Varför jag lägger ut nakenbilder

Det är alltid med viss vånda som jag lägger ut gamla klassfoton på facebook- ja nästan som om det vore ”nakenbilder”.
Bilder kan avkläda oss vår nuvarande roll, och skicka oss långt tillbaka till tider då vi var ”någon annan”. För en del är det bara en kul grej, ett igenkännande, för någon annan kan det vara ett trauma som blir som verkligt igen. Så lite vi visste om varandra, hur vi hade det, hur vi mådde innerst inne. Hur vi hade det hemma, i vår vardag. I skolan spelade vi den enda roll vi förmådde just då, och försökte bli ”omtyckta” som den vi var. Men så mycket rädsla, osäkerhet, utsatthet och vånda det vilar i gamla gymnastiksalar, skolsalar och väntrum. JA hela skolan var för mig ett väntrum – på något annat, något bättre, en plats där hela jag fick plats, med alla mina jag, förmågor och egenskaper. Det dröjde rätt länge tills jag hittade tillbaka till en sannare syn på mig själv. Att bli myndig, att få bestämma själv, ta körkortet och köra själv, att byta namn från Marianne till Marianna – en klen förändring – men en ”världsomstörtande” detalj för mig. Få ett Jobb – egna pengar. Och nu sist – ett eget företag – och få vara min egen chef på heltid. Ett oerhört viktigt steg för mig. Men denna och andra bilder då?
56an

 

Så gärna jag skulle möta er alla igen. I samtalets lyssnande värld.

Bilden ovan är skadad och nött. Väl använd, och nu funnen bland gamla brev. Förvånad är jag att vi i min familj alls hade råd att köpa något så onyttigt/världsligt som skolfoto. Men det är jag tacksam för i dag. ( att inhandla mina egna barns skolfoton har varit en kostsam historia – som jag ibland tvekat inför, men ändå gjort).

klassbildHär är det kantorn Ivar som är lärare. Snäll, men redan då från en annan tidsålder. Men eftersom jag kunde min bibel och mina psalmer flytande hade han nog inget att klaga på.

Ser att jag har randig tröja lik den jag har på fotot överst. Ja – kläder köptes inte. De ärvdes, ( i en syskonskara på sju och många kusiner i stan.) Vilken tur. Och stil försökte jag skaffa mig. Förlängde urvuxna byxor med randigt tyg, kanske för att matcha tröjan.
Men det var en kamp att gå i skolan. En främmande värld, från den jag levde i hemmavid. Som att snabbt lära sig ett nytt språk, fast ingen visste att man inte kunde. Jag försökte bevara min värdighet, och jag minns aldrig att jag mobbades, underligt nog. Men mycket ensam och utanför, det kände jag mig. De som mobbades hade det tuffare. Men inget visste vi egentligen om varandra. Bara ytan. Det som såg så bra ut på ytan, kunde kanske dölja ett helvete. De hem som såg bäst ut och var ”rikast” – vad visste vi om dem, när dörren stängdes och natten tog vid.

Att gå i skola var en plågsam tid – en lärdom för livet. Och hur illa vi än skadat varandra, både lärare och elever, så vill jag tro att vi alla gjorde vårt bästa – utifrån de roller vi fick och de val livet bjöd oss på. Allt har sin tid – och skoltiden var på intet sätt en lätt tid. Men vilken tid är lätt? Nu är det nya lärdomar som gäller på livets väg. Men nu väljer jag oftare mina klasskamrater och vilka lärare som ger mig den undervisning jag behöver.

Så varför lägger jag ut dessa avslöjande bilder? Ja jag vill komma åt gamla minnen, få nya pusselbitar för min livskarta och komma i kontakt med de som kanske ensamma hade de minnen som jag själv förnekat eller stoppat längst bak i sophögen av otillåtna känslor.
I bland klipper jag ur mig själv ur en bild. Har som startbild på min telefon, för att komma i kontakt med en annan del av mig, en annan tid, och starta ett nytt samtal, och ta hand om det barnet som var jag då. Det är för mig väldigt läkande. Att blogga, att ha en fb-sida – att skriva böcker, föreläsa – det är för ett sätt att ”komma ut” för mig. Ändå är den bilden inte hela jag. Vi är så mycket mer än det vi visar fram. Hela livet är för mig ett ”puppstadie”. Fjärilen visar sig först efter livet. Men livet i våra kroppar – är förutsättningen för att vi skall växa, bli tydliga och vara vårt sanna jag.
Nu är det höst – försoningens årstid. Allt som inte blev som vi tänkt, får förmultna och bli till ny jord att odla nya drömmar ur.

 

Marianna Agetorp

 

4 comments

  • Underbart skrivet. Bilderna väcker massa minnen. Trots att JAG inte är med på de foton du visar. Ha det gott.

    • Tack för att du läser och skriver. Vi behöver alla komma ur ur våra gamla roller. Har lagt till dig både på twitter och instagram. Alltid välkommen hit när du är åt hemlandsskogarna till. Ma

  • Åh såååå underbar du skriver, Marianna! Jag känner en smärtsam igenkänning från skoltiden … Har länge funderat varför jag minns så lite från den tiden … Inte vet jag vem jag var, vem jag försökte vara eller ville vara … Undebar om jag ens var
    själsligen närvarande under alla dessa år … mer än när jag lekte på fritiden … Skolan var en plikt, jag var plikttrogen, men någon näring fick jag aldrig där, utan kände mig bara vilsen och tror rätt sorgsen djupt i mitt känsliga, barnsliga inre …
    Och precis som du säger; vad visste vi om varandra …?
    När jag nu tänker tillbaka känns det som en hemsk tid i livet … Skönt det är långt borta … Återträffar har jag alltid känt är knepiga …. Vad är dess syfte?? Sällan de får något meningsfullt djup som ger efterklang … fast det hade varit önskvärt …
    Kram till ditt kära Marianna <3
    Anita Andersson

    • TACK kära Anita för att du också orkar minnas, reflektera och känna in. Jag vill hoppas att skolan är en ”bättre värld” i dag. Att lärare inte får bete sig hur som helst, och att man ser våra barn. Men det finns mycket mer att önska. Lärare, liksom föräldrar – vi är bara människor. Klassträffar har jag upplevt som goda, stärkande, när jag har bjudit hem dem till mig, i all enkelhet för samtal, och då vi inte varit så många. Annars har de mest varit skrämmande.
      Lättare är det om vi klär av oss våra masker och försöker vara ”människor” med alla goda sidor, gamla sår och hoppfulla drömmar.
      Må glädjen följa dig. Ma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *