Tag Archives: skapande

Förundran och andlighet finns i vårt DNA

När jag hör människor tala om existensiell hälsa är det mest ordet förundran som griper tag i mig. Denna uråldriga känsla som inbegriper så mycket. Undran, tankar, sökande, förvåning, obeskrivlighet, och kanske också en vördnad och en känsla för helighet. Förundran är ett ovärderlig källa för att ha en känsla av sammanhang, en levande kontakt med sin inre medvetenhet, och en självklar tro på delaktighet och tillhörighet.
När jag sen hör Marina Abramovic’ berätta om sin relation till religion och hon säger att vi alla är andliga  i vårt DNA stämmer det verkligen för mig. Från att vi reste oss upp från ”alla fyra” och såg stjärnhimlen sitter andligheten djupt rotat inom oss på ett mer medvetet sätt än tidigare.
Sen har maktmänniskor och allehanda institutioner utnyttjat denna vår andlighet, vår förundran, vår längtan vår dröm och vårt hopp.  Det är i det läget andligheten kan bli ett problem. Du slutar söka och förundras själv, du tar över någon annans tro och tar ”kollektivtrafiken” till din ”salighet”. Jag vet av egen erfarenhet, som uppväxt i en fundamentalistisk religion, som satt kvar djupt i mig till vuxen ålder, när jag sen äntligen vågade tänka mina egna tanker och långsamt dra mig ur, stiga av den gemensamma åsiktsbussen och börja tänka själv.
Många stiger av bussen, men tar med sig sätet, kudden och måste ha den som trygghet, som tröst som stöd. Inget fel i sig, det är vars och ens eget val men jag skulle önska att fler vågade se sig själva i spegeln och verkligen höra svaren från sitt eget djup, vad de förundras över, tror på och känner hopp inför.

Den lilla eken i mitt köksfönster längtar vår.

Inspiration

Kreativitet och Inspiration i min världsbild ett begrepp som härrör från denna idétradition; det kommer från latin, in spirare, vilket ordagrant betyder ‘i anden‘, men fick tidigt innebörden ‘andetag’, ‘inandning’. Inspiration och kreativitet hänger nära samman; kreativiteten förutsätter inspiration, att befinna sig i rätt mentalt tillstånd eller att få en ingivelse.

Andlighet och skapande kreativitet finns i vårt DNA och finner olika vägar genom våra liv. Hur vi uttrycker oss, hur vi gestaltar vår livsväg är lika egen som vi är unika människor.
Men det är i relation – i gemenskap vi finner vårt utlopp, vår tillhörighet och våra gåvor.
Den medmänniskor som just nu inspirerar mig mest är Marina Abrahamovic

När hon kommer till Louisiana kommer jag besöka den utställningen.

På Youtube finns det en mängd filmer att inspireras av.

Konsten med konstnären

Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat ”gallerist”, eller kanske ”arrangera”, vara en ”kurator” för en utställning, ”kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?

vetsintid
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, ”autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.

Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.

Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.

Trasor i vinden

Trasor i vinden

Mariannas minneslådor

memory

Mariannas minneslådor

Det har varit en synnerligen lekfull och skapande vinter. Något av det konkreta ställer jag ut under Spjutaretorpsbygdens konst och kulturrunda 14-17 maj 2015.

Här något om mina Minneslådor.

Äkthetsbevis:
Garanterat skräp, skrot och återvunnet material. Bortsprättade knappar, spetsar, förbrukade lådor, förgyllda reservdelar, naturens förbrukade fjärilsvingar, fallna blomblad och ”bjälken vi inte kunnat finna i vårt eget öga.”  Våra minnen är som livets skräp-dna – vad skall vi ha det till? – Det mesta glömmer vi, men i någons minne lever något kvar. Jag har plockat upp det andra förbrukat och återanvänder igen. Vad blir kvar av oss när vi dör?
Vad kommer någon spara som ett kärt minne. Vem vågar gå på sin egen soptipp och leta efter guldflagor, bland misslyckanden, pinsamheter, högtidsstunder, krossade
drömmar och förkolnade tankar.

Välkomna till Galleri Stensjöäng och Spjutaretorpsbygden i Älmhults kommun.

Mer info. på www.agetorp.se

Vad håller du på med?

Livets litania och orkidéblad med poesi

Livets litania och orkidéblad med poesi

Frågan dyker upp på ett kuvert från ”Försvarsmakten”. Yngste sonen är mottagaren. Jag är lycklig för att  han låter brevet åker ned i papperskorgen. Men det hade varit kul om han hade svarat – och letat ord till varför han inte väljer att ”kriga för sin överlevnad”.

Jag tror vi är många som starkt ogillar frågan som är rubrik för mitt inlägg. Vi börjar svettas och blir stumma. Det är som om hela vår identitet ligger i vad vi gör – håller på med, har för yrke/anställning. Och när vi svarar sätts vi ögonblickligen in ett ett fack, ja nästan bedömda ”hur mycket är du värd lille vän”. Och det är väl därför frågan känns svår, om jag är sjukskriven, ”utförsäkrad”, arbetslös, kulturarbetare eller ”anhörigvårdare” eller förälder som valt att ta hand om barnen på eget sätt. Som poet och författare kan jag känna igen mig i känslan av att inte veta vad jag skall berätta – för att inte genast tappa i värde och anseende – fast jag med hela mitt jag vet att mitt värde aldrig kan sättas i pengar och fast jag själv vet att det jag gör är till glädje för många. Är jag på en företagarlunch – vilket jag med nöje gärna går på, försöker jag hinna före med frågan och istället fråga, var kommer du ifrån. Och det lär vara så att det är en självklar fråga i ”Norrland” – om vilken by man kommer ifrån . Så spännande samtalen blir – och vi berättar mer om vår livsresa och hur vi hamnat där vi är,  just nu.

