Tag Archives: sara möller

Pissed Elin Invigning 2017

Jag har tidigare skrivit om min syn på konstverket Pissed Elin.

I kväll var jag kallad in till invigningen av konstverket. Vi var förutom Konst-kultur och politiker – sex personer i en Talstafett – som fick uttrycka vår mening. Det var ord och “inga visor”. Somliga lite stötande – väldigt rigida, fastlåsta åsikter om konst och konstverket. Men men. Ordet var fritt.Ett fantastiskt vackert konstverk. Mångtydigt och innerligt. Verkligt roligt var att så många kom för att vara med på invigningen. Rekordet för konstinvigningar i Växjö.

Och härligt sång och musik av Justine Her / Leona Frantzich, musik.

16.10. Gunilla Friman, förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, hälsar välkommen.

16.15. Invigningstal av Eva Johansson (C), ordförande kultur- och fritidsnämnden.

16.20. Nicolas Hansson, avdelningschef kultur och konst, om Pissed Elin.

16.25. Marie Eriksson, universitetslektor, institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet, om kvinnlig vrede som drivkraft.

16.40 Talstafett: Olika Växjöbor säger sin mening om Pissed Elin.

17.00–17.10. Justine Her / Leona Frantzich, musik.

Själv fick jag avsluta – och då passade jag på att lägga in en Tyst minut för Elin Wägner, för konsten , vår värld och Moder jord.
Och några bilder finns här nedanför.

Tal till Pissed Elin


Hur skall man kunna skildra en så stor och värdefull människa som Elin Wägner?
Vad hade vi själva gjort för skulptur? Vad hade jag gjort?
När vi nu haft så många åsikter om denna skulptur och dess namn, är det en intressant fråga.
För vi är alla med i livets stora ”konsttävling”, om hur vi bäst kan påverka och förändra världen.

Vi är själva den skulptur som står i vår vardag och skall påminna oss andra om det som förändrar, det som förvandlar, det som rymmer – det som ger rymd.
Vad hade vi själva gjort för skulptur?


Jag älskar konst när den får oss på fall, sätter krokben för oss. När den blottlägger våra innersta känslor, fördomar – när den får oss att gråta, skratta eller äcklas.

Vad är det vi är så rädda för?

Konst är inte farligt, vill bara öppna oss, vill bara knäcka oss, så vi aldrig mera blir som förut.

Konsten vill öppna oss så att ljuset kan komma in i en av våra största rädslor – nämligen vår tro på att inte duga, ha en plats och va bra nog.

Vi är alla bra nog!

Låt denna skulptur öppna oss. Låt den knäcka oss, få oss på fall- så ljuset kan flöda in i alla våra rädslor.
Tystnaden är en oerhörd kraft! Låt oss stilla oss i en tyst minut för

KONSTEN, FÖR VÅR ÄLSKADE ELIN WÄGNER OCH FÖR VÄRLDEN.

Elin Wägner och den nya statyn i Växjö

Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska. 

Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.

Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.

Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.

Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill. 

För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.

En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en  kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist  kväkare och författare på sin tysta kammare.

Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.

Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?

En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner (om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)

Från min utställning och Ordinstallation på Lilla Björka 2008 “Tusen ord i Småland”

Läs också gärna mer om Elin på Birger Schlaugs blogg.