Category Archives: Jubelår

Attityd och inställning

”Men vad hade du för inställning då?”
En synnerligen viktig fråga både när du fotograferar och i relation till hela livet.
Ibland lär man sig via den svåra vägen, ja rätt så ofta faktiskt och den påminnelsen fick jag i somras. Jag tog det mycket lugnt under min rehabilitering efter den svåra olyckan (som kunde tagit mitt liv) och min smärtkropp. Men naturen och trädgården var så enormt vacker och alla rosor doftade och fjärilarna påminde mig om sommarens närvarande nu. Jag ville bevara dagen, skönheten ögonblicket, rosen, fjärilen, ekorren och allt det vackra.
Nyss satt min make med kameran och väntade på att den lilla illern skulle titta upp ur sitt gömställe, så kameran var väl inställd för dagens aktuella ljusförhållande och möjligheten till närbilder. Maken åkte i väg och jag övertog kameran och gick försiktigt och mycket långsamt omkring i trädgården. Tyckte visserligen inte att kameran  betedde sig som vanligt, ”men proffsiga” Anders hade ju ställt in den så jag fortsatte fotografera noggrant och hängivet. Trodde jag. Jag såg framför mig vilka fantastiska bilder jag tog, hur de skulle komma till glädje och nytta och faktiskt ge inkomster till hösten.

Sol över Stensjöäng

Sol över Stensjöäng

Men faktum var att jag egentligen hade noll koll. När jag senare på kvällen laddat in dem i datorn var de totalt misslyckade. Helt vita, ljusinsläpp på max, ja inte ens ”läsbara”. Det var bara att kasta, ”deleta” allesammans. Jag var så knäckt, besviken och sur.
”Hur kunde en så proffsig kamera vara så usel”. Jag la skulden på kameran, ja la skulden på att Anders haft fel inställning, och tyckte synd om mig en stund.
Men det här med inställning blev som en markör för varje bild som misslyckast. Jo jag hade den bästa av avsikter, men fel inställning. Så lärorikt, och en så övertygande lärdom. Jag måste ändra min egen personliga inställning. Jag kan inte lägga skulden på solljuset, inte på kameran, inte på Anders, inte på min vackra helande trädgård, inte på fjärilarna. Bara på mig själv. Och sen ”switch” – förlåta, försonas med faktum. Bilderna blev kass, jag fick en lärdom som skulle komma att förändra mitt liv och lära mig på djupet. Och med ens kände jag av mitt viktiga ”mantra”, jag försöker öva mig i ”Who knows it`s not a blessing? Vem vet om det inte är en välsignelse.

Rätt attityd och inställning

Rätt attityd och inställning

Jo redan samma dag kändes det som en välsignelse, som något jag kunde ”koda om mig med”. Hela ”Internetlivet” och den nya tekniken, ger fantastiska nya lärdomar om vår mänskliga sårbara verklighet. Vi behöver ”omprogrammeras”, ”omkodas”, omskolas, trycka på ”reset” och bara helt enkelt kasta massa gammal kunskap, åthävor och erfarenheter i ”papperskorgen” -”deleta” den- och starta om hela vårt program.
Mycket enkare på datorn än i den egna hjärnan, känslokroppen, sinnevärlden. Men lika välbehövligt, livsnödvändigt.

Sedan jag fann Genekeys har den processen fått ännu djupare betydelse, för det går att omprogrammera oss in på cell/DNA nivå, och det är så befriande och upplyftande.
Så vi behöver inte vara offer för någonting i livet. Allra minst vår attityd eller vår vanliga inställning. Vi kan välja en ny!

Kärleksbrev till mig själv

Förenad i kontrasterna

Förenad i kontrasterna

Efter att jag sett filmen ”Her”  av Spike Jonze  fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs ”spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg    Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….

Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som ”bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.

ÄLSKADE MARIANNA

Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad

Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och ”kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att ”hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv

Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.

Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.

Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
rosensdag 2014 #tusensträdgårdar

Mer på temat hår

Det blir bara bättre!
I dag ringde min älskade mor från äldreboendet och berättade hur mycket det ger henne att Kultur på Hjul (kultur i vården med ”Bobbo” Barbro Waldemarsson och Gunilla Lundh-Tobiasson ) kommer till Solängen – det äldreboende där hon nu bor.
Men hon började med att säga – den där hårmaskinen du berättade om -(och nu trodde jag att jag skulle få en stark tillrättavisning eftersom jag berättat i går om min kala hjässa, dvs lilla barnet i ryggraden trodde det) – men hon sa. ”Den där hårklippningsmaskinen – snälla kan du inte ta med den och klippa mig också. Jag orkar inte längre kamma mig varje dag, och mina gummiband sliter bara på det lilla hår jag har).” Javisst svarade jag….. – och satt nästan den ljuva novemberdagen i halsen.
Fortsättning följer. Det är spännande att fylla 50 – detta Jubelår. Se tidigare inlägg. Gott nytt hår

Marianna Agetorp Novemberbarn

Marianna Agetorp Novemberbarn

Gott nytt hår

Till höger om far som spelar psalmodikon. Det hände rätt ofta att far flätade våra långa hår.