Men tillbaka till frågan; Vad håller jag på med?

Som poet vill jag att mina texter skall leva – ja ”ta liv” när de möter sina läsare och hamnar i ”nya hjärtan”. Jag är lycklig för att mina böcker får ligga på människors vardagsbord, och stå prydligt uppställda i vackra hyllor. Allra härligast är när de memoreras, tills läsaren kan en strof eller rader.  Det gör mig innerligt glad. Då lever mina ord. Mina dikter och formuleringar i texter lever också när jag får använda dem i olika livsceremonier som vigsel, begravningar och namngivningsceremonier. Eller när jag får leda besökare in i en meditation i Skogskatedralen eller när mina ord får en inramning av tysta vandringar.
Men vad gör jag mer? I dag har jag påbörjat en text för borgerliga begravningar – som jag sen kan bygga vidare på, när jag vet vilket människoliv jag får tala utifrån. Jag påbörjade också en svår och mörk saga – utifrån en livsberättelse jag fått berättat för mig. Den skulle för mig vara omöjliga att skriva som en beskrivande prosatext, för jag vill komma åt känslorna, utsattheten och barnets perspektiv. Om jag klarar att skriva den klart, så vackert som jag vill – det vet jag inte – men jag gråter när jag skriver och blir själv berörd. Och den sagan slutar mycket vackert. Det är jag helt övertygad om.

Inte så sällan kan jag få välkomna besökare – som hittat hit genom mina böcker, eller de filmer som spelats in här på Stensjöäng eller alla de artiklar som skrivit om vår trädgård. Det blir nästan alltid varma, innerliga och goda möten. Somliga dagar går i levebrödets tecken och surdegarnas doft. Och böcker då. Jo jag skriver på nya böcker. En ny ”bönbok” ligger klar – jag behöver bara finna förlag och utformning. Det är ”böneord” jag samlat ur mitt eget liv, men ännu mer – efter att jag mött människor i livets olika skeden, och också när jag mött vilt främmande människor, men upplevt att de burit på tunga bördor, sår och tunga erfarenheter.
Med en god väl leker, klipper och klistrar vi fram en bok – en Tröstebok. Kanske blir det en bok, kanske blir den en karta över vår gemensamma livsväg – som tröstar oss själva mer än andra.

En tung och svår roman skriver jag på – med mycket självbiografiskt material och händelser från min hembygd. Kanske blir det en bok – om jag låter mig ägna sammanhållen tid. Annars blir det en obok – som får följa med mig ned i minnets glömda hål.
I mitt kök står ett gammalt ek-slagbord – som är mitt livs altare. Där sker många möten, goda, lekfulla, jublande, djupa, sorgliga, vanmäktiga, upprörande samtal. Kring det bordet äter vi livets bröd både för kroppen och för själen. En mötesplats och ett altare för det heliga. För i min vardag är varje möte heligt, varje människa helig och varje dag helig.

Målning och text: Marianna Agetorp

Målning och text: Marianna Agetorp

Det händer att jag  skriver i mina målningar, för att förenar känslor, färger och ord till en helhet, ett uttryck för det jag vill ”berätta”. Orden ensamma hade inte kunnat leva ett eget liv. Bilden överst i detta inlägg är tagen på Elin Wägnes ”Lilla Björka”. På ett guldtyg som fick fladdra för vinden, som kläder på klädsträck, hade jag skrivit ”Livets långa litania”. En text som jag skrev i ett enda långt flöde. På bordet ligger två sammanfogade glasskivor – mellan dem ligger pressade Orkidéblad. Orkidéblad som jag samlat under året, torkar, strukit med varmt strykjärn och sen skrivit kort ord på – poesi för ”förtorkade känslor”.
Hela utställningen innefattade olika objekt både inomhus, utomhus och i Elin Wägners skrivarstuga. Utställningen kallade jag ”Tusen ord i Småland” – och utställningen som form kallade jag ”Ordinstallation”. Just nu har jag ingen ny utställning på gång, men oj så kul det är. Barnet i mig får leka, skriva på mitt handgjorda papper, brodera ord, ”trä dem på strå”, skriva dem på bokstammar och på olika sätt gjuta in dem i tiden – ja gestalta orden.
Undra var jag näst får leka fram en Ordinstallation – med sagor, sötord, drömspråk. Ja nu vet jag  – på ett sjukhus, eller på ett stort och vackert bibliotek skulle jag vilja ställa ut mina ord- och låta besökarens egna ord och livsberättelser få vävas in i mina. Så blir språket rikare och livet vackrare.

Om jag nu har svarat på frågan om ”vad jag håller på med” vet jag inte. Men något av det som lyfter mitt liv och får det att stråla har jag fått nämna. Så mycket mer glimmar, glänser och spritter i det som är mitt liv. Inte i första hand handlar det om vad jag gör utan om vad jag är och får dela vidare.

tibast

Och snart blommar Tibasten med sin ljuvliga doft.