. Jag var så knäckt, besviken och sur.
”Hur kunde en så proffsig kamera vara så usel”. Jag la skulden på kameran, ja la skulden på att Anders haft fel inställning, och tyckte synd om mig en stund.
Men det här med inställning blev som en markör för varje bild som misslyckast. Jo jag hade den bästa av avsikter, men fel inställning. Så lärorikt, och en så övertygande lärdom. Jag måste ändra min egen personliga inställning. Jag kan inte lägga skulden på solljuset, inte på kameran, inte på Anders, inte på min vackra helande trädgård, inte på fjärilarna. Bara på mig själv. Och sen ”switch” – förlåta, försonas med faktum. Bilderna blev kass, jag fick en lärdom som skulle komma att förändra mitt liv och lära mig på djupet. Och med ens kände jag av mitt viktiga ”mantra”, jag försöker öva mig i ”Who knows it`s not a blessing? Vem vet om det inte är en välsignelse.

Rätt attityd och inställning

Rätt attityd och inställning

Jo redan samma dag kändes det som en välsignelse, som något jag kunde ”koda om mig med”. Hela ”Internetlivet” och den nya tekniken, ger fantastiska nya lärdomar om vår mänskliga sårbara verklighet. Vi behöver ”omprogrammeras”, ”omkodas”, omskolas, trycka på ”reset” och bara helt enkelt kasta massa gammal kunskap, åthävor och erfarenheter i ”papperskorgen” -”deleta” den- och starta om hela vårt program.
Mycket enkare på datorn än i den egna hjärnan, känslokroppen, sinnevärlden. Men lika välbehövligt, livsnödvändigt.

Sedan jag fann Genekeys har den processen fått ännu djupare betydelse, för det går att omprogrammera oss in på cell/DNA nivå, och det är så befriande och upplyftande.
Så vi behöver inte vara offer för någonting i livet. Allra minst vår attityd eller vår vanliga inställning. Vi kan välja en ny!

Kärleksbrev till mig själv

Förenad i kontrasterna

Förenad i kontrasterna

Efter att jag sett filmen ”Her”  av Spike Jonze  fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs ”spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg    Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….

Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som ”bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.

ÄLSKADE MARIANNA

Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad

Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och ”kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att ”hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv

Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.

Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.

Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
rosensdag 2014 #tusensträdgårdar

Om att dö en smula

Sommarsolståndet 2014-2015

Klockan 3.23 Vaknade jag upp på sommarsolståndets dag. Ämnade möta soluppgången nere vid Stensjön. En kopp te på min glasveranda först. Total tystnad, ro och förväntansfull lycka. Sommarsolståndet, det ”äkta” skulle inträda 12.51 – då hade jag planerat att meditera in den nya ”året”. Vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning – är viktiga firningshögtider i mitt liv, för mig personligen och med egna ceremonier – och oftast i ensamhet. Så hade jag tänkt också i år.
I år kände jag en särskild förväntan, en glad förväntan och en stark känsla om att något stort, positivt och förändrande skulle ske. Av vad slag visste jag inte alls.
Morgonstunden nere vid sjön var mäktig i sin stillhet och i solglittret i vattnet – samtidigt som små stråk av nattens dimma över vattnet lösgjorde sig och lyfte som andeväsen över sjön.

