Tag Archives: döden

Det tredje världskriget är här

Det tredje världskriget har börjat- det är mitt ibland oss! Dess första vittne är inte sanningen! Dess första offer är friheten! Lika gammalt som döden, är rädslan för döden! Den går mitt ibland oss! Sitter bredvid oss på lekplatsen, köar med oss i rest-resans incheckningskö. Den ligger bredvid oss på badstranden, i toalettkön på bokmässan, i ankomsthallen och i påskhandeln! Den hoppar med oss runt midsommarstången, simmar bredvid oss i bassängen, cyklar med oss i rusningstrafiken! Dess bomber briserar i våra tv-apparater, i radion när du lagar mat inför dotterns studentfest, när du läser din mobil, strax innan din älskade kryper ned bredvid dig i sängen! Det tredje världskriget har börjat, inte som en ton utan som en hel symfoni av rädslotoner! Du kan inte värja dig, inte besvärja dig fri, inte hyckla dig ur det, inte engagera dig fri från det. Det går inte att debattera eller twittra sig orädd, inte klimatkompensera sig ur det. För de som sitter på knappen, de som väntar med fingret på knapparna och gaspedalerna är själva offrens rädslolakejer insnärjda i sina bombers och fordons tysta förspel. Du tror du ser dem över allt, de blickar mot dig i rädslans välporlerade spegel, i vattenledningsrören, i sommartorkan, och springer fatt dig i elljusspåret. Du behöver inte vara gammal för att kunna stava till detta krig! Du får det genom navelsträngen, modersmjölken och fadersblicken som inte låter dig gå till skolan utan följer dig ända in! Vi gör allt vi kan för att hjälpa varandra! Dela-knappen sitter i ögonlocken, i den strama mungipan som inte vågar le, i kramen vi ger varandra efter gudstjänsten! ”Var rädd om dig” ekar över gatorna, blandar sig med glädjen över dansgolvet och solar sig med oss när vi vänder ansiktet i tyst bön. Rädslan är vår största fiende. Mot den råder inga poliser, inga försvarsstrateger, inga internationella fredsklausuler inga rymdprogram. Det finns bara en väg och den är stängd!

Så vi måste gå inåt, gå långsamt, gå stadigt och andas med hela vår kropp! Det tredje kriget kan inte räkna offer i miljoner! Alla är vi redan dess slagna hjältar, dess tystade intet-sägare, dess lyssnande flygsoldater dess stammande ordbajsare! Mer poliser, mer vakter, fler försvarsberedningar, övervakningskameror, drönare och civilgarden! Det finns ingen bot! Det hjälper inte att tagga den #fuckrädslan. Det hjälper inte med all världens droger sömnmedel och lyckopiller! Du kan försöka vända dig mot alla världens religioner och Gudar – men blir snart varse att de har annat för sig, och dess präster verkar inte funnit knepet än!

Vi behöver en ny berättelse, om vilka vi faktiskt är och vi behöver alla vara med och formulera den för att orka vidare.  Vi behöver alla finna kärleken inom oss, inte göda rädslans hungriga vargar.
Hur bråttom vi än har – för att rädda världen, värna friheten, välja kärleken – behöver vi alltid ha tid för att hejda tiden, kyssa dem vi älskar och le och visa medkänsla mot alla vi möter. / Marianna Agetorp

 

Döden och dikten

Döden

Ett fönster ut mot det okända

Man andas ut
men så andas man inte in igen
Så kan döden beskrivas.

Det är alltid lättare att skriva om döden än att samtala med andra om den. Vi har ofta så olika erfarenheten, utgångspunkter och föreställningar. Men jag hoppas på fler mötesplatser där det är mer öppet att också tala om vår ångest, rädsla och dela ett nytt språk för det vi inte vet så mycket om.

Dagens program i Radions P1 om Dödsögonblicket i konsten och verkligheten gav mig många nya värdefulla reflektioner.
Här lägger jag in några av mina dikter på detta tema, livet/döden.

