Tag Archives: tibast

Att försonas med sitt storhetsvansinne

I trädgården föds livet

Det är en ganska enkel sak att skriva ned några rader om min trädgårdspassion, ord som doftar lavendel, sena kvällar under fullmånen i min natträdgård och varför vi behöver umgås mer med vår trädgård. För mig var det länge en skillnad mellan nyttoträdgården och lustträdgården. Om vi odlade för födan eller för glädjen. Många har numera kunnat sammanföra detta perspektiv och blandar blommor och mat hejvilt – och det är oerhört positivt.

Varför skall vi ha en trädgård?
Men nu hade jag tänkt gå ett steg djupare. Varför skall vi över huvudtaget ha en trädgård, om vi nu inte bara drabbats av en modenyck, vill ”ligga rätt i tiden” och göra som alla andra villaägare som spenderar massor av tid, pengar och hängivenhet  på den lilla ytan som omger våra bostäder. Det allra enklaste och det mest vinnande konceptet har i långliga tider varit att anlägga en grön gräsmatta och sätta upp ett litet staket stort nog för att själv skall kunna se in till grannen och för att grannen skall kunna se in till mig hur ordentligt jag har det. Förlåt nu hårddrar jag villaområdets ”myt.

Men är det något som det gått mode i så är det våra trädgårdar och det följs ofta åt med hur vi har det inrett hos oss inomhus.

Trädgården blir ett ytterligare rum som vi vill inreda, visa upp och vistas i, även om det oftast är när vi arbetar där- som vi har tid att vara där. Sen går vi in, om det nu inte råkar vara grillväder.

Nu raljerar jag inte enbart, jag tror verkligen det är så. Våra lusthus och trädgårdshörnor är rätt outnyttjade under våra nordiska breddgrader, ändå älskar vi trädgård och investerar massor av tid och pengar i dem. Och jag vill verkligen framhålla att vår stora trädgårdspassion är ett utlopp för vår kreativitet, vår kärlek till naturen och vår längtan efter ledighet och avkoppling. Sen blir det inte alltid som vi tänkt. Är det inte myggen som oroar oss, så är det grannen som klipper gräset på fel dag, eller har för vilda fester eller har en trädgård som vi själva måste se ut över och som inte passar oss alls utan väcker irritation. Men andra ord. Vi har oss själva med oss ut i också detta rum, och det svåraste av allt är att trivas med sig själv, sin skröplighet, sin latmask, våra drömmar, vår intolerans och vår eviga längtan efter frihet, kärlek och sann gemenskap.

Treklöver

Så vad finns det i trädgården som kan stödja denna ”treklöver” – frihet, kärlek och gemenskap? Ja för mig allt. Trädgården är för mig ett rum som stödjer mig i all denna längtan. Jag kommer hem till mig själv i den skapande övningen, i det hårda arbetet, i kampen, mödan och längan. Jag kommer nära mig själv, känner och upplever vad jag har för sanna behov, får kontakt med min trötthet, min arbetande kropp, och mitt behov av egen tid, stillhet och närvaro. Och skall jag vara sann, måste jag också nämna den totala utmattning som trädgården ger upphov till ibland, när det bara inte går att sluta, det är bara för roligt, och jag har så innerligt många drömmar som jag försöker förverkliga.


Ogrästyngd trädgård
Jag har valt ett trädgårdsrum som inga grannar har insyn till, så jag har inte det ”kravet på mig” att jag skall klippa gräset och uppfylla alla skrivna och oskrivna regler – men jag har under olika perioder i mitt liv haft min trädgård öppen för besökare, både enskilda och ”busslass” – så jag har fått svälja min ogrästyngda trädgård och dra av på kraven hur jag skulle vilja visa upp den. Med ålder och mognad har jag också valt att stå för den jag är och den trädgård jag har. Bett alla pedanter att gå in på egen risk och påtalat att de kan öva sig i att kunna njuta av det tysta ,det enkel och det osynliga.

Flera är de som tackat för att jag vågat visa, trots min trädgårds ofullkomlighet och det bjuder jag så gärna på.
Men så här i gryende sjudande vårtid, när naturen ännu ligger naken och trädgården morgnar sig i vårsolen tycker jag min steniga trädgård är som vackrast ( ja jag erkänner – ibland säger jag det året om, även i november)- naken och yrvaken som citronfjärilarna som sveper över de tidiga vårblommorna.