Solglitter

Endast jag och Anders var hemma – så förmiddagen förflöt i mycket lugn takt. Jag vilade mest på min solsäng, och Anders röjde grenar i trädgården, längs vägar och stigar – ett intresse han fått särskilt starkt denna sommar. Allt för att våra väldiga stenblock skall synas och framträda tydligare. När jag under förmiddagen avbröt min vila för att se vad min make gjorde- såg jag hans pågående arbete med att röja fram en sten i vår trädgård – och jag såg stenblockets skönhet på ett nytt sätt, och som det framträtt tidigare under mitt trädgårdsarbete för många år sedan. Och som en ivrig paus i min vila sa jag – ”kan vi inte klättra upp på stenen och röja bort några av grenarna där”. Anders var med på tanken – och via en stege klättrade vi upp, han först, sen jag. Minuten/sekunden senare – sen jag tagit tag i en av lönnens grenar för att räta upp balansen – brast genen och jag föll bakåt, utför stenen. Ca tre meter ned – marken under var inte stenfri. Aldrig förut i mitt medvetna liv har jag varit döden så nära. Jag förstår den vånda Anders kände som stod kvar på stenen, innan han hann ned till mig-och fick liv i mig. Jag hörde honom ropa – långt bortifrån – och tänkte – ”kan du inte lugna dig – jag har just överlevt”. ( Ur mitt perspektiv behövde jag tid att komma tillbaka, ur hans -en ögonblicklig respons….)

Stenen jag föll från - fast från baksidan.

Stenen jag föll från – fast från baksidan.

Jag vill mena att det var min lyckligaste dag hittills i livet – av många olika anledningar som jag inte tar upp här – min höjdpunkt, och den dagen förvandlades i ett nu till min smärtsammaste dag. Så fort det går. Vi får sällan en förvarning. Ändå vill jag säga att olyckan är min lycka. Jag vet et är så, jag känner det så tydligt, och jag kommer att få fler bekräftelser på att denna olycka blev min hjälp att komma vidare som änniska – att leva mer enkelt, mer öppet – och framför allt är olyckan en hjälp för att få mitt hjärta öppet, och omfamna min smärta och svaghet – som jag förut inte vågat nå så djupt.
Att leva är att dö en smula – och livstråden jag så gärna vävt med, haft som livslång metafor – hade kunnat gå av så enkelt, ett steg åt fel håll. Och jag hade dött lycklig…. Men jag dog inte – och det i sig var en smärta, lika stor som glädjen över att ha överlevt. En ofattbar smärta, som jag inte visste var jag skulle härbärgera eller tolka.
Jag upplevde på ett plan att jag för första gången vågade tro på att jag hade rätt att leva, hade rätt att finnas till och jag skulle inte heller behöva be om ursäkt för att jag fanns till. Nej sådana tankar syns inte utanpå. Våndan som jag känt som barn- att jag inte var värld att leva var djupare än ord, djupare än medvetna tankar. Först på senare år, när jag tagit itu med mina inre hjärntvättade tankar hörde jag vad jag verkligen ”tänkt” ”känt” under alla år.
Nu hade jag överlevt. Någon ville att jag skulle leva. Lycka- djup lycka har jag sedan känt hela denna sommar – förenat med stor smärta, den värsta jag någonsin känt och stor sorg och kraftlöshet.
Vad jag inte ännu sagt var att jag just före fallet, när jag ännu låg och vilade på min solsäng hade med den hittills djupaste avsikt och intention bett det gudomliga att få uppfylla mitt livs högsta syfte. Den bönen har jag bett länge, men nu intensivare än tidigare. Jag kände mig gammal nog att träda in i tjänst, för ett högre syfte.
Jag har också i hela mitt liv sökt en större rymd – en högre kunskap. Mer intensivt sen 2013, då jag fann Genekeys, läs mer här.
Ja jag vill så mycket mer, så otroligt mycket mer med mitt liv, än det enkla liv och strävan jag levt i. Jag har alltid velat tro att jag har en viktig uppgift, och livet är så kort – och mitt tålamod är inte stort.
JA nog fick jag bönhörelsen fort – och lite väl tufft svar kändes det som, när jag satt stel och värkande i bilen med Anders som chaufför in till Akuten i Växjö. Ambulansen hade vi inte ringt till. Tänkte då att det bara skulle fördröja infärden till sjukhuset. (ja jag vet, inte så klokt kanske)
Sjukvård och helande hemmiljö
Och från lycklig midsommarro – till akutvård, traumapatient – då ringarna slits från fingrarna, kläderna klipps upp, morfinet in i kroppen och sen fortsätter berättelsen, länge länge. Inte här – men jag är innerligt tacksam för att finnas inom Sveriges goda vård, hur förskräckt jag än var och så mycket jag tillslut ändå skulle ha att säga om den. Men tacksamhet är det viktigaste ordet.
Dag tre skrev jag ut mig – läkaren uppfattade mig som totalt galen kändes det som, och det var det tuffaste passet under de första dagarna. Men jag längtade till mitt hem, hem till min helande trädgård, min familj och min ”värld”. Jag var ihopsydd, omplåstrad – så nu var det bara mödosam läkning och tid som återstod – massor av tid och gråt och långsam seg smärta. (Aldrig hade jag i min föreställningsvärld kunnat tro att jag själv så intensivt skulle behöva min tysta läkande trädgård. Varenda tröttande arbetstimme i den, var det värt, att nu få sitta i den, se ut över de, och se barnen plocka blommor till mig i min säng.

