Varmt och innerligt tack till alla som kom till Julmys och Tomtesmyg på Stensjöäng. Vilken fantastisk uppslutning det blev till detta utomhusarrangemang. Och så många som smög ned till tomtens stuga, grillade korv och samtalade vid elden och njöt tystnaden i Skogskatedralen. (dessvärre hade marschallerna slocknat som Anders hade tänt i ljuskronan, måste varit något väsen som flugit förbi och släkt dem) Stort tack också till våra fantastiska utställare 2020. Jag planerar redan för nästa evenemang 2021. Då lär det bli några fler utställare. Min enda miss i år var att jag inte tog inträde (smile). Det är trots allt mycket förberedelser, efterarbete och ved till alla eldar (blev ett stort hål i vedboden)- bara som exempel. Till nästa år skall jag ha tomtenissar som parkeringsvakter längs vägen. Riktigt oroligt hur alla skulle få plats. Men det ordnar vi. OBS: Jag strävar inte efter att enorma skaror kommer till Stensjöäng, men det skall kännas enkelt, lustfyllt och givande för oss alla.
Nu vet vi att det finns ett stort intresse för Stensjöäng också vintertid. Följ oss gärna på Facebook, Instagram , Youtube mm så du håller dig uppdaterad och du vet när det nästa gång blir Sagovandringar, Fullmånekvällar, konstutställningar och musikmeditationer i Skogskatedralen. Kanske är det snart dags för att sova tillsammans utomhus i Skogskatedralen – under bar himmel.? Snart går jag ned och ser på när tomtemor tömmer säcken med alla önskelistor och ser till att tomten får dem alla. Och hann du inte ned i lörddags så står stugan öppen som vanligt ända fram till midvintersolståndet. För sen får tomten bråtton…. Må du få en ljus midvintertid. Kom ihåg att vistas utomhus så mycket som möjligt, laga god och näringsrik mat och stärk dig själv till kropp och själ- i dessa Coronatider. Krama ett träd och finn din inre frid. Och alltid välkommen att takontaktmed mig eller beställa mina böcker.
Kanske är det dags för en Skrivarhelgpå Stensjöäng
Magi i SkogskatedralenEld i Lillejans backstuga/Tomtemors och Tomtens sommarstuga på Stensjöäng. Här lägger barnen sina önskelistor under december månad.
Välkommen till trollskogen på Stensjöäng för Tomtesmyg
Så var det december och vi öppnar upp Stensjöäng för Julemys. Utomhus i all enkelhet. Vi har bjudit in Skogstomtarna, Gubben vinter, Snödrottningen Vintervättarna och Isprinsessan. Hoppas de och många fler kommer. Vi håller behövligt avstånd och andas utomhus i den friska luften. Var och en går på stigarna eller köper julepresenter av utställarna. Utställare är:
Tomtesmyg går till som så: Följ stigen där marschallen lyser vid vändkorset, till backstugan där tomten bor. I en en grön Julklappssäck kan alla barn lägga sin önskelista till tomten.Och om du går alldeles alldeles tyst hela vägen hem tillbaka till Stensjöäng – är det mycket troligare att du får vad du vackrast önskar – och du får då också höra tystnaden och skogens eget bankande hjärta. Ta gärna med ficklampa för det mörknar hastigt om vintern. Välkomna.
Alla som kommer utklädda till Juleväsen får en av Mariannas böcker
Lydias skafferi
Eva Tors ArtGullvi Garnegård
Spjutaretorps Tapetserarverkstad
Mariannas böcker och måleri
Ingvar Erikssons varmsmideMarianna och Anders Agetorp på Stensjöäng
Alla årstider har verkligen sin typ av arbete för mig på Stensjöäng. Även om jag gärna jobbar utomhus året om- med husrenovering, trädgård, konst och lek- förutom om det är för mycket snö- så innebär hösten också mer tid för kontemplation och inomhusskapande. Tex att göra film. Det är bara sååå kul – amatörfilmare som jag är. Med mobil, kamera, Ipad – klipp och ihopsättning i programmet Imovie. Alla enklare program har sin begränsningar – men datorna är nog den största. Filer och bilder är så ”tunga” -så det tar sådan tid – och blir en övning för tålamodet.