Glasäpplen

Genom höstens mörker kan jag om natten höra

hur glasäpplena faller i trädgården utan att gå sönder

Omärkligt som ett stjärnfall

De frusna grässtråna sjunger tystnadens höga visa

och allt vänder åter till jorden

Det gamla äppelträdet som redan hälsats av döden

blir den harpa där det outtalade stannar upp

och vinden fyller dess strängar

(C) Marianna Agetorp

Bakom ljuset bortom mörkret

Bakom ljuset bortom mörkret

Väck inte döden
Långsamt långsamt skall du åter färdas in mot födslovattnet

Dränkas i den flod du förut föddes ur

Vem vet ditt namn vem ropar åter liv vem vaktar ljuset runt din iriskrans

Väck inte döden låt den ännu slumra

Så rosor runt hans öken och häng fågelholkar vid hans frukostbord

Foto Marianna Agetorp

Döden går med vita skor

Döden går med vita skor
Döden går med vita skor. Ställer dem varsamt i människans mörka tambur.
De sovande märker ingenting. Avtrycken syns inte på morgon.
Nya dagar börjar om och börjar om.
Vi ligger sovande medan någon räknar våra pulsslag.
Tick tack tiden kommer emot oss, oändlighetens stora återvinningscentral.
Som samlar agnarna och vetet. Allt sås igen och om igen.

I svart stol sitter dagen. Vi märker honom inte.
Han har inte bråttom som vi.
Lyssnar till våra andetag, ögonblick efter ögonblick läggs till livets radband.
Tills det brister och går av.
Döden går med tysta vita skor.
(C) Marianna Agetorp

Av en vän fick jag inspiration genom denna länken. Death Cafe?

Dödscafé -javisst behöver vi fler mötesplatser, både på webben och i verkligheten där vi kan tala om döden. Läs mer om dödscafé här.  Death Cafe?

Den 6 November 2014 sitter jag och samtalar på Dödscafé på Blohméhuset i Älmhult. Hoppas vi ses där.

Dödscafé

Dödscafé
Affisch: Niklas Freidwall

Jag har tidigare skrivit på min blogg om Döden döden döden

Och under rubriken Den Ljuvaste av årstider

Kanske är döden livets sakrament.

Om att dö en smula

Sommarsolståndet 2014-2015

Klockan 3.23 Vaknade jag upp på sommarsolståndets dag. Ämnade möta soluppgången nere vid Stensjön. En kopp te på min glasveranda först. Total tystnad, ro och förväntansfull lycka. Sommarsolståndet, det ”äkta” skulle inträda 12.51 – då hade jag planerat att meditera in den nya ”året”. Vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning – är viktiga firningshögtider i mitt liv, för mig personligen och med egna ceremonier – och oftast i ensamhet. Så hade jag tänkt också i år.
I år kände jag en särskild förväntan, en glad förväntan och en stark känsla om att något stort, positivt och förändrande skulle ske. Av vad slag visste jag inte alls.
Morgonstunden nere vid sjön var mäktig i sin stillhet och i solglittret i vattnet – samtidigt som små stråk av nattens dimma över vattnet lösgjorde sig och lyfte som andeväsen över sjön.

Solglitter

Endast jag och Anders var hemma – så förmiddagen förflöt i mycket lugn takt. Jag vilade mest på min solsäng, och Anders röjde grenar i trädgården, längs vägar och stigar – ett intresse han fått särskilt starkt denna sommar. Allt för att våra väldiga stenblock skall synas och framträda tydligare. När jag under förmiddagen avbröt min vila för att se vad min make gjorde- såg jag hans pågående arbete med att röja fram en sten i vår trädgård – och jag såg stenblockets skönhet på ett nytt sätt, och som det framträtt tidigare under mitt trädgårdsarbete för många år sedan. Och som en ivrig paus i min vila sa jag – ”kan vi inte klättra upp på stenen och röja bort några av grenarna där”. Anders var med på tanken – och via en stege klättrade vi upp, han först, sen jag. Minuten/sekunden senare – sen jag tagit tag i en av lönnens grenar för att räta upp balansen – brast genen och jag föll bakåt, utför stenen. Ca tre meter ned – marken under var inte stenfri. Aldrig förut i mitt medvetna liv har jag varit döden så nära. Jag förstår den vånda Anders kände som stod kvar på stenen, innan han hann ned till mig-och fick liv i mig. Jag hörde honom ropa – långt bortifrån – och tänkte – ”kan du inte lugna dig – jag har just överlevt”. ( Ur mitt perspektiv behövde jag tid att komma tillbaka, ur hans -en ögonblicklig respons….)