Smärtkropp
Jag hade också- en för mig oombokningsbar vigsel uppe på Urnatur – som jag som Borgerlig vigselförrättare ville fullfölja. Så allt går om man vill, om man verkligen vill och har en familj som stöttar och hjälper till. Jag är idag mycket tacksam för att jag hade denna vigsel ”som jag måste komma upp på benen för”. För egentligen hade jag ingen lust, ork eller kraft för att använda benen igen….överhuvudtaget. Kroppen var inte längre mitt trygga goda hem. Den hade förvandlats till en smärtkropp.  Några faktiska synliga skador som blev, var en mycket komplicerad bruten handled, och skadade mjukdelar, som krävdes två olika operationer för att få på plats igen, sex brutna revben och en punkterad lungsäck.

Att sen hela kroppen föll och blev mörbultad är också en viktig del av berättelsen, liksom att tilliten föll och gick i tusen bitar – så rädslan dök upp med sitt ansikte – och den gör mig fortfarande rädd för att snava, falla, halka eller bara allmänt skada mig, t.ex. när jag åker bil. Kör bil gör jag inte än på ett tag, även om jag nu satt mig själv på nedtrappning av morfinintaget. Mängder av träning har jag kvar, och inga löften om att kunna använda min vänstra hand som förr. Men min högra skrivarhand hoppas jag kunna använda desto mer. Den är stark och villig både till att rensa ogräs, måla tavlor och göra lätta hushållssysslor. Livet kan inte avta helt – för att stå ut med smärta och sorg behövs aktiviteten som kontrast. Jag pendlar däremellan.

Marianna vid stenen
Stenar och smärta
Min make har för något år sedan målat denna sprängsten på vår väg så vackert – just så smärtsamt livet kan upplevas. Ja kanske också en sten upplever smärta. Tack Lotta för att du tog bilden i februari i år, och tack Anders för detta ditt konstverk.
Min tacksamhet till livet, till familjen och till alla vänner som stött mig är stor. Tack ni alla.
Utan änglarna hade jag inte levt i dag.

Mer om olyckan/lyckan senare.

Den ljuvaste av årstider

I den vackraste, ljusaste och ljuvligaste av årstider kommer döden för mig. Kanske för att livet är fyllt av dessa kontraster, mörkt ljust – men vad jag förstår mer och mer finns det alltid ett tredje betraktelsesätt. Ljus och mörker tillsammans – livets alla färger. Att jag går och tänker på döden och begravningar är också för att jag får fler och fler samtal runt döden, begravningar och Promession. Läs mer om Promessa En miljöanpassad begravning också kallad Ekologisk beravning.