Sen blir filmfilerna väldigt tunga om man skall kunna sända dem vidare- även om jag har fiber installerat i huset. I-landsproblem – jag vet men jag älskar att göra film och skulle så gärna vilja visa mer av det jag ser och upplever i min värld. Drömma går varma om en fet Mac – för att göra mer film – under den mörka perioden, då jag inte arbetar lika mycket utomhus.
Men än återstår många underbara arbetsdagar utomhus i höstens ljuva tid.Men så finns ju kvällar och nätter – därför kallar jag min ”Studio” för Fullmoonstudio.
Här nedan en kort trailer till den film jag skall visa under Kulturnatta i Älmhult. På en husvägg i Älmhult. Tid ca 17-24 och Plats: Eriksgatan på husvägg mitt emot Goaroije Brasseriet
Ett rullande bildspel som drar åskådaren längre in i skogens mystik bland förstenade urtidsdjur, troll, mytiska träd, vattenvyer och oklarheter. Förenar skogen med poesin i en djup omfamning.
Ett bildspel från Stensjöäng. Marianna och Anders Agetorp
Det är fantastiskt roligt att ha kommit en god bit på vägen mot ett efterlängtat mål. I år hösten 2019 blev vi klara med en viktig etapp i vår tillgänglighet på Stensjöäng. Vägen som är farbar för rullstolar, rullatorer, barnvagnar mm når nu ända ner till Skogskatedralen. En bedrift vi själva inte vågat tro skulle bli klar redan i år. Anders har varit otroligt hängiven som vägbyggare och vi kämpar väl tillsammans. Det är också roligt att fler och fler rullstolsburna och de med rullatorstöd finner vägen till Stensjöäng. Och det har vi upplevt denna höst.
Till vår glädje har Personskadeförbundets medlemstidning uppmärksammat vår strävan och skrivit och fotograferat för en mycket trevlig artikel.
Vi har också fått tillstånd att dela med oss av denna artikel här och av Astrid Källströms fina bilder. Klicka på länken nedan för att lära PDF-filen eller gå till hemsidan och läs tidningen där.
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Anders och Marianna Agetorp Foto: Astrid Källström
Vi har en lång bit kvar i vår dröm om att tillgängliggöra Stensjöäng, inte minst att kunna bygga en ramp ut i sjön. Men för den behöver vi finna nya vägar för att samla in pengar och krafter som hjälper oss att komma vidare. Allt har sin tid. Vi tar tacksamt emot gåvor till vårt fortsatta arbete.
Inte har jag läst boken I oxögat än än – men nu är boken klar som Ida Andersen sov i backstugan för – för att hämta inspiration.
Bokrelease blir det på fredag 16-18 på kulturparken Småland i Växjö
Hoppas vi ses där.
Vad behöver vi landsbygden till? För råvaror , avkoppling och för arbetskraft in till storstäderna?
Ja så snävt skulle man kunna se på glesbygden och i bland känns det som att det är så många ser på landsbygden. Men vi som bor här året om vet att ”livet på landet” är så oändligt mycket mer och att vi är många som inte kan tänka oss att bo i staden på heltid utan behöver skogen, byarna och det kreativa lugnet. Vi har allt vi behöver, det tar bara lite längre tid och vi får öva oss i tålamod, i enkelhet och att samarbeta i vardagen.
I Spjutaretorpsbygden i Älmhults kommun har vi inte mycket att klaga på. Här bor många med glöd, och ”då gör vi det själva” anda. I ”centralorten” Häradsbäck finns till och med en välsorterad butik, postutlämning, café och mat och eldsjälarna bakom det adderar ständigt servicen. Vår bygd är en enhet med stor mångfald.
I Spjutaretorpsbygden någon mil bort från kyrkbyn drar vi vårt strå till stacken för att levandegöra vår bygd. Vi satsar på konst, kultur, samtal och mötesplatser.
I år det är sjätte året i rad som vi ordnar Konst-och kulturrunda under tre dagar under Kristihimmelfärdshelgen.
Årets konstrunda har 12 utställarplatser, med akvareller, mathantverk, loppis, trädgård, naturkonstverk, skulpturer, måleri och flera överraskningar. Flera tillfälliga kaféer håller öppet och vi hoppas på varmt väder för att locka ut besökare i skog och trädgårdar.