Fyra systrar, jag till höger om far som spelar psalmodikon.
Det hände rätt ofta att far flätade våra långa hår. (Tredje advent – men vilket år?)

”Håret är en kvinnas prydnad” så står det i bibeln. Så därför får kvinnor inte klippa håret. Åtminstone inte i min ursprungsfamilj, där gammelkyrkligheten rådde. Med andra ord får man inte klippa sig. Det tog många år innan jag och mina systrar gjorde det, i stark rädsla för att far och mor skulle ogilla det. (Jo jag är född på 1800-talet)
Jag har gjort mina försök – kortat det lite försiktigt, men det har tagit emot, fast jag sett mig som rebell, och minsann gjort som jag själv vill. Men det sitter i. Mycket hårt. Jag tycker långt hår är det vackraste, både på kvinnor och män (ja även finansministrar). Men i dag tog ett glädjefyllt mod tag i mig och frihetskänslan var otal. JAG kan göra det,” jag kan själv”. Att trimma sönerna och maken har jag ju klarat. Det måste gå att göra det på eget huvud. Så när jag arbetat mig trött i trädgården, med att gräva ned Valnötsträd (pyttesmå, men dock) och det bara var duschen kvar – då var det bara att greppa trimmern framför spegeln. Och kort blev det. Mycket kort. Så skönt, så härligt, så befriande. Och att duscha sen, ja allt. Nu känner jag mig sant vuxen, ”flyttat hemifrån”, ”förvisats från paradiset” och övervunnit ett gammalt inre tabu. Blivit av med min ”oskuld”. En livsrit – ja en ceremoni, det kändes faktiskt så.
Inget hår som romantiskt längre ” flyter över hela kudden”, ingen fläta längs ryggraden, inget hår att lägga över örat när jag skall sova.
Kan det vara för att jag fyller vuxen snart. JA en ny tid väntar.
Inspirerad av b.la en mening i boken av Jane Fonda – där det stod en kort text som grep tag i mig. Där stod typ: ”När man står i ett nytt skede, ny förändring, är håret den bästa sättet att visa detta på” Så är det också för mig. Äntligen vågade jag, INFÖR MIG SJÄLV stå för min längtan – att faktiskt klippa mig kort (som jag snackat om så länge). Jag gjorde det! Yes!
Vill börja om, börja på nytt, bli mer mig själv. Och nu ser jag verkligen hur jag ser ut. Spännande.
Lanne som liten

Här är jag som liten. Nu har jag inte mycket mer hår än på denna bilden.
Dags att börja på nåt nytt. ”For the times they are a-changin’ ”(Bob Dylan)
Ett tydligt sätt att påminna mig själv om att min ”Kiron Return” leder mig vidare.
Leta gärna vidare under Sökordet Human Design

Jag är den jag är

Detta mitt fyrtionionde år har inneburit många nya och nygamla upptäckter. Det är otroligt spännande. I mitt sökande efter mig själv, har jag fått leta mig längre ut i rymden och rymden har verkligen kommit närmre. Jag har länge närts och glatt mig över att vi alla, ja allt, är stjärnstoft -supernovaexplosioner . Det har fått mig att förstå min otroliga litenhet, och också min enorma oändlighet. Och under denna vår vintergata tror vi oss veta i dag, att den bara är  en av 200 miljarder galaxer i kosmos. Det mer än hisnar inom mig, när jag om natten, väl påklädd, tar plats i min ”solstol” (borde kanske kalla den ”stjärnsol” om vintern), under stjärnhimlen. Det har gett mig perspektiv på vem jag är, och mod att våga vara den jag är.

Det senaste i dag är detta fantastiska radioprogram, eller om du hellre vill  läsa denna  spännande radioessä om Drömmen om resan till rymden

Nej personligen har jag inget intresse att resa ut i rymden, min resa går på det mentala planet, i min fantasi, i lyrik och i sagor. Vi är stjärnbarn, och en dag kommer vi upptäcka vem vi är, förstå vårt sammanhang. I detta mitt sökande har jag funnit Human design.

Om rymden sa Goethe: – Den skjuter oss tillbaka in i oss själva,   och fortsatte: Stjärnhimlen däremot är så stor att den rycker oss ut ur oss själva. Just så har jag också känt.