Döden - ett inslag i livets gobeläng

Döden – ett inslag i livets gobeläng

Breven och telefonsamtalen till mig handlar om att människor redan nu vill skriva ned hur de vill ha sin begravning, och i flera fall, att de vill uppge att de vill ha mig som officiant vid sin borgerliga begravning. Läs mer här. Om detta finns mycket mer att tillägga, än det jag redan skrivit, och jag tror också att vi kommer att se att de borgerliga begravningarna ökar stadigt eftersom fler går ur Svenska Kyrkan. Jag tror verkligen vi behöver fler officianter för begravningar och tror att jag kommer få fler förfrågningar framöver, även från dem jag inte känner. En roll som jag känner mig hemma i.
Men behöver vi kalla det begravning? Är inte minnesstund bättre? Ja det tycker jag själv, för det är verkligen ett tillfälle att minnas den som lämnar livet. Minnesstunder kan vara innerliga och ljusa, men också mycket svåra och fyllda av smärta, och allt annat än ”goda minnen”. Som officiant behöver jag också vara medveten om att ”den vi minns” kan ha gett efterklang av totalt olika karaktär. Den jag älskar – kanske min ”bänkgranne” haft det smärtsammaste avståndstagandet till, ja ett oförsonligt hat. Därför är min intention att låta minnesstunden vara öppen i sin form, och att inte endast en ”anhörigs röst” skall få förnimmas. Svårt men viktigt.
”Under hela min uppväxt brukade min far påminna oss om att ”du har tid till att dö”. Ja inte skriver vi in varken sjukdom, smärta eller död i almanackan. Den bara kommer, överrumplar oss. Men att sörja tar tid, och vi kan vara hjälpta av att våga tänka till om vår död, även i den ljusaste årstid. Allting har sin tid.

IMG_0039
Många frågar mig också – måste en begravning vara så dyr? Hörde just att en borgerlig begravning kostar runt 40.00. Om det är sant är det en gigantisk summa för mig, och jag tänker ”vilka har råd med det”? Jag tror därför att det behövs fler alternativa begravningsbyråer, som ger också mycket enkla prisvärda alternativ, och som stöder oss i att göra mycket av arbetet själva. Enkelhet – kommer att vara ett viktigt ledord för dessa nya begravningsbyråer – som dessutom vågar ställa sig utanför de etablerade kedjorna.
Under stjärnhimlen är vi alla lika. Häromnatten sov jag utomhus under stjärnhimlen. Den enorma tystnaden kallade ut mig. Önskar att fler skulle lockas ut under ”vintergatan” under denna ljusa tid.
Vi får livet, och måste ge det tillbaka i en sista utandning. Vår föreställningar om döden varierar. Som borgerlig officiant känner jag mig mycket fri att ta in alla önskemål om hur minnesstunden skall utformas – och sjävklart är jag mycket öppen för att ta in andliga inslag – från olika traditioner. Så låt oss tala om livet – där döden är ett inslag och en självklar del – i den stora livsgobelängen. En dag skall vi alla omslutas av Moder Jord.

 

Döden döden döden

IMG_1742
Döden min vän – är väl få att de mänskliga erfarenheter vi alla kommer att uppleva. Ändå har vi så olika förhållningssätt, inte minst inför vår egen död. Ännu har jag inte fyllt i Livsarkivet – väntar nog på ett alternativ, som jag vet kommer och som en vän är i färd med att lägga fram på nätet. Annars är det hög tid, för oss alla, oavsett ålder. Det blir så lätt försent….. Och visst kan vi låta alla planer överlåtas till våra efterlevande – men jag tror att som anhörig läser vi tacksamt våra käras ”sista önskan”.
Själv vet jag bara att jag vill begravas via Promession och helst får ett träd som ”Gravsten”.
I tanken skrev en vän sin egen dödsruna, för att ta ut en tydlig riktning i sitt liv. Hur ville hon bli ihågkommen? Vad ville hon lämna efter sig? Själv har jag alltid haft ett stort intresse av att läsa och höra berättas om nära-döden-upplevelser, och Elisabeth Kübler-Ross har jag alltid läst med största beundran och intresse. Hennes bok Livshjulet – en sorts självbiografi – är särskilt viktig – och visar på hela hennes liv och forskning.
Elisabeth Kübler Ross dog 2004.
Mer om henne här

I kväll skall jag se på filmen Avsked på svt 2 kl 22.45 Okuribito – som originaltitel
Allt har sin tid