I år har Härlunda hembygdsförening startat upp flera grupper som samlats för att minnas, märka ut och leta fram de gamla platserna för backstugor, torp, tjärbrännor, kolbottnar mm. Dessa vandringar har ökat gemenskapen och kunskapen om byn.
I vår förening har vi också en intention om att markera ut en vandringsled till gränsstenen där Småland, Skåne och Blekinge möts. Detta år har vår bygd också kommit med i Älmhults kommuns satsning på cykelleder. Hitut heter den ”Trollskogsrundan”.
Alla är varmt välkomna till vår Konst- och kulturrunda.
Det är en ganska enkel sak att skriva ned några rader om min trädgårdspassion, ord som doftar lavendel, sena kvällar under fullmånen i min natträdgård och varför vi behöver umgås mer med vår trädgård. För mig var det länge en skillnad mellan nyttoträdgården och lustträdgården. Om vi odlade för födan eller för glädjen. Många har numera kunnat sammanföra detta perspektiv och blandar blommor och mat hejvilt – och det är oerhört positivt.
Varför skall vi ha en trädgård?
Men nu hade jag tänkt gå ett steg djupare. Varför skall vi över huvudtaget ha en trädgård, om vi nu inte bara drabbats av en modenyck, vill ”ligga rätt i tiden” och göra som alla andra villaägare som spenderar massor av tid, pengar och hängivenhetpå den lilla ytan som omger våra bostäder. Det allra enklaste och det mest vinnande konceptet har i långliga tider varit att anlägga en grön gräsmatta och sätta upp ett litet staket stort nog för att själv skall kunna se in till grannen och för att grannen skall kunna se in till mig hur ordentligt jag har det. Förlåt nu hårddrar jag villaområdets ”myt.
Men är det något som det gått mode i så är det våra trädgårdar och det följs ofta åt med hur vi har det inrett hos oss inomhus.
Trädgården blir ett ytterligare rum som vi vill inreda, visa upp och vistas i, även om det oftast är när vi arbetar där- som vi har tid att vara där. Sen går vi in, om det nu inte råkar vara grillväder.
Nu raljerar jag inte enbart, jag tror verkligen det är så. Våra lusthus och trädgårdshörnor är rätt outnyttjade under våra nordiska breddgrader, ändå älskar vi trädgård och investerar massor av tid och pengar i dem. Och jag vill verkligen framhålla att vår stora trädgårdspassion är ett utlopp för vår kreativitet, vår kärlek till naturen och vår längtan efter ledighet och avkoppling. Sen blir det inte alltid som vi tänkt. Är det inte myggen som oroar oss, så är det grannen som klipper gräset på fel dag, eller har för vilda fester eller har en trädgård som vi själva måste se ut över och som inte passar oss alls utan väcker irritation. Men andra ord. Vi har oss själva med oss ut i också detta rum, och det svåraste av allt är att trivas med sig själv, sin skröplighet, sin latmask, våra drömmar, vår intolerans och vår eviga längtan efter frihet, kärlek och sann gemenskap.
Treklöver
Så vad finns det i trädgården som kan stödja denna ”treklöver” – frihet, kärlek och gemenskap? Ja för mig allt. Trädgården är för mig ett rum som stödjer mig i all denna längtan. Jag kommer hem till mig själv i den skapande övningen, i det hårda arbetet, i kampen, mödan och längan. Jag kommer nära mig själv, känner och upplever vad jag har för sanna behov, får kontakt med min trötthet, min arbetande kropp, och mitt behov av egen tid, stillhet och närvaro. Och skall jag vara sann, måste jag också nämna den totala utmattning som trädgården ger upphov till ibland, när det bara inte går att sluta, det är bara för roligt, och jag har så innerligt många drömmar som jag försöker förverkliga.
Ogrästyngd trädgård
Jag har valt ett trädgårdsrum som inga grannar har insyn till, så jag har inte det ”kravet på mig” att jag skall klippa gräset och uppfylla alla skrivna och oskrivna regler – men jag har under olika perioder i mitt liv haft min trädgård öppen för besökare, både enskilda och ”busslass” – så jag har fått svälja min ogrästyngda trädgård och dra av på kraven hur jag skulle vilja visa upp den. Med ålder och mognad har jag också valt att stå för den jag är och den trädgård jag har. Bett alla pedanter att gå in på egen risk och påtalat att de kan öva sig i att kunna njuta av det tysta ,det enkel och det osynliga.