Stenen jag föll från - fast från baksidan.

Stenen jag föll från – fast från baksidan.

Jag vill mena att det var min lyckligaste dag hittills i livet – av många olika anledningar som jag inte tar upp här – min höjdpunkt, och den dagen förvandlades i ett nu till min smärtsammaste dag. Så fort det går. Vi får sällan en förvarning. Ändå vill jag säga att olyckan är min lycka. Jag vet et är så, jag känner det så tydligt, och jag kommer att få fler bekräftelser på att denna olycka blev min hjälp att komma vidare som änniska – att leva mer enkelt, mer öppet – och framför allt är olyckan en hjälp för att få mitt hjärta öppet, och omfamna min smärta och svaghet – som jag förut inte vågat nå så djupt.
Att leva är att dö en smula – och livstråden jag så gärna vävt med, haft som livslång metafor – hade kunnat gå av så enkelt, ett steg åt fel håll. Och jag hade dött lycklig…. Men jag dog inte – och det i sig var en smärta, lika stor som glädjen över att ha överlevt. En ofattbar smärta, som jag inte visste var jag skulle härbärgera eller tolka.
Jag upplevde på ett plan att jag för första gången vågade tro på att jag hade rätt att leva, hade rätt att finnas till och jag skulle inte heller behöva be om ursäkt för att jag fanns till. Nej sådana tankar syns inte utanpå. Våndan som jag känt som barn- att jag inte var värld att leva var djupare än ord, djupare än medvetna tankar. Först på senare år, när jag tagit itu med mina inre hjärntvättade tankar hörde jag vad jag verkligen ”tänkt” ”känt” under alla år.
Nu hade jag överlevt. Någon ville att jag skulle leva. Lycka- djup lycka har jag sedan känt hela denna sommar – förenat med stor smärta, den värsta jag någonsin känt och stor sorg och kraftlöshet.
Vad jag inte ännu sagt var att jag just före fallet, när jag ännu låg och vilade på min solsäng hade med den hittills djupaste avsikt och intention bett det gudomliga att få uppfylla mitt livs högsta syfte. Den bönen har jag bett länge, men nu intensivare än tidigare. Jag kände mig gammal nog att träda in i tjänst, för ett högre syfte.
Jag har också i hela mitt liv sökt en större rymd – en högre kunskap. Mer intensivt sen 2013, då jag fann Genekeys, läs mer här.
Ja jag vill så mycket mer, så otroligt mycket mer med mitt liv, än det enkla liv och strävan jag levt i. Jag har alltid velat tro att jag har en viktig uppgift, och livet är så kort – och mitt tålamod är inte stort.
JA nog fick jag bönhörelsen fort – och lite väl tufft svar kändes det som, när jag satt stel och värkande i bilen med Anders som chaufför in till Akuten i Växjö. Ambulansen hade vi inte ringt till. Tänkte då att det bara skulle fördröja infärden till sjukhuset. (ja jag vet, inte så klokt kanske)
Sjukvård och helande hemmiljö
Och från lycklig midsommarro – till akutvård, traumapatient – då ringarna slits från fingrarna, kläderna klipps upp, morfinet in i kroppen och sen fortsätter berättelsen, länge länge. Inte här – men jag är innerligt tacksam för att finnas inom Sveriges goda vård, hur förskräckt jag än var och så mycket jag tillslut ändå skulle ha att säga om den. Men tacksamhet är det viktigaste ordet.
Dag tre skrev jag ut mig – läkaren uppfattade mig som totalt galen kändes det som, och det var det tuffaste passet under de första dagarna. Men jag längtade till mitt hem, hem till min helande trädgård, min familj och min ”värld”. Jag var ihopsydd, omplåstrad – så nu var det bara mödosam läkning och tid som återstod – massor av tid och gråt och långsam seg smärta. (Aldrig hade jag i min föreställningsvärld kunnat tro att jag själv så intensivt skulle behöva min tysta läkande trädgård. Varenda tröttande arbetstimme i den, var det värt, att nu få sitta i den, se ut över de, och se barnen plocka blommor till mig i min säng.