Jag har fortfarande drömmarna kvar om att jag skall hinna kratta alla stigarna, alla avdelningarna, rensa dammen på löv och och flytta alla växter som spridit sig till fel ställen. Det har ännu inte lyckats. Lär aldrig lyckats.

Jag har inte heller hunnit komma ned till bästa trivselvikten, börjat jogga, stoppat alla strumpor, lagat alla trasiga kläder. Ja inget är fullkomnat än.

Att försonas med sitt storhetsvansinne

Men trädgården lär mig att försonas med min skröplighet, mitt storhetsvansinne, min svaghet och min litenhet. Allt får jag framemot hösten återigen lägga på min inre och min yttre kompost och låta det bli till nytt liv igen, ny jord och ny mylla till nästa år.
Precis så är det. I trädgården gror livet, livet föds på nytt och på nytt. Att arbeta i trädgården är att gå i livslång skola av förlåtelse, förnyelse och livskraft. Såsom ovan så och nedan som de gamla alkemisterna sa. Inom dig så också runt dig.

Naturen är nog

Kanske kan trädgården också lära oss att öppna för det oväntade, det omöjliga, undret och det långa evighetsperskektivet. Är det någonstans som den sakrala evighetskänslan infinner sig hos mig så är det i naturen och i trädgården- om det vilda tillåts få tala sitt språk. Naturen är inte till för människan. Naturen är sig själv nog, har ett egenvälde och har en större betydelse för hela ekosystemet än att jag skall ha rätt att vattna min gräsmatta, när markerna runt omkring ligger uttorkade och törstiga. Vi behöver läsa oss se på naturens eget återhämtningssystem, hur naturen skyddar sig mot torka och näringsförlust. Vi behöver tänka om och fråga oss hur vi kan samarbeta bäst med jorden för att få en hållbar trädgård, med bördiga jordar också för sju generationer framåt.

Trädgård från vaggan till graven


I trädgården är både döden och livet ständigt närvarande och naturen och trädgården kan vara en stor tröst för oss som människor från vaggan till graven och i både med och motgång, hälsa och sjukdom.
Naturen är den plats där trädgården hämtar sitt liv. Vi bara lånar en stycke mark, leker en stund under solen och lämnar vidare till nästa ägare. Men glöm inte, att allt är ett lån av daggmasken, tordyveln, guldbaggen, skogsmusen och lodjuret.


Marianna Agetorp Stensjöäng Spjutaretorp

Vad håller du på med?

Livets litania och orkidéblad med poesi

Livets litania och orkidéblad med poesi

Frågan dyker upp på ett kuvert från “Försvarsmakten”. Yngste sonen är mottagaren. Jag är lycklig för att  han låter brevet åker ned i papperskorgen. Men det hade varit kul om han hade svarat – och letat ord till varför han inte väljer att “kriga för sin överlevnad”.

Jag tror vi är många som starkt ogillar frågan som är rubrik för mitt inlägg. Vi börjar svettas och blir stumma. Det är som om hela vår identitet ligger i vad vi gör – håller på med, har för yrke/anställning. Och när vi svarar sätts vi ögonblickligen in ett ett fack, ja nästan bedömda “hur mycket är du värd lille vän”. Och det är väl därför frågan känns svår, om jag är sjukskriven, “utförsäkrad”, arbetslös, kulturarbetare eller “anhörigvårdare” eller förälder som valt att ta hand om barnen på eget sätt. Som poet och författare kan jag känna igen mig i känslan av att inte veta vad jag skall berätta – för att inte genast tappa i värde och anseende – fast jag med hela mitt jag vet att mitt värde aldrig kan sättas i pengar och fast jag själv vet att det jag gör är till glädje för många. Är jag på en företagarlunch – vilket jag med nöje gärna går på, försöker jag hinna före med frågan och istället fråga, var kommer du ifrån. Och det lär vara så att det är en självklar fråga i “Norrland” – om vilken by man kommer ifrån . Så spännande samtalen blir – och vi berättar mer om vår livsresa och hur vi hamnat där vi är,  just nu.

Men tillbaka till frågan; Vad håller jag på med?