Flera är de som tackat för att jag vågat visa, trots min trädgårds ofullkomlighet och det bjuder jag så gärna på.
Men så här i gryende sjudande vårtid, när naturen ännu ligger naken och trädgården morgnar sig i vårsolen tycker jag min steniga trädgård är som vackrast ( ja jag erkänner – ibland säger jag det året om, även i november)- naken och yrvaken som citronfjärilarna som sveper över de tidiga vårblommorna.
Jag har fortfarande drömmarna kvar om att jag skall hinna kratta alla stigarna, alla avdelningarna, rensa dammen på löv och och flytta alla växter som spridit sig till fel ställen. Det har ännu inte lyckats. Lär aldrig lyckats.
Jag har inte heller hunnit komma ned till bästa trivselvikten, börjat jogga, stoppat alla strumpor, lagat alla trasiga kläder. Ja inget är fullkomnat än.
Att försonas med sitt storhetsvansinne
Men trädgården lär mig att försonas med min skröplighet, mitt storhetsvansinne, min svaghet och min litenhet. Allt får jag framemot hösten återigen lägga på min inre och min yttre kompost och låta det bli till nytt liv igen, ny jord och ny mylla till nästa år.
Precis så är det. I trädgården gror livet, livet föds på nytt och på nytt. Att arbeta i trädgården är att gå i livslång skola av förlåtelse, förnyelse och livskraft. Såsom ovan så och nedan som de gamla alkemisterna sa. Inom dig så också runt dig.
Naturen är nog
Kanske kan trädgården också lära oss att öppna för det oväntade, det omöjliga, undret och det långa evighetsperskektivet. Är det någonstans som den sakrala evighetskänslan infinner sig hos mig så är det i naturen och i trädgården- om det vilda tillåts få tala sitt språk. Naturen är inte till för människan. Naturen är sig själv nog, har ett egenvälde och har en större betydelse för hela ekosystemet än att jag skall ha rätt att vattna min gräsmatta, när markerna runt omkring ligger uttorkade och törstiga. Vi behöver läsa oss se på naturens eget återhämtningssystem, hur naturen skyddar sig mot torka och näringsförlust. Vi behöver tänka om och fråga oss hur vi kan samarbeta bäst med jorden för att få en hållbar trädgård, med bördiga jordar också för sju generationer framåt.
Trädgård från vaggan till graven
I trädgården är både döden och livet ständigt närvarande och naturen och trädgården kan vara en stor tröst för oss som människor från vaggan till graven och i både med och motgång, hälsa och sjukdom.
Naturen är den plats där trädgården hämtar sitt liv. Vi bara lånar en stycke mark, leker en stund under solen och lämnar vidare till nästa ägare. Men glöm inte, att allt är ett lån av daggmasken, tordyveln, guldbaggen, skogsmusen och lodjuret.
Svanarna har alltid haft en stor och rörande betydelse för mig i kontakt med min syster som varit nunna. 28 år stannade hon i klostret. Nu har hon tagit Vägen hem.
Redan är 50 personer anmälda till hennes föreläsning här på Stensjöäng.
Och svanarna landade som ett ytterligare berörande bevis på min sjö. Men i år sjunger inte sångsvanarna sin sorgesång. I år är det hemvändartoner de sjunger i min själ.
Svanfamiljen på Stensjön. Mor, far och två gråskimrande ungar.
Ibland sker goda möten som leder vidare. Mitt möte med konstnärsgruppen Ametisterna blev ett sådant möte när de besökte Stensjöäng.
Nu ställer de ut på Galleri Stensjöäng. Varmt välkommen på Vernissage eller någon dag när det passar dig.
13-28 Oktober 2018 Öppet : 11-18 alla dagarna.
Lite mer om
Ametisterna
Rose-Marie Jonasson : Hon växte upp i Småland och Blekinge där hon bott större delen av sitt liv, omväxlat med några år utomlands. Efter pensioneringen har hon alltmer ägnat mig åt konsten. Är intresserad av olika tekniker, främst olja och akryl men även monotypi, träsnitt och grafik. Rose-Marie har gått 2-årig utbildning på Folkhögskolan i Bräkne-Hoby. Har varit med i grupputställningar samt haft en separatutställning på Kulturhuset i Bräkne-Hoby. Jag inspireras av djur, människor och natur som ofta får en surrealistisk touch.