Smärtkropp
Jag hade också- en för mig oombokningsbar vigsel uppe på Urnatur – som jag som Borgerlig vigselförrättare ville fullfölja. Så allt går om man vill, om man verkligen vill och har en familj som stöttar och hjälper till. Jag är idag mycket tacksam för att jag hade denna vigsel ”som jag måste komma upp på benen för”. För egentligen hade jag ingen lust, ork eller kraft för att använda benen igen….överhuvudtaget. Kroppen var inte längre mitt trygga goda hem. Den hade förvandlats till en smärtkropp.  Några faktiska synliga skador som blev, var en mycket komplicerad bruten handled, och skadade mjukdelar, som krävdes två olika operationer för att få på plats igen, sex brutna revben och en punkterad lungsäck.

Att sen hela kroppen föll och blev mörbultad är också en viktig del av berättelsen, liksom att tilliten föll och gick i tusen bitar – så rädslan dök upp med sitt ansikte – och den gör mig fortfarande rädd för att snava, falla, halka eller bara allmänt skada mig, t.ex. när jag åker bil. Kör bil gör jag inte än på ett tag, även om jag nu satt mig själv på nedtrappning av morfinintaget. Mängder av träning har jag kvar, och inga löften om att kunna använda min vänstra hand som förr. Men min högra skrivarhand hoppas jag kunna använda desto mer. Den är stark och villig både till att rensa ogräs, måla tavlor och göra lätta hushållssysslor. Livet kan inte avta helt – för att stå ut med smärta och sorg behövs aktiviteten som kontrast. Jag pendlar däremellan.

Marianna vid stenen
Stenar och smärta
Min make har för något år sedan målat denna sprängsten på vår väg så vackert – just så smärtsamt livet kan upplevas. Ja kanske också en sten upplever smärta. Tack Lotta för att du tog bilden i februari i år, och tack Anders för detta ditt konstverk.
Min tacksamhet till livet, till familjen och till alla vänner som stött mig är stor. Tack ni alla.
Utan änglarna hade jag inte levt i dag.

Mer om olyckan/lyckan senare.

Den ljuvaste av årstider

I den vackraste, ljusaste och ljuvligaste av årstider kommer döden för mig. Kanske för att livet är fyllt av dessa kontraster, mörkt ljust – men vad jag förstår mer och mer finns det alltid ett tredje betraktelsesätt. Ljus och mörker tillsammans – livets alla färger. Att jag går och tänker på döden och begravningar är också för att jag får fler och fler samtal runt döden, begravningar och Promession. Läs mer om Promessa En miljöanpassad begravning också kallad Ekologisk beravning.