Som poet vill jag att mina texter skall leva – ja “ta liv” när de möter sina läsare och hamnar i “nya hjärtan”. Jag är lycklig för att mina böcker får ligga på människors vardagsbord, och stå prydligt uppställda i vackra hyllor. Allra härligast är när de memoreras, tills läsaren kan en strof eller rader.  Det gör mig innerligt glad. Då lever mina ord. Mina dikter och formuleringar i texter lever också när jag får använda dem i olika livsceremonier som vigsel, begravningar och namngivningsceremonier. Eller när jag får leda besökare in i en meditation i Skogskatedralen eller när mina ord får en inramning av tysta vandringar.
Men vad gör jag mer? I dag har jag påbörjat en text för borgerliga begravningar – som jag sen kan bygga vidare på, när jag vet vilket människoliv jag får tala utifrån. Jag påbörjade också en svår och mörk saga – utifrån en livsberättelse jag fått berättat för mig. Den skulle för mig vara omöjliga att skriva som en beskrivande prosatext, för jag vill komma åt känslorna, utsattheten och barnets perspektiv. Om jag klarar att skriva den klart, så vackert som jag vill – det vet jag inte – men jag gråter när jag skriver och blir själv berörd. Och den sagan slutar mycket vackert. Det är jag helt övertygad om.

Inte så sällan kan jag få välkomna besökare – som hittat hit genom mina böcker, eller de filmer som spelats in här på Stensjöäng eller alla de artiklar som skrivit om vår trädgård. Det blir nästan alltid varma, innerliga och goda möten. Somliga dagar går i levebrödets tecken och surdegarnas doft. Och böcker då. Jo jag skriver på nya böcker. En ny “bönbok” ligger klar – jag behöver bara finna förlag och utformning. Det är “böneord” jag samlat ur mitt eget liv, men ännu mer – efter att jag mött människor i livets olika skeden, och också när jag mött vilt främmande människor, men upplevt att de burit på tunga bördor, sår och tunga erfarenheter.
Med en god väl leker, klipper och klistrar vi fram en bok – en Tröstebok. Kanske blir det en bok, kanske blir den en karta över vår gemensamma livsväg – som tröstar oss själva mer än andra.

En tung och svår roman skriver jag på – med mycket självbiografiskt material och händelser från min hembygd. Kanske blir det en bok – om jag låter mig ägna sammanhållen tid. Annars blir det en obok – som får följa med mig ned i minnets glömda hål.
I mitt kök står ett gammalt ek-slagbord – som är mitt livs altare. Där sker många möten, goda, lekfulla, jublande, djupa, sorgliga, vanmäktiga, upprörande samtal. Kring det bordet äter vi livets bröd både för kroppen och för själen. En mötesplats och ett altare för det heliga. För i min vardag är varje möte heligt, varje människa helig och varje dag helig.

Målning och text: Marianna Agetorp

Målning och text: Marianna Agetorp

Det händer att jag  skriver i mina målningar, för att förenar känslor, färger och ord till en helhet, ett uttryck för det jag vill “berätta”. Orden ensamma hade inte kunnat leva ett eget liv. Bilden överst i detta inlägg är tagen på Elin Wägnes “Lilla Björka”. På ett guldtyg som fick fladdra för vinden, som kläder på klädsträck, hade jag skrivit “Livets långa litania”. En text som jag skrev i ett enda långt flöde. På bordet ligger två sammanfogade glasskivor – mellan dem ligger pressade Orkidéblad. Orkidéblad som jag samlat under året, torkar, strukit med varmt strykjärn och sen skrivit kort ord på – poesi för “förtorkade känslor”.
Hela utställningen innefattade olika objekt både inomhus, utomhus och i Elin Wägners skrivarstuga. Utställningen kallade jag “Tusen ord i Småland” – och utställningen som form kallade jag “Ordinstallation”. Just nu har jag ingen ny utställning på gång, men oj så kul det är. Barnet i mig får leka, skriva på mitt handgjorda papper, brodera ord, “trä dem på strå”, skriva dem på bokstammar och på olika sätt gjuta in dem i tiden – ja gestalta orden.
Undra var jag näst får leka fram en Ordinstallation – med sagor, sötord, drömspråk. Ja nu vet jag  – på ett sjukhus, eller på ett stort och vackert bibliotek skulle jag vilja ställa ut mina ord- och låta besökarens egna ord och livsberättelser få vävas in i mina. Så blir språket rikare och livet vackrare.

Om jag nu har svarat på frågan om “vad jag håller på med” vet jag inte. Men något av det som lyfter mitt liv och får det att stråla har jag fått nämna. Så mycket mer glimmar, glänser och spritter i det som är mitt liv. Inte i första hand handlar det om vad jag gör utan om vad jag är och får dela vidare.

tibast

Och snart blommar Tibasten med sin ljuvliga doft.