Inga Johnsson
Kommer från Trensum i Blekinge. Hon har varit gymnasielärare i engelska och tyska och också studerat konstvetenskap.
På Blekinge Folkhögskola i Bräkne-Hoby har hon gått Konstlinjen och Textillinjen.
Under senaste åren har hon haft flera separatutställningar både i Blekinge och i Småland.
Hennes målningar är i akryl och också tavlor i Nåltovning.
Inga har ställt ut i Blekinges samtliga kommuner och i Småland. Hon har också deltagit i den jurybedömda utställningen Blekingar under 2016 och 2018.
Anna Swanholm-Rasmussen
I slutet av 1980-talet var hon elev hos konstnär Ulrik Hoff, Charlottenlund Danmark. Senare målade hon några år med konstnär Anders Fouckt, Växjö
Därefter 2-årig konstutbildning vid Blekinge Folkhögskola där hon målat för Per-Åke Foglert och Ola Karlsson. Anna har deltagit i sommarkurser på folkhögskolor i Sverige och i Danmark med lärare bland andra Konstnärerna Håkan Nyström, Jobim Jochumsen och Pia Fonnesbech.
Anna har haft separatutställningar och deltagit i samlingsutställningar i Sverige, Danmark och Tyskland och deltog vid Nordic Art Festival i Pisa, Italien 2014. Deltagit i jurybedömd utställning 2016 på Galleriet i Bjernum Skåne. Anna målar i akryl eller olja och ofta med blandteknik.
Danièle M. Labole Thurbin
En liten medeltida by omringad av böljande kullar täckta med doftande meloner och gyllenfärgade solrosor. Där, i denna kryddoftande och starkt färgade del av Syd Frankrike finns hennes rötter, upplevelser och källan till Danièles konst. Hennes brinnande intresse för konst under sitt liv och en lång karriär har fört henne på den målande banan och kreativiteten har äntligen fått ett uttryck . Hennes bilder föreställer drömmar, overkliga landskap ur
själens djup, känslor och berättelser. Hon målar i akryl, akvarell,
blandteknik och olja. Hennes bilder är både figurativa och abstrakta.
SÅ FINT. STORT TACK. I dag fick jag och Anders Agetorp motta Lions Clubs stipendium för 2018 – för vår gärning på Stensjöäng och för vårt arbete med att hålla landsbygden levande och tillgängliggörandet här på Stensjöäng. 5000 kronor fick vi, så nu kan vi beställa mer väggrus och stenmjöl så vi kommer ett steg längre på vägen mot Skogskatedralen.
Stipendieutdelning under Älmhultsfestivalen 2018
Tack för vackra blommor som klarade värmen!
Tack för er motivering. Ni har verkligen läst på om vad vi verkar för.
Tack Valter Kroon för att du lyfte fram oss som Härlundabor. Anders Agetorp, Marianna Agetorp och Valter Kroon.
I år när snöovädret virvlade runt oss under påskhelgen förstod jag att vi i Spjutaretorpsbygden valt rätt helg för vår konst- och kulturrunda. Inte påsk som på Österlen utan Kristi himmelsfärdshelgen. I år öppnar vi våra gallerier, gårdsplaner, verkstäder, kulturhus och hem för femte året i rad. Få saker som jag gjort inom föreningsvärlden är så roligt som detta och har fått bygden att leva upp och människor att vända tillbaka och hitta fram till naturen och kulturlivet ute i glesbygden.
Så medan de sista snöhögarna smälter på läsidan i skogen förbereder sig bygden. Vi målar, snider, smider och snickrar. Vi virkar och stickar och väver och hamrar och fotograferar, ramar in och krattar och limmar och svetsar och bakar och donar – allt för att vi skall kunna dela med oss och visa fram vår kreativitet och våra individuella uttryckssätt.
Och solen sprider äntligen värme över vintertrötta kroppar och knoppar och har vi säregen tur strålar solen över hela Kristi himmelfärdshelgen och livar upp oss alla. Spjutaretorpsbygdens konst- och kulturrunda håller öppet den 10-13 maj. Flertalet har öppet 11-16 dagligen, men vissa avvikelser förekommer. Se vår karta på hemsidan www.spjutaretorp.com.