Döden - ett inslag i livets gobeläng

Döden – ett inslag i livets gobeläng

Breven och telefonsamtalen till mig handlar om att människor redan nu vill skriva ned hur de vill ha sin begravning, och i flera fall, att de vill uppge att de vill ha mig som officiant vid sin borgerliga begravning. Läs mer här. Om detta finns mycket mer att tillägga, än det jag redan skrivit, och jag tror också att vi kommer att se att de borgerliga begravningarna ökar stadigt eftersom fler går ur Svenska Kyrkan. Jag tror verkligen vi behöver fler officianter för begravningar och tror att jag kommer få fler förfrågningar framöver, även från dem jag inte känner. En roll som jag känner mig hemma i.
Men behöver vi kalla det begravning? Är inte minnesstund bättre? Ja det tycker jag själv, för det är verkligen ett tillfälle att minnas den som lämnar livet. Minnesstunder kan vara innerliga och ljusa, men också mycket svåra och fyllda av smärta, och allt annat än ”goda minnen”. Som officiant behöver jag också vara medveten om att ”den vi minns” kan ha gett efterklang av totalt olika karaktär. Den jag älskar – kanske min ”bänkgranne” haft det smärtsammaste avståndstagandet till, ja ett oförsonligt hat. Därför är min intention att låta minnesstunden vara öppen i sin form, och att inte endast en ”anhörigs röst” skall få förnimmas. Svårt men viktigt.
”Under hela min uppväxt brukade min far påminna oss om att ”du har tid till att dö”. Ja inte skriver vi in varken sjukdom, smärta eller död i almanackan. Den bara kommer, överrumplar oss. Men att sörja tar tid, och vi kan vara hjälpta av att våga tänka till om vår död, även i den ljusaste årstid. Allting har sin tid.

IMG_0039
Många frågar mig också – måste en begravning vara så dyr? Hörde just att en borgerlig begravning kostar runt 40.00. Om det är sant är det en gigantisk summa för mig, och jag tänker ”vilka har råd med det”? Jag tror därför att det behövs fler alternativa begravningsbyråer, som ger också mycket enkla prisvärda alternativ, och som stöder oss i att göra mycket av arbetet själva. Enkelhet – kommer att vara ett viktigt ledord för dessa nya begravningsbyråer – som dessutom vågar ställa sig utanför de etablerade kedjorna.
Under stjärnhimlen är vi alla lika. Häromnatten sov jag utomhus under stjärnhimlen. Den enorma tystnaden kallade ut mig. Önskar att fler skulle lockas ut under ”vintergatan” under denna ljusa tid.
Vi får livet, och måste ge det tillbaka i en sista utandning. Vår föreställningar om döden varierar. Som borgerlig officiant känner jag mig mycket fri att ta in alla önskemål om hur minnesstunden skall utformas – och sjävklart är jag mycket öppen för att ta in andliga inslag – från olika traditioner. Så låt oss tala om livet – där döden är ett inslag och en självklar del – i den stora livsgobelängen. En dag skall vi alla omslutas av Moder Jord.

 

Döden döden döden

IMG_1742
Döden min vän – är väl få att de mänskliga erfarenheter vi alla kommer att uppleva. Ändå har vi så olika förhållningssätt, inte minst inför vår egen död. Ännu har jag inte fyllt i Livsarkivet – väntar nog på ett alternativ, som jag vet kommer och som en vän är i färd med att lägga fram på nätet. Annars är det hög tid, för oss alla, oavsett ålder. Det blir så lätt försent….. Och visst kan vi låta alla planer överlåtas till våra efterlevande – men jag tror att som anhörig läser vi tacksamt våra käras ”sista önskan”.
Själv vet jag bara att jag vill begravas via Promession och helst får ett träd som ”Gravsten”.
I tanken skrev en vän sin egen dödsruna, för att ta ut en tydlig riktning i sitt liv. Hur ville hon bli ihågkommen? Vad ville hon lämna efter sig? Själv har jag alltid haft ett stort intresse av att läsa och höra berättas om nära-döden-upplevelser, och Elisabeth Kübler-Ross har jag alltid läst med största beundran och intresse. Hennes bok Livshjulet – en sorts självbiografi – är särskilt viktig – och visar på hela hennes liv och forskning.
Elisabeth Kübler Ross dog 2004.
Mer om henne här

I kväll skall jag se på filmen Avsked på svt 2 kl 22.45 Okuribito – som originaltitel
Allt har sin tid