Universum storUniversum – C. Flammarion, trägravyr, Paris 1888, färgläggning: Heikenwaelder Hugo, Wien 1998. Träsnittet presenterades som ett upphittat medeltida verk bland annat föreställande en platt jord, att Flammarion var upphovsman offentliggjordes först 1974.

I alla tider har vi haft våra föreställningar i himlavalvet. Som på den här vackra bilden ovan. Religionerna har gett oss sina bilder, fantasin har alltid och kommer alltid att vara större. Vi har alla vår egen bild som sen också brukar förändras.

Dessa meningar ur essän ovan älskar jag: Allt suddas ut i en statistisk osäkerhet där tingen blir verkliga först när någon iakttar dom”. 

”Vi är små men i rymden är det lilla stort, en tunn kvantväv som hänger samman utan att vi riktigt kan förstå.” 

Jag kom i ”rymdåldern” när jag första gången dristade mig att våga gå ensam över min barndoms gårdsplan, i fullständigt mörker, och då jag plötsligt lyfte blicken och såg stjärnhimlen/vintergatan. Från förfäran, över mörkret, till förundran över stjärnhimlen.
I dag har jag börjat leta efter spår av stjärnhimlen inom mig. Och jag är helt övertygad om att stjärnorna, planeterna, galaxerna, och neutrinerna på ett förunderligt sätt påverkat mig, som den jag är i dag. Lär mer om neutriner
F
ör den som är mer intresserad av Human Design finne Internet som en fantastisk sökkälla. Inom dig får du söka på ett annat sätt.
Jag har sedan barnsben mycket tydligt lärt att inte tro på horoskop. Det var ”från djävulen”. Att Jesusbarnet kunde hittas i ett stall,  med hjälp av vise män från östern, som kunde läsa i himlavalvet, kopplades inte ihop med ”denna farliga villolära”.  Att jag är skorpion, det har jag vetat, men längre änså har jag inte fattat hur stjärntecknen påverkat mig. Aldrig har jag ”vågat” ställa mitt personliga horoskop. Kanske har jag anat att inte heller de, astrologerna, hade hela sanningen.
Men nu har jag äntligen via Jovian archive fått min ”livskarta” ställd över mitt liv, via Human design. Snacka om att jag gett mig ut på en helt ny resa, inåt och utåt. Som att finna en enorm guldfyndighet under sitt eget köksgolv. Du vet att du måste berätta, men du vill sannerligen inte ”kasta pärlor för svin”, bli förlöjligad, hånad eller förklarad för tokig. Så tur att jag fann denna upptäckt under mitt Jubelår – på väg att bli 50 -myndig, vuxen modig och orubblig. En första sida vill jag tipsa om här för att du som finner intresse inte måste leta igenom ”hela internet” på en gång. Human Design Sweden. 
Vill du läsa mer på Svenska, och komma längre i förståelsen av dig själv och din ”livskarta”
vill jag med de varmaste rekommendationer länka dig vidare till Human design art – och Carin Noelius  Certifierad Living Your Design-Guide Under utbildning till Analytiker.

Avslutningsvis vill jag nämna hur stort det var för mig att läsa Karen Armstrong och hennes bok Myternas Historia – och där hon berättar om hur Homo sapiens vände sig upp mot stjärnhimlen och blev Homo erectus. (Vill du läsa mer om begreppen Människa, ur ett utvecklingsskede, läs mer under länk nedan)
För flera år sedan sökte jag domänen Homosanctus.se . Nu har jag åter påbörjat ett tänkande, sökande, frågande- utifrån – Den andliga människan, Homo sanctus, Homo Spiritus.

På väg att bli MÄNNISKA

På väg att bli MÄNNISKA

Bild: Leonardo da Vinci

Mer om detta längre fram….

Religion är för mig den som i sitt sökande efter livsmening går i någon annans fotspår. Andlighet – är den som söker och försöker finna sin egen väg/förståelse/livsmening. Det är bara att välja.
Nedan ser du min karta – hur ser din ut?

Marianna Agetorps karta

Marianna Agetorp

Homo erectus

Artikeln ”A Complete Skull from Dmanisi, Georgia, and the Evolutionary Biology of Early Homo” publiceras i tidskriften Science. SLÄKTET HOMO
Människosläktet Homo härstammar från det äldre och mer primitiva släktet Australopithecus. Homo uppstod för runt 2,4 miljoner år sedan i Afrika. Totalt har minst nio arter placerats i släktet, inklusive vår egen art, Homo sapiens.

Enligt den nya hypotesen borde alla de tidiga arterna, H. habilis, H. rudolfensis, H. ergaster och H. erectus slås samman till arten Homo erectus. Från SVT:s sida Homo erectus