Två nya hållpunkter har vi på vår karta i år och ännu fler gästutställare under dessa dagar. Nytt för i år är att vi nu startat en kulturförening för att gynna bygden och dess folk året om. En förening för alla som vill stötta vårt initiativ och vår bygd. Alla nya medlemmar deltar i år i ett lotteri där vinsten är inköpt av en av årets utställare. I år är det en ljuskrona i metall som Simon Holgersson gjort i sin verkstad – lika vacker för utomhus- som inomhusbruk. Bli medlem och du också – och framför allt, kom till vår bygd i Spjutaretorp i Härlunda församling – på den småländska gränsen men nära både Blekinge och Skåne. Många utställare har också öppnat sina serveringar, så det är bara att sjunka ned i gräset och låta sig omfamnas av vår steniga natur, våra mossiga skogar och glittrande sjöar. Kom i år och hjälp oss att slå rekordet i glada tillrop, njutningsfulla leenden, kramar och otvungen gemenskap över alla gränser. Kultur är vår gemensamma odling av liv, relationer och all den skapande kreativitet som gör oss till människor. Varmt välkomna!
Tillgänglighetspriset 2017 tilldelas Marianna och Anders Agetorp
Motivering: Marianna och Anders agetorp arbetar med att tillgänglighetsanpassa ”Skogsträdgården” i Spjutaretorp. Genom arbetet har de vid sitt vackra Stensjöäng åstadkommit en fantastisk möjlighet för personer med funktionsvariation att komma ut i skog och mark. De har även lagt ner stort arbete på att tillgängliggöra lada och utställningslokal bland annat genom att bygga nya vägar och stigar. För att möjliggöra för alla finns även tillgänglighetsanpassad toalett och nya parkeringsplatser. Detta mångåriga arbete gör Marianna och Anders mycket välförtjänta av 2017 års tillgänglighetspris. Se sida på för Älmhults Kommun.
Einsteins fråga. Tavlan är gjord av Annemarie Gunnardotter
Det lär vara så att någon bad Einstein att formulera den fråga som han ansåg vara den viktigaste, för att förstå universum. Är universum vänligt”? En värdefull fråga. Vi kan ha olika svar. Själv tror och upplever jag Universum/Kosmos som mycket vänligt, som vill allas bästa men som har mycket större och helt andra tankar än vad vi i stunden kan se.
Einstein sa också att Gud inte spelar tärning – att livet inte är en slump. Så länge som vi bara tror på slumpen blir mycket svårhanterligt, men om vi tror att allt vill mig något blir allt mycket mer förståligt. Vi vill gärna tolka allt exakt personligt. Men jag tror att allt händer och sker eller ”tillåts” ske för vårt gemensamma högre syfte. Som vi inte ännu kan överblicka. Ja också det mest mörka, ”onda” som kommer i vår väg.
Ja jag är dessutom övertygad att min inställning till universum förändrar vårt universum. Jag kan inte lägga skulden på någon annan. Allt är ett samarbete, en samsyn på hur vi vill att verkligheten skall te sig. Allt är en återverkan.
Se fler konstverk av Annemarie och hennes pågående utställning – som pågår till 30 september. Annemarie Gunnarsdotter
I skiftande miljöer och med många olika teman har Tingsrydsgruppens konstnärer bjudit in till Konstsymposium under ca 10 års tid.
I år är det Stensjöäng i Älmhults kommun som står som värd och Landart och skapande projekt i naturen är tema och i fokus 2017.
Ett symposium är ett sätt för konstnärer att utforska i grupp och enskilt nya verksamhetsfält, lära av varandra, testa nya material och fördjupa sin egen konstarts utforskande möjligheter och sätt att gestalta.
De platsspecifika konstverken som skapas i och av naturen i denna unika miljö på Stensjöäng är tänkt att bidra till att utveckla vår unika plats på ett nytt sätt. Det känns också mycket intressant att se vad vi kan skapa tillsammans på plats.
2017 års konstsymposium pågår delvis samtidigt och ingår i Konst & Kulturrunda i Spjutaretorpsbygden där allmänheten kan få stifta bekantskap med professionella konstnärer från Sverige och Europa, följa deras arbete på plats och kanske själv bli involverad i processen. www.spjutaretorpsbygden.wordpress.com
I år är ett 20-tal konstnärer anmälda har rötter från bl a Schweiz, Sverige, Tyskland, Italien och Serbien.
Varmt välkommen att besöka detta konstprojekt på plats- för allmänheten är det öppet 11-16 under Kristihimmelfärdshelgen -Torsdag till Söndag.
Vårsolen är lika ljuvlig var man än befinner sig i våra bygder. Vi som är glesbygdsbor ser det dock tydligare än någonsin- att våren är en tid att åka ut på landsbygden. Under vårhelgerna kliver stadsborna ur sina ”gömmen” och tar vägarna ut till småbyarna, sommarstugorna, insjöarna och de grönskande hagarna och skogarna. Och precis som naturen är vi ”åretruntboende”öppna och generösa och delar glatt med oss av allt det sköna gröna.
Vi som bor och njuter av Spjutaretorpsbygden började uppmärksamma att Kristi himmelsfärdshelgen kanske var den helg då flest stugor i bygden stod öppna, sängkläderna vädrades, båtarna satts i sjön och människor stod och pratade med varandra. Och för att öka öppenheten och gemenskapen i bygden testade vi att ordna en Konst- och kulturrunda – som en sorts hemvändarfest.
I tre år har gensvaret varit mycket stort och nu fortsätter vi så länge vi orkar och människor fortsätter att komma. Vi känner oss helt fria att ordna det som vi som utställare själva känner lust för, och vem som vill får visa och ordna sitt öppethållande.
Därför har vi med både konstgallerier, trädgårdar, hantverk, kulturhus, hembygdsförening, loppis, vandringsstigar och några av utställarna ordnar kaféverksamhet eller annan servering.
Till vår stora glädje har detta årliga evenemang verkligen ökat gemenskapen i bygden året om, och de som aldrig tidigare mötts eller talat med varandra känner nu varandra och samarbetar när så behövs, och gemenskapen är större under hela året.
För att landsbygden skall hållas levande och lustfyll behövs vi alla – vi som ”håller ställningarna” året om, alla sommarstugeägare som kommer med nya tankar, seder och glädjeämnen men också alla tillfälliga hus- eller rumshyrare som kanske bara stannar en vecka, men som gläds över att möta öppenhet och som kan förmedla nya berättelser från sina hembygder. Och vi ”på landet lockas till nya platser och nya länder. Vi behöver alla varandra för att livslusten skall råda på landsbygden såväl som i stan.
Välkomna ut i naturen också i år säger vi i Spjutaretorpsbygden utanför Häradsbäck i Älmhults kommun. Vi bor där gränserna mötas. Vi har ”Gränsstenen Grytehall” i vår bygd – där Småland, Blekinge och Skåne möts.
Så var det fullmånetid igen. Om natten står den så högt, men tidigt på kvällen är det enklare att fånga månen på bild – även om trädraden är tät över Stensjöäng.
Jag smyger ut för en kortare samvaro med måneljuset. Ser den inte alls först, men så- där bakom träden strålar den. I kväll har jag äntligen minNapsacksom jag kan gå ut i. Bra ”fotoutrustning” kalla kvällar och tidiga morgnar när det är bäst att sova på plats.
I kväll rusar influensafebern i kroppen så det är gott att komma in i sängen igen.
Och jag är så glad för att jag valde kamera med bra zoom och inte bara en kikare. För mig är det en ”livslust” att få dela det vackra jag ser i livet.
Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.
Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året.
”Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”
”Tack för en avstressande dag”.
”Tack för att vi fick låna er natur”
”Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”
”We have all great fun here”
“Fantastiskt rofyllt och vackert”
“Jag smakar atmosfären”
Foto:Lars-Erik Andréasson
”En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”
”Underbart TACK”
”En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”
”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”
Foto: Lars-Erik Andréasson
”En utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”
Foto: Lars-Erik Andréasson
Stenarna
ger stöd för en vacklande
Dammen
en vattenspegel växer fram
för den vilsne att hitta sig själv i
Skogen
en skyddande trygghet
som vaggar vandrarens ängslan till ro
Köksbordet
märkt av ålder och småbarnsår
där människor bjudits med
att dela måltid och tankar
Vännerna
som möter dig med kärlek
sätter ett redskap i din förlamade hand
Kramar i en famn
som bara vill gott
Stensjöäng
ger dig plats och mull
att växa på nytt
Jonas Holm, Dalby april -16
Mossan rinner nerför storstenen
ett grönt vattenfall
hänger som en mjuk matta på tork
Klangfärgerna är djupa
Rören spelar
Jag leker
Stenarna längs stigen
sjunger för oss
välkomna
Sjunger ger ro
vinkar vidare
Vassen och vattnet sorlar
porsen fyller mitt andetag
ytan är gråsvart
lite dagg
anar regnet
långt borta
Tunn är järntråden
som fångar rutorna i portalens vägg
sträv av rost
lågmält brun
I fyrkantens titthål
lyser det rosa
äppelträdet
Snuffa
Stenblocket
från en annan tid
lyft av en större hand
rofyllt
nedsjunket i vårgrönskan
smyckat
med en slintande vit klematis
en krona över toppen
Göken kastar ut tydliga vårtons
som blandas med humlekören
i kastanjens blomtak
ett helande
i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar
Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar
Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. ”Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”
I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.
Sa jag något om ord – de kommer senare.
Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.
Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.
”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv) Mona Waldemar
Promenaden
Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.
– Nu kommer han med blasten igen, suckade de.
En gång sade min son.
– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.
Det gav mig en tankeställare.
Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle
försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den
Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas
Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.
Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.
Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människovärde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket. Hans Billman
Vandring i sagoskog
Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.
Mellan himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören. Tankfulla träd
Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.
Går den smala stigen mot Backstugan. Stöder mig då och då, mot stenblockens gröna päls.
Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.
Småtrollen har gömt sig i stenarnas skrevor och gömslen.
Luften doftar av solvarm skog.
Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.
Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.
Varma hälsningar
Elsa Engnell
Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.
Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.
Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.
Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.
Elisabeth Ydrén
För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.
Barnet vaknar av lekfulla stigar
Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.
Konsten är eggande, nyfiket väckande
slumrande känslor får liv igen.
Alla måsten och alla tankar
försvinner av vindarnas smekning vid sjön
och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.
Tack för att ni delar denna vackra plats.
Sanna Johansson
Vårkrattning i Skogskatedralen
Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson
TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB
Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter Sven-Erik Svensson
När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt
–
Hur länge som helst
I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag Greenleaves Andersson
Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga
Pia Vukasovic
Limerick
En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng
Elsa Engnell
Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp
I höst har det varit återinvigning av vandringslederna i Siggaboda naturreservat – gamla och delvis nya stigar. Som vanligt var det Sven G Nilsson som var vår kunnige guide. En liten skara hängivna naturentusiaster. Fem personer var vi. Det som särskilt drabbar mig är att vi människor så lätt tror att naturen är till för oss, skall tjäna oss. I stället för att se att allt är ett enda stort samspel. Vi tror så lätt, vi människor, att vi sparar skogen, för oss, gör reservat för att kommande generationer skall få uppleva urskog, naturskog. Istället borde vi tänka på att spara skogen för dess eget egenvärde. För naturens egen mångfald, för att vi skall ”tjäna naturen”. Så alla som klagar på att Siggaboda natureservat är så fult, så skadat, så omöjligt att vandra i, ”för oss människor” – tänk om vi i stället skulle tänka att vi sparat en liten rest gammelskog, en bit urskog som är så sällsynt numera. Vi ”tjänar” inte kortsiktigt på det. Reservatet är inte för oss. Reservatet är värdefullt för alla svampar, alla lavar, fåglar, träd, vilda djur, insekter, larver, kryp och ”småknytt” av alla slag. Utan naturen dör också människa. Naturen kan så lätt ta allt tillbaka igen. Vi bara lånar, leker och älskar – en stund under solen. Jag kommer vara en trädkramare så länge jag lever. Vi behöver skydda mer skog, vad än Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, lantbrukare, skogsbrukare och skogsbolag än säger. Jag hejar på Naturskyddsföreningen.
Och i mycket är jag kritisk till den sittande regeringen. Men är det något gott den gjort, så är det de pengar de avsatt till skyddsvärd gammelskog. TACK.
I vårt eget län har Lars Nordberg på Skogsstyrelsen gjort en mycket värdefull insats under alla år för att biotopskydd och reservat hos privata markägare sparats för framtiden. Tack till alla som värnar med varsamhet om skogen.
